Weathering with You (2019)

21 februari, 2020 14 kommentarer

Makoto Shinkais förra film Your Name såg jag på en kaosartad visning på Stockholm Filmfestival 2016. Nu har Shinkais nya film, Weathering with You, kommit till Sverige.

Weathering with You har många likheter med Your Name. Bägge filmerna är oerhört vackra, nästan för vackra, vilket jag noterade i min recension av Your Name. Shinkai har ett speciellt vackert sätt att skildra himlen, moln, regn och soljus. Att skildra väder med andra ord.

Andra likheter är förekomsten av nån form av naturkatastrof, fina skildringar av vardagsmiljöer, övernaturliga inslag, ung och gullig romans med förhinder, samt japansk sentimental pop.

I Weathering with You är det klimatet som är katastrofen. Det regnar konstant i Japan. Ett regnmoln är envist placerat ovanför den avlånga ön.

En av huvudpersonerna i filmen är Hina, en ung tjej som är en s.k. solskensflicka. Hon kan helt enkelt framkalla solen på beställning. Tillsammans med en ung kille som flytt plugget så startar hon en solskensfirma där man kan hyra Hina om man vill få sol under t ex ett bröllop.

Nja, den här filmen funkade inte lika bra som Your Name. Det har sagts om Shinkai att han är den nye Miyazaki, vilket inte är så konstigt då Your Name är den mest framgångsrika (pengamässigt) anime-filmen nånsin. Men Shinkais filmer tycker jag har en helt annan ton. De är mer realistiska och saknar den där mysiga sagokänslan som kännetecknar Miyazakis filmer. Shinkais filmer har även sentimentala sirapsinslag, både berättarmässigt men framförallt i form av nån typ av smörig J-pop. Själv önskar jag att fler skulle upptäcka Satoshi Kon, animens David Lynch.

Det mest intressanta med filmen är att den har ett klimatbudskap som känns lite annorlunda i våra Greta-dagar. Min tolkning är att filmen säger följande: skit i klimatet, det är som det är, välj kärleken och slappna av. Jag är helt säker på att många andra tolkar filmen precis tvärtom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWeathering with You har premiär idag fredag 21 februari och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Filmen är ruggigt vacker att se på en stor duk, och många andra verkar älska filmen så det är säkert mig det är fel på.

Andra som vädrat sina åsikter om filmen: Letterboxd-Carl, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Arkiverad under Anime, Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Spirited Away (2001)

31 januari, 2020 5 kommentarer

När 2003 inleddes hade jag inte sett en enda Studio Ghibli-film och endast en (!) anime-film, nämligen Vampire Hunter D: Bloodlust som jag såg under 2001 års upplaga av Stockholm Filmfestival. Så Spirited Away blev alltså min första film i regi av mästaren Hayao Miyazaki och min preblogg-text om den skrevs i september 2003. Vid det här laget har jag ju sett de flesta av Miyazakis filmer och Spirited Away tror jag nog inte att jag betraktar som nån bland favoriterna. Å andra sidan har jag inte sett om den och det är möjligt att jag skulle uppskatta den mer idag.

Den här filmen är från 2001 men kommer först nu till Sverige. Lite fegt, men det måste tydligen till Oscarsstatyetter för att övertyga filmdistributörerna om att det här är nåt för den svenska publiken. Nåja, den handlar i alla fall om flickan Chihiro som hamnar på ett badhus för andar (och andra väsen) i en sorts parallellvärld efter att hennes mamma och pappa kört vilse på väg till sitt nya hus. Mamman och pappan förvandlas dessutom till grisar på köpet.

Hehe, det är en skön fantasi i denna historia. Det är alltid kul att se animerat på bio. Det gör jag nog för sällan. Utbudet är väl främsta anledningen. Disneyfilmer går jag aldrig på. Borde jag det? Ja, ja, jag tyckte i alla fall att filmen var kul och lite fascinerande, men jag har ändå lite svårt att förstå de oehörda hyllningar den har fått. Det är en annorlunda historia, men jag tyckte den var ok bara, inte fantastisk. Det kan i och för sig bero på att jag somnade till i mitten så jag förstod inte riktigt vad som hände där ett tag. Om jag ser den igen (vilket är troligt) kan det hända att jag höjer betyget, men nu stannar det på 3/5. Då tyckte att Vampire Hunter D: Bloodlust, som var den första anime jag såg, faktiskt var bättre. Anime-gurus tycker förstås det här är alldeles galet men jag tyckte hela den historien var mer spännande. Kanske beror på att Spirited Away nånstans ändå är en barnfilm, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , ,

Barbarella (1968)

10 januari, 2020 6 kommentarer

Podden Snacka om film med Steffo och Fiffi pratade igår om knäppa framtidsvisioner. En film som nämndes var Zardoz (ja, det var t.o.m. Steffos numer ett) och man drog paralleller till en annan vrickad sf-rulle, nämligen Barbarella. Jag får hålla med SoF-podden då det känns som att de bägge filmerna är två konstiga kusiner. Min preblogg-text om Barbarella skrevs i februari 2010.

Detta var horribelt dåligt. Det är inte speciellt ofta jag ser b-filmer eller kalkonfilmer, och när jag gör det så brukar jag ha svårt att uppskatta det jag ser. Andra ser kanske glädjen till filmmediet, det roliga, dråpliga, charmen, att det är så b att det blir bra. Jag är inte riktigt funtad så. Om det är dåligt så är det dåligt. Senaste jag såg en så här dålig rulle var nog när jag genomled Zardoz med Sean Connery i röda hotpants. Nu var det Jane Fonda i hotpants, eller inga hotpants alls, vilket borde ha borgat för en något bättre upplevelse. Men nej, den här fullständigt intelligensbefriade sf-kalkonen är så dålig att det inte finns. Fonda får inte en enda replik att låta rätt i filmen. Eller rätt och rätt. Man märker att hon faktiskt är en duktig skådis men det passar helt enkelt inte i den här filmen eftersom den är så dålig. Den enda som faktiskt på nåt sätt känns trovärdig är John Phillip Law som ängeln Pygar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 1, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Air Doll (2009)

13 september, 2019 Lämna en kommentar

Koreeda är ett regissörsnamn som jag hör då och då, och jag tänker hela tiden att jag inte har sett nån av hans filmer. Men det har jag faktiskt. Två stycken: dels Still Walking och dels Air Doll som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. Kanske borde se några fler då det verkar vara fina filmer.

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: Uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efter visningen fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i:et var nämligen Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Arkiverad under Asiatiskt, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Gräns (2018)

8 september, 2019 10 kommentarer

Nja, jag vet inte. Jag kände direkt att det hela är lite för artsy (i brist på bättre ord). Jag tycker inte historien är speciellt engagerande. Allt är lite för uppenbart. Man ser direkt att Tina är ett troll. Hon pratar dock helt normalt. Sen när Vore, det manliga trollet, dyker upp ser man direkt att även han är ett troll. Men han pratar däremot som ett troll också. Är det för att han har bejakat sin trollsida fullt ut?

Skådisen som spelade Vore pratade tyvärr dålig svenska vilket gjorde att hans nyanser i språket försvann helt. Det var som att han läste nån form av fonetisk svenska innantill. Men det kanske var meningen för att göra honom mer främmande? Eller så har troll inga nyanser?

Nja, det hela känns alltså lite för uppenbart, när det kanske ska vara mystiskt. Kan det vara så att jag hade läst och hört för mycket om filmen innan jag såg den?

Gräns är ganska effektivt berättad i korta sekvenser som nog ändå blir lite upprepande till slut. Jag gillade nog storyn om den där polisutredningen mer än Tinas och Vores egna historia, vilket kanske inte var filmmakarnas avsikt. Jag tycker filmen överlag saknar ett ordentligt driv.

Jo, men sen kommer ju då sexscenen, och, ja, den var lite överraskande, det medges. Samtidigt kändes det lite typiskt att rollerna var ombytta: hon har penis, han blir gravid. SPOILER!!!!

Jag kände aldrig riktigt för det där trollet Vore, åtminstone inte efter att han sysslar med barnporr och mördar människor. Å andra sidan har troll enligt filmen genom åren behandlats än värre av människor, så han känner väl att han har rätten på sin sida. Tina vill dock försöka med samförstånd istället, vilket jag tycker känns vettigare.

Sen var det nåt med ett bisarrt och döende trollfoster som Vore hade i kylen som av nån anledning skulle bytas ut mot en mänsklig bebis… Ah, vänta nu var det så att människobebisen skulle skickas till en pedofil och så skulle trollbebisen läggas på dess plats för att föräldrarna inte skulle misstänka nåt. Ehe, både vidrigt och inte trovärdigt.

Jag ber om ursäkt för den här svamliga tankeströmsrecensionen men så blir det ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Miraï, min lillasyster (2018)

26 juli, 2019 2 kommentarer

Under Malmö och Stockholm Filmdagar försöker jag alltid se de få anime-filmer som förhandsvisas där. Nu senast i vintras var det Mamoru Hosodas senaste film Miraï, min lillasyster som ingick i programmet. Hosoda är regissör som jag uppskattar. Han gör mysiga filmer (The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars) där vanliga människor har vanliga problem men där det oftast finns en fantasy-twist med i handlingen.

Miraï, min lillasyster handlar om Kun, en fyraårig pojke som ska få en lillasyster. Det väntas alltså tillökning i familjen. Lillasysterns ankomst är inget Kun uppskattar. Alls. Hon tar ju all uppmärksamhet!

På typiskt Hosoda-viss kastar regissören sen in en fantasy-twist i det hela. När Kun går ut i familjens trädgård för att sura träffar han plötsligt en framtida version av sin lillasyster. Och inte nog med det. Kun möter även andra medlemmar av sin familj från olika tider, både dåtid och framtid. Det är bara fantasin, Kuns fantasi (?), som sätter gränserna. Kun pratar exempelvis även med familjens hund (i nån sorts mänsklig skepnad) och hunden berättar hur han var avis på Kun när han föddes. Innan Kun var det ju hunden som var i centrum. Hmm, visst är det en del av handlingen i Lady och Lufsen?

Som ni förstår så kommer ju Kun genom att höra berättelser från de olika familjemedlemmarna mogna, växa upp, och slutligen acceptera sin lillasyster. Det är lite gulligt, det är det.

Animationen är härligt levande. Jag gillar den handmålade känslan vi får istället för en clean cgi-känsla. Vardagsdetaljer blandas med mer fantasifulla miljöer på ett fint sätt.

Kanske inte lika fint var hur otroligt tafatt pappan i familjen framställdes som när han blev lämnad ensam för att ta hand om barn och hem när frun direkt efter födseln började jobba igen. Mer handfallen hemmaman får man leta länge efter. Jag antar att det skulle vara roligt men det blev mest töntigt.

När jag såg filmen under Stockholm Filmdagar i januari var vi inte många i salongen. Tre stycken tror jag att jag räknande till. Lite synd. Jag tycker filmen är värd fler besökare nu när den till slut får premiär mitt i sommaren och mitt i alla semestrar. Det känns som en premiär i slutet av augusti hade varit smartare?

En detalj jag störde mig på var att det i pressmaterialet inte fanns nån som helst information om vilka skådisar som gjorde de svenska röster. Filmen visades alltså med svenskt tal och då kan väl tycka att sån information borde finnas med. Jag mailade distributören Njutafilms och frågade men det hade de inte koll på.

I vilket fall, det jag skulle komma till var att jag tyckte att de svenska skådisarna gjorde ett ovanligt bra jobb. Jag föredrar givetvis att se filmer på originalspråk eftersom det ger en helt annan känsla. Men här tycker jag man har fått till det riktigt bra. Det kändes inte som b-skådisar som utan inlevelse läste upp repliker. Nej, här fanns både inlevelse och dessutom rätt ton som passade in i filmens stil i övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Miraï, min lillasyster under Stockholm Filmdagar och visst kan den vara värd ett biobesök. Och dessutom funkar det utmärkt att se den med svenskt tal. Nu vet jag även vilka skådisarna är, men den enda som jag känner igen till namnet är dock Sofia Ledarp (från den härliga serien Fröken Frimans krig) som spelade mamman.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Äventyr, Barnfilm, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Mr. Nobody (2009)

12 juli, 2019 4 kommentarer

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

Arkiverad under Betyg 3, Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Kortfilm, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Shazam! (2019)

10 juli, 2019 4 kommentarer

För några veckor sen skrev jag om DCEU-filmerna Aquaman och Justice League och jag var inte speciellt nådig i min kritik. Filmen om vattumannen var väl snäppet bättre men de både filmerna fick betyget 1/5 av mig. Nu har jag sett den senaste rullen i DC:s utökade filmiska universum, Shazam!, regisserad svensken David F. Sandberg.

Var jag egentligen nyfiken och sugen på Shazam!?! (Många skiljtecken blir det, eller hur‽) Njae, kanske inte på filmen i sig. Men jag tyckte ändå det skulle vara kul att se vad Lights Out-Sandberg skulle åstadkomma med stor budget i en superhjältefilm. Plus att jag är en komplettist och jag hade ju sett alla andra DCEU-filmer.

(För övrigt har jag aldrig förstått det där med Extended Universe. Vad då Extended? Det handlar om en serie filmer som utspelar sig i DC:s serievärld. Är Extended tagit från serierna eller är det nåt Warner Bros myntat för att man tror att det låter coolt och för att särskilja sig från MCU? Nej, precis som många av filmerna så känns det krystat.)

Shazam! är en harmlös och totalt förglömlig barnfilm. Förgät mig ej, säger du? Tyvärr, jag har redan glömt dig. Det är alltså en barnfilm med vibbar av barn/familjefilmer från 80-talet får jag en känsla av. Jag är dålig på 80-talsfilm men jag får den känslan.

Det finns inslag av fantasy. Djimon Hounsou spelar nån form av ärkemagiker och den enda som är kvar som kan skydda världen från monster i form av de sju dödssynderna. Så, de sju dödssynderna är alltså verkliga monster och inte nåt som människorna själva fördärvas av genom sina egna laster och svagheter? Ja, men då blir ju allt så mycket tråkigare och menlöst.

Men jag får ändå ge filmen att dess skurk (Mark Strong) faktiskt brottas med inre demoner snarare än yttre under vissa delar av filmen. Och dödssynden Avund brottas med sina egna demoner, demon som han är.

Filmens huvudpoäng och det som ska sälja den är att vår hjälte, den föräldralöse Billy Batson, får magiska krafter och förvandlas till en superhjälte (Zachary Levi) när han ropar ut namnet Shazam. Lite småroligt är det kanske när Shazam utforskar sina krafter men det är lite för barnsligt och familjevänligt för min del.

Jag tycker ändå det var lite oväntat att filmen till stor del utspelar sig på ett fosterhem och att grundtemat är ganska mörkt. Billy är föräldralös och övergavs av sin mamma när han var liten. Bitvis är det en sorts high school-film som kanske för tankarna till tv-serien Buffy. Mobbning, sitta ensam vid lunchbordet, hur populär är man, såna saker.

Men, nej, Shazam! börjar alltså försvinna ur mitt sinne. Slutomdöme: Not great, not terrible. Dock är detta helt klart bättre Aquaman och Justice League.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Justice League (2017)

28 juni, 2019 12 kommentarer

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit sju filmer och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna för recensioner):

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – 2/5

Shazam! har jag alltså inte sett ännu men det blir nog en titt ganska snart, om inte annat eftersom den regisserades av Lights Out-regissören David F. Sandberg. Jag får för mig att Shazam! är ett försök att göra vad Deadpool gjorde i X-Men-serien, dvs addera lite glimt i ögat.

Men idag blir det en kortis om den femte filmen i serien, Justice League. Jag utlovade ju ett omdöme om den i onsdags och jag ska väl göra rätt för mig.

När jag kollar mina korta anteckningar så ser jag att jag noterade att den inleds på ett liknande sätt som Spider-Man: Homecoming, med ett ”YouTube”-klipp som filmats med mobilkamera. Jag antar att man vill vara nere med kidzen och ge nån form av realistisk ton. Just det här greppet (nån som spelar in en YouTube-video) har jag sett i flera filmer på sistone. Eighth Grade, A Simple Favor och Juliet, Naked är tre exempel. En trend?

Filmens skurk, Steppenwolf, är supertrist. Hans introduktion utspelar sig på Wonder Womans ö Themyscira. Tyvärr var det inte alls lika vackert här som det var i Wonder Woman. Nu är allt cgi, blek cgi, inklusive skurken själv. Och actionen är tråkig.

Inget hänger ihop. Allt är greenscreen. Det är för pompöst. Det är för osammanhängande. Cgi:n är horribelt dålig. Så det mesta är dåligt med andra ord, både historiemässigt och de tekniska aspekterna. Man försöker få till scener, och jag antar att det var här som Joss Whedon hopppade in, som är lite mindre och närgångna där vi ska lära känna rollfigurerna och deras relationer, men de är för korta och betyder inget eller för lite i stora hela.

Det enda som funkar är inte oväntat Wonder Woman (Gal Gadot). Hon är badass och har dessutom en bra egen signaturmelodi. I övrigt är detta skräp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Aquaman (2018)

26 juni, 2019 8 kommentarer

Dags för en tankeströmsrecension igen. Den här gången har jag tittat på det senaste DCEU-spektaklet Aquaman. Yeauh! Eller förresten, Shazam! är ju faktiskt den senaste filmen från DC:S filmuniversum, men den har jag inte sett.

Snubben som spelar Arthur/Aquamans pappa i dåtid, är det han från Krigarens själ fast cgi-föryngrad? Han ser liksom plastig ut.

(Ja, det var han, Temuera Morrison heter han. Och han var mycket riktigt cgi-föryngrad i de inledande scenerna.)

Nicole Kidman dyker upp i en ganska överraskande roll. Inte helt väntat att se henne i en superhjältefilm. De inledande scenerna fick mig att tänka på Splash.

Kidman käkar alltså akvariefiskarna. Samtidigt så pratar Arthur med fiskar och man ska tro att han är mannen som talar med fiskar. Men mamman är alltså mamman som gillar sushi. Hmmm?

Fy fan vad dålig Aquamans introduktion under ubåtsscenerna är. Det är uselt. Äckligt våldsamt men samtidigt lökigt. Och de där skurkarna, ska man känna nåt för dem?! Totalt värdelösa.

Alltså, det här är verkligen svindåligt. Det är otroligt lökig fantasy och en märklig mischmasch av allt möjligt. Filmmakarna försöker få till en episk stämning men misslyckas kapitalt. Tonen är helt off. Nu är det plötsligt nån form av gladiatorspel som inte går ihop för fem öre. Ingenting känns inbott.

Dolph Lundgren (klicka för hans mycket bra TED-tal) är dock bra. Jag gillar honom och hans rollfigur i filmen.

Nu är det plötsligt National Treasure i form av en skattjakt runt jorden. Att hoppa från plats till plats runt jorden funkar i Fast & Furious (lökigt på rätt sätt) men inte här.

De bästa scenerna är de som inte är under vatten. De känns mer på riktigt. Inte så konstigt eftersom allt är cgi under ytan. Under ytan, kan en god själ förgås.

Black Manta? Huh? Kom igen. Hur fånig var inte den skapelsen? Sagolikt töntig med stor grodhjälm.

Nu är det plötsligt nån form av Resan till Jordens medelpunkt eller nån annan dålig filmatisering av en Jules Verne-roman. Det är rent trams detta.

Slut på tankeströmmen och betyget blir en etta.

Jag inser nu att jag missat en DCEU-film. Nämligen Justice League. Eller missat och missat. Jag har sett den men inte lyckats få ut en text. Men det kommer ett omdöme så småningom, kanske redan på fredag, vem vet? Men Aquaman, slipprig som han är, slank före i kön av misstag. Dayum!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →