The Dark Knight Rises

1 augusti, 2012 22 kommentarer

Titel: The Dark Knight Rises
Regi: Christopher Nolan
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Obs! Det förekommer spoilers för The Dark Knight Rises i texten nedan!

Jag är riktigt nöjd med att jag såg om Batman Begins och The Dark Knight innan det var dags för den avslutande delen i trilogin. Jag får bl a tacka Joel som twitteruppmuntrade mig till omtittarna. Det som förvånade mig lite med Rises var att den faktiskt knöt an till Batman Begins så mycket som den gjorde. Det kan väl till viss del (eller all del) hänga samman med att man inte kunde ha Jokern med som en viktig komponent i handlingen eftersom Heath Ledger tragiskt gick bort efter The Dark Knight. Just detta här var ändå nåt som störde mig en aning. Jokern nämns inte ens vilket känns aningen konstigt.

Jag vet inte vad det är, om det är mig eller filmerna det är fel på, men jag blir inte, kan inte bli, helt uppslukad av nån av filmerna. Det var likadant med Nolans Inception. Det finns nåt… vad ska jag kalla det… kliniskt över filmerna. Det är otroligt stora filmer, episka filmer, som imponerar. Allt samverkar: dramat, actionen, Batman-mytologin, och det borde bli en klockren film, åtminstone en fyra i betyg. Jag slår vad om att om jag hade sett Rises i en IMAX-salong så hade den fått en fyra. Jag såg den inledande fantastiska flygplanskapningen i just en salong när jag var i Montréal i vintras då den visades innan Mission: Impossible – Ghost Protocol. Grymt häftig tyckte jag den var då och jag kände hur jag sögs in i filmduken.

Nu var det inte riktigt lika häftigt att se inledningen på Rises på en lite mindre salong hemma i den svenska vardagen. Fast jag tycker ändå den är cool ehuru jag inte blir lika bortblåst (eller insvept kanske) som första gången jag såg sekvensen.

Jag tror ett problem jag har med filmen är att den gapar över lite för mycket. Det är så många karaktärer med, det är så många små handlingar som pågår, så många trådar som ska följas upp. Grejen är att Nolan (Nolan Bros kanske man ska kalla bröderna då Jonathan Nolan är med och skriver manus) ändå får ihop allting. Men jag får trots allt en sorts klinisk känsla. Jag tror jag har kommit på vad jag saknar. Det är de mindre scenerna, de där scenerna som fungerar som ett kitt, nåt som binder ihop de storskaliga scenerna, nåt som gör att filmen landar i en sorts vardag.

Filmen känns mer organisk när Michael Caine är med. Caines Alfred är nästan bindemedel nog för att göra filmtrilogin komplett. Efter att ha sett ettan och tvåan i trilogin så framstår filmerna alltmer som filmer om relationen mellan Bruce Wayne och Alfred. Filmernas fokus är Bruce Waynes problem med sig själv, att komma över sina föräldrars död, att kunna kontrollera sin ilska, att vända den till nåt positivt. Och Alfred är där för att se till att han gör just det, och inte går under.

Jag gillar skurken Bane. Han är skräckinjagande, men Tom Hardys skådespelarinsats kommer lite i skymundan pga masken. Man ser ju liksom bara hans kropp, hur biffig den nu än är. Jag gillar det mesta med Bane, ja, även masken som känns perfekt designad även om den döljer det mesta av skådisen Hardy. Det enda som är riktigt fel är rösten. I den där scenen som jag såg i vintras innan M:I 4 (innan man spelade in den på nytt för att publiken ska höra vad han säger) så kändes rösten mer läbbig och inte som en brittisk cirkuspresentatör som pratar i megafon. Och så kan jag tycka att Bane egentligen bara en plot point för att allt ska ställa sig på sin spets och för att locka Bruce ur sin isolering. Men det är egentligen fine (helt ok blir det översatt till svenska).

Anne Hathaway är fasiken fantastisk som Selena Kyle. Jag gillar verkligen hur hon blir Catwoman utan att hon är Catwoman och utan att hon har nåt mystiskt kattblod i sig. Hon är en fasadklättrare helt enkelt.

Under slutdelen av filmen så kommer det en hel del twister som jag tycker funkar riktigt bra. En grej som jag noterar så här i efterhand är att hela filmen egentligen är Robins origin story. Och det tycker jag öppnar upp för en ny film om ca två år med Robin (spelad Joseph Gordon-Levitt) som huvudkaraktär och det får Petter säga vad han vill om. 😉

Jag känner att jag nog har en del mer att säga (t ex om Marion Cotillard, hela trilogin, Batman som sjukpensionär, Liam Neeson, att 5 månader passerade under filmen, om fungerande och icke fungerande autopiloter, om fullständiga namn, om en fånig Cillian Murphy, om Batmans ständigt öppna mun och hans gutturala röst, mm) men det får vänta till nån annan gång så jag slutar nu genom att dela ut en stark trea.

Vill du ta del av fler åsikter om The Dark Knight Rises, kolla in här: Voldo, Sofia, Fiffi, Anders, ExceptFear, Jessica, Har du inte sett den?, Royale with Cheese, Movies – Noir, Flmr, Filmitch och Henke.

3+/5

PS. Förresten, jag insåg precis att Bane med sin mask är ganska lik en Predator… japp, jag googlade på det och det finns fler som har uppmärksammat det.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Dark Knight

31 juli, 2012 10 kommentarer

Titel: The Dark Knight
Regi: Christopher Nolan
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Då handlar det om del två i Batmantrilogin, Heath Ledgers svanesång, hans tour de force, The Dark Knight. Först ut är min gamla text och sen kommer mina fräscha tankar.

****

Förutom titeln som fortfarande låter töntig så gillade jag Batman Begins. Regissören Nolan blåste nytt, mörkt och lite råare liv i Läderlappen. Bale axlade den svarta manteln bättre än någon annan tidigare, mest kanske för att Nolan lät honom göra det. I uppföljaren är fokus inte helt på Bale. Istället är det Aaron Eckhart (åklagaren Howard Dent) och Heath Ledger (skurken Jokern) som är filmens egentliga huvudpersoner. I dramat ingår även polischefen Gordon (Gary Oldman), teknikgurun Lucius Fox (Morgan Freeman) och Bruce Waynes f.d. flickvän Rachel (Maggie Gyllenhaal) som numera hänger med åklagaren Dent.

Mmmm, jag vet inte, jag tyckte det här var en helt ok och välgjord actionrulle… men inget mer. Hajpen kring filmen är obegriplig, och det känns som om det enbart har att göra med Ledgers tråkiga död. The Dark Knight slår knut på sig själv minst två gånger för mycket och är för lång. Ledger som Jokern är utmärkt och vissa scener i filmen är briljanta (t ex explosionen i slutet som är det bästa jag sett i den vägen sen Antonionis Zabriskie Point). Gyllenhaal slår också lite knut på sig själv i sin iver att göra en bra insats, vilken hon slutändan ändå gör. Jag kan hålla med andra om att hon inte fullt ut passar i den här typen av roller. Men hon är inte sämre än Katie Holmes som jag har svårt för (även om jag har för mig att jag tror att accepterade henne i The Gift).

Batman Begins tyckte jag var bättre eftersom man fick se hur Wayne blev Batman. Historien hade ett helt annat fokus. Nu är det Jokern som dominerar. Ledger är utmärkt men Jokern som karaktär kan inte hålla upp en hel film. Inte heller Dent är nån karaktär som jag känner nåt extra för. Batman/Bruce Wayne är, som sagt, bara en av de många huvudpersonerna. Så när hela historien drar ut på tiden så ledsnar jag lite, helt enkelt. Och så var det det här med Batmans röst. Den är töntig, punkt. Lät den så i ettan? Jag förstår att det är för att Wayne måste kamouflera sin röst för att inte bli igenkänd men lite smakfullare, tack.

Jag ser nu att jag gett samma betyg till Batman Begins men om jag ska rangordna dem så är alltså The Dark Knight snäppet sämre. En av de bästa scenerna förutom explosionen är en kort sekvens när Jokern sticker ut huvudet ur en polisbil och för ett kort ögonblick faktiskt verka njuta av tillvaron. En otroligt snygg bild som sammanfattar det som är bra med filmen. Jag skulle förmodligen gilla filmen bättre om jag sett den i ro hemma eller i en lugn biosalong. Nu var jag lite för snabb att se den på bio. Trots att jag valde att se den en vardag kl 12 så hamnade jag bredvid ett gäng tonårsneandertalare som inte kunde hålla mun (beror på sommarlovet antar jag).

****

När jag nu såg om filmen så stod det klart för mig att The Dark Knight är en bättre film än Batman Begins, vilket alltså är tvärtom mot vad jag tyckte när jag såg filmerna första gången. The Dark Knight har ett helt annat mörker och en tyngd som inte Begins har. Känslan i filmen är ganska annorlunda och bl a fotot ger en skön Michael Mann-känsla. Heath Ledger bidrar dessutom med en störande karaktär som gör att man funderar lite på hur han egentligen mådde under inspelningen och efteråt. Scenen med pennan som försvinner är briljant.

Här ovan skrev jag att jag tyckte Maggie Gyllenhaal inte var sämre än Holmes i rollen som Rachel Dawes. Hmm, ja, hon kanske inte är sämre men hon passar sämre. Kanske är Gyllenhaal bättre i rollen som åklagare men som helhet så gillar jag Holmes bättre. Kanske beror det på att det var Katie Holmes som var först. Tycker jag nu alltså.

Ibland är filmen uppe på fyran och vänder men i slutändan så räcker det inte till mer än en stark trea den här gången heller. Om jag den här gången ska lyfta fram en skådis (förutom dominanten Ledger) så väljer jag Gary Oldman som polischefen Gordon.

Betyg när jag såg den 2008:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Batman Begins

30 juli, 2012 9 kommentarer

Titel: Batman Begins
Regi: Christopher Nolan
År: 2005
IMDb | Filmtipset

I helgen såg jag The Dark Knight Rises, den tredje filmen i Christopher Nolans Batmantrilogi. Men vi börjar från början med Batman Begins som jag såg och skrev om första gången 2005 när den hade premiär. Min vana otrogen har jag faktiskt sett om den. Jag brukar inte ofta se om filmer men det händer just när det kommer uppföljare i filmserier som jag gillar (t ex Sagan om Ringen-, Alien- och The Matrix-filmerna). Först kommer min gamla text och betyg och sen mina nya tankar och en ny gradering.

****

There’s a new bat in town och det är bara att konstatera att Batman Begins är den bästa Lädderlappenfilmen hittills. Christian Bale är en av de mest intressanta skådisarna just nu och gör oftast bra insatser i bra filmer. Det finns dock undantag, t ex den usla Drakarnas rike (inte för att Bale gör en usel insats precis, men filmen är ett bottennapp enligt mig). Jag var lite förvånande över att det var just Christopher Nolan som regisserade filmen efter filmer som Memento och Insomnia från honom. Men Nolan gör det hela till sin egen film. Det är inte en typisk serietidningsactionfilm utan mer realistisk och med mer fokus på karaktärerna, i det här fallet Bruce Wayne och hur han blev Lädderlappen. Början är därför bra.

Filmen är ett välspelat drama med lagom actioninslag och dessutom med en skådisensemble som inte går av för hackor. Det är ett mycket starkt team som filmskaparna fått ihop. Bale är som bäst när han inte är Lädderlappen. Precis som andra har skrivit så får jag också American Psycho-vibbar då och då. Filmen är alltså som bäst just här när Bale formar sin Lädderlapp och träffar Morgan Freeman första gången och testar diverse pryttlar inklusive den lite annorlunda Batmobilen (varför måste man ligga på mage för att avlossa raketerna?).

Sen blir det tyvärr mot slutet ganska ordinär och tråkig action. Dessutom är det inte speciellt snygga fajtingscener. Som andra påpekat är det för hafsigt och ryckigt och det blir bara en röra av händer och fötter. Man ser inte alls vad som händer. En fälla som alltför många faller i. Det handlar väl om att filmskaparna helt enkelt inte har tid eller lust att fokusera på just detta vilket tyvärr inte ger ett helgjutet intryck. Man kan t ex jämföra med en annan Bale-film, Equilibrium, där just fajtingscenerna är riktigt bra. Det är lite synd att detta inte håller samma klass här men det är väl så att Nolans styrka är thrillergenren och det är denna han ska hålla sig till. Betyget till Läderlappen börjar blir en stark trea.

****

Det som gör att jag är glad att jag såg om Batman Begins är att jag är övertygad om att The Dark Knight Rises blev en bättre bioupplevelse just pga att jag såg om Begins. En hel del av det som händer i Rises återkopplar till händelser i Begins, kanske mer än till det som händer i The Dark Knight.

Den skådis som imponerar mest på mig är kanske lite överraskande Michael Caine som Wayne-familjens buttler Alfred. Caine ger sin betjänt kött och blod. Sen var det även kul att se om Katie Holmes var så dålig att det fanns nån anledning att byta ut henne mot Maggie Gyllenhaal i The Dark Knight. Och mitt svar är nej! Holmes är helt ok och faktum är att hon passar mycket bättre än Gyllenhaal i rollen. Nån som vet exakt varför man bytte ut Holmes? Hoppade hon av själv eller blev hon kickad?

Nu låter det kanske som om jag kommer ge Batman Begins ett högre betyg än när jag såg den 2005, men, nej, det blir inte så. Jag blir inte så engagerad av filmen som jag kanske borde bli. Det är helt ok serietidningsaction med en som vanligt mycket bra Liam Neeson (just det Fiffi!). Just det, sen höll jag på att glömma Morgan Freeman som gör en trivsam insats som Bruce Waynes högra hand i Wayne Enterprises. En stor brist enligt mig är skurken Fågelskrämman (Cillian Murphy) som är fullständigt ointressant och mesig. En annan brist är fånig scener med skurkar som blir livrädda för konstiga ljud trots att Batman i det här läget i filmen inte är känd eller ens visat sig.

Betyg när jag såg den 2005:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3/5

PS. Det faktum att människan till ca 60 % består av vatten gjorde att jag tyckte att en viss detalj i filmen kändes lite märklig.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Min favoritkapten

29 juli, 2012 10 kommentarer

För några år sen hade jag tänkt skriva om Star Trek: The Next Generation och jag hade tänkt göra det i form av karaktärsstudier av de viktigaste rollfigurerna. Nu kom jag inte så långt. I själva verket skrev jag bara om en karaktär: min favoritkapten Jean-Luc Picard spelad av Patrick Stewart. Så här kommer den texten i en något editerad form.

Detta är Star Trek-seriernas kung. Med sin tyngd som skolad Shakespeare-skådis bidrar Stewart med en skådespelartalang som överträffar alla tidigare och senare skådisar i de olika Star trek-serierna. Som kapten för rymdskeppet Enterprise är han krävande, rättvis och inspirerande. En man med pondus, helt enkelt. När han öppnar munnen så lyssnar man, så enkelt är det. Som person är han mer sårbar. Han har vigt sitt liv åt Stjärnflottan, han har ingen fru, han har inga barn. Ja, en lustig detalj är att han inte gillar barn alls, åtminstone är det vad han intalar sig själv. Så fort barn dyker upp på HANS skepp så blir han mäkta irriterad. Frågan är om inte det är en sorts skyddsmekanism som triggas pga att han inte har barn själv. Det förekommer en del romantiska äventyr för Picard, och då trivs han. Men han trivs inte med att berätta om dem för sina vänner på skeppet. Man kan säga att Picard är en väldigt privat person. Men om ens liv var beroende av en person så skulle man gärna vilja att Picard var just den personen. Picard har en nära relation med skeppets chefsdoktor Beverly Chrusher, en relation som blir starkare ju längre serien går. Till skeppets rådgivare Troi kan Picard även motvilligt förmedla sina innersta känslor, men först efter övertalning från Troi.

Som avslutning bara för att peka på hur kapten Picard fortfarande har ett visst inflytande på mitt liv kan jag säga att jag använder hans klassiska Engage!-gest när jag kompilerar kod på jobbet. Kolla på klippet här nedan för att få ett smakprov på hur det ser ut på mitt jobb. Därmed är Star Trek-temat över och vi riktar vårt fokus mot en viss läderartad lapp.

Arkiverad under Film, Funderingar, Science fiction Tagged with , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek (2009)

29 juli, 2012 12 kommentarer

Titel: Star Trek
Regissör: J.J. Abrams
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Det här skulle ha varit det sista inlägget om Star Trek men senare idag kommer det ett sista litet bonusinlägg om det bästa med Star Trek: The Next Generation.

Om ni inte fattat det än så är jag Star Trek-fan. Kanske inte en djupnörd, men jag har definitivt koll. Det bästa med Star Trek har alltid varit tv-serierna. Främst är det väl originalserien och The Next Generation som jag gillar mest. Tv-serie-formatet bjuder på något helt annat jämfört med än en långfilm. Tv-avsnitten rullar på och du lär känna karaktärerna mer och mer, lär känna deras egenheter och hur de agerar med andra. Det blir en helt annan familjär känsla än när allt ska krympas ihop till en endast två timmar lång, helst actionpackad, film. En stor del av Star Trek är enligt mig också att fokus är på mystiska fenomen, utforskande, politik och inte så mycket på hjälte versus skurk och skjuta, skjuta, skjuta laserpistol.

Med det här ovan sagt så blev omstarten av Star Trek kanske inte helt oväntat något av en besvikelse, trots den hajp som ändå förekommit (Fredrik Strage i DN gav den t ex en fyra). Men, men, jag ska väl inte klaga alltför mycket ändå. Rollbesättningen är bra, främst Kirk och Spock som också är huvudpersoner i orginalserien men då tillsammans med Bones. Här är Bones roll rejält nedklippt och han framstår som en bifigur, vilket inte är så konstigt då man helt enkelt valt att fokusera på Kirk och Spock. Men Karl Urban gör en hyfsad insats när han i princip spelar DeForest Kelley som gjorde Bones i originalserien. Bäst tycker jag nog Zachary Quinto som Spock är men det kan bero på att Spock är min favoritkaraktär från Star Trek.

