De andras liv

1 september, 2012 10 kommentarer

Titel: De andras liv (Das Leben der Anderen)
Regi: Florian Henckel von Donnersmarck
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Jag såg och skrev om De andras liv i början av 2007 och filmen fick mig faktiskt att gå med i Amnesty. Efter recensionen tipsar jag även om intressanta radioreportage om Burma gjorda av P1-reportern Lena Bejerot. Nu har det ju gått några efter att reportagen gjordes och saker och ting har hänt i Burma men det är ändå fascinerande lyssning.

De andras liv är en ruggigt bra film, om östtyska Stasi och om hur systemet med övervakning och angiveri påverkade folks liv. Filmen är ett starkt välspelat drama med glimtar av humor. Ja, hela situationen i filmen är bitvis lika komisk som mörk och tragisk. I centrum står den Stasi-anställde Wiesler (en briljant Ulrich Mühe) som får i uppdrag att övervaka ett intellektuellt och potentiellt ”farligt” par, där han är författare och hon skådespelerska. Wiesler får inblick i hela deras liv vilket påverkar honom djupt. Wiesler är nämligen, till skillnad från en del av hans partivänner och Stasi-kollegor, övertygad – på riktigt – om storheten i DDR:s system och det rätta i att övervaka människor på det sätt som görs. Och han sköter sitt jobb fläckfritt. Sakta men säkert inser han dock att det system han jobbar för förmodligen är helt fel.

Filmen skildrar grymt bra hur det förmodligen är att leva i ett land där ens varenda steg och ord bevakas. Om du t ex säger nåt ”fel” på en lektion på universitetet registreras det och du sätts under bevakning under resten av ditt liv. Om du inte samarbetar med Stasi så förlorar din dotter sin plats på den där läkarutbildningen. Om du inte är lojal med staten så får du inte utöva ditt yrke. Om du är författare vet Stasi märket och modellen på den skrivmaskin du skriver dina texter på. Det läskiga är ju att allt är sant och att det existerade i Europa för 20 år sen. Ännu mer tråkigt är att det existerar idag i länder som Nordkorea eller Burma.

De andras liv får en klockren fyra. Wiesler slits mellan sin lojalitet för DDR och det som han nånstans inser är det rätta. Mot slutet blir det riktigt spännande och gripande när allt ställs på sin spets. Jag såg i Movies – Noirs recension att han gärna hade sett att filmen hade slutat lite tidigare än den gjorde. Jag kände inte så. Jag gillade den sista kvarten då man får lite perspektiv på det som hänt i filmen och faktiskt ett slut med HOPP. Den här gången håller jag med de som uppskattar filmer som inte slutar helt i moll.

4/5

PS. När det gäller just Burma så slumpade det sig så att jag på morgonen samma dag som jag såg filmen lyssnade på Godmorgon, världen! på radio i P1 och där fanns ett ögonöppnande reportage om det slutna landet Burma (granne till Thailand). Burma är en totalitär stat där medborgarnas varje steg och ord bevakas. Den styrande juntan bestämmer allt. Nu senast har man bestämt sig för att byta huvudstad, från Rangoon till en helt isolerad stad inne i djungeln som man i hemlighet byggt under flera år. Hit tvångsflyttas alla statsanställda och alla som jobbar på t ex energiministeriet bor i samma hyreshus i den förortsliknande staden utan egentlig stadsmiljö. Givetvis är inga utländska journalister välkomna.

Det finns två reportage att lyssna på (klicka på länkarna så laddas mp3-filerna ner från SR:s hemsida): ett om den nya hemliga huvudstaden och ett om den övervakningsstat à la George Orwell som Burma är. Det finns skrämmande likheter med filmen, som ju också den är en sann historia.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Podcasting their spell over me

31 augusti, 2012 20 kommentarer

This is my first post ever in English. The reason that I chose to write in English this time is that the post is about the movie podcasts I listen to. Most of them are in English so it just felt right to write in English in order for more people to be able to understand what the hell I’m raving about. With that little disclaimer out of the way let’s continue…

If you do an image search for ”podcast” on Google your result page will show six or seven pictures of Filip & Fredrik, at least if you do the search on a computer in Sweden. Filip & Fredrik is a Swedish comedy duo behind a number of entertaining, according to me at least, tv shows. For example, they did a legendary, bordering on scary, interview with Gary Busey in 2004. See a clip of that here.

Although I’m a fan of F&F, the fact is that I’ve never listened to their podcast. However, lately I have become more and more addicted to other podcasts. The subject of these podcasts are of course… FILM! The reason I started listening to these Internet radio transmission, apart from my film interest, is that I bought a smartphone (yes, finally!) a couple of months ago. This made ​​it really convenient and easy to take advantage of the digital sound waves containing talk about the moving picture. It’s just perfect to listen to the during the 40 minutes it takes me to ride my bike to and from work every day.

So, which podcasts do I listen to you might ask yourself? Well, it is all about film of course and below are the ones currently being heard in my Beats Audio by Dr. Dre headphones. In no particular order. I think it’s a nice mix. The title of each podcast links to the shows respective sites.

****

Har du inte sett den? (Haven’t you seen that?)
This is a swedish podcast where three guys discuss movies in a casual and funny way. They are also part of the Swedish film blogging network Filmspanarna (The Film Watchers or The Film Scouts). Markus is the word pooper, Johan is the nerdy one and Erik is the calm and collected one.

Filmspotting
It’s a treat listening to Adam and his co-hosts (there has been three) talk about the latest films. They also do director or theme marathons  a couple of times a year. I’m catching up on old shows and mixing that up with the latest episodes.

Filmspotting: Streaming Video Unit
This is a show hosted by Matt Singer and Alison Willmore focusing on online movies. It’s always nice to hear a female voice together with a male. It makes a good combination. On their latest episode they reviewed one of my favorite films, Persona.

The (title pending) Movie Podcast with Tank and Fogs
I discovered this podcast not so long ago and I think Tank and Fogs are a perfect match. It’s funny, goofy and interesting and the style of the two hosts complement each other perfectly. Fogs has a pretty good singing voice (for example, listen to his epic confession song on forgetting about Watchmen when making a superhero film toplist).

The Matineecast
Torontonian Ryan McNeil talks about movies with his invited guests from all over the world. I recently listened to a very good episode which featured Jessica of The Velvet Café that made me really eager to watch We Need To Talk About Kevin.

The LAMBcast
The official podcast of The Large Association of Movie Blogs (The LAMB) where they talk about all things film, either about a specific movie or other themes. My fellow Filmspanare Joel and Jessica have both appeared and Joel is actually currently in charge of (shepherding) The LAMB.

/Filmcast
Here we get in-depth reviews by Dave, Devindra and Adam (plus guests from time to time) and they usually tear a film into pieces, with opinions flying in the air. It’s always fun especially when Dave says something totally exaggerated and Devindra calmly upset says ”C’mon Dave!”. I just love these guys.

Reel Insight
A little bit different set-up here and always nice to hear female voices. In the second part of the show hosts Jess and Rachel focus on the career of a specific actor. Joel has guested at least once and talked about Amy Adams (and yes, Joel, I’ll watch Enchanted… eventually).

****

There are more filmcasts out there that I’ve just started listening to but I’ll get back to them on a later post. For now, I’m out.

Arkiverad under Film, Funderingar Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Apostle

30 augusti, 2012 4 kommentarer

Titel: The Apostle
Regi: Robert Duvall
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Här kommer en recension av Robert Duvalls film Aposteln som jag skrev 2006. Håll till godo och Gud vare med er.

Att säga att veteranen Robert Duvall står bakom den här filmen är inte att överdriva. Duvall producerar, regisserar, manusförfattar och spelar huvudrollen i den här rekryteringsfilmen från baptistkyrkan. Den passionerat kristna predikanten Sonny (Duvall) är ingen mammas pojke utan vänstrar nog runt med kvinnor på sina missionärsresor runt om i USA. Fast när hans fru (Farrah Fawcett) vill skiljas och lyckas få honom utesluten ur kyrkan (hans egna kyrka, god damn it!) får han verkligen frispel. Det hela slutar med att Sonny flyr fältet efter att ha smackat till fruns älskare med ett basebollträ. Sonny bygger upp en ny kyrka i en liten ort i Louisiana.

Jag tyckte det här var en fascinerande film som visar vad religion betyder för vissa människor. För min del känns det ju som det betyder alldeles för mycket. Den typ av gudsdyrkan och religiositet som det visas prov på i den här filmen kan inte vara hälsosamt i längden. För mig är det i princip likställt med en smärre psykisk sjukdom. Människorna beter sig som galna. Men ändå känns det nästan inte fel ändå, om ni förstår vad jag menar. De otroligt roliga och hysteriska gudstjänster som vi får ta del av i filmen kan man utan problem jämföra med t ex rockkonserter, fotbollsmatcher eller ravepartyn där publiken genom en form av masspsykos hamnar i transliknande tillstånd. Det som visas i filmen är bara en annan form av det. Jag tror mänskligheten helt enkelt har behov av såna upplevelser – det är bara formerna som varierar.

Sen är det så här att Robert Duvall gör en helt sjuk insats som predikanten Sonny, eller Aposteln E.F. som han kallar sig efter sin home run de la tête. Duvall gestaltar på gränsen till galenskap sin predikant som pratar med Jesus om nätterna (egentligen bara en form av självterapi) och håller väckelsemöten som är riktigt underhållande. När Duvall kommer upp i varv är han smittande rolig. Övriga skådisar spelar mer eller mindre statistroller men gör det inte dåligt på nåt sätt. Filmen utspelas på den amerikanska landsbygden och det ger en speciell stämning som är ganska skön. Det är lite lagom slött, om ni vet jag menar. Känslan i filmen får mig att tänka lite på Sling Blade som nästan kan sägas vara en syskonfilm med skillnaden att det där är Billy Bob Thornton som stått för produktion, regi, manus och huvudroll. Thornton har för övrigt en liten men ganska viktig biroll i Aposteln.

När det gäller vissa delar i filmen så undrar jag lite över filmens egna moral. Exempelvis visas när vissa personer blir frälsta (ja, det stämmer, vi får uppleva ögonblicket då de säljer sin själ till Jesus) och det känns som om filmen såg detta som en allt igenom god sak. Kändes det som. Jag såg det nästan tvärtom. Att en lite självsvag person kapitulerar och hänger sig åt Jesus och då liksom förlorar sig själv. Men jag vet inte, den moral (i det stora hela) som förespråkas i kristendomen är väl ändå ganska sund (undantag finns väl), så helt fel behöver det inte vara. Men jag har ändå svårt att förstå det här med att man ska erkänna att man är en helt hjälplös syndare, men att man med Jesus hjälp klarar sig. Ja, det finns en del att funderar över efter att ha sett filmen som jag tycker är sevärd främst pga av Duvall men även pga att hela filmen har en stämning som är vrickat skön.

4-/5

Spoiler
I filmen får den äldre svarte predikanten, C. Charles Blackwell, samt bilmeken Sam reda på att Sonny är på rymmen efter att ha (troligen) dödat en person. De båda säger inget utan hoppas att polisen inte får tag på honom. När man ser filmen känns det som om den vill säga att ett mord vägs upp av att Sonny bildar sin nya kyrka, frälser folk, är sann mot Jesus, gör goda saker. Hmmmm. Om nu inte regissör/manusförfattare Duvall tänkt att det är meningen att man ska ifrågasätta filmens moral.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Moonrise Kingdom

29 augusti, 2012 10 kommentarer

Titel: Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Precis som Filmitch så fick jag trevligt nog biljetter till Wes Andersons senaste film hemskickat till mig och jag var inte så kräsen att jag gav bort dem. 😉 Nej, jag hittade första bästa visning och gick och såg filmen. En annan trevlig sak var att filmen gick på min favoritbiograf Sture i Stockholm. Så allt var upplagt för en trevlig (ja, just det, trevlig!) biokväll. Levererade Anderson? Well, det kan man säga att han gjorde. Han levererade sin mest Andersonska film nånsin.

Eftersom jag är, vad det känns som, sist på bollen i det här fallet (speciellt när det gäller en recension) så tar jag handlingen i korthet bara. Föräldrarlöse Sam rymmer från ett scoutläger på en ö tillsammans med den på ön bosatta och jämnåriga Suzy. Scoutledaren (Edward Norton), öns polis (Bruce Willis), Suzys föräldrar (Bill Murray, Frances McDormand) och socialtjänsten (Tilda Swinton) försöker hitta dem.

Njaaaaae, vad är det med Wes Anderson?! Är det inte dags för honom att komma ut ur pojkrummet snart? Kan han inte göra en riktig film nån gång? Allt ska ju bara vara som en saga, som en pjäs med perfekt scenografi och i förväg strikt uppgjorda positioner för skådespelarna. Inget som händer är inte genomtänkt och konstruerat och för mig blir det ytligt och det känns inte som det är på riktigt. Bäst är Moonrise Kingdom i början och när det bara är Sam och Suzy. När det handlar om de andra karaktärerna och framförallt mot slutet så tappar jag intresset. Alla scener känns som vykort. Det är så perfekt musik, alla står uppställda perfekt, men var är det som ska beröra mig? Tyvärr saknas det. Det finns guldkorn här och var, speciellt i några scener mellan Sam och Suzy men som helhet så känns det som en dockfilm fast med riktiga skådisar.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanarna-tema: Knark – Half Baked vs Traffic

28 augusti, 2012 20 kommentarer

Filmspanarna träffas en gång i månaden, kollar på en film och tar sen en öl och snackar film, snackar mycket film. Nu har vi även förutom de fysiska träffarna börjat med ett gemensamt bloggtema så att fler kan vara med. Förra gången skrev (eller pratade) 13 filmsidor om sina guilty pleasures. Vad skulle vi ha för tema den här gången var frågan på den förra träffen? Ganska snabbt kläckte Sofia ur sig: ”KNARK!”. Ja, varför inte, tänkte vi andra och det bestämdes att knark skulle bli nästa tema.

När jag började fundera på vad jag skulle skriva om kom jag fram till att det finns tre teman inom knarkfilmen. Det är möjligt att man kan dela upp det ännu mera men jag tycker mig i alla fall se dessa tre som huvudteman:

1. Filmer om missbruket, beroendet och följderna
Här hittar man filmer som t ex Stefan Jarls dokumentär Ett anständigt liv eller Darren Aronofskys Requiem for a Dream. Det brukar vara jobbiga, tunga filmer, nästan alltid dramafilmer och ganska ofta utan hopp även om det förstås finns olika grader i helvetet.

2. Filmer om tillverkning, smuggling och försäljning
Här handlar det inte om knarkandet i sig utan man hittar filmer, oftast thrillers, om knarkkungar/smugglare (Blow), om människor som utnyttjas för smuggling (Maria Full of Grace). Här räknar jag även in filmer som fokuserar på polisens arbete med att sätta dit de som är ansvariga för knarkförsäljningen (Miami Vice, Narc).

3. Stonerfilmen
Och här har vi en genre som jag i princip är novis på. Det handlar alltså om filmer som med humor hyllar bruket av marijuana. Jag vet att Cheech & Chong är legender inom stilen men jag har inte sett några av deras verk. I fredags såg jag i alla fall en stonerkomedi, nämligen Half Baked med Dave Chappelle. Läs mer om den längre ner i inlägget.

****

För tio år sen spelade jag inomhusfotboll med några kollegor på jobbet. När jag försökte nå en boll så fläkte jag mig och gjorde en Tomas Brolin, dvs som Tomas Brolin gjorde hösten 1994 mot Ungern, dvs ramlade och fick foten under mig. Jag hörde ett kraftigt KRACK! och förstod att nåt var väldigt fel. Jag sa till grabbarna ”hallå, jag har brutit benet” medan jag kröp mot avbytarbänken. ”Nä”, sa de, ”det ser ju helt ok ut”. ”Nä”, sa jag, ”jag har brutit benet”. Det ringdes efter ambulans och efter röntgen syntes det mycket tydligt att mitt vadben var av. Det behövde opereras. Det jag tänkte komma till är att jag nu lärde mig att droger är nåt förrädiskt och lockande. På natten efter operationen hade jag fått ett dropp in i armen. I slangens andra änden satt en påse med morfin. Det gjorde fantastiskt ont i benet och när jag kände att det gjorde för ont och för att kunna sova kunde jag trycka på en knapp. Då kom en sköterska och gav mig en dos morfin.

När den där dosen kom så blev jag hög helt enkelt. Att jag låg på sjukhus med brutet ben gjorde inte så mycket, det var bara hur skönt som helst. Då insåg jag att det här är nåt man kan bli beroende av. Jag tror jag tryckte tre gånger på sköterskeknappen under den natten.

Nä, så en sak är jag ganska säker på och det är att man aldrig kommer att kunna vinna ”kriget mot knarket” eller The War on Drugs som det kallas i Traffic, som av en händelse är det andra filmen jag såg i det här temat.

Jag valde alltså att köra en double feature. Först ut är stonerfilmen Half Baked. Anledningen till att jag valde den är att Dave Chappelle är med och jag såg nyligen ett mycket bra avsnitt av Inisde the Actor’s Studio där Chappelle var med. Jag gillar även hans komediserie Chappelle’s Show. Den andra filmen blir alltså den mer seriösa (nähä!) Steven Soderbergh-klassikern Traffic.

****

Titel: Half Baked
Regi: Tamra Davis
År: 1998
IMDb | Filmtipset

Som jag skrev här ovan så gillar jag Dave Chappelle. Han kan vara fullkomligt briljant. Tyvärr betyder inte det att allt han är med i per definition är bra. Neeeej, långt därifrån. Half Baked är historien om fyra kompisar, tre vita (eller kanske två vita (Jim Breuer, Harland Williams) och en latino (Guillermo Díaz) om man ska vara noga) och så Chappelle själv. De fyra gillar att röka på. Faktum är att det är nog det enda som de sysslar med. Well, i alla fall fram till att Chappelles karaktär blir kär i en tjej (Rachel True) och han måste clean up his act.

Samtidigt åker en av killarna in i finkan efter att ha dödat en häst med diabetes genom att ge den godis. För att rädda sin kompis behövs pengar (till borgen antar jag men det förblev höljt i dunkel… ja, eller rökdimma). Chappelle jobbar som städare på ett sjukhus och får av en slump tillgång till sjukhusets lager av marijuana. Här ska säljas ganja i stora mängder.

Nej, nej, tyvärr. Jag hade en förhoppning att det skulle vara så dåligt att det blev roligt. Eller kanske t.o.m. att det skulle vara roligt utan att ens vara dåligt. För mig blev det tyvärr ett buskismagplask ner till Stefan & Krister-nivå. Det är möjligt att det är min prettogen som förhindrar mig att uppskatta detta. Fast jag gillar ju Chappelle’s Show och hans stå-upp-grejor. Jag stör mig kanske mest på Jim Breuer som går runt med ett pårökt leende och halvöppna ögon hela filmen. Jag antar att det är en konst i sig.

Det finns vissa korta sekvenser som är bra och som påminner om hur Chappelle’s Show blev några år senare och det är kanske så den här sortens humor ska intas. I mindre doser och inte i långfilmsformat.


eller uttryckt i siffror 2-/5

****

Titel: Traffic
Regi: Steven Soderbergh
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Jag såg Traffic på bio när den kom vid förra sekelskiftet och gillade verkligen den då. Jag tyckte det var en intressant historia som var snyggt och häftigt berättad. Jag gillade att man tog ett helhetsgrepp och försökte skildra alla delar i knarkproblematiken. Faktum är ju att Traffic nästan skulle kunna sägas vara en film som tillhör alla tre av mina kategorier, i alla fall om man har lite god vilja när det gäller stonerfilmen (de är ju i alla fall höga och kollar på Dynastin i början).

Nu när jag såg om filmen så blev jag av nån anledning inte lika imponerad. Fast jag kan ju säga direkt att idén med det gultonade fotot i Mexiko och det blåblekta när vi följer Michael Douglas karaktär är bra. Men hur som helst, vad var det som inte funkade riktigt lika bra den här gången? Hmm, jag vet inte riktigt, men jag inte riktigt ihop hela historien mot slutet. Jag förstod inte riktigt vilka som förrådde vilka och på vilken sida som alla stod just när det gällde Mexiko-historien med Benicio Del Toro

Jag tyckte det fanns en del övertydliga eller märkliga detaljer. Frun (Catherine Zeta-Jones) till knarkkungen Ayala t ex. Kändes det inte lite märkligt att hon inte hade en aaaaning om mannens affärer? Och sen när hon fick reda på det så var hon plötsligt knarkdrottning på fem röda.

Hur agerar de tre kompisarna när den fjärde tar en överdos? Ringer efter ambulans? Nej, skulle inte tro det. Man tar bilen och dumpar killen utanför akuten. Please, jag kan inte tro att det funkar så men jag kanske är naiv.

När det gäller skådisarna så har jag inget att klaga på. Alla gör ett kanonjobb helt enkelt. Douglas, Del Toro, Cheadle, Guzmán, det är toppnamn överallt. Förresten, vad hände med Erika Christensen efter det här. Man fick ju för sig att hon var en kommande toppskådis, men jag vet inte, vad har vi sett henne i?

Nåt som filmen som sagt ska ha cred för är helhetsgreppet men jag tycker t ex en tv-serie som The Wire är så mycket bättre på att skildra alla sidor, polisen, knarklangarna och knarkarna. I Traffic funkade inte riktigt beroendebiten riktigt och det blev lite krystat när Douglas åkte runt och letade efter sin dotter i ghettot. Men jag gillade Douglas slutkläm i sitt tal i slutet när det gällde Kriget Mot Knarket. Man kan inte kriga mot sin egen familj.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om knark:

ExceptFear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Flmr
Flickorna
Filmparadiset
Filmitch

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension, Stonerfilm, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Carnage

27 augusti, 2012 8 kommentarer

Titel: Carnage
Regi: Roman Polanski
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Och så var det här med Roman Polanski. Oavsett vad han gjorde 1977, oavsett vad han blev anklagad och dömd för, så är han en duktig filmskapare och därför är det trevligt för oss som filmtittare att han fortsätter att göra film, bra film dessutom. Efter den mysiga konspirationshtrillern The Ghost Writer gjorde Polanski en lite mindre film. Den utspelas i princip bara på en plats: i vardagsrummet hos föräldrarna (Jodie Foster, John C. Reilly) till en pojke som blivit slagen i skolan. På besök är föräldrarna (Kate Winslet, Christoph Waltz) till den pojke som slog. Till en början är alla trevliga och kompromissande men ju längre filmen går och ju mer sprit de får i sig desto mer kommer det fram saker som legat och bubblat under ytan.

Upplägget på filmen kanske inte känns så roligt men faktum är att slutresultatet är hysteriskt roligt och underhållande. Filmen är en komedi gjord som en suspense-thriller. Ta t ex det faktum att Winslet och Waltz är på väg ut ur lägenheten minst två gånger men de kommer aldrig riktigt iväg ordentligt utan de pinsamma situationerna fortsätter. Precis när man tror att nu kommer filmen lugna ner sig så fortsätter den bara. Ungefär som den utmärkta filmpostern där karaktärernas uttryck går från glada och lugna till arga och uppretade. Hmm, jag behöver nog se (om) några av Polanskis filmer som t ex Frantic, Bitter Moon, Death and the Maiden och The Ninth Gate som jag antingen inte har sett eller som jag har glömt av.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , ,

The Ghost Writer

26 augusti, 2012 12 kommentarer

Titel: The Ghost Writer
Regi: Roman Polanski
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Imorgon kommer en recension av Roman Polanskis senaste kammarspelsfilm Carnage. Först dock en liten text om filmen han gjorde innan den, nämligen The Ghost Writer.

The Ghost Writer är en lätt flytande och mysig konspirationsthriller med en som vanligt charmig och barnslig Ewan McGregor. Jag gillar hela upplägget och miljön (ute på ön) som filmen utspelas i. Det är möjligt att mittpartiet innan upplösningen känns lite onödigt långt. Jag väntade liksom på att filmen skulle ta nästa steg. Men det var inget som störde nåt nämnvärt. Pierce Brosnan är perfekt som f.d. premiärminister vars memoarer McGregor ska spökskriva. Jag fick inte riktigt ihop alla delar i slutet: Spoiler Varför hade den förre spökskrivaren skrivit in det som han skrev in om att Ruth var CIA-agent i kodad form? Var det ett sätt att spara den informationen men att den bara skulle vara tillgänglig för den som visste koden?  Spoiler slut Hur som haver, Spökskrivaren är en modern konspirationsthriller som faktiskt också har ett slut värdig en konspirationsthriller. Eli Wallach dök upp också, vilket var kul. Nä, som sagt, en mysig film om en ”oskyldig” som dras in i en härva där han inte vet vem han kan lita på. Och just i den rollen är Ewan perfekt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snabba Cash II

25 augusti, 2012 18 kommentarer

Titel: Snabba Cash II
Regi: Babak Najafi
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Snabba Cash II är uppföljaren som jag skulle vilja sammanfatta som den tragiska historien om en väska med pengar. Väskan byter ägare filmen igenom men den ger ingen lycka. Redan från början vilar en domedagsstämning över filmens karaktärer, och sen blir det bara värre.

Huvudpersonen, eller en av huvudpersonerna snarare, Johan ”JW” Westlund (Joel Kinnaman) har åkt in i finkan men har inte så mycket tid kvar att sitta av. Innanför murarna har han mot alla odds blivit nära vän med Mrado (Dragomir Mrsic) som han gjorde förlamad från midjan och neråt i den första filmen. Nu ska JW ut på permission, och han har stora planer. Det planeras möten med en näringslivshöjdare som ska investera i en börsmjukvara som JW har tagit fram. JW:s kompanjon har dock egna planer som… vad ska man säga… inte inkluderar JW.

Förutom JW och Mrado träffar vi på den plågade latinogangstern Jorge (Matias Varela) som aldrig tycks kunna fatta rätt beslut och Mahmoud (rörande spelad av Fares Fares) som inte heller han kan fatta, fatta rätt beslut.

Filmen är rå. Det finns ingen stor heistplan (apropå den senaste podcasten från Har du inte sett den?). Det finns ingen smart plan att smuggla knark eller råna en bank eller värdetransport. Det är egentligen bara desperation från start. Alla blir lurade, har otur, litar helt enkelt inte på varandra, för att till slut döda varandra (vare sig de vill det heller inte). Möjligen är filmen lite seg i början men det tar sig efterhand och sen släpper den aldrig taget.

Jag gillar samtliga skådisar. Jag tycker t ex Mrado är bättre än i förra filmen. Det finns några scener som inte funkar, som t ex när JW ska sitta i grupp på fängelset och berätta om när allt gick fel och han sköt Mrado. Det kändes bara pinsamt av nån anledning. Svensk filmdialog när den är som sämst. En scen jag däremot gillar är när JW ställer till med en scen (precis, en scen i scenen) på en restaurang efter att ha blivit blåst av ”kompisen” Nippe under sin permision. Fares Fares är också riktigt bra (vilket skägg!), precis som Matias Varela.

Förutom nerviga skildringar av desperation och människor som inte får till det har filmen även en hel del spänning, en sån där ”nu skiter sig allt”-spänning. Möjligen har man har tagit sig vissa friheter när det gäller handlingen. Saker händer lite väl slumpartad och folk klarar sig ur de mest jobbiga situationer. I och för sig, när de väl har klarat sig ur en situation så hamnar de i en ännu jobbigare dito. Om jag ska klaga på nåt mer är det att man får höra en viss stämningsgivande spansk (?) gitarr lite för mycket. Det blev lite Iñárritu/Babel-varning här. Kul att jag noterade musiken nu med tanke på att jag skrev om musiken från Babel i min recension av ettan Snabba Cash.

Snabba Cash II är en film med många olika språk, vilket jag verkligen uppskattade. Vi får höra svenska, engelska, serbiska, spanska och arabiska (som jag tror var det språk som Mahmoud pratade). Man har hittat rätt skådisar som verkligen kan språket i fråga, i alla fall bättre än jag. 😉 Just språken i filmen var också nåt jag uppskattade eller åtminstone noterade när jag såg ettan.

Filmens slut kommer mitt i ett skeendet men det känns ändå rätt. Om man vill ta med sig nåt positivt från filmen så är det väl att i alla fall en av huvudpersonerna tar rätt beslut till slut.

4-/5

PS. Jag läste i DN i morse att det kommer en Snabba Cash III också (hade inte koll på att det var tänkt som en trilogi redan från början). Då ska en av huvudpersonerna vara juggegangsterbossen Radovans dotter Natalie och hon ska spelas av Malin Buskas. Detta antyder att man tar en del handlingen från Livet deluxe (som jag läste i somras) där Radovans dotter är i fokus. Vem ska regissera trean? Jo, Jens Jonsson vilket gör mig glad. Jonsson (Pingpong-kingen) är en regissör med en egen stil som kan sätta sin prägel på filmen och kanske göra nåt som skiljer sig lite från ettan och tvåan.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Snabba Cash

24 augusti, 2012 2 kommentarer

Titel: Snabba Cash
Regi: Daniel Espinosa
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Här kommer min gamla recension av Snabba Cash innan uppföljaren avhandlas imorgon.

Min första tanke som dök upp när jag såg Snabba Cash var om det faktiskt var samma musik som i Iñárritus mästerverk Babel? I vilket fall så satte den en ödesmättad stämning ganska direkt. Vi kastas direkt in i handlingen och det gäller att vara alert. Inte minst när det gäller språket i filmen. Det är en salig blandning av spanska, serbiska, brat-svenska och rinkeby-svenska. Det gällde att hänga med när det plötsligt inte var textat. Jag måste säga att Joel Kinnaman imponerar stort när han gestaltar sin brat-wannabe. Han är osäker men besatt av att passa in. Han är som en kameleont och passar in både med blattegangsters och brats på Handels.

Jag gillade det hetsiga närgångna fotot. Det gav en bra nerv till historien. Jag tror det kan vara en fördel om man har läst boken innan man ser filmen. Eftersom jag hade gjort det så kände jag till de tre huvudpersonernas bakgrundshistorier vilket gör att man lite bättre förstår vad som händer. Det hela berättas nämligen ganska episodiskt och lösryckt. Det är ganska komplicerat med alla relationer hit och dit, eller kanske inte komplicerat men det förklaras aldrig riktigt. Det gjorde dock inte så mycket, tror jag. Grundhistorien borde man förstå ändå.

Den svagaste historien är nog den med Mrado (Dragomir Mrsic). Det blir lite väl mycket fokus på hans lilla dotter. Det blev övertydligt om hur synd det var om henne, och hur oskuldsfull hon var i det hela. Som helhet är Snabba Cash ändå riktigt bra. Det är nervigt och psykologiskt. Alla tänker på pengarna och sig själva – man kan inte lita på nån – och alla brottas med tankar om vad som är det rätta att göra. Och slutligen, när det gäller musiken, så gillade jag den även om den kanske var något överanvänd.

4-/5

PS. Jag tyckte att regissör Daniel Espinosas debutfilm Babylonsjukan var helt ok. Kul att han har tagit ett steg till.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Searching for Sugar Man

23 augusti, 2012 4 kommentarer

Titel: Searching for Sugar Man
Regi: Malik Bendjelloul
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Vill ni må bra? Vill ni få en mysig varm känsla i kroppen? Vill ni uppnå det utan att sticka ut på en löparrunda eller utföra nån annan fysisk aktivitet som ger denna känsla? Då har jag lösningen för dig. Gå och se den svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man som har premiär imorgon fredag!

Jag vill inte skriva för mycket om handlingen eftersom Malik Bendjellouls film har en historia som upplevs bäst om man vet så lite som möjligt om den. Det gäller väl i och för sig de allra flesta filmer men speciellt en film som denna tror jag. Det hela börjar i alla fall i Detroit där musikern/byggjobbaren Sixto Rodriguez i början av 1970-talet spelar in två album för att sen försvinna spårlöst från musikscenen. Filmen tar oss sen till Sydafrika där vi möter några personer som undrar vad som egentligen hände med Rodriguez. Jag berättar inte mer än så tror jag.

En bit in i filmen fick jag nästan för mig att jag hade avslöjat den. Det här kan inte vara sant tänkte jag. Det är en skickligt gjord fejkdokumentär, det är vad det är. Det vore tråkigt, tänkte jag, om det vore så. Skulle det i såna fall betyda att de känslor som filmen väckte inte var äkta, bara för att de ödmjuka och sympatiska personerna vi möter i filmen inte var äkta. Nåväl, jag är väl i alla fall 99.99% säker på att filmen återger verkliga händelser och personer även om man brett på en del extra, och kanske utelämnat vissa detaljer, för bättre effekt.

En sak som slog mig är att det som hände i filmen (och bevisligen i verkligheten) aldrig skulle kunna hända idag. Idag blir man fascinerad av hur liten den globala och digitala världen är, av hur snabbt det går för information att sprida sig. Människor från olika delar världen, från motsatta sidor av Jorden, delar samma intressen och kommunicerar med varandra och världen krymper.

Då, på den tiden innan Internet var så utbrett som idag, kunde det hända att information inte spreds vidare till resten av världen. Det kunde hända att en artist som tror han har floppat överallt på Jorden inte vet om att han har legendstatus i ett avlägset land. Det kunde hända att människorna i det landet var säkra på att den där artisten som gjort de där omåttligt populära skivorna var död, att han i själva verket eldat upp sig själv på scen under en konsert.

Searching for Sugar Man är en fantastisk historia/saga om slump och tillfälligheter, om en ödmjuk man som är så jordnära att hans supermysiga döttrar klagar på att han har fötterna för djupt planterade i myllan. Regissören berättar det hela på ett smart sätt med en sakta stegrande spänning mot en höjdpunkt. Sen är vi på en platå ett tag för att sakta stiga uppåt igen mot en andra höjdpunkt och så en svag utförslöpa som bara känns skön på slutet. Dessutom har intervjuat helt rätt personer, inte bara personer som kommenterar nåt utan personer som har nåt att säga och gör det på ett roligt sätt.

En sak jag funderade på var om filmen bara funkar under förutsättning att man gillar musiken. Jag vet inte, det är väl troligt att den hade den funkat sämre. Men det är själva sagostoryn som är det intressanta. Är då hans musik så bra som de talking heads som förekommer i filmen påstår? Ja, den var skön, lite ojämn, lite muzakvarning, med bra texter och Rodriguez har en lite udda men bra röst. Att det skulle vara Guds gåva till människorna känns överdrivet. Alla i filmen säger att han är fantastisk, att albumen är fantastiska, men ändå sålde de ingenting. Well, förutom i ett land då.

4/5

Lyssna på Rodriguez på Spotify och avgör själv om sydafrikaanerna (pun intended) hade rätt.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →