La strada (1954)

Eftersom jag blandade ihop dagarna och publicerade min recension av The Bourne Legacy i onsdags så blev fredagen ledig och då passar jag på att dra igång ytterligare ett litet tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och först ut är La strada som producerades av den italienske dämonproducenten Dino De Laurentiis. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

En mor ”säljer” sin dotter Gelsomina till den kringresande, och inte speciellt snälle, cirkusartisten Zampanó (Anthony Quinn). Gelsomina, spelad av Fellinis fru Giulietta Masina, är en litet naiv, underlig och bräcklig tjej som fösöker bli omtyckt. Zampanó, ja, han tänker mest på pengar. Zampanó lär sig till slut sin läxa men då är det för sent…

Jaha, en klassiker av mästerregissören Fellini sas det… men jag håller med *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) här. Jag tyckte inte filmen var speciellt bra. Visst, den hade ett budskap men det räcker liksom inte. Resan fram till budskapet (längs la strada, landsvägen) måste vara mer engagerande för att det ska bli godkänt. Betyg 2/5. Jag har inte underkänt Fellini än. Han får två chanser till eftersom SVT visar två filmer till…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ovan nämda *Éowyn* skrev i sitt omdöme av La strada att hon hade haft en svenskalärare som hävdade att mer eller mindre alla filmer börjar med vatten, och att just vatten (okänd och farlig frihet) och land (känd och tråkig trygghet) representerar specifika saker i film. Jag frågade henne vad läraren hade sagt om vatten och land i filmer. Så här svarade hon. Sedan försökte jag applicera det på just La strada på detta sätt:

Hmm, intressant, *Éowyn*. Tack för att du accessade dina minnesbankar. La strada börjar och slutar vid havet har vi konstaterat. Fellini måste ha haft en direkt tanke med det. Kanske så att Gelsomina i början av filmen är fri och glad (havet!) men lämnar det för den otrevliga tillvaron med Zampanó (landet!). För Zampanó var det tvärtom. Det slutar med att han lämnar den sorglösa tillvaron som fri, kringresande cirkusartist (havet!) bakom sig för att grubbla på vad som hände med Gelsomina och på vad det är för mening med livet. Han är liksom fast i det (landet!) och kan inte komma tillbaks till sitt förra fria liv (havet!) hur mycket han än vill. I vilket fall som helst så var det ändå inte nån höjdarfilm.

Film noir-fredag: He Walked by Night


Titel: He Walked by Night (Nattmänniskan)
Regi: Alfred L. Werker (Anthony Mann, okrediterad)
År: 1948
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Det har varit några galna jobbveckor på sistone så inläggen har inte kommit lika tätt som vanligt. Min fredagstradition håller jag dock stenhårt på. Vi får se om jag blir klar till jul med noir-temat. Jag hade från början tänkt att det skulle bli ett sommartema men med en film i veckan så tar det ett tag att beta av alla filmer. 😉

SVT visade plötsligt en noir som vardagsmatiné och jag lyckades spela in den. He Walked by Night är nästan en sorts dokumentär om en polisutredning. Dramadokumentär skulle man kunna kalla filmen då den bygger på en verklig polisutredning om en polismördare som gäckade L.A.-polisen. Samtidigt är det även en film om just Los Angeles. Tyvärr är stämningen i filmen fånig och hurtfrisk på ett sätt som jag inte brukar gilla. Det förekommer en berättarröst som är just fånig och hurtfrisk. Bl a droppas ett, i alla fall för vår tid, märkligt citat: ”The work of the police, like that of woman, is never done”. Historien är ganska intetsägande, nästan tråkig. Karaktärerna, t.o.m. mördaren, är sagolikt träiga. Polischefen är dock ganska cool då han t ex är först in när man slår in dörren under stormningen av ett hus. Under slutscenerna i underjordiska tunnlar är det inte bara snyggt foto utan faktiskt ganska nervigt och spännande. He Walked by Night påminner en del i temat om The Naked City, en film om New York och en film som jag gillar betydligt mer.

3-/5

%d bloggare gillar detta: