Voices of a Distant Star (2002)

30 mars, 2022 Lämna en kommentar

För några dagar sen kom jag på att jag saknade den japanske anime-regissören Satoshi Kon väldigt mycket. Kon gjorde intressanta och mystiska filmer som hade en sorts David Lynch-vibbar över sig. Den första filmen jag såg var Perfect Blue som en del av ett anime-tema som SVT hade för länge sen. Efter det så träffade jag dessutom Kon själv när han besökte Stockholm och Filmhuset i ett event ordnat av Cinemateket. Tyvärr gick Kon bort bara några år efter Sverige-besöket.

Och apropå det där SVT-temat så visades även kortfilmen Voices of a Distant Star (som dock inte regisserades av Kon) och min preblogg-text om den skrevs i september 2007.

Voices of a Disant Star är en kortfilm, 25 minuter lång, om en tjej som blir pilot i rymdarmén och färdas allt längre och längre bort samtidigt som pojkvännen är kvar på jorden och får vänta allt längre – flera år till slut – på hennes sms. Det här var en ganska vacker och sorglig historia som är snyggt tecknat. Eftersom den är ganska kort och inte så påkostad ger den dock ett litet blekt intryck. Men jag gillar tecknarstilen och själva historien är melankolisk och bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Det visar sig att Voices of a Distant Star gjordes av en viss Makoto Shinkai som nu gått vidare till storfilmer som Your Name och Weathering with You. Precis då som nu så fokuserar Shinkai på romantik, melankoli, sorgsenhet och långdistansförhållanden.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Kortfilm, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Conte d’automne (1998)

27 mars, 2022 Lämna en kommentar

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Fjärde och sista filmen är Conte d’automne med den svenska titeln En höstsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Okidoki, äntligen har jag sett klart den där franske tråkmånsen Rohmers filmserie som av nån anledning kallas årstidsfilmerna (ja, ja, de utspelas under respektive årstid men än sen då?). Denna handlar om inte fullt så löjliga personer. Huvudperson är den runt 40-åriga vinodlerskan Magali som har utflugna barn och ingen man. Hennes sons flickvän och hennes kompis försöker båda fixa en ny man till henne på sina egna sätt. Kompisen använder tricket att sätta in en kontaktannons och sen spela Magali själv. Det är upplagt för förvecklingar.

Hmm, jag blev faktiskt positivt överraskad av denna. Jag trodde till en början att det skulle vara samma gamla visa igen, dvs ointressanta personer som gör ointressanta saker men filmen hade, efter ett tag i alla fall, en viss charm. Personerna var betydligt mer sympatiska och kändes lite mer mänskliga och normala. Romansen mellan snubben som nappade på den där kontaktannonsen och Magali är skildrad på ett ganska skönt sätt. Filmen är ingen höjdare men den får i alla fall godkänt. Men det blir inga mer filmer av Éric Rohmer för min del, det kan jag lova (min kommentar: och nej, det har det inte blivit).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Bourne Identity (2002)

25 mars, 2022 2 kommentarer

Den här fredagen drar jag igång ytterligare ett nytt litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Identity skrevs i oktober 2004.

The Bourne Identity är en agenthistoria där Matt Damon tappar minnet, blir snäll, träffar Franka Potente i Paris och jagas av sin egen agentbyrå. Mmmm, jag tyckte den var välgjord och med bra skådisinsatser från de flesta håll. Potente är lite av en favorit efter att ha sett henne i två Tom Tykwer-filmer (Spring Lola och Prinsessan + krigaren). Damon funkar bra och bäst tycker jag filmen är när Damon råkar i knipa och då börjar reagera instinktivt som den agent han är och kallt tar hand om situationen. Ibland blev det lite tröttsamt (och förutsägbart) med klippen mellan Damon ”ute på fältet” och agentbyråns kontor där slipsnissar hackade på datorer. Men precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) så gillar jag amerikanska filmer (thrillers) som utspelas i Europa. Det ger en speciell känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Death Wish (1974)

23 mars, 2022 4 kommentarer

Dags för en kortis om Death Wish. Nej, jag pratar inte om remaken med Bruce Willis från 2017 utan originalet med Charles Bronson från ’74.

Det här var en annorlunda film som inte riktigt var som jag förväntade mig. Det är väl 70-talet det handlar om kanske. Man gjorde inte filmer på samma sätt då. Genrefilmer var mer av vanliga filmer då. Det var inte lika stor uppdelning mellan ”vanliga” filmer och genrefilmer känns det som. Jag kanske har fel men min känsla är att det var så.

Vad är det som är annorlunda med Death Wish? Ja, jag vet inte varför men jag förvånades över att den var så pass välgjord. Bilderna på ett slitet New York är hur snygga som helst och stilen på fotot påminde mig om filmer som Prisoners och Blood Simple.

Tunnelbanan är givetvis fullkomligt nedklottrad. Allt känns äkta, genuint, autentiskt (har vi några fler synonymer?). Det förekommer en begravning i filmen som är inspelad i ett riktigt snöfall vilket bidrog till känslan av att det var just på riktigt.

Charles Bronsons vigilante lever i en sorts egen westervärld och är som en lugn grizzlybjörn, och han dricker mjölk precis som Fantomen. En ung Jeff Goldblum är med som en slemmig typ. När jag kollar på IMDb så visar det sig att det var Goldblums första roll och han listas som ”Freak #1”.

Musiken! Herbie Hancock! Riktigt bra och jazzigt funkig precis som det ska vara. Det kändes även lite experimentell och satte en speciell stämning, precis på samma sätt som Hancocks musik gjorde i den svenska filmen Pojken i trädet (med Tomas ”Tintin” Bolme i titelrollen).

Rättelse: musiken i Pojken i trädet gjordes av en ung Quincy Jones.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Death Wish hamnade för övrigt på plats 6 på min lista över 1974 års bästa filmer.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Conte d’été (1996)

20 mars, 2022 Lämna en kommentar

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Tredje filmen ut är Conte d’été med den svenska titeln En sommarsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Del tre i Rohmers årstidsfilmer handlar om den unge Gaspar som har semester. Han är i Bretagne och väntar på sin tjej som ska komma senare. Under tiden träffar han två andra tjejer och när väl hans flickvän kommer har han målat in sig i ett flickvänshörn.

Nä, inte bra åter igen. Jag fattar inte vad folk ser i dessa filmer egentligen och det här tjafset med att det ska vara årstidsfilmer?! Richard Hobert-varning (min kommentar: hmm, jag antar att jag syftar på Hoberts filmer om de sju dödssynderna).

Som vanligt handlar det om nån kille eller tjej som har nåt sorts kärleksproblem. Haken är att det hela känns fullständigt ointressant. Ok, om det hade varit roligt på nåt sätt men här händer liksom inget speciellt och personerna beter sig dessutom väldigt märkligt. Men, ja, ja, helt värdo var det väl inte. Den puttrade på lite småtrevligt och slutet var lite halvkul, det vill säga hur killen lyckades lösa sina problem utan att tappa ansiktet helt. Men, som sagt, icke godkänt, monsieur Rohmer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , ,

Ljus i skymningen (2006)

18 mars, 2022 Lämna en kommentar

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på dejten”

För fyra veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag avslutas temat med Ljus i skymningen från 2006. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Moln på drift och Mannen utan minne. Min text om Ljus i skymningen (Laitakaupungin valo) skrevs i juni 2009.

Ljus i skymningen är sista delen i den s.k. Finlandstrilogin där Aki Kaurismäki berättar om den lilla människan som är vilse i det hårda (finska) samhället. Här handlar det om nattvakten Koistinen som (nästan) inte ses av någon. Han försöker så smått bli kompis med sina kollegor men han blir mest ett mobboffer. Stum går han och tar en koskenkorva på den lokala baren och försöker säga hej till en tjej. Det går så där. Plötsligt dyker en vacker blondin upp i Koistinens liv och han kan ju inte annat än släppa in henne. Tyvärr visar det sig att hon jobbar för några gangsters som vill utnyttja Koistinen för att stjäla juveler.

Jag hade hört att den här delen skulle vara mörkare än de två övriga (Moln på drift och Mannen utan minne). Men jag vet inte, jag tycker den var ganska lika och dessutom finns det som sagt ljus även när det börjar skymma. Stilen känns igen. Det är stramt och enkelt. Vissa scener är fantastiskt snygga. Scenografin är så enkel och ”tråkig” att den blir snygg. Filmen är nästan som en parodi på sig själv. Det känns som en surrealistisk bild av Finland där Kaurismäki har skruvat allt ett eller två varv extra. Men jag gillar det! Koistinen är en karaktär som man gillar. Han är naiv, gör inget väsen av sig men ändå envis. Och kanske kommer allt gå bra trots allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Som vanligt är även den finska filmtiteln underbar… Laitakaupungin valot.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Truck Turner (1974)

16 mars, 2022 Lämna en kommentar

Idag blir det en kortis om en film som hamnade på min topplista över 1974 års bästa filmer.

Oj, oj, det här var en ovanligt gritty blaxploitation-rulle med Black Moses himself Isaac Hayes i titelrollen som prisjägaren Truck Turner som ska fånga in en galen hallick.

Det förekommer mängder med klassiska bilder där Truck står i skjutställning med en gigantisk revolver. ”Dodge this!” som Trinity skulle ha sagt, och säger.

Totalt oväntat var att se den i Star Trek så städade löjtnanten Uhura (Nichelle Nichols) som en stenhård och grovmunnad bordellmamma. Underbar insats! Musiken av Hayes själv är (förstås!) helt underbar (funky!) och snäppet bättre än den i Pam Grier-rullen Foxy Brown. Truck Turner släpptes för övrigt ursprungligen som en double feature ihop med just Foxy Brown.

Istället för att skriva så mycket mer så hänvisar jag till ett underhållande inlägg med roliga bilder och kommentarer hos bloggen Udda film. Hoppa över dit och roas, vettja!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

”He’s out to get before he’s got!”


Nichelle Nichols dominerar som bordellmamma

Arkiverad under Action, Betyg 3, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Conte d’hiver (1992)

13 mars, 2022 Lämna en kommentar

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Andra filmen ut är Conte d’hiver med den svenska ”hej kom och hjälp mig”-titeln Tre män och en kärlek och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Ookie dookie, det här är del två i Rohmers årstidsserie. Det är vinterdelen men i Sverige fick filmen en idiotisk titel. Ett pinsamt försök att locka folk till bion genom att koppla ihop den här filmen med den franska komedin 3 hommes et un couffin vars mer kända amerikanska remake på svenska fick heta Tre män och en baby (min kommentar: notera att det franska originalet i Sverige kallades Ungkarlsbabyn). Åh, jag hatar såna här svenska titlar. Jag har inget emot bra svenska titlar, jag tycker det översätts för lite faktiskt, men titlar som denna eller När toffelfabriken tystnar, bara för att Anthony ”Hannibal Lecter” Hopkins är med, är under all kritik.

Hur som helst, En vintersaga (som jag föredrar att kalla filmen) handlar om en jobbig tjej som hoppar mellan pojkvänner som vi byter strumpor. Hon bor hos sin morsa, har en unge efter en semesterförälskelse för fem år sen. Nu lämnar hon sin pojkvän och flyttar med sin chef på frisörsalongen där hon jobbar till en annan stad. Ganska snart ångrar hon sig, och så här håller hon på…

Till viss del är detta annorlunda jämfört med den första filmen, En vårberättelse. Det är lite roligare och tjejen i huvudrollen känns ganska knäpp (jag förstår inte riktigt hennes motiv). Snackigt är det förstås! Inte lika tråkigt pratig som den första filmen dock. Jag såg på Filmtipset att de flesta tyckte att den var realistisk men för mig kändes den inte realistisk. Jag kan inte tänka mig att många skulle bete sig som tjejen det handlar om. Men, hur som helst, hon var ändå ganska tragikomisk och slutet är lite småkul men helt orealistiskt. Romantiskt, javisst, men realistiskt, pyttsan. Snäppet bättre än En vårberättelse är det men ändå inte godkänt. Jag hoppas på bättring i de resterande två filmerna men jag har svårt att tro det. Tyvärr måste jag se dem också, det är en principsak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

När jag letade efter filmaffischer från filmen stötte jag på några som jag tyckte var riktigt fina….

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Nouvelle vague, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Moln på drift (1996)

11 mars, 2022 Lämna en kommentar

”Happy days!” eller ”Vi har roligt på jobbet”

För tre veckor sen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1996 med titeln Moln på drift. Som jag skriver i nedan så ingår den i Kaurismäkis Finlandstrilogi där de andra filmerna är Mannen utan minne och Ljus i skymningen. Min text om Moln på drift (Kauas pilvet karkaavat) skrevs i maj 2009.

SVT visade nyligen Aki Kaurismäkis s.k. Finlandstrilogi och nu har jag sett den första av den här trojkan med filmer om den lilla människan vilse i det stora anonyma samhället. I Moln på drift möter vi ett vad det verkar ganska lyckligt par där hon är hovmästare på en gammaldags dansrestaurang och han är spårvagnsförare. De har inte mycket pengar men hankar sig ändå fram. Ända fram tills att båda blir av med jobben vill säga. Då börjar det gå utför. Men kanske finns det ljus i tunneln.

För några år sen såg jag en rad Kaurismäki-filmer. Nu kände jag direkt igen stilen, främst från Flickan från tändsticksfabriken. Kaurismäki har en ganska egen avskalad och enkel stil. Ofta handlar det om den enkla människan i hopplös kamp mot samhället. I Moln på drift får vi även en hel del lågmäld humor. Skådespeleriet är ett sorts icke-skådespeleri. Det är lite åt Roy Andersson-hållet fast inte lika extremt. Stora känslor förmedlade med små medel. Musiken är cool och sentimental och ger rätt stämning.

Vissa dialoger är helt underbara. T ex när paret diskuterar möblemanget (som är köpt på avbetalning) i vardagsrummet och mannen säger ”Nu kan vi köpa böcker till bokhyllan om fyra år”. Eller när kvinnan söker jobb som servitris och följande dialog utspelar sig:

”Du är väl lite gammal för att vara servitris”
”Jag är 38”
”Precis, du kan dö när som helst”

Slutomdömet är att det är en snygg, stilren, rolig och sentimental rulle. Nackdelen med allt avskalat är att det kan bli lite väl torrt men Moln på drift får nästan en fyra av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Mordet på Orientexpressen (1974)

9 mars, 2022 6 kommentarer

Varje jul brukar jag välja ut en biofilm som familjen ser på Annandagen. 2017 års val skulle ha blivit The Shape of Water men av nån märklig anledning hade den inte premiär förrän i februari. Då föll valet istället på Kenneth Branaghs nyfilmatisering av Agatha Christies Mordet på Orientexpressen.

Den första filmatisering av Christies Hercule Poirot-mysterium kom 1974 och har en hel kader med kända skådisar. Under förtexterna insåg jag att det här är en gammal film då alla inblandade i filmen listas. Det är inte som idag där det görs i eftertexterna. Men det är ju orimligt att inleda en film med rad på rad med cgi-folk.

Jag undrar om kidnappnings-temat har hämtat inspiration från fallet där Charles Lindberghs lille son rövades bort. Christies roman kom ut 1934 och Charles Jr försvann två år tidigare. Ja, det måste ju vara så.

Vad är det Albert Finney håller på med?! Han spelar Poirot som en stelopererad galning. Är det nån form av spel från Poirots sida för att förvirra sina ”motståndare”? Nåväl, det är ett märkligt val av Finney får jag lov att säga. Men han gjorde i alla fall ett val.

Det är ett multikulturellt tåg. Vi har afrikaner, asiater, muslimer, en svenska (spelad av Ingrid Bergman som vann en Oscar för sin roll!) och så rika amerikaner och britter. En av passagerarna var prinsessan Dragomiroff. Hon borde väl hetat Dragomirova egentligen? Prinsessan var i vilket fall ganska obehagligt vitsminkad i ansiktet och mina tankar gick till Gary Oldman som Dracula.

Anthony Perkins är med. Han var riktigt bra. Det är lite synd att han blev så pass starkt förknippad med en enda roll. En roll som han gjorde väldigt bra, men ändå. Det var i alla fall kul att se honom här.

Som helhet så gillar jag originalet en aning mer än Branaghs version.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →