Måste gitt (2017)

Aj då, jag upptäckte nu att jag inte skrivit ner några anteckningar efter att jag såg Måste gitt på bio för över ett år sen. Hur hantera detta? Se om den? Hmm, nej, så bra var den inte.

Betyget vet jag i alla fall. Jag gav den det tråkiga medelbetyget 2,5/5. Jag minns att jag var relativt pepp på filmen efter att ha sett trailern. Jag tyckte den hade nåt. En kriminell lirare, Metin (Can Demirtas), hamnar på en skådespelaraudition där han ska spela en gangster. Enkelt tycker Metin då det ju bara är att spela sig själv. Han skrämmer slag på panelen (som bl a inkluderar Lena Endre).

Efteråt upptäcker Metin att han har glömt sin dagbok. Inte så farligt kanske, även om man ju inte vill att nån olovligen läser ens dagbok. Fast för Metin är det skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Metin skriver nämligen om allt (allt!) som händer honom i kriminella världen. Personer, tid, datum, allt. Dagboken är därmed hett stoff för exempelvis polisen.

Metins dagbok hamnar så småningom hos ett bokförlag som gillar det som de läser. Det här ju den nya Jens Lapidus för fasen! Framtidsutsikter: goda. Vilken känsla och inblick i hur det funkar i verkligheten. Vilken research som måste ha lagts ner. Och vad bra författaren har fått till språket!

Metin får nu ägna resten av filmen åt att försöka få tag på dagboken samtidigt som han ju är sugen på att hoppa på den där bokdealen.

Som sagt, jag gillade upplägget. Det fanns en hel del humor i kulturkrockarna. Men jag vet inte om det räckte till en långfilm. Manuset är inte speciellt välskrivet. Det kändes alldeles för spretigt. Slutet tyckte jag blev stressat och ologiskt. Nu har jag lite svårt att minnas detaljer så kan nog inte komma med så mycket mer än så.

Jo, förresten, det förekom en del sentimental inslag där Metin tänkte tillbaka på sin barndom och ett träd som han planterade tillsammans med sin pappa (eller farfar?). Nja, jag vet inte, jag fick inte ihop det med resten av historien.

En sista grej är filmtiteln som jag tycker är riktigt bra. Måste gitt. Det lockar på nåt sätt. På engelska har filmen fått heta A Hustlers Diary. Nja, inte lika bra, framförallt för att man missar hela språkgrejen. Och språk är ju det bästa som finns.

Ja, jag hamnar alltså på det så tråkiga medelbetyget. Rolig filmidé, lite sämre genomförd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om ni vill läsa om några som gillade filmen mer än jag gjorde så kolla in hos Fiffis filmtajm.

 

Johan Falk: Spelets regler (2012)

Spelets reglerNu hoppar vi två år framåt i tiden i Johan Falks värld (från 2009 till 2012 i vår värld). The Falcon och GSI jobbar på som vanligt och den här gången handlar det om en knarkliga som ska sättas dit.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) har slutat att jobba som infiltratör åt polisen och driver en bar som verkar vara relativt framgångsrik. Hans tjej Marie (Ruth Vega Fernandez) hann dock ledsna på allt strul med polisen redan i den förra filmen och har stuckit.

Marie dyker emellertid upp igen och ber om Franks hjälp då hennes bror dragits in trubbel med spelskulder. När Frank börjar nysta i det hela så leder det (givetvis) till den utredning som GSI håller på med. Frank kontaktar Johan för att återigen erbjuda sin infiltrerande tjänster (en sista gång!).

Alltså, jag har sagt det förut men jag säger det igen: vilken jävla stekare Joel Kinnaman är. Ingen har så slemmig stekar-backslick som han. Fast i mångt och mycket är det förstås ett spel… och Frank Wagner kan spelets regler.

En positiv sak med den här nystarten av Johan Falk är att begåvade Ruth Vega Fernandez får en utökad roll. Hon är inte begränsad till att vara en orolig flickvän som väntar hemma i lägenheten med en unge på höften. Bra.

Jens Hultén! Haha, han är bara för bra som gangsterbossen Seth Rydell. Totalt over the top. Här sitter han i fängelse som en följd av det som hände i de tidigare filmerna, men han ska strax komma ut då han avtjänat sitt straff. Rydellgänget kan samlas igen. Härligt.

En lustighet, som jag tänkt på även tidigare, är hur ruggigt dålig koordination olika enheter inom polisen har. Det är åtminstone så det framställs i Johan Falk-filmerna. Man kliver ständigt in i varandras olika utredningar och riskerar förstöra flera månaders jobb. Nu har det väl med sekretess att göra men det är ett ständigt återkommande problem och GSI har inte mycket till övers för den ”vanliga” polisen.

Spelets regler en helt ok omstart av Johan Falk-serien. Kul också att se Alexander Karim i en av rollerna även om det var som att han spelade samma roll som i Arne Dahl-serien.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vardagliga familjeproblem för Johan:

Johan: Det där jävla trädet, jag ska fan såga ner det.
Helén: Vad då, det står ju på Brändströms tomt?

En homage till filmens regissör Charlotte Brändström?

Snabba Cash

Titel: Snabba Cash
Regi: Daniel Espinosa
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Här kommer min gamla recension av Snabba Cash innan uppföljaren avhandlas imorgon.

Min första tanke som dök upp när jag såg Snabba Cash var om det faktiskt var samma musik som i Iñárritus mästerverk Babel? I vilket fall så satte den en ödesmättad stämning ganska direkt. Vi kastas direkt in i handlingen och det gäller att vara alert. Inte minst när det gäller språket i filmen. Det är en salig blandning av spanska, serbiska, brat-svenska och rinkeby-svenska. Det gällde att hänga med när det plötsligt inte var textat. Jag måste säga att Joel Kinnaman imponerar stort när han gestaltar sin brat-wannabe. Han är osäker men besatt av att passa in. Han är som en kameleont och passar in både med blattegangsters och brats på Handels.

Jag gillade det hetsiga närgångna fotot. Det gav en bra nerv till historien. Jag tror det kan vara en fördel om man har läst boken innan man ser filmen. Eftersom jag hade gjort det så kände jag till de tre huvudpersonernas bakgrundshistorier vilket gör att man lite bättre förstår vad som händer. Det hela berättas nämligen ganska episodiskt och lösryckt. Det är ganska komplicerat med alla relationer hit och dit, eller kanske inte komplicerat men det förklaras aldrig riktigt. Det gjorde dock inte så mycket, tror jag. Grundhistorien borde man förstå ändå.

Den svagaste historien är nog den med Mrado (Dragomir Mrsic). Det blir lite väl mycket fokus på hans lilla dotter. Det blev övertydligt om hur synd det var om henne, och hur oskuldsfull hon var i det hela. Som helhet är Snabba Cash ändå riktigt bra. Det är nervigt och psykologiskt. Alla tänker på pengarna och sig själva – man kan inte lita på nån – och alla brottas med tankar om vad som är det rätta att göra. Och slutligen, när det gäller musiken, så gillade jag den även om den kanske var något överanvänd.

4-/5

PS. Jag tyckte att regissör Daniel Espinosas debutfilm Babylonsjukan var helt ok. Kul att han har tagit ett steg till.

%d bloggare gillar detta: