Extinction (2018)

I onsdags skrev jag om Prospect, en av alla science fiction-filmer från 2018. Prospect är ett exempel på när filmmakare med ganska små medel, precis lagom och snyggt gjord cgi, en tänkvärd historia, ett manus med flera lager, och bra skådespelarinsatser, lyckas få till en sf-pärla.

Extinction är motsatsen av allt detta. Nästan. Jag överdriver kanske lite. Extinction är en Netflix-film som känns hoprafsad av några som inte riktigt brunnit för filmen och inte haft en tydlig vision.

Först och främst är miljöerna kalla och sterila. Det känns som att hela filmen är inspelad i Solna Business Park. Där vill ingen vettig människa bo. Jag har jobbat där, vilket var helt ok, men att bo där?! Inget känns inbott. Allt, inklusive vanliga bostäder, känns mest som opersonliga företagsmiljöer. Jag kan ju inte låta bli att jämföra med Prospect där allt var slitet och äkta.

Nu är ju Extinction en helt annan film som utspelar sig i en stad på en framtida jord och inte på en avlägsen måne i ett annat stjärnsystem. Då vore det ju konstigt om det skulle vara samma typ av miljöer. Men det kan inte hjälpas; jag tycker inte man lyckas att få det att kännas på riktigt. Allt känns som kulisser och utan de där små detaljerna som gör att miljöerna känns levande.

I filmen spelar Michael Peña en pappa som ser syner och drömmer mardrömmar om en utomjordisk invasion. Dröm och verklighet börjar flyta ihop för honom. Hans fru (Lizzy Caplan) vill att han ska gå till en psykolog för att få hjälp, men när han till slut går dit händer det konstiga saker som gör att han inte kan lita på nån.

I inledningen är Peña en sån där klassisk slarverpappa som missar sin dotters födelsedag eller framträdande i skolan. Han sviker sin familj ständigt och jämt. Det är som upplagt för att han ska sluta som hjälte och få bevisa att han är super dad. Och när den där invasionen faktiskt sker så ser det ut som att han kan få chansen.

Nu tar filmen en annorlunda vändning som jag faktiskt inte riktigt såg komma. Det är en ganska bra twist, men det är inte mer än en twist. Det finns liksom inget djup i en twist. Allt det vi har sett tidigare i filmen ska vi nu se i ett nytt ljus. Men det spelar ingen roll då jag ändå upplevde den delen av filmen som jag gjorde när jag såg den – och jag upplevde att det var ganska tråkigt. Så även om twisten hjälpte en del så kan den inte göra filmen som helhet speciellt mycket bättre.

Jag ger denna svaga blandning av Take Shelter, War of the Worlds, No Escape och valfri Shyamalan-film en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bling Ring

The Bling RingTitel: The Bling Ring
Regi: Sofia Coppola
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Sophia Coppola gör filmer som tilltalar mig. Det finns en lätthet och melankoli i dem som gör att de är filmer som trevliga att avnjuta. Det enda problemet kan vara att de kanske inte gör nåt vidare intryck vare sig under eller efter filmen. Det kanske delvis är därför jag aldrig kom mig för att se Somewhere på bio. Det kan också bero på att jag tyckte Marie Antoinette var ett sömnpiller. Jag hade helt förträngt den filmen men hittade min recension nu när jag kollade upp vad jag tyckte om Soffias filmer.

Jag har fortfarande inte sett Somewhere. Det var nåt med handlingen i den som bara lät tomt och tråkigt. Det finns nåt här som verkar vara återkommande i Coppolas filmer. Yta, en känsla av tristess, ett sökande efter nåt, vet inte riktigt vad, jag skulle kunna dra till med några klyschor, typ ”att bli sedd”.

Varför såg jag The Bling Ring på bio? Jag hade hört talas om den en hel del i de podcasts jag lyssnar på, bl a hade Kino sett den i Cannes och tyckte den bra. Jag gillade storyn som baseras på verkliga händelser. Det var händelser jag inte hade hört talas om innan men när jag fick höra vad filmen handlade om så blev jag nyfiken.

I Marie Antoinette hade Coppola och hennes team tillgång till slottet Versailles i Paris. Här har man fått tillåtelse av Paris Hilton själv att filma i hennes lilla stuga. Detta gav en autentisk eller i alla fall dokumentär känsla. Hilton är själv med som sig själv vid nåt eller några tillfälle. Undrar hur det är för Paris att ha kuddkrig hemma hos sig själv?

Vad handlar det hela om? Jo, om uttråkade och kändisfixerade valley girls i Los Angeles som för att de kan det rånar kändisar när dessa kändisar är bortresta. Paris har t.o.m. lämnat nyckeln under dörrmattan (tydligen sant). Eller handlar filmen egentligen om det? Jag tycker nästan det är två filmer i en. En film om The Bling Ring som rånargänget kallades och en film om Marc som var huvudperson i mina ögon. Marc (Israel Broussard) är en ung kille som känner sig utanför. Tydligen flyttar han från skola till skola. Jag minns inte riktigt varför. Hamnade han ofta i trubbel, det kändes inte riktigt så? Visst var han gay också? Marc kändes som en person som inte ville hamna i bråk med nån, men men…

När kommer till en ny skola i Hollywood träffar han snabbt och blir jättebundis (utan nån tydlig anledning) med Rebecca (Katie Chang). Rebecca och hennes kompisar är… inte trevliga. Alla huvudpersonerna i filmen motsvaras av verkliga personer som jag inte tänker följa på Twitter, inte googla för att se hur de ser ut, jag tänker anstränga mig för att inte komma ihåg deras namn. Men det är svårt. Man vill ju gärna se hur dessa idioter ser ut, inte sant?

Den enda någorlunda sympatiska personen är Marc. Det känns som han dras med lite mot sin vilja även om den viljan är ganska svag när väl rånarhjulet är satt i rullning. Sen hade han väl kanske också nån sorts kläddesignerambitioner vilket var mer än de andra tjejerna hade. Har jag helt fel eller är Israel Broussard en kommande ungdomsstjärna? En lite tjockare variant av Justin Bieber liksom.

Det är lustigt att jag gillar filmen. Jag borde nästan inte det. Det mesta jag skrivit om hittills har inte varit speciellt positivt. Det är som två olika filmer, det skaver lite, personerna som skildras är osympatiska, allt är yta, filmen har ingen egentlig historia, ingen av personerna utvecklas eller genomgår nån förändring. Den känns tråkig.

Men. Ändå gillar jag den. Jag tror det kan vara själva skildringen av det här tråkiga och ytliga. Det är en bra bild av vårt mobiltittande, Twitterföljande och Instagramfotande samhälle helt enkelt. Sen förekommer det även två scener som var det gjorde att det blev en fyra till filmen. Ett: Marc dansar, åmar sig, klär sig framför sin datorkamera i en scen som stack ut. Två: Rebecca (Katie Chang) betraktar sig själv med en äcklig självuppskattning (kanske lite förakt?) i en spegel hemma hos nån kändis. Det här var långa scener, längre än vanligt, och det fanns nåt hos dem som gjorde att tiden stod stilla.

Jo, just det, jag höll ju på att glömma. En viss annan filmspanare nämnde i sin recension att Emma Watson inte var bra, att hon spelade över. Jag tyckte hon fick till det ganska så perfekt. Jag tror det är en ganska bra återgivning av stilen som gäller i dessa kretsar. Det finns en skön scen när Emmas rollfigur, efter att ligan åkt fast, ska bli intervjuad i nåt sorts hemma hos-reportage som var spot on. Hennes sätt att försöka hindra mamman från att ta fokus var klockrent. Apropå mamman (som var ett stort fan av självhjälpstekniken The Secret) så tyckte jag Leslie Mann var bra i den rollen. Uuuuuh, läbbigt.

4-/5

Andra som har sett The Bling Ring: Henke (som inte var ett fan och kallade mig troll som gillade den) och Fiffi som ska ge utslagsröst… och det ser inte bra ut tyvärr (men jag lurade henne att se den på bio i alla fall :)).

%d bloggare gillar detta: