Barnvagnen

Titel: Barnvagnen
Regi: Bo Widerberg
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs hyllade film Kvarteret Korpen för första gången. Jag såg också hans kriminalklassisker Mannen på taket (även den hyllad) som jag hade sett tidigare men det var eoner sen så det räknas knappt. Först tänkte jag dock posta omdömen av Widerbergs tidigare filmer som jag såg för några år sen: debuten Barnvagnen, Kärlek 65 och Elvira Madigan. Först ut en kortkort text om Barnvagnen.

Jag passade på att se Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Det var en klart intressant film att se. Miljöerna — från 60-talets Malmö — är underbart dystra och intressanta som tidsdokument. Samtidigt som det finns en realism i filmen så är den även poetisk vilket fotot (som för övrigt Jan Troell står för) starkt bidrar till. Pianisten Jan Johanssons musik bidrar även den till rätt stämning; ibland jazzig, ibland melankolisk. Bästa scenen är när Britt (Inger Taube), som flyttat hemifrån, hämtar en kristallkrona hos sina föräldrar för att ha i sin nya lägenhet. Andra tycker att scenen när Thommy Berggren och Taube lyssnar på Vivaldi på biblioteket är den bästa.

3+/5

Surrogates

Titel: Surrogates
Regi: Jonathan Mostow
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Bruce Willis jagar en mystisk mördare i en värld där flertalet lever sina liv uppkopplade till fotomodellskopior av sig själva. Hehe, detta var faktiskt oväntat odåligt. Det är en i grunden ganska enkel historia. Det är inte så himla många twister och komplicerade svängningar som det brukar kunna vara. Men bitvis är det en obehaglig och lite sorglig stämning med alla surrogat som går omkring medan värdarna sitter hemma i sina morgonrockar. Man kan även dra paralleller till att man rent mentalt har en mask på sig, t ex på jobbet eller när man åker tunnelbana (man är ett surrogat för sig själv så att säga). Som sagt, det är en lite märklig stämning eftersom alla är photoshopade fotomodeller som beter sig aningen stelt. Det var ett kul slut också, även om det var förutsägbart. Trots ett ganska intressant tema är det Disney som producerar så då blir det lite väl smörigt och slickt producerat. En token programmeringsnörd dyker givetvis också upp (gäsp).

3-/5

Knowing

Titel: Knowing
Regi: Alex Proyas
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Nicolas Cage spelar en deprimerad högskoleprofessor som lever ensam med sin son efter att frun dött något år tidigare. När ett brev från en 50 år gammal tidskapsel från sonens skola hamnar i händerna på Cage blir han besatt. Brevet är nämligen fyllt med siffror som tycks ha förutsett en mängd katastrofer under de senaste 50 åren. Om Cage tolkat siffrorna rätt listar brevet även några katastrofer som ännu inte har hänt. Nu är det upp till Cage att försöka förhindra dessa.

Hehe, ja, vad ska man säga? Nicolas Cage känns krystad som vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det känns som om han går omkring och är ständigt bajsnödig. Regissör till detta spektakel är Alex Proyas som bl a gjort de klart sevärda Dark City och I, Robot. Början av filmen är mystisk, välgjord (ja, tekniskt sett så är hela filmen välgjord) och spännande. En sekvens som gjorde att jag fullständigt tappade hakan är en lång scen utan klipp där Cage hamnar mitt i en flygkrasch. Filmen är faktiskt sevärd enbart för denna fantastiska scen. Fick lite Children of Men-vibbar här.

Nå, men sen då? Ja, haha, efter ett tag ballar hela filmen ur och blir en kalkon. Inte en jättedålig kalkon men en kalkon. Proyas (eller snarare de tre manusförfattarna) mixar religion, kreationism, Disney/familjefilmskänsla, sci-fi och patriotism till en skrattretande soppa där Cage står mitt i smeten och försöker verka seriös. Fast jag gillade det ändå. Mot slutet sker det faktiskt lite oväntade saker och det hela är mörkare än jag väntade mig. Men det absoluta slutet är bara för mycket.

3-/5

PS. En sak som jag alltid, som svensk (?), tyckt är märklig är att en amerikan (i alla fall på film) så fort det börjar hetta till, tvångsmässigt från lådan på översta hyllan i garderoben jämt tar fram sin pistol. Det konstigaste kanske är att det faktiskt finns en pistol där.

Grizzly Man

Titel: Grizzly Man
Regi: Werner Herzog
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Den här dokumentären var faktiskt främst väldigt rolig/märklig. Det var underhållande/fascinerande att titta på Tim Treadwells egeninspelade filmer om björnar i Alaska, främst pga att det i själva verket är en sorts videodagböcker där allt handlar om Tim själv. Det hade lika gärna kunnat handla om blåvalar, knark eller rymdfärder. Nu var det björnar som Tim valde för att ändå på nåt vis sätta sina egna demoner i centrum. Herzog har gjort en ganska vanlig dokumentär om en fascinerande person. Tims egna filmer varvas med intervjuer av folk som kände honom och fram växer en bild av en excentrisk och egocentrisk person som man ändå inte kan låta bli att gilla. Det är bra att Herzog väljer att inte frossa i Tims död mer än nödvändigt. Det är väldigt sällan jag ger dokumentärer högre betyg än tre och även här får det bli en stark trea. Två dokumentärer som är värda fyror i mina ögon är t ex svenska Armbryterskan från Ensamheten och danska Armadillo.

3+/5

10 i topp: Stephen King

Filmitch postade en lista med sina tio favoritböcker av Stephen King och Sofia var inte långsam att haka på. Jag kunde inte heller låta bli att göra min egen lista trots att jag inte är så förtjust i att sätta ihop listor. Men jag vet att andra gillar det så here we go. Jag försökte att inte titta för noga på Filmitch och Sofias listor för undvika att bli påverkad. Jag kommer fuska en hel del också eftersom det är jag själv som bestämmer reglerna. 😉

****


10. The Dead Zone, Christine & Firestarter
Dessa tre böcker var de första av King som jag läste. Jag kan faktiskt inte minnas vilken som var den allra första men jag minns att jag fullkomligt älskade Kings stil och jag var fast. Jag minns fortfarande en hel del scener ur alla tre som om jag hade läst dem igår. Jag klumpar ihop alla tre på tionde plats.


9. Dolores Claiborne & Rose Madder
På plats nio placerar jag Kings kvinnoböcker som jag gillade skarpt. Dolores Claiborne har kommit som en bra film med King-bekantingen Kathy Bates i huvudrollen. Det finns en del till i ”kvinnotrilogin”, nämligen Gerald’s Game som var den första King-bok (och bok överhuvudtaget) som jag läste på engelska och tyckte var astråkig. Nån som kan svara på om det berodde på att den faktiskt är seg eller om det var engelskan som gjorde det? Numera läser jag alla King-böcker på engelska utan undantag.


8. The Drawing of the Three & The Waste Lands
The Dark Tower är en helt sagolik fantasyserie som spänner över sju delar och dessutom vävs in i många av Kings andra böcker. Det är ett sant nöje att läsa DT-böckerna samt att hitta DT-referenser i andra böcker. Jag är en sann DT-junkie. Efter den något torra första delen The Gunslinger var det del två och tre som drog in mig fullkomligt och gjorde mig beroende. Det är med skräckblandat förtjusning som jag ser fram emot en kommande filmatisering. Tyvärr är det vaniljregissören Ron Howard som ska styra DT-skutan.


7. The Shining
King själv hatar Kubricks filmatisering. Eller ja, jag tror faktiskt han gillar den (den är med i Danse Macabre som en favoritfilm) men han tycker inte filmen riktigt är samma historia som boken är. Ett av Kings klagomål är att Jack Torrance (Jack Nicholson) är galen från början. I boken ska det enligt King mer handla om en gradvis förändring. Tyvärr gjorde King en egen fullkomligt usel tv-version som är mer trogen boken. Men det betyder alltså inte att det är en bättre film. Åh nej, det är precis tvärtom. Boken däremot är kanon och en favorit.


6. The Green Mile
The Green Mile är med på listan eftersom det var en av böckerna som fick mig tillbaka in i Kings värld. När jag läste den hade jag haft ett längre King-uppehåll under mina universitetsstudier men då jag fick The Green Mile i min hand insåg jag att King är en rackare på det han gör: att skriva historier som verkligen får en att känna för karaktärerna och leva sig in i miljöerna.


5. The Talisman
Det här är en fantasyfavorit som King skrev tillsammans med Peter Straub. Det är fascinerande parallellvärldar som målas upp och boken är en spännande roadmovie med en vackert skildrad vänskap. Dessutom är det här en av få böcker som har fått mig att gråta. Ni som läst boken vet vad jag syftar på för avsnitt. Varg!


4. The Long Walk
En gastkramande thriller om en förrädisk gångtävling där deltagarna ska gå i en viss hastighet så länge de kan. Går de för långsamt blir de skjutna. Det kan bara finnas en segrare. En sjukt obehaglig stämning. Boken är lite av en kusin till The Running Man som det ju blivit film av (och så nämner jag inte ens Battle Royale eller The Hunger Games). Jag väntar på Michael Hanekes filmatisering av The Long Walk med Andrew Garfield i huvudrollen. Fast jag läste hos Rörliga bilder och tryckta ord att det är Frank Darabont som filmrättigheterna och det låter ju också bra. Både The Running Man och The Long Walk skrevs av King under pseudonymen Richard Bachman.


3. The Stand
Jag gillar postapokalyptiska historier och The Stand är inget undantag. Det är en fascinerande historia där vi får följa en grupp överlevande efter att en förkylning som inte går över utan istället blir dödlig har slagit ut större delen av jordens befolkning. I USA delas de som klarat sig upp i två grupper där den onda fraktionen leds av Kings eviga skurk The Walkin’ Dude aka Randall Flagg. En episk historia som ändå fokuserar på det mänskliga.


2. Wizard and Glass
Den fjärde delen i The Dark Tower-eposet är min favorit i serien.  Den var efterlängtad, det gick sex år mellan den tredje och fjärde delen, men den som väntar på nåt gott. I Wizard and Glass får vi träffa Roland som ung och nykläckt revolverman när han skickas iväg långt bort från hemmet i Gilead till en avlägsen del av Mid-World. Här kommer en romantisk, sorglig och tragisk kärlekshistoria att utspela sig då Roland träffar Susan. Jag köpte en specialutgåva av boken med finfina annorlunda illustrationer av Dave McKean.


1. It
Etta på min lista blir Kings tegelsten på över tusen sidor som verkligen har… det (ehe). I Derry härjar Det i clownen Snåljåps skepnad, först på 50-talet då de sju i The Losers Club träffas första gången och sen på 80-talet då ”förlorarna” blir tvungna att möta sin värsta innersta skräck igen (det är nämligen så Det ger sig till känna). Just nu läser jag Kings senaste 11/22/63 och det är mycket trevligt men lite obehagligt att återigen lära känna Derry och några av dess innevånare igen.

****

Efter att ha gjort den här listan så har jag fått lite blodad tand så jag nog lova att det kommer listor med mina favoritfilmer från olika år. Jag börjar med 2000-2011. Men det kan dröja ett tag då diverse andra projekt ligger i pipen.

Flickan från tredje raden

Titel: Flickan från tredje raden
Regi: Hasse Ekman
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Flickan från tredje raden är en tokcharmig film skriven och regisserad av Hasse Ekman. Filmen har ett finurligt manus och är en tidig svensk Magnolia, Short Cuts eller Crash. Alltså en film där en mängd människoöden flätas samman till en slumpväv. Ekmans film är dock mer lättsam än sina amerikanska efterföljare. Det som binder samman människorna i filmen är en ring, en ring som går från person till person och på ett eller annat sätt påverkar personens liv.

Eva Henning spelar rollen som flickan (eller ängeln?) från tredje raden som visar sig för teaterskådespelaren Sture (Hasse Ekman) för att få honom att inse att livet, det är inte så illa ställt med det trots allt som han tycker går emot honom. Jag gillar verkligen Eva Henning, som även var mycket bra i Ekmans Banketten. Resten av skådespelarensemblen är inte sämre. Förutom Henning och Ekman ser vi bl a Sigge Fürst, Sven Lindberg och Gunnar Björnstrand.

Mest intressanta av de personer som vi får träffa tycker jag det skuldsatta paret Antonsson är, där Dagmar Antonsson spelas av Barbro Hiort af Ornäs (som vi känner igen som Stig-Helmer Olssons mamma!). Här har Ekman även fått till en Hitchcock-liknande spänning under en sekvens som involverar ett roulettespel.

Notera cigaretten

Filmen har alltså ett smart manus som påminner lite, eller kanske inte så lite faktiskt, om It’s a Wonderful Life av Frank Capra. I en dokumentär som jag sett om Ekman berättar han att han som ung under en längre tid bodde i Hollywood och där inspirerades av det han såg på bio. När han sen började göra film i Sverige så använde han dessa erfarenheter, och det märks. Han var före sin tid, åtminstone i Sverige.

När jag såg den här filmen så funderade jag på varför den hette Flickan från tredje raden. Tredje raden?! Hmm, hon står ju högt uppe på en balkongplats och inte på tredje raden, tänkte jag. Några veckor efter titten så var jag på Dramaten och såg Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och vi hade platser på… ja, ni gissade rätt, tredje raden. Då insåg jag att rader på teatern inte har samma betydelse som på bio. På teatern finns först parketten och sen första, andra och tredje raden. På Dramaten och alla gamla teatrar så är salongen nästan som en på högkant stående cylinder. I botten finns parketten och den tredje raden är den högst belägna balkongen. Alltid lär man sig nåt nytt.

3+/5

An Empress and the Warriors

Titel: An Empress and the Warriors (Jiang shan mei ren)
Regi: Ching Siu-tung
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Jag minns en kinesisk tv-dramaserie, en superromantiskt sådan, som visades på SVT för länge sen. Den handlade om en man som jobbade på ett stålverk under kulturrevolutionen. Just det, jag har för mig att han var japan som hade kommit till Kina som ung pga kriget mellan Japan och Kina. Detta faktum retades eller snarare föraktades han för. Och så blev det förvecklingar när han blir kär i en tjej som han inte tillåts träffa. Kineserna har nåt speciellt sätt att få till den där romantiska überkänslan. Hmm, jag måste ta reda på vad det var för serie det där. Jag minns den som gripande. Förmodligen fanns det läskiga politiska undertoner i den som jag missade.

Nåväl, An Empress and the Warriors är ett kinesiskt historiskt kostymactiondrama där det är väldigt svårt att missa propagandan. Filmen handlar om krigarprinsessan Fei’er som utbildas till drottninggeneral över riket Yan. När hennes pappa kungen dör i strid mot grannriket Zhao blir hon den nya ledaren. Brorsonen till kungen ser sig sidsteppad och planerar att ta över tronen genom att mörda den nya drottningen. Fei’er blir allvarligt skadad men överlever. Hon räddas av en f.d. krigare som nu lever som eremit och kan det här med naturläkemedel.

Filmen är som en mix av Crouching Tiger, Hidden Dragon, Blodets tron och den där tv-serien jag nämnde. Man smider ränker, man vill ta över ta makten, man mördar varandra medelst giftpilar. Och så är det klassiskt superromantiskt på det där kinesiska sättet där det egentligen inte finns nån erotik med i spelet. Det är ren kärlek och givetvis nån sorts åtrå men på nåt sätt så blir det på ett annat plan än det rent köttsliga. Samtidigt är det ganska tydligt att det handlar om en sorts kinesisk propaganda som riktar sig till vårt samhälle idag. Målet är att ha en enad stor nation.

Donnie Yen är med men han spelar en biroll. Hjältinnan i filmen är prinsessan. Om ni är sugna på lite kostymvärdsaction blandat med romantik så An Empress and the Warriors är en godkänd söndagsmatiné.

3-/5

Filmen finns att se på Voddler helt gratis!.

Bringing Up Baby

Jag skrev i min recension av 70-talsscrewballkomedin What’s Up, Doc? att Barbra Streisand i den filmen var ett älskvärt yrväder medan ikonen Katharine Hepburn inte var det i klassikern Bringing Up Baby. Det restes i alla fall ett ögonbryn efter det konstaterandet och min mentala hälsa ifrågasattes. Därför kommer här en gammal recension av just Bringing Up Baby.

Dinosaurieprofessor David Huxleys (Cary Grant) livsväg råkar korsas med yrvädret Susan Vance (Katharine Hepburn) och leoparden Baby. Det blir en prövande tid för David med förväxlingar och missförstånd som en del av vardagen. Regissör Howard Hawks, Katharine Hepburn och Cary Grant. Denna trojka skulle väl garantera en högtidsstund framför teven? Till råga på allt är IMDb-betyget 8.1. Men, nja, även om jag inte sågar filmen totalt så hade jag inte en så trevlig stund. Jag tyckte filmen var ganska frustrerande. Förvecklingarna och missförstånden kändes krystade (även om anledningen till mycket förklaras i slutet) och ibland vred jag mig av irritation i soffan. Filmen träffade inte den rätta komiska strängen hos mig helt enkelt. Hepburn var mest jobbig enligt mig. Hon visade dock prov på sin förmåga när hon på slutet spelade gangsterbrutta i fängelset. Det fanns alltså vissa ljusglimtar, främst var det väl Grant som var lite kul när han hamnade i den ena jobbiga situationen efter den andra. Men ibland kändes det som bara för mycket. Det blev löjligt. Jag vet inte om det är tidens tand som spelar in eftersom jag gillar andra filmer från samma tid och med samma skådisar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

What’s Up, Doc?

Titel: What’s Up, Doc? (Go’dag yxskaft?)
Regi: Peter Bogdanovich
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

En galen tjej (Barbra Streisand) infiltrerar en konferens för musikforskare genom att utge sig för att vara fru till Dr Bannister (Ryan O’Neal). Syftet med Streisands rollfigurs agerande är okänt. Ja, förutom att hon är galen då, eller bara ovanligt spontan och rebellisk. Parallellt med denna mänskliga förväxlingsorgie pågår en annan katt-och-råtta-lek med fyra likadana väskor inblandade, där en innehåller juveler och en hemliga papper.

Hoho, jag hade riktigt roligt när jag såg denna screwballkomedi i 70-talsmiljö. Handlingen med en tokig tjej som förföljer en lite torr och ordentlig man påminner om hur Katharine Hepburn förföljde Cary Grant i… var det Bringing Up Baby? Ja, det var det. Hur som helst, så tyckte jag Streisand, till skillnad från Hepburn, bara var skön i sin roll. Hepburn kändes ibland lite irriterande, vet inte varför men så var det. Streisand däremot är älskvärd med näsa och allt. En lite lustig detalj var det faktum att Ryan O’Neal ett antal gånger tittar rakt in i kameran och talar direkt till publiken, typ ”Hjälp mig!”, när Streisand försatt honom i ytterligare en jobbig sits.

Det var kanske en ganska simpel och löjlig film och inte speciellt smart, men den puttrade på i ett perfekt komeditempo med många förväxlingar hit och dit, personer som går in och ut genom dörrar, och dessutom en rolig biljakt (med ett klassiskt stort fönsterglas som ska bäras över gatan mitt i allt) mot slutet. Jag tyckte dessutom Ryan O’Neal passade bra i sin roll som ruggigt stel forskare som verkligen behövde ett yrväder i form av Streisand för slappna av lite. Under hela filmen så satt jag och tänkte ”var fan har jag sett den där skådisen O’Neal nånstans?!”. Efter en snabb koll på IMDb så stod det klart: Det var Barry Lyndon! För att knyta ihop säcken (om det nånsin funnits någon) så rekommenderar jag What’s Up, Doc? om ni vill se en 70-talsscrewballkomedi med rapp dialog, förväxlingar av människor och väskor, en lustiger biljakt, samt en riktigt rolig domare i en domstolsscen. Betyget blir en svag fyra, om ni undrar och inte kan läsa siffror.

4-/5

Cykeltjuven

Titel: Cykeltjuven (Ladri di biciclette)
Regi: Vittorio De Sica
År: 1948
IMDb
| Filmtipset

Cykeltjuven är den italienska neorealismens mest kända film (väl?) och regisserad av Vittorio De Sicas. Den handlar om den fattige familjeförsörjaren och pappan, Antonio, som äntligen har fått ett jobb med att sätta upp affischer. För att få jobbet krävdes en cykel, vilket man lyckats skaffa genom att pantsätta familjens lakan. Första arbetsdagen blir dock cykeln stulen vilket leder till att Antonio och sonen Bruno ger sig ut på en desperat jakt för att leta efter cykeln.

Mjaha, ytterligare en klassiker/milstolpe som jag inte riktigt tycker lever upp till sitt rykte. Filmen är i och för sig välgjord med utmärkta skådespelare och en bitvis gripande historia. Men tyvärr var det på nåt sätt som dessa olika delar inte var bra samtidigt. Historien blir gripande först mot slutet men vägen dit tyckte jag var lite för lång. För sin tid kanske den stack ut lite med sin realism, var en milstolpe osv, men idag tycker jag den inte känns så speciell. Fast notera att jag tycker det är en bra film. Recensionen kan verka negativ men det blir ju så när det handlar om en så omtalad och uppskattad film som man själv kanske uppskattade, men inte lika mycket som andra.

Det hela påminner om hur jag kände inför den franska nya vågen-filmen De 400 slagen. Inte heller då tyckte jag filmen jag såg var nåt speciellt. Båda dessa filmer tycker jag inte tar ut svängarna ordentligt och de (speciellt De 400 slagen) känns lite bleka. Fast mot slutet lyfter båda filmerna, speciellt Cykeltjuven som sista kvarten eller så är riktigt bra och pappans desperation skildras klockrent. Det blir en trea med ett plus i kanten till Cykeltjuven. Bäst är skildringen av hur ett jobb betyder så mycket, speciellt om man inte har nåt.

3+/5

PS. Under filmen blev jag väldigt trött, och då är den klassiska frågan: blev jag trött för att jag tyckte filmen var seg, eller tyckte jag filmen var seg just för att jag var trött?