Extinction (2018)

I onsdags skrev jag om Prospect, en av alla science fiction-filmer från 2018. Prospect är ett exempel på när filmmakare med ganska små medel, precis lagom och snyggt gjord cgi, en tänkvärd historia, ett manus med flera lager, och bra skådespelarinsatser, lyckas få till en sf-pärla.

Extinction är motsatsen av allt detta. Nästan. Jag överdriver kanske lite. Extinction är en Netflix-film som känns hoprafsad av några som inte riktigt brunnit för filmen och inte haft en tydlig vision.

Först och främst är miljöerna kalla och sterila. Det känns som att hela filmen är inspelad i Solna Business Park. Där vill ingen vettig människa bo. Jag har jobbat där, vilket var helt ok, men att bo där?! Inget känns inbott. Allt, inklusive vanliga bostäder, känns mest som opersonliga företagsmiljöer. Jag kan ju inte låta bli att jämföra med Prospect där allt var slitet och äkta.

Nu är ju Extinction en helt annan film som utspelar sig i en stad på en framtida jord och inte på en avlägsen måne i ett annat stjärnsystem. Då vore det ju konstigt om det skulle vara samma typ av miljöer. Men det kan inte hjälpas; jag tycker inte man lyckas att få det att kännas på riktigt. Allt känns som kulisser och utan de där små detaljerna som gör att miljöerna känns levande.

I filmen spelar Michael Peña en pappa som ser syner och drömmer mardrömmar om en utomjordisk invasion. Dröm och verklighet börjar flyta ihop för honom. Hans fru (Lizzy Caplan) vill att han ska gå till en psykolog för att få hjälp, men när han till slut går dit händer det konstiga saker som gör att han inte kan lita på nån.

I inledningen är Peña en sån där klassisk slarverpappa som missar sin dotters födelsedag eller framträdande i skolan. Han sviker sin familj ständigt och jämt. Det är som upplagt för att han ska sluta som hjälte och få bevisa att han är super dad. Och när den där invasionen faktiskt sker så ser det ut som att han kan få chansen.

Nu tar filmen en annorlunda vändning som jag faktiskt inte riktigt såg komma. Det är en ganska bra twist, men det är inte mer än en twist. Det finns liksom inget djup i en twist. Allt det vi har sett tidigare i filmen ska vi nu se i ett nytt ljus. Men det spelar ingen roll då jag ändå upplevde den delen av filmen som jag gjorde när jag såg den – och jag upplevde att det var ganska tråkigt. Så även om twisten hjälpte en del så kan den inte göra filmen som helhet speciellt mycket bättre.

Jag ger denna svaga blandning av Take Shelter, War of the Worlds, No Escape och valfri Shyamalan-film en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

2 Responses to Extinction (2018)

  1. Steffo says:

    Jag inser nu att jag faktiskt inte skrivit om rullen själv, trots att det var ett tag sedan jag såg den. Kan det bero på att den inte satte så stort avtryck…?
    Håller med om slarvigheten.
    Twisten är ju rätt lurigt att se komma…det får man ge den. Men det är kanske också allt.

    Trevlig helg! 🙂

    • Jojjenito says:

      Hehe, ja, den försvann snabbt ur sinnet. Väldigt generisk (ja, förutom twisten då möjligen). Tur att jag skrev om den nästan direkt efter att ha sett den. 🙂

      Tack detsamma, och ha det bra i hufvudstaden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: