Elvira Madigan

16 augusti, 2012 4 kommentarer

Titel: Elvira Madigan
Regi: Bo Widerberg
År: 1967
IMDb | Filmtipset

Då var det dags för ännu en gammal recension av en Bo Widerberg-film efter ett mellanspel med Total Recall. Även om Kvarteret Korpen faktiskt blev Oscarsnominerad så tror jag ändå att det här var filmen som fick Widerberg känd internationellt.

Bo Widerberg är en intressant regissör. Han är inte en personlig favorit på något vis, men jag känner ändå för att kolla igenom hans filmer. På sistone har jag sett Barnvagnen och Kärlek 65, två tidiga Widerbergare. Nu var det dags för det naturromantiska dramat om löjtnanten Sixten Sparre (Thommy Berggren) och lindanserskan Elvira Madigan (en 17-årig Pia Degermark där rösten görs av Yvonne Ingdahl) som flyr till Danmark för att kunna leva tillsammans.

Elvira Madigan är en film utan egentlig handling. Så det är inte en spännande plot som gör den bra. Istället är det känslan som Widerberg förmedlar med bilder, skådespel och musik som lyfter filmen. Över hela filmen råder det en vacker, drömsk, bitterljuv stämning. I början av rullen lever kärleksparet som i en drömvärld. Verkligheten rycker dock allt närmare. Speciellt en scen vid en picknick är väldigt talande. Allt är trevligt, det vackra paret i den vackra naturen som äter ost och dricker vin. Allt är trevligt tills de plötsligt råkar välta vinflaskan vars innehåll rött sprider sig på den vita duken.

Castingen av den unga Pia Degermark visade sig vara en lyckokast för Widerberg då hon förmedlar en drömsk men ändå bestämd och självständig känsla. Man förstår att Sparre blivit förtrollad av henne. Handlingen i filmen är som sagt inte det viktiga här. Men Widerberg har en förmåga att få till underbara sekvenser där han skapar en poetisk och drömsk stämning, exempelvis med hjälp av musik eller susningar i träden som skvallrar om kommande olycka (he, nu kom jag att tänka på David Lynch och Twin Peaks där det ju susar en hel del i granarna). Hur som helst, jag gillar det här. Åh, och så slutet då. Så fint att det nästan är för mycket.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , ,

An Empress and the Warriors

5 augusti, 2012 Lämna en kommentar

Titel: An Empress and the Warriors (Jiang shan mei ren)
Regi: Ching Siu-tung
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jag minns en kinesisk tv-dramaserie, en superromantiskt sådan, som visades på SVT för länge sen. Den handlade om en man som jobbade på ett stålverk under kulturrevolutionen. Just det, jag har för mig att han var japan som hade kommit till Kina som ung pga kriget mellan Japan och Kina. Detta faktum retades eller snarare föraktades han för. Och så blev det förvecklingar när han blir kär i en tjej som han inte tillåts träffa. Kineserna har nåt speciellt sätt att få till den där romantiska überkänslan. Hmm, jag måste ta reda på vad det var för serie det där. Jag minns den som gripande. Förmodligen fanns det läskiga politiska undertoner i den som jag missade.

Nåväl, An Empress and the Warriors är ett kinesiskt historiskt kostymactiondrama där det är väldigt svårt att missa propagandan. Filmen handlar om krigarprinsessan Fei’er som utbildas till drottninggeneral över riket Yan. När hennes pappa kungen dör i strid mot grannriket Zhao blir hon den nya ledaren. Brorsonen till kungen ser sig sidsteppad och planerar att ta över tronen genom att mörda den nya drottningen. Fei’er blir allvarligt skadad men överlever. Hon räddas av en f.d. krigare som nu lever som eremit och kan det här med naturläkemedel.

Filmen är som en mix av Crouching Tiger, Hidden Dragon, Blodets tron och den där tv-serien jag nämnde. Man smider ränker, man vill ta över ta makten, man mördar varandra medelst giftpilar. Och så är det klassiskt superromantiskt på det där kinesiska sättet där det egentligen inte finns nån erotik med i spelet. Det är ren kärlek och givetvis nån sorts åtrå men på nåt sätt så blir det på ett annat plan än det rent köttsliga. Samtidigt är det ganska tydligt att det handlar om en sorts kinesisk propaganda som riktar sig till vårt samhälle idag. Målet är att ha en enad stor nation.

Donnie Yen är med men han spelar en biroll. Hjältinnan i filmen är prinsessan. Om ni är sugna på lite kostymvärdsaction blandat med romantik så An Empress and the Warriors är en godkänd söndagsmatiné.

3-/5

Filmen finns att se på Voddler helt gratis!.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension, Voddler Tagged with , , , , , , , , , , ,

What’s Up, Doc?

3 augusti, 2012 8 kommentarer

Titel: What’s Up, Doc? (Go’dag yxskaft?)
Regi: Peter Bogdanovich
År: 1972
IMDb | Filmtipset

En galen tjej (Barbra Streisand) infiltrerar en konferens för musikforskare genom att utge sig för att vara fru till Dr Bannister (Ryan O’Neal). Syftet med Streisands rollfigurs agerande är okänt. Ja, förutom att hon är galen då, eller bara ovanligt spontan och rebellisk. Parallellt med denna mänskliga förväxlingsorgie pågår en annan katt-och-råtta-lek med fyra likadana väskor inblandade, där en innehåller juveler och en hemliga papper.

Hoho, jag hade riktigt roligt när jag såg denna screwballkomedi i 70-talsmiljö. Handlingen med en tokig tjej som förföljer en lite torr och ordentlig man påminner om hur Katharine Hepburn förföljde Cary Grant i… var det Bringing Up Baby? Ja, det var det. Hur som helst, så tyckte jag Streisand, till skillnad från Hepburn, bara var skön i sin roll. Hepburn kändes ibland lite irriterande, vet inte varför men så var det. Streisand däremot är älskvärd med näsa och allt. En lite lustig detalj var det faktum att Ryan O’Neal ett antal gånger tittar rakt in i kameran och talar direkt till publiken, typ ”Hjälp mig!”, när Streisand försatt honom i ytterligare en jobbig sits.

Det var kanske en ganska simpel och löjlig film och inte speciellt smart, men den puttrade på i ett perfekt komeditempo med många förväxlingar hit och dit, personer som går in och ut genom dörrar, och dessutom en rolig biljakt (med ett klassiskt stort fönsterglas som ska bäras över gatan mitt i allt) mot slutet. Jag tyckte dessutom Ryan O’Neal passade bra i sin roll som ruggigt stel forskare som verkligen behövde ett yrväder i form av Streisand för slappna av lite. Under hela filmen så satt jag och tänkte ”var fan har jag sett den där skådisen O’Neal nånstans?!”. Efter en snabb koll på IMDb så stod det klart: Det var Barry Lyndon! För att knyta ihop säcken (om det nånsin funnits någon) så rekommenderar jag What’s Up, Doc? om ni vill se en 70-talsscrewballkomedi med rapp dialog, förväxlingar av människor och väskor, en lustiger biljakt, samt en riktigt rolig domare i en domstolsscen. Betyget blir en svag fyra, om ni undrar och inte kan läsa siffror.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VIII: First Contact

26 juli, 2012 10 kommentarer

Titel: Star Trek VIII: First Contact
Regissör: Jonathan Frakes
År: 1996
IMDb | Filmtipset

I den åttonde Star Trek-filmen är det dags för The Next Generation-besättningen att helt stå på egna ben. Regissör av filmen är dessutom Jonathan Frakes som spelar försteofficern Riker (eller Number One som Kapten Picard kallar honom). Det hela börjar med att Borgerna inleder en massiv attack mot Jorden och dess allierade, mot Federationen med andra ord. Picard och hans besättning på Enterprise vill givetvis hjälpa till men blir kommenderade till ett annat hörn av kvadranten eftersom stjärnflottan inte litar på Picard då han för sex år sen själv fallit offer för Borgerna och blivit en del av deras kollektiv (detta är nåt som skildrats i tv-serien).

Borgerna är en cybernetisk ras vars mål är att assimilera alla andra raser och göra om dem till sin egen mix av maskin och organisk varelse. En individ (människa, klingon, vulcan eller en annan ras) som assimileras genomgår en metamorfos där organiska kroppsdelar byts ut mot konstgjorda och blodomloppet blir fullt med nanoprober. En individ som assimilerats har inget eget tänkande utan blir en del av ett gemensamt medvetande, Kollektivet. Detta kollektiv ”leds av” Borgdrottningen, som för övrigt spelas mycket bra i den här filmen av Alice Krige. Picard var alltså själv en gång assimilerad men lyckades bli fri och kunde återställas till vanlig människa. Detta gör dock att stjärnflottan inte litar på Picard och samtidigt plågar det även honom själv, och han är mer fylld av hämnd än han kan ana.

Picard & Co bryter givetvis mot sina order och beger sig mot stridens centrum. Det slutar med att de följer efter ett borgskepp som rest tillbaka i tiden från det 23:e århundradet för att ändra historien genom att assimilera Jorden redan år 2063. Borgernas mål är att hindra Jordens första kontakt med andra varelser genom att stoppa en viss Zephran Cochrane (James Cromwell) från att just 2063 genomföra den första warpflygningen (flygning i ljusets hastighet eller mer). För Picard gäller det alltså att stoppa Borgerna och samtidigt hjälpa Cochrane, som dock inte riktigt visar sig motsvara den helgonstatus han har fått 300 år framåt i tiden.

Ho! Det här var den bästa Star Trek-filmen hittills. En av orsakerna är Patrick Stewart som spelar Kapten Picard med tyngd och allvar, humor och passion. En annan orsak är givetvis Borgerna som är min favorit bland de elaka utomjordiska varelserna som förekommer i Star Trek-universumet.

”We are the Borg. Lower your shields and surrender your ships. We will add your biological and technological distinctiveness to our own. Your culture will adapt to service us. Resistance is futile”

Underbart! Förutom dessa två ingredienser är manus genomtänkt och dialogen välskriven. Här finns drama på det personliga planet, främst för Picard då, och själva grundhistorien är spännande och innehåller förstås favoritelementet tidsresan.

Rent tekniskt är det mesta snyggt och välgjort. Effekterna, i form av exploderande rymdskepp, utseendet på Borgerna och övrig scenografi är bra. Nåt jag skulle kunna klaga på är att de scener som utspelas på Jorden 2063 känns väldigt mycket studio. Det ska föreställa ett område med skog, gräs och jordiga gårdsplaner men det känns verkligen som en studio, en tv-studio dessutom. Men det är nästan bara charmigt. När det gäller skådespelarinsatser så är det mesta ok, förutom några undantag. T ex så känns Marina Sitris (som spelar rådgivare Deanna Troi) som något av en såpaskådis. Det blir lite töntigt ibland, bl a när hon ska spela full (överspel och felspel). Nåja.

Det främsta positiva var ändå att det var spännande hela tiden. Det blir på nåt sätt det så fort Borgerna är med. Till saken hör också att Borgdrottningen är något av en favoritkaraktär. Skönt självgod och vältaligt ondskefull. Slemmig värre kan man säga. Till favoriterna hör även Data (den konstgjorda människan som vill bli mer mänsklig) samt klingonen Worf (härligt strong). Nu är det väl även så att det som vanligt hjälper om man kan lite om Star Trek, känner karaktärerna, osv. Men jag tror ändå att det här är den film som såna som inte är Star Trek-insatta skulle kunna gilla. Men vad vet jag?

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek III: The Search for Spock

14 juli, 2012 5 kommentarer

Titel: Star Trek III: The Search for Spock
Regissör: Leonard Nimoy
År: 1984
IMDb | Filmtipset

Den tredje filmen om Enterprise tappra besättning tar vid direkt där tvåan slutade. Spock är död, Dr McCoy lider av personlighetsstörningar, Enterprise ligger i reparationsdocka och Kirk får besök av Spocks far Sarek (precis som den lappländska nationalparken). Sarek säger att Spocks kropp skulle ha förts till Vulcan för att där återförenas med Spocks livsande som tydligen går att lagra i nån annans hjärna (gissa vems?). Följden blir att Kirk & Co blir tvungna att stjäla Enterprise och åka med warp-hastighet till den konstgjorda planeten Genesis (skapad i förra filmen i det mystiska Genesis-projektet) där Spocks kropp finns kvar. På väg dit är givetvis också ett gäng blodtörstiga Klingons som fått nys om det potentiellt destruktiva Genesis-”vapnet”.

Hurra! Det här kändes äntligen som Star Trek på riktigt. Här är känslan från tv-serierna tillbaka, och då talar jag främst om originalserien och The Next Generation. Det är mystiska fenomen, det är vulcanska riter, det är lagom torr humor och dessutom är det mot slutet ganska känslosamt när det ska avgöras om Spock kommer tillbaka eller ej. Av de tre filmer jag har sett hittills så är det här den som bäst lyckas träffa rätt ton tycker jag. Det känns som ett mycket bra och lite förlängt tv-avsnitt som ändå inte är för långt. Det är väl en balansgång det där. När man gör en film så måste det kanske vara lite annorlunda jämfört med tv-serien; lite större, lite maffigare, och en historia som håller i nästan två timmar. Det kan bli fel, antingen förlorar man känslan från tv-serien så det blir nåt helt annat, eller så blir det för torrt och tråkigt beroende på att man försökt göra ett långt tv-avsnitt.

Hur som helst, här har man träffat helt rätt tycker jag och filmen flyter på i ett lagom matiné-tempo. Lite kul var också att jag kände igen Christpher Lloyd, doktorn från Tillbaka till framtiden-filmerna, trots att han var dold under några lager av klingon-smink. Sen måste jag även säga att effekterna var förvånansvärt snygga. Allt från rymdskepp och explosioner till planeter var riktigt bra gjort. Som brasklapp får jag väl ändå säga att man nog måste vara något av ett Star Trek-fan för att gilla det här fullt ut (annars är det nog som en lite halvdan matinéfilm skulle jag tro). Det finns ett visst inslag av nörderi här känner jag. Men, men, från mig blir det i alla fall en svag fyra. Speciellt är slutet faktiskt stämningsfullt och man känner för både McCoy och Spock här. Ändå känner jag hela tiden att det balanserar lite på en knivsegg mellan bra på riktigt och larvigt, men det klarar sig, hehe.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Kenji Mizoguchi

9 juli, 2012 2 kommentarer

Med anledning av att Svartare än noir nyligen skrev om Fogden Sansho så kommer här två gamla omdömen av två av regissören Kenji Mizoguchis filmer varav en nog har den mest poetiska titel jag har sett. Om jag minns rätt så såg jag både filmerna på Cinemateket.

Titel: Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu monogatari)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Filmen handlar om två par i 1500-talets Japan. Männen i familjerna vill försörja sina familjer. De reser, från landsbygden där de bor, till staden, där den ena säljer lerkrukor och den andra vill erbjuda sina tjänster som samuraj. Kriget står för dörren, men männen har blivit giriga och tror att situationen kan utnyttjas till att tjäna mer pengar. Ugetsu monogatari är en mycket bra film. Den handlar om girighet och makthunger och vad som kan hända om man glömmer vad som egentligen är viktigt. Det hela är framställt på ett mycket enkelt sätt. Vi får se vad som händer med männen och resten av familjerna. Det blir tydligt men utan att det skrivs på näsan, så att säga. Regissören heter Kenji Mizoguchi och han hann göra en hel del filmer innan han dog i förtid i leukemi 1956. Jag hade inte hört talas om honom innan jag såg den här filmen, men blir sugen på att se mer. Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet är i klass med Kurosawas bästa tycker jag, helt klart. Inte lika episk som en del av Kurosawas filmer kan vara. Fotot är genomtänkt, känns som målningar ibland. Musiken används på ett bra sätt, speciellt i slutet som är gripande. Försök se den om ni kan.

4/5

Titel: Fogden Sansho (Sanshô dayû)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Fogden Sansho en väldigt enkel historia. Av regissören Kenji Mizoguchi hade jag sedan tidigare sett filmen med den vackra titeln Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet, en film som jag gillade. Därför tog jag chansen att se Fogden Sansho när nu Cinemateket visade den. Filmen är en äkta tragedi om en medeltida japansk familj som splittras då en ståthållare förvisas till en avlägsen provins eftersom han är för snäll mot traktens bönder. Ståthållarens fru och barn får klara sig själva men försöker att ta sig till honom. Som sagt, en klockren tragedi. Det finns inte mycket försonande i filmen. Familjen, och framför allt de två barnen, råkar ut för tråkighet efter tråkighet på ett episkt sätt. I filmen förekommer hyckleri bland den styrande klassen. Man kan vara generös men bara till en viss gräns. Om bönder plötsligt tror att de är fria då börjar det bli farligt. Skådespelet i filmen är klassiskt japanskt, dvs enkelt och överdrivet på samma gång. Skådisen som gjorde den vuxne sonen kändes lite tillgjord. Fogden Sansho är vacker, sorglig, långsam, ibland på gränsen till seg. Efter halva filmen nickade jag till några gånger. Det kan inte bli mer än en trea.

3/5

PS. Längst bak i salongen satt en grupp japaner. När filmen var slut och jag gick förbi satt de kvar, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Cassandra’s Dream

6 juli, 2012 6 kommentarer

Titel: Cassandra’s Dream
Regi: Woody Allen
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Efter suveräna Match Point gjorde Woody Allen, i sitt sedvanliga tempo, två filmer till i London. Mellanfilmen, komedin Scoop, har jag inte sett. Cassandra’s Dream såg jag på bio och skrev om när den kom 2007. Gillade jag den lika mycket som Match Point? Nej, inte riktigt.

Jag tycker det är kul och ganska överraskande att Woody Allen har gjort så bra filmer de senaste åren. Ok, då snackar jag främst om Match Point och den film jag just har sett, haha. Men ändå. Cassandra’s Dream påminner en hel del om Match Point. Det är en historia med Hitchcock-känsla. Skillnaden är kanske att i många av Hitchcocks filmer brukar det vara vanliga personer som hamnar i kriminella sammanhang av misstag. I både Match Point och Cassandra’s Dream är det ett medvetet val som (den vanliga) personen gör, om än motvilligt och ångestframkallande. Detta gör det betydligt intressantare som film.

I Cassandra’s Dream är det två bröder, spelade av Ewan McGregor och Colin Farrell, som låter girigheten styra. Mmm, en film som man inte riktigt har koll på. Stora delar är riktigt roliga, trots att det samtidigt är en sorts tragedi. Men att det är en tragedi kan man liksom inte tänka sig i början. Farrell spelar sin roll grymt bra. Hans ångest känns verkligen. McGregors rollfigur är en snajdare som inte känner lika mycket. De två har dock ett bra samspel. Jag förstår inte hur Woody Allen kan hålla på som han gör, och var han hittar sin inspiration? Cassandra’s Dream är spännande, dråplig, tragisk, välspelad. Kanske inte topp-topp-klass men helt klart över medel.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Match Point

20 juni, 2012 10 kommentarer

Titel: Match Point
Regi: Woody Allen
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag såg filmen på bio (och skrev om den i mars 2006) och det här var när jag tyckte Woody var helt ok som regissör, men jag trodde ärligt talat han var slut. Han hade gjort några riktigt (riktigt) bra filmer men nu var han bara trött och fånig. Det var min åsikt. Tur att man kan ha fel ibland.

Woody Allens nya film handlar om tur och otur, eller den handlar om det ytligt sett i alla fall. Vi möter i början av filmen det artiga, lugna, modellvackra (och till synes svärmorsdrömmiga) f.d. tennisproffset Chris (Jonathan Rhys Meyers) som blir anställd som tennistränare på en snobbig tennisklubb i London. Han träffar där rikemanssonen Tom vars syster Chloe (Emily Mortimer) blir förälskad i Chris, medan Chris själv blir besatt av Toms fästmö, Nola, en amerikansk skådis som bara varit med i reklamfilmer (Scarlett Johansson).

Mmm, det här var en ganska överraskande film. Först och främst kändes det inte alls som en Woody Allen-film. Det kan bero på att Allen själv inte är med, men det finns Allen-filmer där han själv inte spelar med i som ändå känns som just Allen-filmer. Den andra överraskningen är att den är riktigt bra. Från början känns det väl som ett ganska vanligt romantiskt drama. Chris är en karaktär som jag inte riktigt får grepp på. I början känns han sympatisk, snäll och ärlig, men det ändras redan när han första gången träffar Nola, då han verkar förvandlas. Nola spelas ju förstås av Scarlett Johansson och hon är lika het som vanligt.

Alla skådisar gör förresten ruggigt bra insatser. Woody måste ha, eller hade i alla fall i den här filmen, en bra hand med sina skådisar och har skapat en bra stämning i filmteamet. En som man lätt glömmer är Tom och Chloes pappa som spelas av nallebjörnen Brian Cox som är en mysfarbror här. Vissa tycker att det finns en bra kemi mellan Rhys Meyers och Mortimer. Det kanske finns en bra kemi rent skådespelarmässigt, men jag fick direkt känslan att Chloe ”klängde” och var ”jätterar” medan Chris liksom bara spelade med, men att han egentligen inte brydde sig mer om Chloe än om ett av sina tennisracketar. Med Nola kändes det helt annorlunda.

Jag har också läst att folk tycker att Johansson gör en tuff och kylig karaktär (t ex Movies – Noir men jag hittar ingen recension att länka till). Nja, jag vet inte. Jag tyckte inte hon var speciellt kylig och tuff. Snarare tvärtom. Ganska osäker egentligen, precis som Chloe för övrigt. Skillnaden är väl hur de båda agerar ut den här osäkerheten. Chloe blir klängig och översnäll, medan Nola blir kaxig och tuff. Vilket förmodligen var det som M-Noir menade. Mmmm, det fanns en hel del att intressera sig för i den här filmen. Bl a var det kul att studera hur vissa karaktärer betedde sig efter några drinkar. Detta gällde främst Nola, samt Toms och Chloes mamma (som blev riktigt elak efter ungefär tre G and T’s).

Förutom det psykologiska dramat som filmen allt mer övergår i så blev det hela även en ganska spännande thriller med klara Hitchcock-referenser. Jag ska väl inte avslöja vad som händer, men om ni tycker att det känns som ett romantiskt drama som inte verkar leda nån vart — så håll ut. Nu tycker jag i och för sig att filmen är riktigt bra hela vägen, från början till slut. Bra klippt är det bl a. En klippning som överraskar lite. Scener staplas på varandra, men ändå med ett bra flyt. Mot slutet dyker några detektiver upp i handlingen var kul. Det kändes lättsamt men passar ändå in. Slutbetyget blir en helt vanlig fyra. Bra gjort, Woody! Och det här med tur och otur knyter givtevis Woody ihop i slutet av filmen.

4/5

PS. Jag noterar även att Rhys Meyers var ganska värdelös på tennis, tennisproffs som han skulle vara. De han tränade hade oftast bättre teknik.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Deconstructing Harry

19 juni, 2012 5 kommentarer

Titel: Deconstructing Harry (Harry bit för bit)
Regi: Woody Allen
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Då tar vi upp Woody Allen-tråden igen och bjuder på en gammal recension av Allens version av Ingmar Bergmans Smultronstället. Min bloggarkollega Addepladde har för övrigt just nu Woody Allen i fokus. Läs mer här.

Harry Block är sexfixerad, otrogen och neurotisk, men framgångsrik som författare. Han skriver om sitt eget liv, och hänger ut släktingar och vänner vilket gör att han inte är speciellt omtyckt. Nu ska han få pris på sitt gamla universitet och ska köra bil dit. På vägen dit kidnappar han sin son och får sällskap med en hjärtsjuk man och en prostituerad. Under resan minns han händelser från sitt liv och vi får även se dessa scener, ibland i den form de tog sig när han skrev ner dem i bokform.

Den påminner en hel del i upplägget om Bergmans Smultronstället, som det sägs vara en sorts hyllning till. Jag tyckte den var rolig och jag skrattade en hel del. Woody Allens författare är en person som man inte kan låta bli att skratta åt. Han är så otroligt osympatisk och kläcker ur sig de mest hänsynslösa repliker man kan tänka sig. Roligt, roligt. Jag blev förvånad eftersom det inte lät som en höjdarrulle när jag läste vad den handlade om. Men Allen använder här, precis som i bl a Annie Hall och Mighty Aphrodite, fantasifulla lösningar i berättandet. Bl a får vi se Harry på besök i helvetet där Billy Crystal är en sorts djävul (inte så konstigt eftersom Crystals rollfigur, enligt Harry, stal hans flickvän).

I helvetet är det fullt med nakna damer och det spelas jazzmusik så det låter i och för sig som Allen skulle trivas där. Lite kul var att Richard Benjamin, från The Last of Sheila som jag såg nyligen, dök upp som karaktären Ken (egentligen Harry själv) från en av Harrys böcker. Ibland blev det lite snurrigt faktiskt med en skådis som spelade en riktig person och sen en annan skådis som spelade samma person fast då med annat namn i en scen ur en av Harrys böcker. Robin Williams gör en suddig cameo som en skådis som inte är fokuserad. Han kan helt enkelt inte bli skarp, vare sig i kamerabilden eller i verkliga livet. Roligt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

State of Play

16 juni, 2012 10 kommentarer

Titel: State of Play
Regi: Kevin Macdonald
År: 2009
IMDb | Filmtipset

State of Play är en journalist-thriller med inslag av konspirationsfilm. Russell Crowe gör den sunkiga murveln som, lite mot sin vilja, paras ihop med Rachel McAdams (Dagboken) av chefen spelad av Helen Mirren. Det som ska undersökas är ett dödsfall som har en koppling till en känd ”up and coming” politiker (tyvärr spelad av Ben Affleck). Jag brukar (nästan alltid) gilla konspirationsfilmer och State of Play har hela tiden en nerv. Jag kände mig övervakad medan jag såg filmen, vilket helikoptrar, bilder från övervakningskameror, och musik bidrar till. Visuellt är det väldigt snyggt och sterilt, vilket bidrar till den lite obehagliga stämningen.

He, det finns nåt romantiskt över det här med undersökande journalister. De är envisa, påstridiga, representerar liksom den lilla människan, och tar vid där polisen inte längre bryr sig. Crowe är utmärkt i sin roll som just den journalisten. Sen gillade jag även Robin Penn Wright (som trots ganska lite speltid gör något med sin roll). McAdams kanske är aningen för klämkäck med sina smilgropar men ändå ok. Affleck: nja. Filmen handlar en del om papperstidningen vs Internet och papperstidningens förestående (?) död. Filmens hela känsla påminde en hel del om The Wire. Fotot och sättet att berätta påminde om hela den serien, och i den femte och sista säsongen av The Wire fokuserar man på just tidningsmediet. State of Play är trots en del journalistromantik och klichéer spännande och klart sevärd.

4-/5

PS. Själv gillar jag verkligen att läsa pappers-DN till frukosten, men en sak som kändes aningen fånig i filmen var att Spoiler man höll på med antika ”stoppa pressarna”-fasoner när den stora nyheten skulle publiceras i slutet. Kändes lite fånig då man idag självklart skulle publicera direkt på nätet Spoiler slut men jag antar att det var ett sorts inlägg i debatten.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →