Mission: Impossible – Fallout (2018)

17 augusti, 2018 6 kommentarer

Hur många av Mission: Impossible-filmerna har jag skrivit om på bloggen tro? En sökning senare visade det sig att det var tre stycken, i form av trean, Ghost Protocol och Rogue Nation. Alla dessa, inklusive ettan, har fått 3/5 i betyg. John Woos tvåa tyckte jag var undermålig och den fick en tvåa och då tror jag att jag var lite för snäll.

M:I-filmerna upplevs bäst på bio och jag valde att se den i 2D på en tidig lunchvisning en söndag. Nu tror jag inte just den här filmen är en s.k. högriskfilm (dvs att det är stor risk att idioter förstör visningen), men varför chansa? Dessutom skulle jag även slippa 3D.

För mig är filmen helt och hållet en ursäkt för Tom Cruise att göra en massa häftiga stunts, och det är gott så för mig. Jag hade en härlig stund i biofåtöljen. Handlingen är både tunn och invecklad på samma gång och gör inget annat än för oss från en actionsekvens till en annan. Vi åker motorcykel och bil i Paris. Ja, först hoppade vi fallskärm ner till Paris. Jag glömde den lilla detaljen. Det springs en massa i London. Slutligen flyger vi helikopter i Kashmir.

Mina favoritsekvenser? Hmm, ja, kanske det ändå var den brutala badrumsfajten i Paris där Tom teamar upp med Henry Cavill i ett handgemäng mot Liang Yang (som för övrigt spelade en av Snokes rödklädda vakter i Rogue One). Det var alltså en brutal fajt och en actionsekvens av den mindre skalan. Det var kanske därför jag uppskattade den mest.

Vissa tycker att jakterna i Paris höll på för länge. Så upplevde jag det inte utan jag hade roligt hela tiden och satt med andan i halsen. Dessutom kom här två andra sekvenser, icke-actionbaserade, som jag gillade mycket. Den första är en sekvens där Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa Faust förföljer Ethan Hunt (Cruise). De möter varandra till slut i en park där de sakta närmar sig varandra för att sen glida in i skuggan under trädkronorna. Det fanns nåt sensuellt över hela scenen, nästan som en dans. Fint kameraarbeta var det också.

Den andra sekvensen bjöd både på oväntad humor och nerv då man tror att vårt team till slut klarat sig undan. Man har fångat in skurken och befinner sig i ett garage, allt verkar lugnt, och så öppnar man garageporten och hamnar i en annan form av knipa. Riktigt bra scen där Ethan Hunt blir tvingad att leva upp till sin egen moral om att inte låta oskyldiga dö.

En annan scen som stack ut för mig var när Ving Rhames lite oväntat levererade ett känslosamt tal där han beskrev hur Ethan Hunt var funtad rent mentalt och hur han kände för sitt team. Det här var kanske den mest känslomässiga scenen nånsin i M:I-filmerna? Rhames spelade dessutom riktigt bra.

Hur funkade Rebecca Ferguson? Mja, kanske inte riktigt lika bra som i Rogue Nation. Men fortfarande är hon en bra rollfigur och Ferguson funkar i rollen. Jag fick ändå känslan av att man inte riktigt vetat hur man skulle skriva in henne i manus på ett naturligt sätt. Nu var det som att hon bara dök upp med jämna mellanrum och ibland kändes det som att hon var en del av teamet och ibland inte alls.

Det är lite lustigt. Känslan jag hade efter att sett Fallout var att jag verkligen gillade den, och jag kommer att dela ut en klockren fyra. Samtidigt var jag ändå helt säker på att jag uppskattade Rogue Nation mer när jag såg den. Det är i alla fall känslan jag har, att jag gillar Rogue Nation mer. Men så kollar jag mitt betyg och min text om den och ser att betyget bara blev 3,5/5.

Jag tror jag såg Fallout vid ett perfekt tillfälle. Det var ett tag sen jag såg så bra gjord action. Riktig action som inte är baserad på cgi. Jag var nog svältfödd på det helt enkelt. En sista detalj var att jag upplevde Simon Pegg som aningen mer nedtonad, inte så farsartad, och därmed mindre irriterande i Fallout jämfört med Rogue Nation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Henry Cavill laddar om

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: The Edge (1997)

15 augusti, 2018 8 kommentarer

The Edge känns som en märkligt bortglömd film. Den hade ändå två vid den tiden (1997) ganska stora skådisar i huvudrollerna: Sir Anthony Hopkins och Alec ”den mest kända av bröderna” Baldwin. Fast har Alec Baldwin nånsin varit så rackarns stor bland de breda massorna? Hopkins är ju ikonisk som Hannibal Lecter men frågan är om han egentligen var en publikmagnet på alldeles egen hand?

När jag nu i efterhand läser på om filmen ser jag att manus är skrivet av David Mamet. Kanske det är en av förklaringarna till att den inte gick hem. Mamet är ju en av de torraste manusförfattarna.

Handlingen i korthet. Miljardären Charles (en iskall silverräv i form av Hopkins) följer med sin fru, en fotomodell ”spelad” av Elle Macpherson, när hon åker till Alaska tillsammans med bl a fotografen Bob (en cynisk och opålitlig Baldwin) för plåta bilder i exotiska omgivningar.

Bob tycker dock inte det räcker med natursköna berg och sjöar och en modell i indiandräkt. Nej, han vill fånga nåt genuint. Sagt och gjort, Bob, Charles och assistenten Stephen (Harold Perrineau) tar pontonplanet för att leta upp en tvättäkta indian som råkar vara på björnjakt.

Går flygresan inte så bra? Kraschar planet? Dör piloten? Hamnar de tre mitt ute i vildmarken utan möjlighet till kommunikation med omvärlden? Blir de tvungna att vandra tillbaka mot civilisationen? Skiter kodiakbjörnen i skogen?

Jag tycker både Baldwin och Hopkins är bra castade. Hopkins passar i rollen som arrogant men ändå inte osympatiskt allvetare. Miljardären Charles är rik som ett troll, har en fotomodellfru, men givetvis är han i grunden osäker på sig själv och andra. Är folk kompis med honom för att han har mycket pengar?

Charles längtar, precis som Bob, efter nåt genuint. Nu har de olika skäl förstås. Bob vill tjäna pengar genom att fota det genuina. Charles vill komma bort från pengarna genom att själv bli en del av det genuina.

En vildmarksvecka i Alaska visar sig vara ett lyft, i alla fall för Charles som lever upp när han får praktisera det han lärt sig om hur man överlever i vildmarken från en bok som han just fått i födelsedagspresent.

Obs! Spoiler för The Edge i nedanstående stycke.

Jag skrev att Mamet var en torr manusförfattare. Då menar jag inte nödvändigtvis torr i betydelsen dålig. Jag har nämligen fått för mig att Mamet skriver ganska smarta filmmanus med intrikat dialog. Men jag kanske får tänka om. I The Edge förekommer nämligen en idiotgrej som jag inte kunde låta bli att störa mig på. För att vara säkra på att man går söderut när man ska börja sin långa vandring så tillverkar Charles en kompass. Den hemmagjorda kompassen pekar ut söder och de börjar gå. Efter många timmar och strapatser upptäcker de till sin förfäran att de är tillbaka på samma plats som de utgick ifrån. De två andra anklagar Charles för att kompassen visat fel. Visat fel?!?! Felet var ju att de gick i cirklar för i h-e. Charles skyllde lite förläget på sitt bältspänne.

Det finns flera småsaker som stör. T ex så kliver man utan att tänka ner i iskallt vatten med sina skor bara för att tvätta händerna. Om man är vilse ute i vildmarken i rått och kallt klimat skulle jag säga att det är a och o att hålla fötterna torra och varma. Tänk på vad du kliver, Anthony!

Tillbaka till Mamets dialog. Jag tror inte jag gillar hans stil som känns väldigt skriven. Ja, det är klart att den är skriven. Han skrev den ju. Vad jag menar är att rollfigurerna säger saker och pratar om saker på ett sätt som en alldeles normal människa inte skulle göra i samma situation. Exempelvis pratar man, som om det vore fikapaus på jobbet, om hur man överlever i vildmarken och varför vissa inte klarar sig. Och man gör detta samtidigt som man själv försöker att just överleva i vildmarken! Dialogen känns skriven, inte naturlig. Det behöver i och för sig inte vara ett problem. Ingmar Bergmans dialog kan kännas oerhört skriven men ändå vara en njutning att lyssna på. Detsamma gäller bröderna Coens dito. Mamets? Njae.

Problemen till trots så hade jag ändå rätt så kul under filmens gång. Miljöerna är häftiga. Vildmark gillar jag nästan alltid. I filmens inledning anländer Charles & Co till en alldeles underbar lodge eller vad jag skulle en gigantisk stuga helt byggd i trä där väggarna är proppfyllda med uppstoppade djur och fåglar, gamla skidor och diverse horn på väggarna. Den påminde lite om stugan i The Hateful Eight. Dessutom spelades den som ägde och drev verksamheten i stugan av originalet L.Q. Jones, en skön lirare med glimten i ögat.

Slutligen, kolla in postern i början av inlägget. Hur ser Hopkins ut här egentligen? Är han driven till galenskapens rand? Är han on the edge?

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Så ovanligt!
Miljö: Skog, sjöar, floder, berg, och så lite kallt och snö.
Djurattacker: Minst fem björnattacker!
MacGyver: En avancerad fälla som man lyckas fånga en ekorre i. Synd bara att man inte fick se dem tillaga den. Man tillverkar en kompass med hjälp av en nål på ett blad på vattenytan i en urholkad stubbe.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

12 augusti, 2015 9 kommentarer

Rogue Nation posterEfter en semestervecka på annan ort (ja, jag besökte bl a en nedlagd gruva) är jag nu tillbaka i huvudstaden och har därmed haft möjlighet att kila iväg på bio för att se den senaste installationen i Mission: Impossible-serien. Tom Cruise är återigen Ethan Hunt och har återigen ett eller flera omöjliga uppdrag att genomföra. Den här gången får han hjälp av datornörden Benji (Simon Pegg) och så småningom även IMF-kompisen Luther (Ving Rhames) och gnällspiken Brandt (Jeremy Renner).

In i handlingen stiger även (både med och utan klackar) en viss Ilsa Faust finfint gestaltad av Rebecca Ferguson. Ilsa Faust!? Nej, det är inte en Bond-film även om man kan tro det.

Skurken i den här filmen är som vanligt en galen brittisk man med väsande röst som vill avsluta, eller åtminstone förändra, the world as we know it. I Rouge Nation heter han Solomon Lane och spelas av Sean Harris.

Rebecca Ferguson är ju som alla vet en svenska med en brittisk mor, och vi hittar faktiskt ytterligare en svensk i filmen. Jens Hultén, som jag känner igen från den strålande svenska deckaren Graven, gör en av Kanes hejdukar. Vad heter hans rollfigur? Janus Vinter. Nej, det är fortfarande inte en Bond-film.

Vem har anlitats för att hitta på dessa ”svenska” namn?! Haha, helt galet. Dessutom pratar Ferguson och Hultén svenska med varandra en hel del. Jag tyckte det var jättekul faktiskt, trots att det ibland handlar om direktöversatt engelska i stil med låt oss se vad du är gjord av. Låt oss se vad du är gjord av?! Åh, jag avskyr den här typen av bastardsvenska, det är kikhosta för mina öron. Det påminner om när nån hockeyexpert säger att en NHL-målvakt kommer upp stort efter en räddning. Gah. Hade inte nån kunnat tipsa om att låt oss se vad du går för hade varit bättre?

Tillbaka till filmen och hur den funkade i övrigt. Den funkade. Punkt. Jag hade roligt mest hela tiden. Som vanligt förekommer det ett antal actionsekvenser i filmen. Jag tyckte alla funkade. Snyggast var det smakfullt iscensatta och långa avsnittet från operahuset i Wien. Smoking, aftonklänning, tre lönnmördare, slagsmål på höga plattformar, ett skott som ska brinna av precis vid en speciellt inringad musikalisk not under föreställningen. Hej, Hitchcock! Vilken film? De 39 stegen? Mannen som visste för mycket?

Rogue Nation

Det går inte att inte låta sig underhållas av detta. Filmen tar oss från Minsk till Marocko via London och korta besök i Paris och på Kuba och sånt gillar jag alltid. Det är Bourne/Bond/Fast&Furious i en skön blandning. Det jag gillar med actionen är att de olika sekvenserna inbördes skiljer sig åt en del. Först den ganska lågmälda operasekvensen. Sen en sekvens i Marocko som till stor del utspelas under vatten och som sömlöst övergår till en galen motorcykel/biljakt. I slutet får vi en typisk M:I-heist med ansiktsmasker och allt som hör till.

Tom Cruise är Tom Cruise – och Rebecca Ferguson är Rebecca Ferguson. Många hyllar Ferguson och hon är bra. Det som sticker ut för mig är på ett sätt att hon inte sticker ut. Hon är Toms jämlike, en kvinnlig Ethan Hunt. Hon är inte en fru eller en agent som behöver räddas. Hon är sexig, sval, varm och badass på samma gång. Skönt att se men jag kan tycka att hyllningarna kanske är liiiite väl. Ferguson är givetvis bra men det bästa kanske är själva rollfiguren. Jag tror en hel del andra kvinnliga skådisar nog hade kunnat göra minst lika bra insatser.

Ferguson verkar för övrigt ha lånat en del moves av Loreen från hennes melodifestivallåt Euphoria, främst att hoppa upp och sätta sig på axlarna på sin manlige motståndare för att få honom på fall.

Ving Rhames och Jeremy Renner tycker jag känns aningen trötta. Jag vet inte riktigt om de tillförde nånting? Simon Pegg är inte nån favorit hos mig. Jag tycker han är lite väl stirrig, liksom bara för att vara stirrig. Men han har ändå några bra sekvenser här, bl a en scen när han plötsligt blir allvarlig och vägrar lämna Ethan i sticket och förklarar det för Ethan med övertygelse. Men när han ligger kamouflerad under en en gräsfilt bredvid ett flygfält och fipplar med sin padda (handdator?) så blir det mest Jönssonligan och då blir det för mycket jönsig humor för min smak.

Det räcker inte riktigt till en fyra för mig men det är mycket nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Fler som sett filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Spel och film
Filmparadiset
Movies – Noir
Den perfekta filmen
Filmitch
Flmr
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Blue Jasmine

2 februari, 2014 8 kommentarer

Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Departed

14 januari, 2014 5 kommentarer

The DepartedTitel: The Departed
Regi: Martin Scorsese
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Imorgon onsdag kommer jag och resten av filmspanarna att skriva om Martin Scorsese och Leonardo DiCaprios senaste samarbete The Wolf of Wall Street. Innan dess tyckte jag det kunde passa att slänga in en gammal recension av The Departed, filmen som gav Scorsese sin första Oscar (säger jag utan att ha gjort grundläggande research, men visst är det den första och enda?). Texten skrevs i januari 2007.

Mmmm, den här historien gav mig inte så mycket. Jag fick aldrig nåt bra grepp om karaktärerna, allra minst Matt Damons rollfigur som kändes… tråkig. Klart bäst var Leonardo DiCaprio som jag tycker blir bättre och bättre som skådis. Jack Nicholson spelar Jack Nicholson och även om det bitvis är underhållande så ser jag inte nån gangsterboss på den vita duken utan jag ser Jack Nicholson. Jag tyckte aldrig det blev riktigt spännande. Nån gång fanns tendenser till spänning eller lite mer gripande scener men jag tyckte aldrig nåt fick chansen att löpa linan ut. Våldet är överdoserat. Det hänger samman med miljön filmen utspelas i, visst, men det ger mig inget. Mot slutet ballar filmen ur när folk skjuts till höger och vänster och jag bryr mig inte längre. Dock medger jag att jag gillade just den sista scenen där man fick se en viss karaktär med fulstylad frisyr dyka upp igen.

Att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde kan ha berott på att biografen var dagisbion Sergel (i Stockholm), att jag hade ont i ryggen (vilket inte blev bättre av de usla sätena) samt att vi hade dåliga platser längst ut på rad sju. Om jag inte absolut måste så kommer jag aldrig gå på Sergel igen, i alla fall inte på populära filmer på populära tider.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

PS. Min recension av originalet Infernal Affairs kommer senare i veckan.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Royal Tenenbaums

12 december, 2013 Lämna en kommentar

The Royal TenenbaumsTitel: The Royal Tenenbaums
Regi: Wes Anderson
År: 2001
IMDb | Filmtipset

När The Royal Tenenbaums kom på bio i Sverige jobbade jag på Ericsson, och där var vi var ett gäng som då och då gick på bio efter jobbet. Vi såg allt från The Phantom Menace, Amélie, Spirited Away, Human Nature, Bridget Jones, Planet of the Apes – till The Royal Tenenbaums. Jag var den som oftast valde filmerna då jag ju var filmnörden. Det här med att välja film, ja, det är ju ett tveeggat svärd. Myntets baksida är ju att man får spott och spe om vännerna inte gillar filmen, och det har hänt kan jag säga. The Royal Tenenbaums valde jag för att den hade hajpats rejält av recensenter. Det var det hippaste man kunde se på bio enligt de som hade koll. Underfundig och smart humor. När jag och kollegorna sett klart filmen var vi överens om att det var en, inte alls rolig film, utan en tråkig film. Jag fick skäll som vanligt. Men jag kunde alltid kontra med att jag i alla fall hade valt Amélie.

På sistone har jag ju postat gamla recensioner av de Wes Anderson-filmer jag sett och skrivit om tidigare plus att jag nyligen för första gången såg debuten Bottle Rocket. The Royal Tenenbaums hade jag alltså sett tidigare men aldrig skrivit om, så nu var det dags att se om den. Skulle jag fortfarande tycka att det var en tråkig film? Precis som i fallet Bottle Rocket (Netflix) så hittade jag faktiskt filmen lagligt på nätet (Headweb), vilket är värt att nämna, tycker jag.

Filmen börjar… och det är samma gamla Wes som vanligt. Han skapar sin egen lilla värld och om man gillar det så gillar man det. Om man inte gillar det så blir man omedelbart uttråkad. The Royal Tenenbaums är som en enda lång montagescen. Filmen inleds med ett montage, med en berättarröst, där vi får träffa de olika medlemmarna i, och personerna kring, familjen Tenenbaums. Sen är det som att det där montaget aldrig tar slut. Det är korta, underfundiga, quirky sekvenser staplade på varandra. Wes går aldrig, i alla fall inte för mig, riktigt på riktigt på djupet.

Jag har en liknelse som jag tänkte dra. Jag tycker Wes filmskapande påminner om när man kastar macka. Ni vet när man hittar en platt sten som man drar iväg längs med vattenytan så att den glider fram, studsar över vattnet innan den slutligen tappar fart och går ner mot djupet. Wes filmer är som en sån där macka som aldrig tappar fart och därmed heller aldrig går på djupet för att upptäcka de fina, färgstarka, berörande korallrev som kan finnas där nere. Filmerna blir aldrig mer än ett långt montage som förvisso kan vara coolt en stund men nåt mer än så får jag inte ut. Det här är sant när det gäller alla Andersons filmer – förutom en. Av nån anledning är jag förtjust i Fiffis favorit The Darjeeling Limited.

The Royal Tenenbaums får en tvåa, kanske bara för att Gene Hackman gör en så för honom udda roll.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

****

Sammanfattning av vad jag tycker om Wes Andersons filmer:

Bottle Rocket

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Rushmore

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Royal Tenenbaums

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Hotel Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Darjeeling Limited

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Fantastic Mr. Fox

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Moonrise Kingdom

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

State and Main

18 januari, 2013 12 kommentarer

State and MainTitel: State and Main
Regi: David Mamet
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Ett filmteam intar en amerikansk småstad för att spela in filmen The Old Mill. Mill betyder ju kvarn och i stan ska det finnas en gammal kvarn. Perfekt inspelningsplats. Tyvärr upptäcker man att den påstådda kvarnen brann ner för flera år sen. Vad göra? Jo, skriv om manuset förstås. Regissören (William H. Macy) instruerar manusförfattaren (Philip Seymour Hoffman) som motvilligt försöker sig på en rewrite för att ta bort den viktiga kvarnen ur handlingen, allt medan filmens två stjärnor vill ha mer betalt för en nakenscen (Sarah Jessica Parker) eller försöker (inte) hålla fingrarna borta från stans unga tjejer (Alec Baldwin).

Det här lät som en perfekt mysig rolig liten film med både Macy och Hoffman. Det kunde väl inte gå fel? Jag var ganska säker på en trevlig stund och en film som kanske skulle likna den underbara Living in Oblivion. Det enda som oroade var att David Mamet var regissör och även om jag inte ogillat de filmer som jag har sett så har jag inte heller dansat jenka efter att jag sett dem.

Åh, nej! Fy fan vad tråkigt det här var. Vad är det med Mamet?! I hans filmer så är det som att skådisarna är som robotar. Är det så han vill ha det? Tydligen är det det. Och tydligen, har jag förstått, så det bara ett fåtal skådisar som klarar av att leverera hans märkligt stela dialog med rätt känsla. Baldwin ska vara en dem. Ja, Baldwin är nog bra på det men i vilket fall så blir det inte filmer som jag gillar. Åtminstone inte den här filmen. Den enda rollfiguren som jag kände nånting för var nog Hoffmans. Hans kärleksintresse (Rebecca Pidgeon, fru Mamet) däremot känns som en android utan känslochip. Det blir en massa snack men det leder ingenstans. Jag som hade trott på en trevlig indiekomedi. Det finns en hel del smarta detaljer i den smarta handlingen men det ger ingenting i slutändan förutom att det är smart. Bu!

Nu undrar jag bara om och när jag ska se hyllade Glengarry Glen Ross? Jag undrar också om mitt problem med Mamet är kopplat till att han i grunden är pjäsförfattare?

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Aviator

4 september, 2012 10 kommentarer

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Good Shepherd

12 maj, 2012 5 kommentarer

Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Regi: Robert De Niro
År: 2006
IMDb | Filmtipset

The Good Shepard är en film som inte väcker speciellt stor uppmärksamhet. Tydligen gick den på bio i Sverige men det kan inte ha varit under speciellt lång tid. Jag har inget som helst minne av att jag minns den. Ungefär lika anonym som filmen är, är Matt Damon i huvudrollen som Edward Wilson som under sin universitetstid blir värvad till det nystartade CIA. Damon har en speciell förmåga att inte göra nåt väsen av sig men ändå passa perfekt i sina roller. Det är så det funkar i Bourne-filmerna. Han gör inget intryck och därför gör han intryck.

En lustig detalj är att det under förtexterna aldrig skrivs ut att det är Robert De Niro som är regissör. De vanliga texterna om filmfotografer och annat visas men regissören förblir hemlig fram till eftertexterna, om man nu inte som jag förstås visste vem som faktiskt hade regisserat rullen.

Tillbaka till Matt Damon. Han spelar alltså en ung kille, Edward Wilson, som under andra världskriget får i uppgift att skydda USA spionvägen om man säger så. Efter kriget övergår den här krigsverksamheten i det som sen blev CIA. Wilson blir en höjdare inom CIA. Priset han får betala för det är ganska högt. Han lever i ett kärlekslöst äktenskap med Clover Russell (Angelina Jolie). Han tar sitt jobb på yttersta allvar. Han är en god herde som har lovat att skydda USA mot ondska, t ex ondska i form av kommunisterna på Kuba.

Filmen har två parallella handlingar. Dels får vi se Wilson som ung agent och när han får ihop det med Clover (Jolie alltså). Han träffar även en annan tjej som egentligen är den som han vill leva ihop med. Men det var liksom inte meningen, vilket är något som nog stör Wilson genom livet. Wilson har även en alienerad son som han aldrig kommer nära. Filmens andra handling fokuserar på det amerikanska fiaskot vid Grisbukten när USA försökte invadera Kuba. Man misstänker att orsaken till misslyckandet är att man har läcka inom CIA.

Om ni har gott om tid (det är nämligen en ganska lång film) och är sugna på en ganska mysig men nedtonad film som inte gör så mycket väsen av sig så kan jag verkligen rekommendera The Good Shepherd. Den är spännande och välgjord men är väldigt lågmäld. Jag tror det har med Matt Damons karaktär att göra. Den är så blek så att den nästan är genomskinlig men det kanske är bra när man är spion.

3+/5

Steffo på Flmr skrev förresten om The Good Shepherd för ett tag sen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,