Scenografin i filmen är till stora delar klockren. Kommandobryggan på Enterprise är t ex väldigt snygg och stilren. Skurkskeppet kändes dock mest förvirrande, tyvärr. Man fick liksom aldrig nån överblick över det. Förvirrande är också själva historien i filmen, förvirrande men samtidigt ganska ordinär. Tempot är uppskruvat till max, kanske för att hinna med den back-story om Kirk och Spock som filmen inleds med. Skurken (faktiskt spelad av Eric Bana), en romulan med tribaltatueringar är inte speciellt cool, han heller. Mja, till slut blir det godkänt ändå. Star Trek-känslan från tv-serien är (givetvis) till stora delar borta och ersatt med modern, fräsch, men ganska platt rymdactionkänsla.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek X: Nemesis

28 juli, 2012 10 kommentarer

Titel: Star Trek X: Nemesis
Regissör: Stuart Baird
År: 2002
IMDb | Filmtipset

När jag såg den tionde Star Trek-filmen för nästan sex år sen så trodde jag att jag hade nått vägs ände vad gäller Star Trek-filmer. Varför? Jo, därför att hela franchisen kändes trött och Patrick Stewart uttryckt att han tyckte han var för gammal för att spela Picard. Jag trodde helt enkelt inte att det skulle komma några fler filmer. Men då tänkte jag inte på det nu alltmer (alltför?) populära fenomenet ”reboot”. 😉

I den tionde filmen om våra tappra stjärnjagande hjältar är Kapten Picard (Patrick Stewart, vem annars?) och besättningen på Enterprise på väg till planeten Betazed för att där delta i en cermoni för att fira bröllopet mellan Riker (Jonathan Frakes) och Deanna Troi (Marina Sirtis). De avbryts dock på sin resa när de fångar upp märkliga signaler från en planet. Signaler som bara kan komma från en android som Data. Väl på planeten hittar de mycket riktigt en tidigare modell av Data själv.

I stället för att fortsätta till Betazed blir Enterprise nu skickade till romulanskt territorium där en ny ledare, Shinzon, vill få till fred mellan de eviga fienderna romulanerna och Federationen. Väl på plats visar det sig att Shinzon är en klon av Picard själv. En klon som romulanerna tänkte använda för att infiltrera Federationen, men efter att den planen slopades så placerades istället klonen i de mörka gruvorna på Romulus systerplanet Remus. Nu har denne Shinzon alltså återvänt och tagit makten, men vad har han egentligen för avsikter…?

Tyvärr tycker jag att filmmakarna i denna film totalt misslyckats med att få till Star Trek-känslan. Det känns mest som en sån där b-actionfilm som spänner musklerna hela tiden men där dessa muskler bara innehåller luft. De bleach bypass-fotade scenerna i början när Picard & Co har ökenrally och letar efter Datas android-bror känns inte alls som Star Trek utan som en film som t ex den i mitt tycke usla Pitch Black.

Ett annat stort problem är historien känns framkrystat ologisk. Ytterligare ett problem är att skurken, som Picard-klonen Shinzon mycket riktigt visar sig vara, ska framstå som ondskefull men han blir främst fånig och saknar dessutom helt humor. Det finns en del intressanta spörsmål här, främst om det är våra gener eller vår miljö som formar oss, men de ställs aldrig på sin spets. Det lustiga är att den karaktär som jag vanligtvis brukar störa mig på, nämligen Deanna Troi, inte stör mig så mycket här. Hon passar liksom in i den i övrigt dåliga filmen och sticker därför inte ut, haha.

Nä, det här är en ganska seg film som känns utdragen, speciellt är slutet både förutsägbart och långdraget. Nån riktigt spänning uppstår inte och Star Trek-känslan är alltså borta. Det känns som en ordinär och tråkig b-action och manuset hade lika gärna kunnat passa i en saggig ”direkt till video”-rymdaction som inte har nåt med Star Trek att göra. Nä, trögt, uppblåst och utan innehåll är omdömen som passar den här den tionde Star Trek-filmen. Betyget blir en tvåa. Jag ser ändå fram emot en eventuell elfte film om den nu kommer nån.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek IX: Insurrection

27 juli, 2012 4 kommentarer

Titel: Star Trek IX: Insurrection
Regissör: Jonathan Frakes
År: 1998
IMDb | Filmtipset

Då var det dags för den nionde stjärnturen i ordningen! Denna gång hamnar Kapten Jean-Luc Picard hans trogna Enterprise-besättning i en konflikt med sin egen Federation som samarbetar med ett mystiskt folkslag för att kunna utnyttja en unik planets livsgivande krafter. För att komma åt planetens resurser krävs dock att man förflyttar hela planetens befolkning mot deras vilja. När Picard inser detta går han samman med planetens innevånare i ett uppror mot sin egna. En anledning till att Picard känner så starkt kan vara att han träffar en lite mystisk kvinna på planeten som han blir förälskad i (både i planeten och kvinnan).

Mjaha, vad var det här nu då? Bra var det faktiskt inte. Det är tafatt regisserat. Det är lite märkligt eftersom Jonathan Frakes regisserade den förra och väldigt lyckade filmen First Contact. Här känns allt tillrättalagt och småtöntigt. Främst stör jag mig som vanligt på Marina Sirtis i rollen som Deanna Troi. Hennes scener mot Frakes själv förstör hela filmen och är löjligt fåniga. Förstår inte riktigt vad de tänkte på. Inte heller Patrick Stewart, som Kapten Picard, imponerar speciellt i den här filmen. Hans kärleksaffär med kvinnan på planeten är inte särskilt het, utan känns istället så där politiskt korrekt som det bara kan vara i amerikanska filmer.

Historien i sig är inte spännande och det är väl det största problemet kanske. En positiv sak var att man har en bra skådis i rollen som skurken. Det är F. Murray Abraham som spelar en av de som vill åt planetens krafter. Han tillhör ett mystiskt folkslag vars kroppar degenereras och han behöver en daglig ansiktslyftning för att inte hans ansikte fullständigt ska falla ihop (typ som dagens hollywoodstjärnor då). Men Abraham kan inte hjälpa upp den här filmen som känns som ett längre halvdant tv-avsnitt under mitten av en tv-säsong. Det blir en tvåa med plus i kanten. Det är ju trots allt Star Trek, och Worf och Data är bra som vanligt.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VIII: First Contact

26 juli, 2012 11 kommentarer

Titel: Star Trek VIII: First Contact
Regissör: Jonathan Frakes
År: 1996
IMDb | Filmtipset

I den åttonde Star Trek-filmen är det dags för The Next Generation-besättningen att helt stå på egna ben. Regissör av filmen är dessutom Jonathan Frakes som spelar försteofficern Riker (eller Number One som Kapten Picard kallar honom). Det hela börjar med att Borgerna inleder en massiv attack mot Jorden och dess allierade, mot Federationen med andra ord. Picard och hans besättning på Enterprise vill givetvis hjälpa till men blir kommenderade till ett annat hörn av kvadranten eftersom stjärnflottan inte litar på Picard då han för sex år sen själv fallit offer för Borgerna och blivit en del av deras kollektiv (detta är nåt som skildrats i tv-serien).

Borgerna är en cybernetisk ras vars mål är att assimilera alla andra raser och göra om dem till sin egen mix av maskin och organisk varelse. En individ (människa, klingon, vulcan eller en annan ras) som assimileras genomgår en metamorfos där organiska kroppsdelar byts ut mot konstgjorda och blodomloppet blir fullt med nanoprober. En individ som assimilerats har inget eget tänkande utan blir en del av ett gemensamt medvetande, Kollektivet. Detta kollektiv ”leds av” Borgdrottningen, som för övrigt spelas mycket bra i den här filmen av Alice Krige. Picard var alltså själv en gång assimilerad men lyckades bli fri och kunde återställas till vanlig människa. Detta gör dock att stjärnflottan inte litar på Picard och samtidigt plågar det även honom själv, och han är mer fylld av hämnd än han kan ana.

Picard & Co bryter givetvis mot sina order och beger sig mot stridens centrum. Det slutar med att de följer efter ett borgskepp som rest tillbaka i tiden från det 23:e århundradet för att ändra historien genom att assimilera Jorden redan år 2063. Borgernas mål är att hindra Jordens första kontakt med andra varelser genom att stoppa en viss Zephran Cochrane (James Cromwell) från att just 2063 genomföra den första warpflygningen (flygning i ljusets hastighet eller mer). För Picard gäller det alltså att stoppa Borgerna och samtidigt hjälpa Cochrane, som dock inte riktigt visar sig motsvara den helgonstatus han har fått 300 år framåt i tiden.

Ho! Det här var den bästa Star Trek-filmen hittills. En av orsakerna är Patrick Stewart som spelar Kapten Picard med tyngd och allvar, humor och passion. En annan orsak är givetvis Borgerna som är min favorit bland de elaka utomjordiska varelserna som förekommer i Star Trek-universumet.

”We are the Borg. Lower your shields and surrender your ships. We will add your biological and technological distinctiveness to our own. Your culture will adapt to service us. Resistance is futile”

Underbart! Förutom dessa två ingredienser är manus genomtänkt och dialogen välskriven. Här finns drama på det personliga planet, främst för Picard då, och själva grundhistorien är spännande och innehåller förstås favoritelementet tidsresan.

Rent tekniskt är det mesta snyggt och välgjort. Effekterna, i form av exploderande rymdskepp, utseendet på Borgerna och övrig scenografi är bra. Nåt jag skulle kunna klaga på är att de scener som utspelas på Jorden 2063 känns väldigt mycket studio. Det ska föreställa ett område med skog, gräs och jordiga gårdsplaner men det känns verkligen som en studio, en tv-studio dessutom. Men det är nästan bara charmigt. När det gäller skådespelarinsatser så är det mesta ok, förutom några undantag. T ex så känns Marina Sitris (som spelar rådgivare Deanna Troi) som något av en såpaskådis. Det blir lite töntigt ibland, bl a när hon ska spela full (överspel och felspel). Nåja.

Det främsta positiva var ändå att det var spännande hela tiden. Det blir på nåt sätt det så fort Borgerna är med. Till saken hör också att Borgdrottningen är något av en favoritkaraktär. Skönt självgod och vältaligt ondskefull. Slemmig värre kan man säga. Till favoriterna hör även Data (den konstgjorda människan som vill bli mer mänsklig) samt klingonen Worf (härligt strong). Nu är det väl även så att det som vanligt hjälper om man kan lite om Star Trek, känner karaktärerna, osv. Men jag tror ändå att det här är den film som såna som inte är Star Trek-insatta skulle kunna gilla. Men vad vet jag?

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VII: Generations

25 juli, 2012 4 kommentarer

Titel: Star Trek VII: Generations
Regissör: David Carson
År: 1994
IMDb | Filmtipset

I den här den sjunde installationen av Star Trek-filmer var det dags för den nya besättningen från tv-serien The Next Generation att ta över. Dock är Chekov, Scotty och inte minst Kirk från originalbesättningen med också. De två förstnämnda är bara med som hastigast i början medan Kirk spelar en viktig roll i filmen. Det hela börjar med att ett nytt Enterprise-skepp ska invigas och med på jungfrufärden är just Kirk, Scotty och Chekov. Men den trevliga tillställningen slutar i tragedi när man tvingas hjälpa några skepp som fastnat i ett mystiskt energiband och Kirk försvinner under räddningsaktionen och tros vara död.

Nu hoppar vi 70 år framåt i tiden där vi i en typiskt Star Trek-töntig hologramscen får stifta bekantskap med TNG-besättningen: Kapten Picard, Riker, Data, Geordi, Worf, Deanna Troi och Dr Crusher. Denna fåniga men ändå roliga inledning följs av att Picard får ett sorgligt besked från Jorden samtidigt som Data beslutar sig för att testa sitt känslochip för att på vis lyckas i sin strävan att bli mer mänsklig.

Efter denna inledning där de nya karaktärerna snabbt presenterats räddar Enterprise (version D) överlevande från en rymdstation, bl a den mystiske Dr Soran (roligt nog spelad av O Lucky Man!-favoriten Malcolm McDowell) som visar sig vara ondskefull och ha en förrädisk plan som innefattar förintelse av planeter. Sorans mål är att ta sig in i Nexus, en märklig drömlik fantasivärld där alla ens önskningar är uppfyllda. Picard & Co måste givetvis stoppa den hänsynslöse Soran och får oväntad hjälp från en kapten från det förflutna som tros vara död…

Ja, efter sex filmer med originalbesättningen kändes det att det var dags för TNG att kliva in och dominera. Främst är det Patrick Stewart som Kapten Picard som ger extra tyngd. Han är en klart bättre skådis än William Shatner (som ändå klarat sig rätt bra på ren charm). Sen är det i och för sig vissa av de nya skådisarna som inte är speciellt bra. Jag har väl främst problem med Marina Sitris som spelar Picards empatiska rådgivare Deanna Troi. Worf däremot är en favorit, liksom Brent Spiner som Data (som här är riktigt obehaglig när han får känslochipet insatt och inte kan sluta skämta och skratta när han fattat vad humor handlar om).

Själva historien är ok. Det är matinéstil och mysigt. Effekterna är riktigt snygga, bl a en bra gjord kraschlandning med Enterprise. Sen gillade jag också scenerna mot slutet när Picard har sin slutuppgörelse med Soran på en stekhet klippig planet under en klarblå himmel. McDowell gör sin roll så bra som man kan kräva. Han är en skurk som förekommer rätt ofta i amerikanska filmer: vältalig (med brittisk engelska förstås), välutbildad och fullkomligt galen. Filmen är alltså godkänd men det hettar aldrig till och blir riktigt spännande. Ändå är det ju alltid kul med mystiska dimensioner, tidsresor och dylika saker så det blir en klockren trea.

Givetvis är några klingons (klingon-honor främst) med också. De har nåt fuffens ihop med skurken Soran och är riktigt roliga i några ganska märkliga scener där de kommenterar mänskliga kvinnors utseende.

3/5

PS. När jag såg Paul Haggis Crash så kände jag igen en av skådisarna. Hon spelade iranierns fru och var bara med i några scener. Det tog väl några sekunder innan jag kom på att det var Marina Sitris som i Star Trek spelar Deanna Troi. Och i Crash funkade hon faktiskt bättre.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VI: The Undiscovered Country

24 juli, 2012 3 kommentarer

Titel: Star Trek VI: The Undiscovered Country
Regissör: Nicholas Meyer
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Nu är det dags för den sista filmen med det gamla gänget från originalserien (Kirk, McCoy, Spock, Uhura, Chekov och Sulu), även om Kirk och några till faktiskt återkommer även i den sjunde filmen. Nåväl, tillbaks till filmen jag nyss sett. Detta mäktiga drama (tihi) inleds med att en av klingonernas månar, där de bedriver gruvdrift, exploderar pga en olycka. Resultatet blir att klingonernas hemplanet Kronos om 50 år kommer att vara obeboelig pga att ozonlagret kommer att försvinna.

Problemet skulle kunna åtgärdas men klingonerna satsar alla sina resurser på militären så de har inte råd att genomföra de räddningsaktioner som behövs. Detta leder till att klingonerna och Federationen (där bl a Jorden ingår) inleder fredsförhandlingar. Förhandlingsuppdraget går till den klingon-hatande James Tiberius Kirk (som inte kan förlåta klingonerna för sin sons död). Det hela går dock galet från början. När Enterprise ska eskortera den klingonska kanslern Gorkon till Jorden så beskjuts klingonernas skepp och Gorkon mördas. Enterprise och dess besättning anklagas. Kirk och McCoy blir efter en rättegång skickade till straffkolonin på isplaneten Rura Penthe, samtidigt som Spock & Co inleder en undersökning för att ta reda på vad som egentligen hände när klingonernas skepp besköts.

Det är inte svårt att dra paralleller till dagens politiska händelser med krig (can you say Irak?) och miljöproblem (can you say Kyoto-avtal?). Det gör filmen lite bättre än vad den egentligen är kanske. Om man jämför med tidigare filmer i serien så känns den här snäppet mörkare. Det är inte lika mycket humor, även om det förekommer (Spock höjer bl a sitt ena ögonbryn ett antal gånger). Man tar upp mer generella problem som är lika aktuella för vår verklighet idag, både personliga och politiska frågeställningar. Kirk t ex hatar muslim… eh, klingons och kommer till insikt att det kanske inte är en helt rationell inställning. En oväntad skådis som dök upp var Christopher Plummer. Jag gillar honom i vanliga fall, men här spelar han klingon och han passade inte riktigt i rollen. Klingons (eller klingoner som det nog heter på svenska i plural) ska vara brutala, hedervärda krigare, men Plummers karaktär känns inte riktigt som en klingon; han känns som en skådis som spelar en klingon. Dessutom envisades karaktären med att droppa Shakespeare-citat vilket blev tröttsamt i längden.

Nåt jag gillade i filmen var Kirk och McCoys vistelse på fång- och isplaneten där de bl a träffar en fånge spelad av fotomodellen Iman (som för övrigt var den sista kvinnan att kyssa karaktären Kapten Kirk vilket kan man läsa på den outsinliga informationskällan IMDb). Hela den här sekvensen kändes skönt matinéaktig. Jag tyckte även den del av filmen som fokuserade på utredningen om vad som egentligen hände när Gorkon mördades var bra. Det var en sorts detektivhistoria vilket var lite annorlunda för en Star Trek-film, och sen är ju Spock alltid sevärd. Men i slutändan så var väl filmen inget speciellt ändå. Det är en ganska seg film som flyter på utan några större toppar eller dalar. Jag tycker ändå det var en värdig avslutning för originalseriens besättning och nu ser jag fram emot att spana in filmerna med besättningen från The Next Generation (TNG). Betyget till den sjätte Star Trek-filmen blir en trea.

3/5

PS. En rolig detalj var att Worf (dvs skådisen Michael Dorn) från TNG-besättningen var med i The Undiscovered Country som Kirk och McCoys klingonska försvarsadvokat. Det ska bli intressant att se om detta refereras till i de följande filmerna. Ytterligare en skådis som oväntat dök upp var Kim Cattrall från Sex in the City. Hon spelade en vulcansk löjtant, vilket kändes lustigt (nästan bisarrt).

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →