Shazam! (2019)

För några veckor sen skrev jag om DCEU-filmerna Aquaman och Justice League och jag var inte speciellt nådig i min kritik. Filmen om vattumannen var väl snäppet bättre men de både filmerna fick betyget 1/5 av mig. Nu har jag sett den senaste rullen i DC:s utökade filmiska universum, Shazam!, regisserad svensken David F. Sandberg.

Var jag egentligen nyfiken och sugen på Shazam!?! (Många skiljtecken blir det, eller hur‽) Njae, kanske inte på filmen i sig. Men jag tyckte ändå det skulle vara kul att se vad Lights Out-Sandberg skulle åstadkomma med stor budget i en superhjältefilm. Plus att jag är en komplettist och jag hade ju sett alla andra DCEU-filmer.

(För övrigt har jag aldrig förstått det där med Extended Universe. Vad då Extended? Det handlar om en serie filmer som utspelar sig i DC:s serievärld. Är Extended tagit från serierna eller är det nåt Warner Bros myntat för att man tror att det låter coolt och för att särskilja sig från MCU? Nej, precis som många av filmerna så känns det krystat.)

Shazam! är en harmlös och totalt förglömlig barnfilm. Förgät mig ej, säger du? Tyvärr, jag har redan glömt dig. Det är alltså en barnfilm med vibbar av barn/familjefilmer från 80-talet får jag en känsla av. Jag är dålig på 80-talsfilm men jag får den känslan.

Det finns inslag av fantasy. Djimon Hounsou spelar nån form av ärkemagiker och den enda som är kvar som kan skydda världen från monster i form av de sju dödssynderna. Så, de sju dödssynderna är alltså verkliga monster och inte nåt som människorna själva fördärvas av genom sina egna laster och svagheter? Ja, men då blir ju allt så mycket tråkigare och menlöst.

Men jag får ändå ge filmen att dess skurk (Mark Strong) faktiskt brottas med inre demoner snarare än yttre under vissa delar av filmen. Och dödssynden Avund brottas med sina egna demoner, demon som han är.

Filmens huvudpoäng och det som ska sälja den är att vår hjälte, den föräldralöse Billy Batson, får magiska krafter och förvandlas till en superhjälte (Zachary Levi) när han ropar ut namnet Shazam. Lite småroligt är det kanske när Shazam utforskar sina krafter men det är lite för barnsligt och familjevänligt för min del.

Jag tycker ändå det var lite oväntat att filmen till stor del utspelar sig på ett fosterhem och att grundtemat är ganska mörkt. Billy är föräldralös och övergavs av sin mamma när han var liten. Bitvis är det en sorts high school-film som kanske för tankarna till tv-serien Buffy. Mobbning, sitta ensam vid lunchbordet, hur populär är man, såna saker.

Men, nej, Shazam! börjar alltså försvinna ur mitt sinne. Slutomdöme: Not great, not terrible. Dock är detta helt klart bättre Aquaman och Justice League.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

Som jag skrivit om tidigare på bloggen ett antal gånger så brukar jag släpa med min familj på bio på Annandagen varje jul. Jag väljer film. Ibland blir det succé (Masjävlar, Green Book). Ibland kanske inte så stor succé. The Imaginarium of Doctor Parnassus är nog ett exempel på det senare. Min text skrevs i december 2009.

Visuellt är det här en fantastisk film. Tyvärr är handlingen så spretig och rörig att man blir alldeles yr i mössan. Doktor Parnassus (en bra Christopher Plummer) har slutit avtal med Djävulen (Tom Waits) och fått evigt liv. Priset Parnassus måste betala är att hans eventuella barn vid 16 års ålder ska bli Djävulens. I nutidens London driver nu Parnassus en sorts varieté där man erbjuds att med hjälp av Parnassus tankekraft kliva in i sin egen fantasivärld. Ja, Parnassus har alltså nån sorts magiska krafter som gör att han kan skapa imaginära världar när man går in genom en ”magisk” spegel.

Nja, tyvärr var det för rörigt och jag kom aldrig in i filmen. Jag fattar aldrig vad som händer. Allt är bara rörigt och jobbigt. Ofokuserat. Vad gillade jag? Ja, jag gillade brytningen mellan Parnassus märkliga cirkusvagn och det nutida London. Fantasiscenerna var oftast bra. I slutet, med ca 20 minuter kvar då Colin Farrell spelade Heath Ledgers roll, drogs jag äntligen in i filmen. Lily Cole som spelar Parnassus dotter har ett ganska speciellt utseende som stack ut. Vad mer? Ja, för er som inte greppat det tidigare så spelas alltså Heath Ledgers rollfigur, i fantasisekvenserna, av Johnny Depp, Jude Law och slutligen Colin Farrell. Detta eftersom Ledger dog mitt under inspelningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Creed II (2018)

Jag gillade den första filmen om Adonis ”Donnie” Creed. Det var en fin film om att hitta sig själv, inte glömma det som varit men inte heller låta det styra en. Det var helt enkelt Adonis Creeds origin story. Nu är uppföljaren här. Första filmens regissör Ryan Coogler har ”hoppat av”. Jag antar att han var upptagen med Black Panther och dessutom kanske ”färdig” med Creed-filmerna. Ny regissör är för mig helt okända Steven Caple Jr.

Jag tycker det märks att Coogler är borta. Eller så är det ett tajt manus som saknas. Filmen saknar en del finess och känns lite spretig och ofokuserad. Jag gillar ändå hur filmen inleds: i det dystra Ukraina med gamle Ivan (Dolph!) och hans son Viktor. Jag fick nästan Chernobyl-vibbar här och det är ju aldrig fel. Förutsatt att det inte är på riktigt förstås.

Konstrasten mot det glassiga L.A., dit Donnie och hans flickvän Bianca (Tessa Thompson) flyttar från Philly, kunde inte vara större. Och jag måste säga att Donnie kändes lite som en barnunge. Så den här delen av historien var inte så intressant. Speciellt inte när Donnie brottas med själv efter att han blivit slagen sönder och samman i den första matchen mot Viktor. Efter det blev filmen bara en enda lång transportsträcka mot den andra fajten i Moskva.

Positivt var ändå att Donnie framställdes som mänsklig, dvs rädd. Han var rädd. Precis som Viktor var rädd för att förlora eftersom risken då fanns att han skulle bli lämnad ensam precis som Ivan blev när han förlorade då för över 30 år sen. Men det fanns nåt här som skavde. Just hur du är ingenting om du förlorar. Fast å andra sidan så visar just Ivan motsatsen i slutet efter att han har kastat in handduken. Så filmen tycker nog inte det i slutändan. Men ändå kanske.

Jag tyckte var lite synd att Ivan och Viktor på slutet bara lämnades vind för våg. Men ändå fint att de var ute och joggade ihop i den kortkorta scen vi fick. Dessutom var det synd att de båda skulle prata ryska med varandra. Nyanser går totalt förlorade och det blev mest en massa kyrilliska skrik. Speciellt Viktor sa inte många ord och det framgick att han inte var en skådis på riktigt. Dolph gjorde så gott han kunde och spelade bra med sina ansiktsuttryck.

Creed II var ett halvt snäpp sämre än sin föregångare så det blir två och en halv hörapparater av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Rocky, jag hoppas de har fixat den där gatlyktan nu, och att du har det mysigt med ditt barnbarn och din son!

PPS. Det finns andra som gillar Creed II betydligt mer än jag. Fiffi t ex.

John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

Det tredje kapitlet i sagan om John Wick blev tyvärr en stor besvikelse. Filmserien om John Wick känns lite som en stor raket som startar från jorden, proppfylld med explosivt bränsle. Så länge det finns bränsle kvar i tanken så går det i… raketfart uppåt. Men så fort bränslet är slut faller raketen som en sten, utan fallskärm.

Det som tar slut i fallet John Wick är väl en blandning av att faktorn nyhetens behag (kompetent gjorda martial arts-sekvenser i Hollywood-film!) har minskat, att mitt intresse för den påhittade värld som skapats har minskat samt det enkla faktum att John Wick 3 är en sämre film än sina föregångare ettan och tvåan.

Handlingen i del tre är en karbonkopia av det som hände i tvåan. John Wick har ett pris på sitt huvud och tvingas slåss mot all världens lönnmördare i New York och Casablanca. Vi träffar återigen några av de bekanta rollfigurerna från de tidigare filmerna spelade av bl a Lance Reddick (Cedric Daniels från The Wire, yay!), Ian McShane och Larry Fishburne.

Nykomlingar är Asia Kate Dillon (som en ”domare” utsänd från lönnmördarsällskapet) och Halle Berry som Wicks lönnmördarekollega Sofia plus hennes två schäfrar. Fin hund!

Vi och John Wick kastas direkt in i en fajt, och sen tar det egentligen aldrig slut. Fajterna är väl ok eller till och med mycket bra men av nån anledning så drogs jag aldrig in och uppskattade martial arts-baletten den här gången. Jag upptäckte att jag exempelvis inte är speciellt förtjust i knivslagsmål. Det är nåt som skär sig (ehe) med att det ska vara riktiga knivar samtidigt som det är på låtsas. Då funkar det lite bättre med skjutvapen. Där finns mer av en distans och allt känns som på låtsas.

De fajter som jag alltid uppskattar bäst är ju de där kombattanterna enbart har sina nävar som vapen. Klassisk kung fu kan man säga. (Eller wushu ska man tydligen säga mer korrekt.) En film som Ong-bak är ett utmärkt exempel. Den är brutal men man slipper både knivar och skjutvapen.

Undantaget som bekräftar regeln är ju The Raid som jag tycker är helt fantastisk och där bjuds det på diverse vapen förutom den blygsamma handen. Däremot funkade inte alls The Raid 2 för mig. Jag fick lite samma känsla under John Wick 3. Jag var liksom färdig med konceptet och det fanns inget nytt att hämta här. Istället blev det mest tröttsamt.

Mellan actionsekvenserna händer det att filmen lugnar ner sig lite grann med några mer stillsamma scener där två personer samtalar. Oftast handlar det om att Wick ska försöka övertyga någon att hjälpa honom. Nja, det fanns inget speciellt att hämta här heller.

En annan faktor som spelade in var att jag på visningen satt bakom en pappa och hans lille son (hur gammal var han? 11-12 kanske) och jag kände att John Wick: Chapter 3 – Parabellum möjligen inte var rätt film att visa för sin inte ens tonåriga son. När jag satt precis bakom den där pojken så kändes det fel att tjoa när en yxa klöv skallen på en skurk. Ja, tjoa hade jag nog inte gjort i vilket fall. Men nu kändes det konstigt att ens tjoa inombords. Jag fick helt fel feeling i kroppen redan från början. Synd.

Jag ska inte såga filmen fullständigt. Den är snygg. Keanu är perfekt som Wick. Fajterna är som sagt bra. En inledande knivfajt är absurt over the top. Jag gillade den där ”domaren” spelad av den för mig tidigare helt obekanta Asia Kate Dillon. Hundar funkar ju alltid på film och så även Sofias två schäfrar. Vilka stunthundar! Ett trick där en av hundarna hoppar från Sofias rygg upp över en mur var härligt. Slutligen var det kul att se att Lance Reddick fick sin beskärda del av lite action under den i och för sig på tok för långa slutuppgörelsen.

Det blir två skottsäkra västar för hundar av fem möjliga till den alldeles för långa John Wick 3. Två timmar och tio minuter!? But why?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Pingvinresan (2006)

Dags för en gammal preblogg-text igen och den här gången handlar det om naturdokumentären Pingvinresan. När jag läser igenom min text blir jag nästan förvånad över hur mycket jag ogillade filmen. Nu ser jag också att det 2017 kom uppföljare gjord av samma franska team. Nej, jag tror jag hoppar den och kollar in Madagascar istället eller ser om Det stora äventyret. Min text om Pingvinresan skrevs i juni 2007.

Mitt korta omdöme om den hajpade Pingvinresan är att den var fånig, för oseriös och upprepande. Då ser jag mycket hellre den välgjorda BBC-dokumentärserien Planet Earth där ett avsnitt skildrar samma pingviner bra mycket bättre. Och ja, innan ni påpekar det så kan det mycket väl vara så – det är till och med nästan säkert – att Morgan Freeman funkar bättre som berättarröst än Gösta Ekman. Jag såg alltså den svenska versionen, som i sin tur förmodligen är ljusår bättre än den franska där tre skådisar gör mamma pingvin, pappa pingvin och baby pingvin.

En sista kommentar om musiken av Émilie Simon: den var riktigt dålig, dålig och fånig, och dålig. Men vafan, låttitlar som ”The Egg” och ”Attack of the Killer Birds”, man höll ju på att gå åt i soffan. Det är pingviner det handlar om. Det är Alex Wurman som står för musiken i den amerikanska versionen, vilket med största sannolikhet betyder att den musiken är bättre. Nä, som sagt, samma pingviner är mer gripande i Planet Earth-dokumentären. Här blev det sliskigt överdramatiserat.

Skillnaderna i musik, upplägg och berättarröst i den amerikanska versionen gör att den kanske skulle kunna få ett godkänt betyg om jag såg den (men det kommer jag inte att göra).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Extinction (2018)

I onsdags skrev jag om Prospect, en av alla science fiction-filmer från 2018. Prospect är ett exempel på när filmmakare med ganska små medel, precis lagom och snyggt gjord cgi, en tänkvärd historia, ett manus med flera lager, och bra skådespelarinsatser, lyckas få till en sf-pärla.

Extinction är motsatsen av allt detta. Nästan. Jag överdriver kanske lite. Extinction är en Netflix-film som känns hoprafsad av några som inte riktigt brunnit för filmen och inte haft en tydlig vision.

Först och främst är miljöerna kalla och sterila. Det känns som att hela filmen är inspelad i Solna Business Park. Där vill ingen vettig människa bo. Jag har jobbat där, vilket var helt ok, men att bo där?! Inget känns inbott. Allt, inklusive vanliga bostäder, känns mest som opersonliga företagsmiljöer. Jag kan ju inte låta bli att jämföra med Prospect där allt var slitet och äkta.

Nu är ju Extinction en helt annan film som utspelar sig i en stad på en framtida jord och inte på en avlägsen måne i ett annat stjärnsystem. Då vore det ju konstigt om det skulle vara samma typ av miljöer. Men det kan inte hjälpas; jag tycker inte man lyckas att få det att kännas på riktigt. Allt känns som kulisser och utan de där små detaljerna som gör att miljöerna känns levande.

I filmen spelar Michael Peña en pappa som ser syner och drömmer mardrömmar om en utomjordisk invasion. Dröm och verklighet börjar flyta ihop för honom. Hans fru (Lizzy Caplan) vill att han ska gå till en psykolog för att få hjälp, men när han till slut går dit händer det konstiga saker som gör att han inte kan lita på nån.

I inledningen är Peña en sån där klassisk slarverpappa som missar sin dotters födelsedag eller framträdande i skolan. Han sviker sin familj ständigt och jämt. Det är som upplagt för att han ska sluta som hjälte och få bevisa att han är super dad. Och när den där invasionen faktiskt sker så ser det ut som att han kan få chansen.

Nu tar filmen en annorlunda vändning som jag faktiskt inte riktigt såg komma. Det är en ganska bra twist, men det är inte mer än en twist. Det finns liksom inget djup i en twist. Allt det vi har sett tidigare i filmen ska vi nu se i ett nytt ljus. Men det spelar ingen roll då jag ändå upplevde den delen av filmen som jag gjorde när jag såg den – och jag upplevde att det var ganska tråkigt. Så även om twisten hjälpte en del så kan den inte göra filmen som helhet speciellt mycket bättre.

Jag ger denna svaga blandning av Take Shelter, War of the Worlds, No Escape och valfri Shyamalan-film en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Efter repetitionen (1984)

Efter repetitionen är en konstig liten film som gjordes ganska kort efter Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Enligt Bergman själv gjordes Efter repetitionen enbart för tv, men observera att filmfotograf ändå är Bergmans parhäst Sven Nykvist. Man var ett litet team, enbart tre skådisar, spelade in på 16 mm i en studio på Filmhuset. När filmen sen släpptes till utländska distributörer så var de dock snabba med att visa den på bio. Detta faktum gjorde Bergman rasande. Det var ju den magnifika Fanny och Alexander som skulle vara hans sista riktiga biofilm. Haha, ja, man får inte alltid som man vill.

Erland Josephson spelar en version av Ingmar Bergman själv, det är alldeles uppenbart. Henrik Vogler (Vogler, givetvis), som han heter här, är en gammal regissör som ska sätta upp Strindbergs Drömspelet för femte gången. Bergman själv satte upp pjäsen fyra gånger, varav en gång för televisionen i en uppsättning som jag själv sett som en del av detta galna Bergman-projekt. Man märker när man genomför såna här retrospektiv att det är samma saker som återkommer gång på gång på gång. På gång.

Lena Olin (dotter till Bergman-skådisen Stig Olin!) spelar den unga skådespelerskan Anna Egerman (Egerman, förstås; då är det bara Vergerus som saknas) som ska göra Indras dotter. En eftermiddag efter repetitionen dyker hon upp på scenen för att ”leta efter sitt armband” som hon har ”tappat”. Regissören har sin vana trogen dröjt sig kvar för att vila och filosofera över dagens arbete. De inleder ett samtal om teatern, skådespeleri och de roller vi kanske alltid spelar. Preeeetto. Ja, kanske, lite.

Nja, det här var inget vidare. Det är Bergmans kärleksförklaring till teatern, skådespelare och arbetet på teatern med dessa skådisar. Det är ett rent kammarspel där två personer rakt upp och ner pratar med varandra. Eller snarare framför skrivna repliker till varandra. Det kan bli lite tradigt till slut, trots att filmen bara är 70 minuter lång. Det ska dock sägas att både Josephson och Olin är helt ok. Josephson har en fascinerande och samtidigt behaglig röst. Den är rogivande att lyssna på. När Josephson pratar är det som att han ibland förlorar sig själv i sina repliker och glömmer bort var han är, ungefär som i den här underbara scenen från Fanny och Alexander.

Jag vet inte om jag ska ta upp det faktum att den här tv-filmen aldrig hade gjorts idag, i alla fall inte på detta vis. Här har vi en ung kvinnlig, oerfaren, beundrande skådis och en äldre regissör och kulturman. Att det skiljer typ 40 år mellan de båda är inget som betraktas som nåt konstigt. Ja, de inleder nämligen ett typ av förhållande under filmens gång. Fast jag måste ändå säga att det hela tar en vändning som kändes lite annorlunda då de i slutet spelar upp en sorts teaterscener för varandra där de återger hur de tror att deras förhållande kommer bli framöver. De bollar tankar och idéer på ett jämlikt sätt då.

Det som livade upp filmen var när Ingrid Thulins rollfigur, Rakel Egerman, gör entré i en återblicksscen. Den utspelar sig tio år tidigare på samma teaterscen, men Olins rollfigur är kvar i bild, först som Olin själv men sen plötsligt som en yngre skådis som gestaltar henne som barn. Jag tyckte det blev en helt annan dynamik och nerv när Thulin dök upp. Hon är som ett yrväder som gråter, skrattar, är grov i mun, pratar snusk och är sårbar om vartannat. Om ni inte förstått det så är Rakel alltså Henriks gamla älskare och dessutom Annas mor. Jo, ehe.

Slutligen en liten notis om hur verkligheten ibland imiterar konsten. Anledningen till att Olins rollfigur Anna låtsas ha glömt sitt armband är för att hon vill berätta för Henrik att hon är gravid och kanske inte kan vara med i pjäsen. Två år efter filmen Efter repetitionen kom så satte Bergman, i verkligheten, upp en pjäs på Dramaten där just Olin spelade huvudrollen. Under repetitionerna visade det sig att Olin var gravid (gissa vem som var far till barnet? <Örjan Ramberg/> av alla) och att hon kanske inte skulle kunna vara med under alla föreställningar. Vilken pjäs handlade det om? Jo, givetvis Strindbergs Ett drömspel som Bergman då satte upp för fjärde och sista gången. Olin spelade Indras dotter gravid med sin son. Ridå!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Beröringen (1971)

Beröringen är en något udda fågel i Bergmans filmproduktion och jag kan väl direkt säga att den aldrig fick tillräckligt med luft under vingarna för att lyfta. Filmen var inte ointressant att se, speciellt inte under den här typen projekt när man betar av en regissörs hela katalog, men bra var den inte.

Av nån anledning ser vi Elliott Gould (!) i en av huvudrollerna. Ja, eller anledningen är förstås att filmen är producerad av amerikanska pengar i form av tv-bolaget ABC. Bergman var het på den här tiden, hade vunnit två Oscars och kunde inte göra ett misstag eller en dålig film. Så var hans status. Fram tills dess hade han motstått frestelsen och fortsatt spela in sina filmer med svenska skådisar och på svenska. Den här här gången stod han inte emot. Pengar lockar väl alla, antar jag.

I huvudrollerna ser vi Bibi Andersson och Max von Sydow som de äkta makarna Karin och Andreas Vergerus (klassiskt Bergman-namn) samt Gould som den amerikanske arkeologen David Kovac. Karin (hemmafru?) och läkaren Andreas lever i vad som tycks vara ett lagom lyckligt äktenskap men där saknas kanske lite äventyr. Just ett äventyr får dock Karin när hon inleder ett förhållande med David som besöker Sverige och Gotland för en utgrävning i en gammal kyrka där man har hittat en unik madonnastaty i trä.

Filmens stora problem är att relationen mellan Karin och David delvis känns helt obegriplig. David är som ett barn, en barnunge. Han agerar slumpmässigt och oberäkneligt och jag har svårt att se varför Karin skulle lockas av denne man. Men det kanske är så enkelt att hon lockas av affären i sig, i alla fall till en början. Ja, Karin förklarar t.o.m. det för David första gången de träffas i hans lägenhet. Hon är inte alls säker på att hon är kär i honom men hon gillar uppmärksamheten och… äventyret.

Trots dessa förklaringar så framstår David ändå som något av en stalker. Ibland blir han till synes utan förklaring arg, våldsam och skäller ut Karin för att hon lever ett så borgerligt, tryggt och instängt liv. Nej, scenerna mellan Karin och David känns konstiga, lika konstiga som deras relation. De påstår att de inte kan leva utan varandra men det känns inte som att de har speciellt roligt ihop. Det är som att Bergman har hoppat över den biten av filmen, vilket gör det svårt att relatera till rollfigurerna.

Det finns ett undantag då faktiskt vi fick se en bra scen mellan Karin och David. Ja, främst är det Karin, och Gunnar Ekelöf, som står för det fina. Karin läser dikten Sång av sin favoritpoet Ekelöf. Först läser hon en strof på svenska och sen översätter hon för David på engelska. Bibi Andersson läser vackert och David är inte irriterande för en gångs skull.

Med denna scen i åtanke framstår det som mycket märkligt att filmen även spelades in helt på engelska. Den amerikanska publiken klarar ju inte av att läsa undertexter som bekant, så i den versionen av filmen pratade alla engelska med varandra och det gällde även Karin och Andreas när de var ensamma med varandra. Som tur var så lyckades jag få tag i en version där man blandar svenska och engelska, och det talas engelska endast i scener där David är med. Karin säger t.o.m. vid ett tillfälle att det är svårt att uttrycka sig på ett språk som inte är ens modersmål, dvs modersmålet svenska.

Filmens behållning för min del var Bibi Andersson, och de mer vardagliga scenerna mellan Karin och Andreas eller med Karin ensam. Här hade filmen en humoristisk touch som jag uppskattade, som t ex när Karin ska klä sig inför sin dejt med David och inte kan bestämma sig för vad hon ska ha på sig. Den scenen var som tagen ur en modern romantisk komedi. De mer vardagliga scenerna bjöd även på sköna hemmamiljöer à la tidigt 70-tal med produktplacering, köksinredning med träytor, diabildsvisning (!), gamla härliga telefoner (bl a en Kobra!), skrivbord med häftapparat och hålslagare. Film som tidsdokument ska aldrig underskattas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kul och skratt vid frukosten!

En glad (!) Max von Sydow

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Ok då, nu måste jag åka!”

Träskor och träytor

Kobran!

Dreamcatcher (2003)

Medan jag är på skidresa i de franska Alperna sköter bloggen sig själv och idag handlar det om en Stephen King-filmatisering, inte en av de mest hyllade kan väl säga utan att vara helt ute och cykla. Min text om Dreamcatcher skrevs i maj 2003.

Jag har sett Drömfångare (Dreamcatcher, 2003) som handlar om fyra män som varje år samlas i en jaktstuga på landet. Denna gång blir det dock snöstorm och så får de besök av en förvirrad man plus att mängder av djur flyr från skogen. Märkliga saker sker helt enkelt. Våra fyra vänner har vissa telepatiska krafter som de utnyttjar då och då. Dessa krafter hänger samman med händelser (som visas i tillbakablickar) som skedde 20 år tillbaka i tiden kring en gemensam vän vid namn Duddits.

Filmen bygger på en Stephen King-bok som är helt ok ©. Boken är lite spännande, lite äcklig, dock lite för lång och utdragen. Filmen har endast en av dessa egenskaper… Ja, ni gissade rätt: den är för lång. Filmen börjar ok, lite som en psykologisk thriller där både rollfigurerna i filmen och publiken funderar på vad som egentligen händer. Men sen när monstret, i form av en intergalaktisk bajskorv visar sitt fula tryne, då det är meningen att man ska bli rädd, blir det mest komiskt. Resten av filmen känns som en lång transportsträcka mot slutet. Betyget blir 2/5. Bottenbetyg undviks pga början samt skildringen av hur en av ”hjältarna” blir ”instängd” i sin egen hjärna när hans kropp tas över av en elak utomjording.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jason Lee och en intergalaktisk bajskorv a.k.a ”shit weasel”

Beauty and the Beast (2017)

Här kommer en ”recension” i form av en tankeström baserad på mina anteckningar från när jag såg ”live-action”-versionen av Disney’s Beauty and the Beast. En s.k. tankeströmsrecension.

Det är en klassisk saga om den inre skönheten.

Jag tror inte Alicia Vikander hade funkat i rollen som Belle. Eller jo, det hade hon nog, förutom i scener när det ska sjungas. Fast är det verkligen Emma Watson som sjunger?!

Jag tyckte det var roligt när Belle uppfinner tvättmaskinen för att få mer tid att läsa.

ÅH NEJ! – nu börjar de sjunga igen. Jobbigt!

Det är lite tråkigt att allting är cgi-miljöer. Det påminner mig en del om Narnia-filmerna i det avseendet. Det är så långt ifrån en filmfilm man kan komma.

Sångnumren är jobbiga men de är inte så frekvent förekommande som jag befarade.

Är LeFou gay och kär i Gaston?

Det är tråkigt att monstret är en cgi-skapelse. Gör en mask istället. Det blir så mycket mer levande.

Alla föremål i slottet fick vi se alldeles för kort tid som människor innan de förvandlades till ting. Det gjorde att kopplingen till dem saknades för mig.

Musikalnumret när alla föremål sjunger under middagen var tråkigt. Det förekommer referenser till: Esther Williams, Singin’ in the Rain och en hel radda musikaler. Min reaktion: mest segt. Det är en helt meningslös scen med bara cgi. Mänskligheten är totalt borta.

Vissa sånger funkar, när de driver handlingen framåt och beskriver nåt nytt som vi inte redan vet. Men t ex monstrets sång i slutet, det blir ju bara tårta på tårta.

Jaha, och där kom referensen till Frankenstein: bybor med facklor.

Nja, en ganska meningslös film och en tråkig slutfajt dessutom.

Slut på tankeströmmen.

Det känns som jag är ganska snäll när jag delar ut en tvåa men jag tror det är själva sagoelementet som jag är svag för. Jag brukar vara det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep