Wolfwalkers (2020)

21 december, 2022 2 kommentarer

Tomm Moore är en irländsk animatör med en speciell tecknarstil. Sen tidigare har jag sett den väldigt vackra Song of the Sea. Hur är då Moores stil? Ja, det är så långt ifrån Pixar man kan komma. Det känns som att titta på akvarellmålningar ungefär. Vattenfärger där bakomliggande streck och former syns igenom.

Dessutom är det som att allt är platt. Det är lustiga perspektiv där det saknas djup och påminner lite om hur man (läs: jag) målade som barn. Det förekommer ofta även en speciell symmetri med fyrkantiga och runda former. Det är utstuderat på det sättet.

Wolfwalkers är en klassisk sagohistoria som inledningsvis påminner om Pixars (apropå Pixar) Brave. I Brave handlade det om björnar som var människor och människor som var björnar. Här är det istället, som titeln skvallrar om, vargar i fokus.

Robyn är en ung äventyrslysten tjej som upptäcker en hemlig dold värld i skogen bakom täta buskar. Mina tankar gick till The Secret Garden och jag tror att det är den brittiska tv-serien från 1975 jag tänker på.

Ja, det är som sagt ett klassiskt upplägg och jag blev påmind om några av Studio Ghiblis filmer, kanske främst Prinsessan Mononoke. Precis som i den är det som att naturen nästan är ond, eller åtminstone farlig för människorna som vill hugga ner träd för att kunna bruka jorden. Robyn blir länken mellan naturen och människorna.

Klart sevärt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅

Därmed tar bloggen julledigt och är tillbaka om en vecka. God Jul!

🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Cartoon Saloon, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

No Time to Die (2021)

18 december, 2022 6 kommentarer

Vem blir den nya Bond? Ja, det är frågan eftersom No Time to Die är Daniel Craigs sista film som 007. Jag har gillat Craigs Bondfilmer överlag. Casino Royale är en toppfilm. Är No Time to Die en värdig avslutning? Mm, hyfsat bra får man väl säga. Vi är i London, Kuba, Italien och Lofoten. Lite lustigt är det inte står med text var vi är nånstans. Brukar inte det alltid stå? Kanske ville man att det skulle vara lite mer mystiskt här? Rami Malek är skurken och han är varken bättre eller sämre än nån annan skurk. Lite halvtrist som det brukar vara i de flesta av Bondfilmerna. Vi bjuds på schyssta actionsekvenser och Ana de Armas var en frisk fläkt men kanske inte Guds gåva till mänskligheten. Den engelska som pratas med brytning i filmen funkar inte. Det blir för överdrivet och framstår som parodiskt. Slutet av filmen motsäger sin egen titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Meyerowitz Stories (2017)

14 december, 2022 6 kommentarer

Son och far Meyerowitz (Adam Sandler och Dustin Hoffman)

När jag kollar igenom betygen på de filmer jag har sett av Noah Baumbach tidigare så framstår han som något en favorit. Betygsraden är 43434. The Meyerowitz Stories hoppade jag av nån anledning över men nu är den sedd. Jag gillar den ganska så direkt. Allt sätts upp genom relationer, dialog och repliker. Efter hand förstår man att det finns en hel del gammalt groll i familjen Meyerowitz. Kramar förekommer men de är märkligt kalla. Just den där kylan kan jag ibland tycka är ett sorts signum för Baumbach (men inte på ett negativt sätt). Ofta är rollfigurerna inte speciellt sympatiska. Relationen mellan Adam Sandlers rollfigur och hans dotter var dock mycket fin. Filmens finaste. Det där grollet jag nämnde tidigare, kommer det komma upp till ytan? Har påven en lustig hatt? En stark trea blir Baumbach-betyget denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

9 december, 2022 7 kommentarer

En kortis om Quentin Tarantinos senaste Once Upon a Time in Hollywood kommer här. Hmm, Tarantinos filmer. Det var alltid ett event förr i tiden.

Rick Dalton (Leo) och Cliff Booth (Brad) är perfekta namn på våra huvudfigurer. Rick dricker sprit och Brad dricker selleridrink.

Det är värre att falla från en hög Hollywood-karriär som Rick gör jämfört med Cliff som bara struttat along som stuntman. Då har man liksom inget att fall från, förutom hustak.

Al Pacino dyker upp och jag tänker direkt på The Irishman.

Det förekommer en hel del riktigt starka scener. Bäst är Rick och den lilla tjejen på inspelningsplatsen.

Eftersom det handlar om Hollywood så är det givetvis mycket om film i filmen, vilket alltid är roligt.

Oj, jag gillar slutet. Hur det ändrar på verkligheten. Rick and Cliff save the day! Kanske går det bra för Rick trots allt, i alla fall i den här versionen av verkligheten.

Under långa perioder var jag tyvärr rätt så oengagerad. Som jag nämnde så förekommer det en hel del starka scener men jag känner ändå inte filmen i hjärtat. Dagen efter titten så sjönk fyran till 3,5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Post (2017)

7 december, 2022 2 kommentarer

The Post är murvelporr av bästa märke. Ja, kanske inte i nivå med All the President’s Men och Spotlight men klart godkänt. Det är en skådespelarnas film med Meryl Streep och Tom Hanks i det främsta ledet. Steven Spielberg kan det här med att göra film. Det är rejält alltsammans och så långt ifrån den cgi-fylla Ready Player One man kan komma. Mina tankar går av nån anledning till Palme-mordet och i synnerhet Ebbe Carlsson-affären. Det är nåt med hur en ”affär” börjar med en sak men sen spinner ut ur kontroll och man glömmer hur allt började. Jag tänker även på filmerna Snowden och The Report som tar upp liknande ämen. Filmen kommenterar på ett något övertydligt sätt hur dagens sociala medier fungerar, och att det egentligen inte var nån skillnad med hur det funkade då. Gamla papperstidningar, vilken grej egentligen. Man måste tänka efter en del innan man publicerar, inte bara räkna till tio innan man skickar iväg en twee… toot.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ford v Ferrari (2019)

4 december, 2022 2 kommentarer

Ford v Ferrari (eller Le Mans ’66 som den fick heta i Europa) börjar som en mysig matinéfilm, varken mer eller mindre. Men regissören heter James Mangold och därför är det här en filmfilm. En rejäl film med bra skådespelare och äkta miljöer, kläder och bilar. Filmen fick mig att dra paralleller till min egen arbetsplats och hur det funkar i företagsvärlden. Det är mycket politik och prestige som spelar in i besluten som tas. Tracy Letts är en favoritskådis. Här är han perfekt som Henry Ford II. Frågan är om han är filmens skurk eller hjälte? Det var även en nostalgitripp att se Remo Girone som Enzo Ferrari. Remo Girone frågar ni er? Jo, det är ju den vidrige (eller?) Tano Cariddi från den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Från den italienska maffiaserien Bläckfisken: Tano Cariddi spelad av Remo Girone. Ögonen.

Arkiverad under Action, Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Minari (2020)

30 november, 2022 6 kommentarer

Minari är namnet på en grönsak som är populär i Sydostasien, inte minst i Sydkorea. Det är även namnet på ett drama om en familj som invandrat från just Sydkorea till USA.

En dag bestämmer pappan (Steven Yeun) att man ska flytta från Kalifornien till en mer osäker tillvaro i Arkansas där han vill bedriva jordbruk och sälja koreanska produkter. Obs! Beslutet tar han utan att först meddela resten av familjen. Mm, ja, nåt är fel i relationen mellan man och fru (Han Ye-ri), det är uppenbart.

Efter ett tag inser jag att filmen utspelar sig på 80-talet, under Reagan-eran. Men eftersom den utspelar sig på den amerikanska landsbygden så känns den tidlös.

Jag känner ett visst mys då filmen ganska lugnt puttrar vidare. Jag känner samtidigt ett visst obehag då förhållandet mellan man och fru inte är sunt. Mannen är besatt av att få jordbruket att fungera, helst utan nån hjälp överhuvudtaget. Nu tar han ändå hjälp av en excentrisk granne (Will Patton). Grannen är en sån där figur som är lustig men du vet aldrig riktigt var du har honom.

En bit in i filmen anländer mormor från Sydkorea för att passa barnen. Nu tar handlingen en liten omväg ett tag då mannen i princip försvinner ur bild. Fokus är på barnen, mamman och mormorn. Jag tyckte relationen mellan sonen och dottern var fin och fint skildrad.

Mot slutet eskalerar det hela för vår familj. Allt ser ut att ordna sig men så sker katastrofen, vilket kanske var det bästa då det fick familjen att sluta sig samman men öppna sig för varandra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Keep an Eye Out (2018)

27 november, 2022 Lämna en kommentar

Quentin Dupieux är en speciell figur i filmvärlden. Han gör filmer som ingen annan. Jo, kanske som Charlie Kaufman och filmer i stil med Leos Carax-rullen Holy Motors. Möjligen lite David Lynch. Det handlar om surrealistiska och absurda komedier där man aldrig riktigt vet vad som ska hända, eller vad som egentligen händer när det väl händer. Själv har jag faktiskt bara sett tre filmer av Dupieux. Förutom denna: Deerskin (3/5) och Reality (4/5). Keep an Eye Out (eller Au poste! som den heter på franska) bryter väl ingen ny mark men det är som vanligt som att kliva in i hjärnan på nån som drömmer en bisarr dröm. Jag kan inte inte gilla det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

BlacKkKlansman (2018)

23 november, 2022 7 kommentarer

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Two Popes (2019)

20 november, 2022 2 kommentarer

”Pax vobiscum”

Fernando Meirelles The Two Popes var en betydligt mer intressant film än jag förväntade mig. Vi får träffa två helt olika personer och personligheter i form av den (i hemlighet) avgående påven Benedict (Anthony Hopkins) och den som Benedict vill ska bli ny påve, Bergoglio från Argentina (Jonathan Pryce).

Båda kyrkomännen vill hoppa av sina kristna banor. Bergoglio för att han skäms över sitt beteende under junta-tiden. Han har tappat tron. Benedict är gammal och förlegad och vet att hans tid är kommen. De båda spenderer ett antal dagar med att samtala med varandra och det är i princip detta filmen går ut på. Och jag gillar den!

Meirelles gillar innovativ klippning. Det hoppas friskt mellan olika sekvenser, dåtid och nutid. I slutändan är ändå samtalen mellan Hopkins och Pryce det som är filmens behållning. Framförallt bjuds vi här på fint skådespeleri.

Jag gillar hur filmen framställer de båda gubbarna som vanliga människor. Måhända är det popewashing men jag köper filmen som helhet och det den försöker säga. De allra flesta är bara människor. Benedict känns som en ensam person som måste vara strikt men som vill ha vänner, fest och som mest av allt gillar att titta på Kommissarie Rex.

En märklig detalj var att det dök upp bisarrt många svenskkopplingar i filmen. En svensk flagga i publiken när den nya påven ska väljas (what?), Zarah Leander, ABBA, och så spelas även sången ”Antiphone Blues” med Arne Domnérus på sax och Gustaf Sjökvist på kyrkoorgel. Obskyrt (vem letade upp den här låten?) men den passade in som en gestaltning av huvudpersonernas olika personligheter. Bergoglio mer jazzig och Benedict mer kyrklig. Eller var det egentligen så, eller bara en följd av deras olika positioner? Nåväl, det är i alla fall ett samtal i bägge fallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

”Antiphone Blues” – Arne Domnérus och Gustaf Sjökvist inspelad i Spånga kyrka 1974

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →