Repulsion (1965)

8 april, 2020 4 kommentarer

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Repulsion med Catherine Deneuve och min text skrevs i augusti 2003.

Det här är en de Polanskifilmer som brukar betecknas som en skräckis men till skillnad från t ex Rosemary’s Baby som jag tyckte var en komedi (vilket förmodligen var meningen) så var det här verkligen en skräckis. Den handlar om fransyskan Carol (Catherine Deneuve) som bor hos sin syster i en lägenhet i London. När systern åker bort med sin pojkvän på semester blir Carol ensam kvar i lägenheten under en tid. Ensam med sina hallucinationer vill säga. Carol blir uppvaktad av en kille (som, visar det sig, stötte på fel tjej), jobbar i en skönhetsbutik, men mest av tiden är hon hemma i lägenheten.

Carol är en udda figur som kan bli fascinerad av en spricka i gatan, hon glömmer möten, kan hamna i trance på jobbet när hon klipper nån tants naglar. Och sen har hon alltså obehagliga hallucinationer.

Jag tyckte det här var en skön film som då och då faktiskt var läskig. Slutet är ganska överraskande. Denevue spelar den här udda tjejen på ett övertygande sätt. Man känner hennes paranoia, som inte är liten. Nu i efterhand kommer jag och tänka lite på filmen May som jag såg tidigare i år på Midnight Movie Madness på Sture. Betyget blir 4-/5. En av mina favoriter av Roman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Jag gillade hur Polanski vaggade in tittaren i en falsk (skulle det visa sig) trygghet de första 20 minuterna av filmen då inget egentligen händer, innan Carol får sin första hallucination. Hon är på jobbet, träffar en kille, är på väg hem från jobbet ackompanjerad av skön musik, kommer hem och pratar med systern. Nästa dag likadant. Sen plötsligt när hon tittar i en spegel dyker en mansgestalt upp i den. KADAM! En riktig hoppscen.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , ,

Kniven i vattnet (1962)

5 april, 2020 4 kommentarer

Roman Polanski, vad har vi på honom? Eh, ja, en hel del saker av olika slag. Men för att snacka film så dyker han ju bl a upp i Quentin Tarantinos senaste film Once Upon a Time… in Hollywood där han ju är gift med stackars Sharon Tate. Innan Polanski drog till drömfabriken så gjorde han film hemma i Polen och det är en sån det handlar om idag. Min preblogg-text om Kniven i vattnet skrevs i augusti 2003. Filmen såg jag på Cinemateket på den tiden man körde på biografen Sture, och filmen var textad på danska!

Det här var Polanskis debutfilm efter filmskolan. Den handlar om tre personer. Faktum är att det bara är tre skådisar med i filmen. Ett par, en lite yngre kvinna och en medelålders man, åker bil på väg till sin segelbåt. Mitt på vägen står plötsligt en ung man som vill lifta. Han får åka med och det slutar med att han även följer med paret ut i segelbåten. Det är tänkt de ska göra en dagstur, men det blir oväder och turen tar lite längre tid.

Varför han åker med i segelbåten förstod jag inte riktigt, mest beroende på att filmen var textad på danska och skådisarna pratade polska. Hur bra var det? Det var inte helt lätt att hänga med i dialogen, även om man tycker att man borde förstå skriven danska någorlunda. Jag tycker de (Cinemateket) borde ha kunnat få fram en svensktextad version, men kanske fanns bara den danska och då var det väl bättre att visa den i och för sig.

Lite kul med filmen är att man inte vet nånting om personerna. Man får reda på väldigt lite under filmens gång så man försöker resonera ut varför de agerar som de gör. Filmen är till en början en sorts dramakomedi och de gör inte så mycket mer än seglar, badar och äter lunch. Mot slutet blir det lite spännande då de två männen leker herre på täppan (eller på båten). Det var en sevärd film som får 3/5 i betyg.

Ungefär ett år senare, i juni 2004, såg jag och skrev om filmen igen då SVT körde ett tema med tidiga Polanski-filmer. Jag tror att det kommer att dyka upp fler texter om dessa filmer under den kommande tiden.

Jaha, det här var andra gången jag såg filmen, och denna gång med svensk text. Förra gången var på Cinemateket med dansk text vilket gjorde det lite svårt att hänga med i det polska snacket. Nu gick det lättare.

I filmen finns vissa scener och sekvenser som är bra eller roliga, men som helhet känns den lite seg och inte tillräckligt skarp. Jag gillade inledningen med skön saxofonjazz (min kommentar: skriven av Krzysztof Komeda och framförd av svenske jazzgiganten Bernt Rosengren) när paret sitter i sin bil på väg till båten. Sen tyckte jag det var roligt när de skulle spela plockepinn, och frun skulle sjunga en liten sång men hennes man ville lyssna på sport på radion. Samspelet mellan den unga frun och den lite äldre äkta mannen är bitvis kul. En eloge ändå till Polanski som med enkla medel och bara tre skådisar (och en båt) lyckas bygga upp lite spänning mot slutet. Man vet aldrig riktigt vad personerna håller på med eller vad deras motiv är. Men som helhet är det knappt godkänt.

Det kan vara värt att nämna att varken den unga pojken eller frun gör sina egna röster. Pojkens röst står för övrigt Roman Polanski själv för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Omtitt, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

The Salute of the Jugger (1989)

3 april, 2020 Lämna en kommentar

Rutger Hauer gick ur tiden förra året. Hauer är kanske inte nån jättefavorit hos mig men jag gillar honom som skådis. Som jag skriver i texten så har han ett lugn över sig. Att han inte är nån personlig favorit kan förstås bero på att jag inte har sett speciellt många av hans filmer, kanske en handfull bara. Min text om The Salute of the Jugger skrevs i februari 2010.

Rutger Hauer i en postapokalyptisk sf-rulle i Mad Max-miljöer borde väl i sämsta fall vara underhållande? Men, nja, det är en del snygga miljöer och snyggt foto. Rutger Hauer är bra, han har nåt speciellt lugn över sig. Sen var det roligt med Joan Chen från Twin Peaks (yay!). Men handlingen, själva historien, är inte bra. I centrum står en sorts gladiatorrugby som filmens ”hjältar” utövar. Men scenerna när man spelar ”The Game”, som sporten kallas, är tråkiga och håller på för länge. Filmen rullar på men man fattar inget av vad som händer, eller det är åtminstone inte intressant. En detalj som jag gillade var en hiss mitt ute i öknen (ni som sett filmen vet vad jag menar). Den där hissen gick ner till en stor underjordisk stad där en styrande klass levde. Den där styrande klassen får man dock inte veta nånting om. De går bara omkring i fina kläder och är allmänt odrägliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag väljer att kalla filmen The Salute of the Jugger eftersom det var detta som visades under förtexterna. Kärt barn har många namn brukar man säga. Men det stämmer inte när det gäller filmer. En film som går under många namn är oftast ganska b, så även här. The Blood of Heroes är ett annat namn på filmen. I Sverige har den även kallats Dödsmatchen vilket är lite lustigt då <spoiler>faktiskt inte en enda person dör i filmen</spoiler>.

Arkiverad under Action, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Rise of Skywalker (2019)

1 april, 2020 6 kommentarer

Det som började så bra med The Force Awakens och sen fortsatte ännu bättre (och annorlunda) med The Last Jedi. Det var synd att denna Star Wars-trilogi skulle sluta med något av ett ”jaså”. The Rise of Skywalker är på intet sätt en dålig film men diverse saker gör att den inte funkar lika bra som sitt nära syskon The Force Awakens samt sin avlägsna kusin The Last Jedi.

För mig var The Force Awakens en härlig bioupplevelse. Även om jag inte är nåt jättefan av originaltrilogin så var det ändå mysigt att se de gamla hjältarna igen och jag tyckte även nykomlingarna funkade bra. Emo Kylo Ren var en trevlig bekantskap precis som Rey. Jag vet att en del tycker att Kylo är en trulig tonåring som bara broodar. Ja, men jag gillade det! Och relationen mellan Rey och Kylo var en av de viktigaste elementen i både The Force Awakens och The Last Jedi.

Just The Last Jedi såg jag om för ett tag sen och den höll verkligen. Jag gillar den kaxiga tonen som manusförfattaren och regissören Rian Johnson håller under filmen. Till ganska stora delar är det en komisk satir som nästan driver med de tidigare filmerna. Jag fann detta märkvärdigt uppfriskande.

Nu när The Rise of Skywalker kommer så har Disney återgått till det säkra kortet J.J. Abrams från The Force Awakens. Abrams är duktig på reboota klassiska franchises, vilket han visade med Star Trek från 2009. Däremot kanske han är sämre på att föra dem vidare, att bidra med nåt nyskapande. I The Rise of Skywalker blev det mest mellanmjölk blandat med märkligheter.

Spoilers från och med nu.

Jag gillar fortfarande Rey och Kylo. Deras relation är intressant, även om den borde ha fått ett bättre slut. Övriga rollfigurer kommer bort helt. Finn, Poe och Chewbacca minns jag knappt vad de gjorde. Jo, Chewbacca dog men återuppstod efter fem minuter i en fullkomligt meningslös sidohistoria. Detsamma gällde för övrigt C-3PO. Borta! Tillbaka!

Att Abrams ska rätta till saker efter The Last Jedi märks kanske mest när det gäller Rose, dvs Kelly Marie Trans rollfigur. Jag tror hon har en, endast en, replik där hon säger typ ”Jag måste stanna här på basen och läsa rymdskeppsritningar”. Pinsamt faktiskt.

Hela grejen med Kejsaren som var tillbaka kändes bara märklig. För mig var det knappt samma person som från originaltrilogin. Att det visade sig att det var Palpatine som låg bakom det mesta som hade hänt i The Last Jedi, inklusive Snoke, kändes också… märkligt. Ungefär lika märkligt kändes det att Rey tydligen var barnbarn till Palpatine. What? Och sen i slutet i en helt bisarr scen så får Rey frågan om vem hon är. Vad svarar hon? Jo, Rey Skywalker. Återigen: what?

Men. Det är ändå en ganska trevlig äventyrsfilm. Vi bjuds på action, en del fina miljöer, coola skepp och dräkter, en vattenplanet med en kraschad star destroyer (eller om det var en dödsstjärna?) och några schyssta ljussabelfajter.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en svag trea till The Rise of Skywalker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Men Who Stare at Goats (2009)

29 mars, 2020 Lämna en kommentar

Jag undrar om jag inte gick och såg The Men Who Stare at Goats på bio med min torsdagsbiokompis Anders. Jag tror det. Det känns som en sån film. Regissören heter Grant Heslov och det ringer ingen klocka när jag hör det namnet. Det visar sig att han mest sysslat med att producera och jag ser att han varit inblandad i några riktigt bra rullar:  Good Night, and Good Luck, Argo och The Ides of March bl a. Min preblogg-text om The Men Who Stare at Goats skrevs i februari 2010.

Den här filmen har fått lite oförtjänt dålig kritik tycker jag. Visst, det är ingen superrulle men ändå småputtrig hela tiden. Det är ju en bagatell men en ganska trevlig sådan. En av de saker jag gillar är kontrasten mellan den militära hårdförheten och hippie-armén the New Earth Army – med en skön Jeff Bridges i spetsen. George Clooney och Ewan McGregor är charmiga. Historien är crazy. Jag gillade inte Kevin Spacey men det var förmodligen meningen; han var helt enkelt osympatisk som rollfigur. Det känns som en ganska annorlunda film eftersom det är en Irakkrigs-komedi. Man driver med den nu gällande situationen i Irak t ex med privata företag som ansvarar för säkerheten men skjuter på varandra. Jag vet inte hur många komedier som det har gjorts om Irakkrigen? Jag kommer att tänka på t ex Three Kings som utspelas under Gulfkriget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Krig, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , ,

Jumanji: The Next Level (2019)

27 mars, 2020 10 kommentarer

Jumanji: The Next Level kan nog vara den perfekta fredagsfilmen. Den är totalt harmlös. Mysig och politiskt korrekt samtidigt som den faktiskt kan skämta lite om ras och andra stereotyper. De fyra avatarerna i huvudrollerna från den första filmen är tillbaka, dvs den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black.

Den här gången är det inte bara ett gäng kids som dras in i spelet. Nej, ungdomarna får sällskap av två gnabbande old-timers i form av den lille Danny DeVito och den långsampratande Danny Glover. Fast de förvandlas ju som sagt till sina avatarer väl inne i spelet.

En nykomling i gänget är Awkwafina som jag senast såg i The Farewell. Awkwafina är inte speciellt stor hon heller. Dessutom har hon en hes röst, vilket passar bra då det är den likaledes hese Danny DeVito som vid ett tillfälle intar just hennes avatar, som är nån form av figur med speciella ninjakrafter.

Skådisarna bjuder på sig själva och har nog haft rätt kul under inspelningen. De byter kroppar med varandra titt som tätt så det blir att spänna en del skådespelarmuskler eller kanske snarare imitationsmuskler. Hart och Johnson har en skön kemi som nästan blir rörande mot slutet.

Inte oväntat är de sämre delarna av filmen två på tok för långa cgi-tunga actionsekvenser, en där gänget blir jagade av en flock strutsar (eller heter det hjord eftersom de inte kan flyga?) och så en sekvens som involverade hängbroar och apor.

Som helhet om jag nu ska runda av och tänka på refrängen och sammanfatta så är Jumanji: The Next Level till slut hur man än ser på det i slutändan en mer eller mindre perfekt fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Outland (1981)

25 mars, 2020 4 kommentarer

Utan att göra nån research just nu så har jag för mig att Outland är en västern i rymden och mer specifikt Rio Bravo i rymden. Ni som vet bättre kan bekräfta om jag har rätt eller ej? Ja, att det är en västern i rymden är ju uppenbart men är det i princip även en remake på just Rio Bravo – eller nån annan klassiker? Min text om Outland skrevs i februari 2010.

Outland är en mysig rymdis (min kommentar: Rymdis? Reallly? Åh, vad jag ledsnat på alla slangord som slutar med -is, mellis, snällis… hjälp!) med Sean Connery som ”sheriff” på en gruvkoloni på Jupiters måne Io. Det är snygga miljöer och ganska långsamt berättat. Istället för snabba klipp så är det en helt annan typ av action: vacker action. Givetvis försöker filmen rida på en våg efter Alien. Början under förtexterna är snarlik, där man ska förmedla känslan av att man är ensam i rymden. Men det funkar. Jag gillar musiken av Jerry Goldsmith. Den gav en helgjuten mysig stämning. Det var även bra passande house-musik (kändes oväntat modern för att vara 1981) på den lokala klubben på Io. En positiv sak var att jag aldrig riktigt kände hur den skulle sluta. Skulle Connery klara sig eller inte? Det kändes aldrig självklart. I många moderna filmer kan man liksom från början räkna ut hur det ska gå. Nej, det var ganska kul och annorlunda med Connery uppe i rymden och i en sf-rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sista kommentar från mitt nutida jag är att jag noterar förekomsten av två skådisar från två klassiska polisserier: James Sikking från Spanarna på Hill Street och Clarke Peters från The Wire (yay!). Och ja, The Wire är betydligt mer än bara en polisserie.

Arkiverad under Action, Brott, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Lucky Number Slevin (2006)

22 mars, 2020 8 kommentarer

Lucky Number Slevin känns som en sån där film som förtvivlat försökte vara mystisk och cool men inte lyckades. Istället för coolt blev det trist. Josh Hartnett, var han het ett tag på 00-talet? Var han nån sorts hunk? Jag vet inte, det hände väl aldrig nåt egentligen för Hartnett, inget ordentligt genombrott. Han känns som en fattigmans Leonardo DiCaprio. Min text om Lucky Number Slevin skrevs i januari 2010. Fånig filmtitel förresten.

Så här efteråt visade det sig att det här var en förvånansvärt tråkig film. Det är snyggt men väldigt väldigt tomt. Historien ger ingenting men det är tydligt att man ska imponeras över HUR den berättas. Detta räcker ganska länge men när det hela ska avslöjas faller det platt. Filmer där allt bygger på en twist är jag nu rejält less på. Sen finns det filmer som är obegripliga eller åtminstone svåra att förstå rent logiskt men som faktiskt vill förmedla något, en stämning, känsla, tankar, idéer, något. Lucky Number Slevin vill förmedla att blå plaststolar i en väntsal kan vara snygga. Typ. Här finns inget att berätta utan det är det kluriga pusslet som är hela grejen. Då blir det till slut tomt. Början är hyfsad och Josh Hartnett är ganska charmig. Bruce Willis överspelar som ”cool” hitman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

The Birds (1963)

20 mars, 2020 4 kommentarer

En dryg vecka in på det nya året gick jag tillsammans med Carl för att titta på Fåglarna, invigningsfilmen på Cinematekets Hitchcock-retrospektiv. Det var fullproppat i foajén när jag kom till Filmhuset och jag ställde mig i kö för att köpa min biljett. Dum som jag var så hade räknat med att det inte skulle vara några problem alls att få tag i en biljett. När det var två framför mig i kön så sa tjejen i den ena av två kassor att det var tre biljetter kvar. Oj, oj, vilken suspense! Så fort jag kunde tog jag mig fram till en kassa och sa ”En biljett, tack!”. Jag fick den sista biljetten. Seger! Glad i hågen viftade jag med min biljett medan jag gick mot salongen och samtidigt passerade den långa kön. ”Jag fick sista biljetten!”. ”Jag fick sista biljetten!”.

Det var alltså i princip fullsatt i salongen. Det fanns dock några få lediga platser. Jag antar att det handlade om folk som hade årskort eller köpt biljett online men sen inte dykt upp av olika anledningar. Stämningen var trevlig i salongen på samma sätt som stämningen i filmen var trevlig. Jag har sett Fåglarna tidigare men jag mindes inte riktigt hur rolig den var. Framförallt tyckte jag Tippi Hedren var helt underbar. Hon är så där lite retsamt retsam mot alla sin omgivning. Offret för hennes senaste upptåg spelas av Rod Taylor som väl ärligt talat var lite trist och träig. Men det var så de manliga skådisarna var stöpta på den här tiden.

Var Fåglarna läskig? Som barn hörde man ju att Fåglarna och Psycho var det värsta man kunde se. Och jag minns att jag såg den som barn och nog tyckte den var rejält läbbig. Hur var det nu då? Jo, faktum är att Hitchcock faktiskt lyckas bygga upp en ganska otäck spänning med smarta och enkla medel. Ett typexempel är när Hedren sitter på en bänk utanför en skola och en klätterställning sakta fylls på med svarta kråkor. En effektiv och helt ljudlös scen, förutom fåglarnas olycksbådande småflaxande med vingarna.

När Hitchcock tar till specialeffekter som bakprojektion eller uppstoppade fåglar blir det genast sämre, för att inte säga skrattretande. Skådisar som skriker, springer och flaxar med armarna mot ingenting funkar inte riktigt.

Det var kul att se Jessica Tandy i rollen som Taylors mor (det kan inte ha skiljt så värst många år mellan dem). Tandy var otroligt lik Gunn Wållgren. Dessutom är Veronica Cartwright med som en irriterande unge. Vem sjutton är Veronica Cartwright undrar ni? Jo, men hon är ju med Alien för fasen.

Allt som allt, en trevlig visning och en trevlig film som förresten bygger på en historia skriven av Daphne du Maurier.

Jag undrar när Cinemateketet kan öppna igen eller att man överhuvudtaget kan gå ut och träffa folk, gå på bio, ta en fika, luncha ihop med en kompis?

Nu: tillbaks till Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Peanut Butter Falcon (2019)

18 mars, 2020 8 kommentarer

The Peanut Butter Falcon är en varm och mänsklig film om en snubbe som lär sig vad som är viktigt i livet. Snubben i fråga spelas av Shia LaBeouf och om man känner till LaBeoufs bakgrund så är det en händelse som ser ut som en tanke. Själv hade jag inte så bra koll på vad LaBeouf sysslat med på sistone förutom att jag snappat upp via the interwebs att han pysslat med en del… märkliga projekt. Som t ex att filma sig själv när han tittar igenom sin egen filmografi.

Faktum är att LaBeouf 2017 mådde riktigt dåligt, hade inga vänner, var inlagd på klinik, och hade nått botten. Då gjorde han det enda han kunde göra: skrev och var med i Honey Boy, en film om sitt eget liv där han spelade sin egen pappa. Ett annat avgörande projekt LaBeouf var med i är The Peanut Butter Falcon. LaBeouf träffade då Zack Gottsagen, en kille med Downs syndrom spelar titelrollen som jordnötssmörsfalken. Gottsagen fick Shia totalt på fall och bli en bättre människa. Kolla in den här intervjun för att få en känsla för stämningen som rådde under inspelningen.

The Peanut Butter Falcon utspelar sig i härligt vattniga miljöer i södra USA bland North Carolinas krabbodlingar. Det hela utvecklar sig till en roadmovie där Zak (utan c i filmen) tillsammans med Shias rollfigur och Zaks vårdare (spelad av Dakota Johnson) försöker hitta en gammal wrestler. Zak älskar nämligen amerikansk proffsbrottning. It’s real!

Samtliga skådisar i filmen är strålande. Förutom Gottsagen, Shia och Dakota ser vi John Hawkes (läskig), Jon Bernthal (i en liten roll) och Bruce Dern.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio The Peanut Butter Falcon skulle ha haft premiär nu på fredag 20 mars men som ni alla vet så har det ju hänt saker i världen som inte gör det möjligt. Om den hade haft premiär så hade jag definitivt rekommenderat den. Och vem vet, den kanske dyker upp på SF Anytime inom kort.

Uppdatering: Obs! Jag hade dålig koll och filmen går upp på andra biografer än just Filmstadens, t ex Zita och Capitol i Stockholm. Detta kan ju komma att ändras tills på fredag men just nu så är läget så.

Andra som spanat in filmen med sina falkögon: Fripps filmrevyer.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →