Nattportieren

Titel: Nattportieren (Il portiere di notte)
Regi: Liliana Cavani
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Jag lyssnade alldeles nyss på ett avsnitt av podcasten Filmspotting: SVU där temat var Unsexy Movies About Sex och då kom jag att tänka på den italienska filmen Nattportieren (Il portiere di notte). En del av de filmer som Alison och Matt diskuterade var nog snäppet värre när det gäller hur jobbiga de är att se, men Nattportieren hade nog kunnat platsa. Jag grävde fram min gamla recension.

Charlotte Rampling spelar här en judisk kvinna, Lucia, som på ett hotell i Wien av en slump träffar på den nazi-officer, Max, som i ett förintelseläger torterade och utnyttjade henne 13 år tidigare under andra världskrigets slutskede. Max jobbar nu som nattportier och Lucia bor i USA och är gift med en berömd dirigent.

Hmmm, en märklig film får jag lov att säga. Det fanns tendenser här till en riktigt bra film. Dilemmat i filmen är ganska starkt. Max har för sitt nöjes skull utnyttjat sin maktposition och underhållit sina begär genom att inleda ett sorts ”förhållande” med Lucia i ett förintelseläger. Lucia å sin sida har just på detta, om än skamliga sätt, lyckats överleva förintelsen.

När de båda möts igen uppstår en obehaglig stämning, som håller filmen uppe. Sen tycker jag det blir lite väl segt och märkligt när Max och Lucia inleder ett förhållande igen (japp, varför inte?!) och barrikaderar sig i en lägenhet eftersom Max ”älskar” Lucia samtidigt som Max gamla nazivänner är rädda för att Lucia ska vittna om vad hon har varit med om. Nja, det fanns nåt märkligt och lite unket i den här filmen men den var ändå tillräckligt intressant för att få en svag trea.

3-/5

Bakhåll (Rukajärven tie)

Titel: Bakhåll (Rukajärven tie)
Regi: Olli Saarela
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en gammal recension av en förmodligen ganska okänd finsk krigsfilm som jag passade på att se när SVT visade den för några år sen. Jag kan ju säga så här: Gränsen står sig ganska slätt.

Bakhåll är finskt krigsdrama som utspelas under fortsättningskriget (1941-44) mellan Finland och Sovjet. Det är sommaren 1941 och en liten pluton ledd av löjtnant Perkola får i uppdrag att ge sig in på ryskt territorium för rekognosera hur mycket trupper ryssarna har mobiliserat. Samtidigt befinner sig Perkolas fru nära fronten där hon som lotta tar hand om sårade. Det blir ett farligt uppdrag för Perkola och hans pluton när de förflyttar sig från by till by, allt djupare in bakom de ryska trupperna.

Det här var en oväntad och positiv överraskning! Visste inte alls vad jag skulle få se. Det visade sig vara en blandning av Gå och se, Den tunna röda linjen och Återkomsten – ungefär. Mja, filmen är inte alls lika stark som Gå och se och inte lika poetisk som Den tunna röda linjen (som jag i och för sig tyckte var brottsligt seg) och inte lika vacker och melankolisk som mästerverket Återkomsten. Men bara för att ni ska förstå lite av känslan i filmen. Trots att det var en krigsfilm så infann sig en skön stämning när jag såg filmen. Stämningen sätts direkt när vi möter ”vår” pluton i början av filmen när de är vid sandstrand vid en finsk sommarsjö för att bada och ta igen sig – inför vad som alla vet ska komma…

Fotot är välgjort, snyggt och mysigt, och det var uppfriskande med en krigsfilm som utspelas bland granar, tallar, små bondgårdar och blomsterängar. Varje gång gruppen kommer till en gård måste den spanas av – kan det finnas ryssar här? – och spänningen stiger några grader. Som vanligt i den här typen av krigsfilm (typ Rädda menige Ryan) med en liten grupp som är ute på uppdrag så finns det givetvis också några konflikter inom gruppen.

Nåt jag inledningsvis var rädd för var att historien med/om Perkolas fru skulle utgöra en för stor del av filmen och därmed ta fokus från plutonens äventyr. Men i och med att den historien tog en speciell vändning så blev det snarare tvärtom. Nu finns det väl även några brister, bl a med några klichéartade krigsscener mot slutet (som dock var välgjorda rent tekniskt), men det var inget som störde helhetsintrycket. Skådisarna känns klockrena i sina roller. Jo, just det, en lustig sak var att plutonen vi följde tillhörde cykelinfanteriet, så det var alltså framryckning medelst trampning på skogsstigar som gällde. Inte nåt man ser varje dag i en krigsfilm. Rekommenderas. Både cykling i skog och att man ser filmen.

4-/5

Darwin’s Nightmare

Titel: Darwin’s Nightmare (Darwins mardröm)
Regi: Hubert Sauper
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Det här var en ganska hajpad dokumentärfilm när det begav sig för typ sju år sen som typiskt nog visades på den politiskt korrekta biografen Zita i Stockholm och det var där såg jag den. Som vanligt när det gäller dokumentärer så kunde jag gissa betyget redan innan jag såg filmen.

Darwins mardröm handlar om vad som händer kring Victoriasjön i Tanzania. På 30-talet inplanterades, nästan på skoj, den glupska rovfisken nilabborren. Nu 70 år senare har den gjort slut på i princip alla andra fiskar i sjön och den exporteras i stora lass till Europa. Transportplanen flygs av ryska piloter som, antyds det i filmen, kommer med vapen till diverse krig och lämnar Afrika med fisken, och där emellan hinner de besöka prostituerade. Allt pågår medan lokalbefolkningen svälter, eftersom de inte har råd att själva köpa fisken. Håhåjaja.

Ja, det vilar en obehaglig stämning över den här filmen. Det är faktiskt nästan en overklig stämning trots att det ju är en dokumentär. Vissa av personer som intervjuas i filmen känns overkliga, cyniska och smått läskiga, bl a några av de ryska piloterna eller mannen som är vakt vid ett sorts fiskforskningscentrum (och som blir något av vår guide i filmen). Några av dessa intervjuer är riktigt bra, t ex när vakten berättar om hur det är att vara vakt eller cyniskt konstaterar att ett krig inte vore helt fel (då får man ju bra betalt). Även när till slut en av de till en början oförstående och känslolösa ryska piloterna sänker garden och berättar ”en liten historia” om vapenhandeln är det bra film.

Obehagligt var också när man får se ett grupp barn slåss om det i en gryta nylagade riset som ska räcka till många. Desperation och hunger som får en att inse att vi har det rätt bra i Sverige… trots trängselskatter. Filmens brist tyckte jag var att den inte kändes helt fokuserad. Vad är det egentligen regissören Hupert Sauper försöker få fram? Eller vad han försöker få fram är väl ganska klart. Det är bara det att ibland blir det liksom som att slå in öppna dörrar. Att mitt i historien om fisk, svält och vapenhandel även visa en aidssjuk kvinna tar snarare fokus bort från historien i stället för tvärtom.

Det som skildras i filmen är helt absurt. Det är ganska självklart att det kommer in vapen med planen samtidigt som fisken exporteras och lokalbefolkningen svälter. Allt cirklar kring denna fiskindustri. Det är en ond cirkel med fattigdom, vapenhandel, globalisering och prostitution. Om ni har sett Hotell Rwanda och eXistenZ så tycker jag det är som en blandning av dessa två filmer. Det absurda i förhållandet mellan Europa och Afrika skildrat i Hotell Rwanda blandat med fiskfabrikscenerna från eXistenZ. Mitt i all misär finns ändå en livsglädje bland afrikanerna. De verkar liksom ta dagen som den kommer och leva i nuet på ett skönt sätt. Som sammanfattning så kan jag säga att som vanligt så betyder inte ett viktigt ämne detsamma som en bra film. I det här fallet är det dock en bra film, men inte en kanonbra film.

3+/5

Ådalen 31

Titel: Ådalen 31
Regi: Bo Widerberg
År: 1969
IMDb
| Filmtipset

Ådalen 31 är en intressant film som skildrar en viktig händelse i Sveriges historia, en händelse som enligt Widerbergs efterord i filmen fick den borgerliga regeringen att falla för att ge plats åt en socialdemokratisk era. Det är ganska tydligt vilken sida, höger eller vänster, som Widerberg föredrar, lite för tydligt kanske. Händelsen som ger filmen sin titel ägde rum i Ådalen i Ångermanland 1931 då demonstrerande pappersbruksarbetare drabbade samman med militär. Anledningen till oroligheterna var att det pågick sympatistrejk bland arbeterna pga av att arbetare på andra håll i Sverige fick sänkta löner (4 öre var sänkningen, vilket förmodligen var en hel del på den tiden). Ägarna till pappersbruken hade hyrt in andra arbetare, strejkbrytare. Det var dessa strejkbrytare som demonstrationen var på väg till då det kaos utbröt som dödade fem personer.

Bitvis finns en domedagsstämning över filmen ungefär på samma sätt som i Elephant. Man vet att en otäck händelse, en tragedi, ska äga rum nån gång under filmens gång. Anledningen att jag kommer att tänka på den vackra Elephant är att Widerberg har valt att göra första delen av filmen till en vacker och poetisk hyllning till ett pastoralt landsbygdssverige med blommor, gräs, träd, vita sommarklänningar, ängar, och klädtvätt nere vid ån. Detta kanske är tänkt att göra kontrasten när det går åt pipan större. Men just skildringarna kring skotten funkar inte riktigt. Jag får aldrig den där klumpen i halsen som jag t ex fick i Elephant (och oj vilken klump jag fick då).

Filmen fokuserar på en arbetarfamilj. Det är mamma, pappa och tre barn. Pappan heter Harald (Roland Hedlund) och han tror inte på att ta till våld mot strejkbrytare utan vill förhandla. Äldste sonen Kjell träffar dottern (Marie De Geer) till en av företagspamparna och blir kär. I en familjescen som ska skildra hur roligt man kan ha även om man inte har pengar har Widerberg karbonkopierat från sin egen Kvarteret Korpen då Harald dansar med frun innanför sin tröja påhejad av sina barn. Inklippt parallellt är scener med den rika företagarfamiljen som äter stel middag och alltså inte har roligt trots pengar.

Inledningen av filmen är nästan en sorts quirky komedi med smågulliga scener där unga killar försöker få ihop det med tjejer. Jag vet inte riktigt om dessa scener funkar. Nej, jag tror inte de gör de. Vid två tillfällen får vi ganska långa skildringar, nästan buskis, av då en kille klär av en tjej som han försatt i hypnos. C’mon Widerberg! Lite roligare var det när samma kille har fått lära sig om erogena zoner av sin mer beläste kompis. Han tycker dock inte det funkar med de däringa zonerna. Tjejen fortsätter bara, i en märklig scen, att som en robot käka knäckebröd. Nja, jag vet inte riktigt poängen med vissa scener i filmen.

Det finns i alla fall en riktigt bra scen i filmen. Det är när Harald tar han om en strejkbrytare som har blivit skadad. Han tar in honom oss sig för att plåstra om honom. In rusar då mobben i syfte att hitta och ha ihjäl brytaren. Harald lyckas få ut honom bakvägen innan mobben hinner in. Nu utbryter en hetsig diskussion kring hur man bäst når sitt mål. Ska man fortsätta förhandla eller ska man ta till våld? Harald hävdar att man ska fortsätta prata, mobben, ledd av en obehaglig psykotisk ung arbetare som känns som en tidig huligan nästan, hävdar att man pratat för länge utan resultat. Det är en frustrerande och nervig scen som pågår länge och som man nästan är rädd ska sluta i tragedi. Men tragedin kommer senare.

Mot slutet händer en grej som jag inte fattade poängen med. Det hade kunnat finnas en poäng men den blir aldrig tydlig. Det kommer ett telegram till företagarna från jag tror det var Länsstyrelsen där det sägs att man inte får använda de inhyrda arbetarna (strejkbrytarna i de strejkandes ögon). Om de strejkande marscherande arbetarna hade fått reda på detta så kanske tragedin hade kunnat hindras. Och det kanske var det som var syftet med scenen men det nämndes liksom aldrig igen.

Som kanske framgått i min text känns det lite övertydligt skildrat med de rika företagarna som sitter och jäser i sina stora villor med konjak och oroar sig för sina aktieägare när arbetarna strejkar. Romansen mellan den unga dottern till en företagarfamilj och arbetarsonen Kjell leder ingenvart. Kanske skulle den symbolisera mötet mellan de två klasserna, en möjlig länk. Dotterns mamma (Anita Björk) är en otäckt kall och känslolös typ, men även hon är för övertydligt framställd. Och som sagt, jag tycker inte den romantiska historieslingan (förslag på svensk översättning av story arc… hmm Google föreslår berättelsebåge) leder fram till nånting.

Det är faktiskt lite som om Widerberg har gjort två filmer i en. Han kanske skulle ha koncentrerat sig på historien med arbetarna helt och hållet och skippat den romantiska biten och framförallt ”buskisscenerna”.

3-/5

PS. Förresten, gissa vilket datum filmen hade premiär i Sverige? Inte så svårt…

Mannen på taket

Titel: Mannen på taket
Regi: Bo Widerberg
År: 1976
IMDb
| Filmtipset

En man, en gammal polisman, blir brutalt mördad när han ligger på ett sjukhus i Stockholm. En utredning ledd av Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) och Einar Rönn (Håkan Serner) startar.

Av nån anledning har jag lurats att tro att detta skulle vara en av de bästa svenska filmerna nånsin och definitivt den bästa svenska polisfilmen. Det är ju det där med förväntningar. Missförstå mig rätt nu. Mannen på taket är en bra film, det är det inget snack om. Men att den skulle nå såna höjder som många vill hävda? Nej, en helt ok polisthriller det är vad det är.

Filmen har en hel del förtjänster. Skådisarna t ex. Carl-Gustaf Lindstedt som Beck känns som en annorlunda fågel i en sån här film. Lindstedt framstår dessutom som en genomsympatisk person eller så är det hans karaktär som gör det. Gunvald Larsson spelas i den här filmen av Thomas Hellberg. Det är en liiiite annorlunda skådis jämfört med Mikael Persbrandt. Här är han en klädsnobb med en härlig pälsmössa (som senare i filmen byts ut mot ett helt galet huvudbandage). Nu har jag inte sett så många Beck-filmer med Persbrandt (om ens nån) så egentligen ska jag nog undvika jämförelser.

Jag gillar Einar Rönn som karaktär, en störtskön typ som tar det lugnt, och Håkan Serner är helt rätt person att spela honom. Den typiske polischefen Malm (Torgny Anderberg) är också en karaktär att (o)gilla. Han är en äkta polisboss som inte har koll, nej, han har noll koll.

Det förekommer en del härliga scener. Det kan handla om repliker, repliker eller scener som man liksom inte väntar sig i en polisthriller. Som t ex när Beck står med kikare och tittar ut genom ett fönster i en lägenhet. Tanten som bor i lägenheten frågar om hur kaffet var. Tanten säger: jag smakade och det var gott. Märkligt att det var just den scenen som satt kvar efteråt.

Men, trots det som jag gillar och trots härliga Stockholms-miljöer, är det är nåt med själva storyn som känns… för enkel. Eller så är den briljant och det är jag som inte fattar den. Jag tycker bara aldrig det blir spännande, och jag vill egentligen inte säga det men under vissa av actionsekvenserna så kändes det lite töntigt. Jag ber om ursäkt för att jag inte riktigt lyckas förklara varför den inte får högre betyg, även om nu en starkt trea inte är dåligt betyg egentligen. Men det känns kanske att det är dags att ta skydd nu för de ruttna tomater som kan komma flygande från alla håll.

3+/5

Kvarteret Korpen

Titel: Kvarteret Korpen
Regi: Bo Widerberg
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

Bo Widerbergs film Kvarteret Korpen brukar ofta nämnas när man ska lista de bästa svenska filmerna genom tiderna. Jag har inte sett den tidigare vilket kanske inte är så konstigt eftersom den av nån outgrundlig anledning inte finns utgiven på dvd. Rättelse: Anledningen är inte outgrundlig utan tydligen att SF Film och Widerbergs dödsbo inte kunnat komma överens om rättigheterna. Nu verkar det dock finnas hopp.

Nu går det att se filmen på andra vis. Man kan passa på om den visas på SVT eller så kan man se den på YouTube och jag har nu sett den.

Innan jag såg den så hade jag lite svårt att förstå att just den filmen skulle vara Widerbergs bästa. Sen tidigare har jag sett Widerbergs tidiga verk Barnvagnen (som var Widerbergs debutfilm) och Kärlek 65 och jag har väl inte varit jätteimponerad även om det bitvis varit riktigt bra.

Nåväl, Kvarteret Korpen handlar om unge Anders som bor med sin alkoholiserade pappa (Keve Hjelm, vilken kung!) och mamma (Emy Storm). Anders försöker bli författare men hans ambitioner störs av att det inte funkar hemma. Pappan dricker för jämnan, ständigt lite berusad kan han inte få ihop pengar. En gång i tiden hade pappan chansen att bli en toppförsäljare men han klantade till det när han spillde ut dyr konjak. Sen dess har det gått nerför. Mamman, hon gör så gott hon kan men döljer väl kanske på en eller annan hemlighet.

Kvarteret Korpen är en vacker film i svartvitt med underbara insatser från skådisarna. Keve Hjelm är skrämmande bra som bitter ”jag vet minsann bäst och bara jag får chansen så kommer jag dra in storkovan”-pappa. Mamman som försöker lura sig genom att drömma om somriga utflykter till bokskogen görs med inlevelse av Emy Storm (Emils mamma!). Thommy Berggren gör sin plågade rollfigur rättvisa genom att inte spela över men ändå ge Anders den rätta känslan av hopp och desperation samtidigt.

Filmen fokuserar helt på Anders och hans förhållande till sina föräldrar. Då och då dyker det upp korta sekvenser (nån som förstår vad mannen i klippet säger? Plox?) som blir en sorts andningspauser. Jag rekommenderar att man ser Kvarteret Korpen om man får chansen. Antingen väntar man på dvd/bluray eller så kollar man inte filmen omedelbums på tuben (se nedan!).

4/5

Elvira Madigan

Titel: Elvira Madigan
Regi: Bo Widerberg
År: 1967
IMDb
| Filmtipset

Då var det dags för ännu en gammal recension av en Bo Widerberg-film efter ett mellanspel med Total Recall. Även om Kvarteret Korpen faktiskt blev Oscarsnominerad så tror jag ändå att det här var filmen som fick Widerberg känd internationellt.

Bo Widerberg är en intressant regissör. Han är inte en personlig favorit på något vis, men jag känner ändå för att kolla igenom hans filmer. På sistone har jag sett Barnvagnen och Kärlek 65, två tidiga Widerbergare. Nu var det dags för det naturromantiska dramat om löjtnanten Sixten Sparre (Thommy Berggren) och lindanserskan Elvira Madigan (en 17-årig Pia Degermark där rösten görs av Yvonne Ingdahl) som flyr till Danmark för att kunna leva tillsammans.

Elvira Madigan är en film utan egentlig handling. Så det är inte en spännande plot som gör den bra. Istället är det känslan som Widerberg förmedlar med bilder, skådespel och musik som lyfter filmen. Över hela filmen råder det en vacker, drömsk, bitterljuv stämning. I början av rullen lever kärleksparet som i en drömvärld. Verkligheten rycker dock allt närmare. Speciellt en scen vid en picknick är väldigt talande. Allt är trevligt, det vackra paret i den vackra naturen som äter ost och dricker vin. Allt är trevligt tills de plötsligt råkar välta vinflaskan vars innehåll rött sprider sig på den vita duken.

Castingen av den unga Pia Degermark visade sig vara en lyckokast för Widerberg då hon förmedlar en drömsk men ändå bestämd och självständig känsla. Man förstår att Sparre blivit förtrollad av henne. Handlingen i filmen är som sagt inte det viktiga här. Men Widerberg har en förmåga att få till underbara sekvenser där han skapar en poetisk och drömsk stämning, exempelvis med hjälp av musik eller susningar i träden som skvallrar om kommande olycka (he, nu kom jag att tänka på David Lynch och Twin Peaks där det ju susar en hel del i granarna). Hur som helst, jag gillar det här. Åh, och så slutet då. Så fint att det nästan är för mycket.

4/5

Total Recall (2012)

Titel: Total Recall
Regi: Len Wiseman
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Månadens filmspanarträff blev mycket trevlig. Inte ens ett gäng brittiska fotbollshuliganer kunde störa stämningen. Eller så höjde de den. Innan det öl- eller coke zero-dopade filmsnacket på puben såg vi Total Recall.

Att jag tidigare i veckan såg om originalet med Arnold kan nog ha inverkat både positivt och negativt på hur jag upplevde den nya versionen av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale. Fördelen är att det är lite kul att snappa upp de blinkningar till originalfilmen som poppar upp då och då. Det gör väl kanske att inte filmen som sådan blir bättre men under visningen var det lite kul att leta efter sådana nickningar. Nackdelen var kanske att jag på det stora hela visste exakt vad som skulle hända. Remaken har i princip samma story som i originalet, först kopierad och sen uppdaterad med några små ändringar/tillägg.

Istället för att kolonin på Mars gör uppror så är det kolonin Australien som det kokar i. Jorden är totalt miljöförstörd efter fruktansvärda krig. De enda platser som är beboeliga Storbritannien och Australien. Världen styrs av, vilket känns logiskt i dessa OS-tider, UFB (United Federation of Britain). I Australien, som alltså kallas Kolonin med stort K, bor andra klassens medborgare, arbetare som transporteras till Storbritannien med The Fall, ett snabbtåg som färdas rakt genom Jorden. Yes, ni läste rätt. Det bevisar väl att filmen The Core inte var så korkad… eller att den här rullen är lika korkad.

Nåväl, vi slipper i alla fall avstannande jordkärnor som måste snurras igång. Däremot får vi mot slutet en ganska fånig ”man ser den komma från flera kilometer”-scen när passagerarna i The Fall upplever en stunds tyngdlöshet (”prepare for gravity reversal”) då fordonet/farkosten/mullvaden passerar rakt igenom jordens kärnan. Vänta nu, rakt igenom jordens kärnan?! Hade det inte varit enklare att bygga den där gigantiska tunnelbanan lite vid sidan om där det inte brann så mycket och inte var så himla varmt? Nå, jag antar att man ville ta kortaste vägen, inte fågelvägen alltså, utan mullvadsvägen.

Ett problem, well ett ganska stort problem, är att filmen är tråkig. Jag kan inte uttrycka det bättre än så. Den är tråkig. Det skjuts, hoppas, åks svävare, hiss och what not men dessa scener känns bara tråkiga. Transportsträckor fram till mer intressanta scener där man åtminstone lite grann utforskar det underliggande temat om hur minnet funkar. Om man minns nåt man gjort men inte är säker på att man gjort det, har man då gjort det. Lite mystrevligt blev det också när Bill Nighy dök upp men det visade sig bli ett kort uppdykande och ganska snart var vi tillbaka i skjutandet igen.

Det jag gillar med filmen är som sagt att det är en science fiction-film som har en intressant idé. Idén om att man kan plantera in minnen med hjälp av en teknik som bygger på avancerad fysik/kemi. Det är just detta som resebyrån Rekall erbjuder. Res till Mars eller vart du nu vill åka och upplev två spännande semesterveckor. Allt som krävs är att du sätter dig i en stol i tio minuter med sprutor och probar anslutna. Efter proceduren vaknar du upp övertygad om att du har varit på Mars. Under filmens gång kan man aldrig vara riktigt säker på om det man ser är riktiga händelser eller om det är implantat.

Jag tycker även skådisarna sköter sig hyfsat. Colin Farrell är en bättre skådis än Arnold men Arnold lever mycket på sin charm (ja, charm sa jag!). Farrell gör tyvärr i fel roller en blek figur. Jag gillar honom i Cassandra’s Dream och In Bruge. Det kan vara så att han måste ha en regissör som utmanar honom, annars går han på tråkig rutin. Sharon Stone var perfekt som elak agent i originalet men jag tycker Kate Beckinsale axlar hennes mantel väl. Hon påminde mig om en terminatorrobot utan känslor och med en sak i sinnet. Jessica Biel har fått en ganska tråkig roll som inte fyller nåt egentligt syfte men hon är väl varken bättre eller sämre än originalets Rachel Ticotin. En karaktär som är bättre i originalet är skurken. I 1990 års version spelas han av skurkrolls-go to guy Ronny Cox. Jag gillar verkligen honom. Här spelas han av Bryan Cranston som tydligen ska vara grymt bra i Breaking Bad, en hyllad tv-serie som jag ännu inte sett, men nja jag tycker inte rollfiguren var nåt speciellt.

En sak som en av Filmspanarna (vem var det?) påpekade efter visningen var att det var tydligt att man siktat in sig på en låg åldersgräns på filmen. Det var nåt jag tänkte på under filmen också. Alla ”farliga” ord hade ersatts med andra blekare versioner. ”Shit” var väl det enda som fick vara kvar. Dessutom var det så att den övervägande majoriteten av de som skjuts ihjäl eller förgås i explosioner är robotar, inte levande människor, och då är det ju inte lika farligt eller upprörande för barnen. Däremot fick vi se mängder av, nåja i alla fall tre, bröst. Om det bara hade varit två helt vanliga par bröst så hade de garanterat försvunnit. Nu var det ju inte en naturlig och riktigt människa och då är det tydligen tillåtet för de lättupprörda amerikanerna. Betyget till Total Recall blir två filmspanarikoner av fem möjliga.

Läs nu vad mina filmspanarkompisar som jag såg filmen med tyckte: Henke, Dilan, Fiffi, Har du inte sett den?, Sofia och Jessica (inte Biel).

Total Recall (1990)

Titel: Total Recall
Regi: Paul Verhoeven
År: 1990
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarträffen den här månaden ledde för min del till en trevlig double feature. Imorgon kommer en recension av den film som vi såg i lördags. Jag tror ni kan gissa vilken film det är med tanke på vilken film jag skriver om idag.

Total Recall regisserades av Paul Verhoeven som ligger bakom bl a RoboCop (1987) och Basic Instict (1993). Verhoeven, han ligger bakom en del klassiker får man ändå säga. RoboCop ska det ju för övrigt komma en remake på där svenske Joel Kinnaman ska spela Murphy.

Handlingen i korthet: Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) har mardrömmar om Mars. Han är besatt av Mars. Han vill åka dit på semester för att ta reda på varför han drömmer om Mars. Det vill inte hans fru (Sharon Stone). Quaid går dock till resebyrån Rekall där man kan få en semester inpräntad i sin hjärna som ett minne på bara en kvart utan att ens åka nånstans. Nåt går dock fel under proceduren då ett dold minne kommer fram. Personalen rensar Quaids hjärna så att han inte minns sitt besök på Rekall men från och med nu verkar alla vilja döda honom. Eller vill de det?

Jag skulle vilja gilla Total Recall mer än jag gör. Men det finns lite för många delar som gör att det här blir en b-film. Den känns för liten. Man har försökt få till maffiga scener på Mars men det är bl a här filmen känns daterad, och varför jag faktiskt välkomnar en remake. Med lite större budget och modern teknik ska man kunna få till en maffigare film med mer hisnande scenerier och coolare miljöer helt enkelt. Nu tror jag mig ha läst nånstans att Philip K. Dicks novell med den sköna titeln We Can Remember It for You Wholesale faktiskt inte ens utspelar sig på Mars. Det återstår att se om remaken tar oss till den röda planeten.

Kläderna, färgerna, det mesta, känns daterat vilket i och för sig inte är så konstigt utan kanske mest är charmigt. Rött hår plus knallgröna glasögon var tydligen hett 1990 eller man trodde det skulle vara hett 2084 i alla fall. Snyggt var det inte. Jag motsäger mig kanske lite här då jag säger att ibland är det bra och ibland dåligt att en film känns daterad men jag tror ni förstår. Ibland kan det vara charmig, ibland bara dåligt.

Det här var nog på den tiden när Schwarzenegger inte kunde göra nåt fel. Jag hörde att Total Recall var ett försök att få Arnold att faktiskt accepteras som en seriös skådis. Mjae. Allvarligt talat, Schwarzenegger är ju faktiskt en relativt usel skådis. Det gör att man inte riktigt kan ta filmen på allvar. Det är väl kanske där jag gör fel, eller om det är filmen som gör fel. Man kan helt enkelt inte casta Arnold i den här typen av mer seriös roll. Man bryr sig liksom inte alls om karaktären. Man sitter bara och funderar på hans brytning.

Det finns en hel del i filmen som jag gillar. Ibland skrattar jag högt åt filmens one-liners. Jag gillar Ronny Cox som gör skurken Cohaagen, guvernören på Mars. Han är grymt bra på att spela självgod, irriterande, slemmig. En bra skurkskådis helt enkelt. Sharon Stone gör en bra roll som en fru man inte kan lita på. Det framgår i filmen att både hon och Quaids jobbarkompis är… ja… de är inte att lita på. Det framgår direkt men kan bero på att jag sett Total Recall tidigare, haha.

Min favorit är kanske ändå Michael Ironside. Stenhård, men det är faktiskt bättre när han är snäll. Ja, eller snäll kanske är att ta i men när han är en av the god guys i alla fall, en motvillig hjälte som i Starship Troopers (ytterligare en sf-film från Verhoeven). I Total Recall är han tyvärr lite hunsad av sin chef Cohaagen vilket passar Ironside dåligt. Trots det är han kanske ändå min favorit i filmen i konkurrens med Cox (som jag väljer att lyfta fram i bildformat då han känns mindre känd än Ironside) och Stone.

Jag gillar scenerna med Arnold och tjejen när deras ansikten sväller upp ute i Mars tunna luft. Hur fasiken har de gjort dessa scener? De lär ju inte vara datoranimerade, eller?! Snygga var de och det såg hur roligt som helst ut när ögonen höll på att poppa ur ögonhålorna. Slutligen gillar jag, vilket kanske kan tyckas märkligt, våldet. Här känns filmen inte daterad utan snarare osminkad och rå. R rating all the way. Men, tyvärr, jag är kräsen och gnällig (kräsig) idag så det blir bara en stark tvåa.

2+/5

Kärlek 65

Titel: Kärlek 65
Regi: Bo Widerberg
År: 1965
IMDb
| Filmtipset

Idag visade SVT Hasse Ekmans Flicka och hyacinter som matiné. Nu hade jag i det här fallet redan sett filmen på dvd tidigare i somras, men ibland, eller ganska ofta om jag ska vara ärlig, kommer det såna här guldkorn på vår statliga television. Filmer som kanske inte finns att se online eller på dvd/blu-ray. Ett annat exempel är Arne Sucksdorffs Pojken i trädet som jag lyckades se (nu ser jag att även den filmen finns på dvd men ändå). Recensioner av bägge dessa svenska klassiker kommer att dyka upp här på bloggen. Det är alltså värt att kolla i tv-tablån på morgonen och programmera videon om det behövs. Även Bo Widerbergs Kärlek 65 hade jag turen att upptäcka på ettan eller om det var tvåan.

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Jag tänkte då att det kanske var dags att beta av Widerbergs filmer. Han är ändå en av de mest kända svenska regissörerna, även om han i en del kretsar inte är lika hajpad som andra (*host*Bergman*host*). Hänsynsfullt nog visade SVT inte långt efter Barnvagnen Widerbergs tredje film, Kärlek 65 från, just det, 1965. Kärlek 65 är en äkta metafilm om filmregissören Keve (spelad av Keve Hjelm) som brottas både med familjeproblem och konstnärliga problem. Samtliga skådisar spelar personer med samma namn som sig själva. Vi ser bl a Inger Taube (från Barnvagnen), Thommy Berggren (i en kort cameo som skådis) och en ung Björn ”Dynamit-Harry” Gustafson.

Kärlek 65 är en väldigt personlig film som handlar om Bo Widerberg själv, i form av regissören Keve. Det handlar dels om regissören Keves, alltså Widerbergs, relation till sin fru och dotter, och dels om hur han tänker när det gäller filmen som konstart. Nåt Widerberg är grym på, och det visade han också i Barnvagnen, är långa scener med musik utan dialog. I Kärlek 65 flyger man t ex drake vid kusten några gånger till skön melankolisk musik. Härlig stämning här. Keve Hjelm är ganska rolig som regissören. Han har ett par intensivt stirrande ögon och han är hela tiden redo att vara hårt arbetande och ambitiös — när det gäller film alltså. Frun och dottern kommer i andra hand. Det är en sevärd film men lite varning för flum. Det var kul att se Ben Carruthers, från John Cassevetes Shadows dyka upp mot slutet.

3+/5