Ma Rainey’s Black Bottom (2020)

11 december, 2022 4 kommentarer

Vi befinner hos till en början i Den Djupa Södern bland moonshine och blues. Ma Rainey (Viola Davis) sings the blues på sitt sätt. Ett sätt som kanske inte uppskattas fullt ut av musikproducenter i Chicago när det ska spelas in skivor där.

Chadwick Boseman, i sin sista film (!), spelar Levee, en ung trumpetare som vill gå sin egen väg, starta sitt eget band, spela sin egen musik. Inte oväntat skär det sig mellan Ma och Levee. Ma tycker förstås inte att det ska komma nån ungtupp med trumpet och säga att man ska spela swing. Nä, här är det old school blues som gäller.

När vi får träffa Levee i Chicago i inledningen påminns jag av Spike Lees Malcolm X då den unge X är i samma stad och hustlar sig fram genom tillvaron.

Det känns tydligt att filmen är baserad på en pjäs, skriven av August Wilson. Vi bjuds på långa sekvenser där bandet i väntan på att spela in sitter och snackar. Pianisten Toledo, spelad av Glynn Turman (borgmästaren från The Wire, yay!) är en fundersam typ som gillar att komma med filosofiska inlägg om världen de lever i.

En film som har många likheter med Ma Rainey’s Black Bottom är One Night in Miami som ju även den bygger på en pjäs. En grupp svarta snubbar sitter och diskuterar om hur de ska kunna göra sin grej i en värld som styrs av vita. Precis som i den filmen har alla olika synsätt på hur det ska gå till.

Jag tycker att One Night in Miami gjorde sin grej på ett betydligt bättre och mer underhållande sätt. Slutet i Ma Rainey’s Black Bottom tog mig dessutom på sängen och jag fann det rätt så obegripligt. Vad gör karln, tänkte jag? Ja, han har haft det jobbigt och det kan slå slint men…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

9 december, 2022 7 kommentarer

En kortis om Quentin Tarantinos senaste Once Upon a Time in Hollywood kommer här. Hmm, Tarantinos filmer. Det var alltid ett event förr i tiden.

Rick Dalton (Leo) och Cliff Booth (Brad) är perfekta namn på våra huvudfigurer. Rick dricker sprit och Brad dricker selleridrink.

Det är värre att falla från en hög Hollywood-karriär som Rick gör jämfört med Cliff som bara struttat along som stuntman. Då har man liksom inget att fall från, förutom hustak.

Al Pacino dyker upp och jag tänker direkt på The Irishman.

Det förekommer en hel del riktigt starka scener. Bäst är Rick och den lilla tjejen på inspelningsplatsen.

Eftersom det handlar om Hollywood så är det givetvis mycket om film i filmen, vilket alltid är roligt.

Oj, jag gillar slutet. Hur det ändrar på verkligheten. Rick and Cliff save the day! Kanske går det bra för Rick trots allt, i alla fall i den här versionen av verkligheten.

Under långa perioder var jag tyvärr rätt så oengagerad. Som jag nämnde så förekommer det en hel del starka scener men jag känner ändå inte filmen i hjärtat. Dagen efter titten så sjönk fyran till 3,5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Post (2017)

7 december, 2022 2 kommentarer

The Post är murvelporr av bästa märke. Ja, kanske inte i nivå med All the President’s Men och Spotlight men klart godkänt. Det är en skådespelarnas film med Meryl Streep och Tom Hanks i det främsta ledet. Steven Spielberg kan det här med att göra film. Det är rejält alltsammans och så långt ifrån den cgi-fylla Ready Player One man kan komma. Mina tankar går av nån anledning till Palme-mordet och i synnerhet Ebbe Carlsson-affären. Det är nåt med hur en ”affär” börjar med en sak men sen spinner ut ur kontroll och man glömmer hur allt började. Jag tänker även på filmerna Snowden och The Report som tar upp liknande ämen. Filmen kommenterar på ett något övertydligt sätt hur dagens sociala medier fungerar, och att det egentligen inte var nån skillnad med hur det funkade då. Gamla papperstidningar, vilken grej egentligen. Man måste tänka efter en del innan man publicerar, inte bara räkna till tio innan man skickar iväg en twee… toot.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ford v Ferrari (2019)

4 december, 2022 2 kommentarer

Ford v Ferrari (eller Le Mans ’66 som den fick heta i Europa) börjar som en mysig matinéfilm, varken mer eller mindre. Men regissören heter James Mangold och därför är det här en filmfilm. En rejäl film med bra skådespelare och äkta miljöer, kläder och bilar. Filmen fick mig att dra paralleller till min egen arbetsplats och hur det funkar i företagsvärlden. Det är mycket politik och prestige som spelar in i besluten som tas. Tracy Letts är en favoritskådis. Här är han perfekt som Henry Ford II. Frågan är om han är filmens skurk eller hjälte? Det var även en nostalgitripp att se Remo Girone som Enzo Ferrari. Remo Girone frågar ni er? Jo, det är ju den vidrige (eller?) Tano Cariddi från den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Från den italienska maffiaserien Bläckfisken: Tano Cariddi spelad av Remo Girone. Ögonen.

Arkiverad under Action, Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Square (2017)

2 december, 2022 2 kommentarer

Ruben Östlund är något av en svensk favoritregissör. Jag har sett alla av hans filmer utom hans andra (De ofrivilliga) och hans senaste (Triangle of Sadness). Medelbetyget är högt på de fyra jag har sett: 4/5. The Square var alltså inget undantag. Det är möjligt att Östlund har upprepat sig själv ett tag. Trots att Play kanske är hans bästa film så kände jag redan då att han kanske borde testa nåt nytt. Men varför ändra ett vinnande koncept? The Square är både rolig och pinsamt obehaglig. Claes Bang är strålande i huvudrollen som en museichef som råkar ut för ett mediedrev. Apimitatören Terry Notary (bättre än Andy Serkis?) dominerar fullkomligt i filmens bästa sekvens som i steg för steg eskalerar från rolig via jobbig till läskig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Minari (2020)

30 november, 2022 6 kommentarer

Minari är namnet på en grönsak som är populär i Sydostasien, inte minst i Sydkorea. Det är även namnet på ett drama om en familj som invandrat från just Sydkorea till USA.

En dag bestämmer pappan (Steven Yeun) att man ska flytta från Kalifornien till en mer osäker tillvaro i Arkansas där han vill bedriva jordbruk och sälja koreanska produkter. Obs! Beslutet tar han utan att först meddela resten av familjen. Mm, ja, nåt är fel i relationen mellan man och fru (Han Ye-ri), det är uppenbart.

Efter ett tag inser jag att filmen utspelar sig på 80-talet, under Reagan-eran. Men eftersom den utspelar sig på den amerikanska landsbygden så känns den tidlös.

Jag känner ett visst mys då filmen ganska lugnt puttrar vidare. Jag känner samtidigt ett visst obehag då förhållandet mellan man och fru inte är sunt. Mannen är besatt av att få jordbruket att fungera, helst utan nån hjälp överhuvudtaget. Nu tar han ändå hjälp av en excentrisk granne (Will Patton). Grannen är en sån där figur som är lustig men du vet aldrig riktigt var du har honom.

En bit in i filmen anländer mormor från Sydkorea för att passa barnen. Nu tar handlingen en liten omväg ett tag då mannen i princip försvinner ur bild. Fokus är på barnen, mamman och mormorn. Jag tyckte relationen mellan sonen och dottern var fin och fint skildrad.

Mot slutet eskalerar det hela för vår familj. Allt ser ut att ordna sig men så sker katastrofen, vilket kanske var det bästa då det fick familjen att sluta sig samman men öppna sig för varandra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

BlacKkKlansman (2018)

23 november, 2022 7 kommentarer

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Two Popes (2019)

20 november, 2022 2 kommentarer

”Pax vobiscum”

Fernando Meirelles The Two Popes var en betydligt mer intressant film än jag förväntade mig. Vi får träffa två helt olika personer och personligheter i form av den (i hemlighet) avgående påven Benedict (Anthony Hopkins) och den som Benedict vill ska bli ny påve, Bergoglio från Argentina (Jonathan Pryce).

Båda kyrkomännen vill hoppa av sina kristna banor. Bergoglio för att han skäms över sitt beteende under junta-tiden. Han har tappat tron. Benedict är gammal och förlegad och vet att hans tid är kommen. De båda spenderer ett antal dagar med att samtala med varandra och det är i princip detta filmen går ut på. Och jag gillar den!

Meirelles gillar innovativ klippning. Det hoppas friskt mellan olika sekvenser, dåtid och nutid. I slutändan är ändå samtalen mellan Hopkins och Pryce det som är filmens behållning. Framförallt bjuds vi här på fint skådespeleri.

Jag gillar hur filmen framställer de båda gubbarna som vanliga människor. Måhända är det popewashing men jag köper filmen som helhet och det den försöker säga. De allra flesta är bara människor. Benedict känns som en ensam person som måste vara strikt men som vill ha vänner, fest och som mest av allt gillar att titta på Kommissarie Rex.

En märklig detalj var att det dök upp bisarrt många svenskkopplingar i filmen. En svensk flagga i publiken när den nya påven ska väljas (what?), Zarah Leander, ABBA, och så spelas även sången ”Antiphone Blues” med Arne Domnérus på sax och Gustaf Sjökvist på kyrkoorgel. Obskyrt (vem letade upp den här låten?) men den passade in som en gestaltning av huvudpersonernas olika personligheter. Bergoglio mer jazzig och Benedict mer kyrklig. Eller var det egentligen så, eller bara en följd av deras olika positioner? Nåväl, det är i alla fall ett samtal i bägge fallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

”Antiphone Blues” – Arne Domnérus och Gustaf Sjökvist inspelad i Spånga kyrka 1974

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Roma (2018)

16 november, 2022 3 kommentarer

Alfonso Cuarón gjorde 2013 mästerverket Gravity. Hans nästa film blev en aning annorlunda. Roma är ett svartvit drama som skildrar Cuaróns uppväxt i Mexico City.

Jag är inte säker på vad filmen vill säga egentligen. Kanske att alla människor har en egen historia, ett liv, och det gäller även en till synes obetydlig barnflicka som familjen liksom bara räknar med ska finnas där.

Det förekommer många hundar (speciellt en som bajsar orimligt mycket) och även många bilder med vattenpölar som saker speglar sig i. Mina tankar gick till Tarkovskijs Stalker som har ett liknande bildspråk. I Roma dyker det ofta upp ett flygplan i den där spegelbilden. Ska det representera en annan värld att drömma sig bort till kanske?

En annan Cuarón-film jag kom att tänka på var Children of Men (även den ett mästerverk, för övrigt). Precis som i den är en viktig del av historien i Roma att en gravid och hjälplös kvinna ska räddas ur kaos.

Roma är givetvis ruggigt välgjord men den berör inte (mig). Att jag varit i Mexiko och känner igen miljöerna kan bidra till varför jag ändå delar ut en trea, förutom det tekniska hantverket. Men varför det står en norrman i monsterkostym och sjunger en norsk visa under en skogsbrand är fortfarande oklart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Cargo (2017)

4 november, 2022 Lämna en kommentar

Det är lite The Walking Dead över Cargo, denna australiska postapokalyps-rulle. Världen har drabbats av en pandemi som gör folk galna på 48 timmar. Hur blir man smittad? Jo, genom att bli biten förstås. Filmens tema är tydligt: en man gör allt han kan för att skydda sin fru och sin lilla dotter. I sin kamp för överlevnad så blir han i princip en djurisk urvarelse.

Att jag drar paralleller till The Walking Dead beror på, förutom de uppenbara likheterna i handlingen, att det framgår med all önskvärd tydlighet att det är människan själv som är den värsta fienden mot sig själv i en katastrofsituation. Misstänksamheten och avundsjukan väcks verkligen till liv. Om man passerar en grupp människor som har det hyfsat bra i en fristad så gör nog man bäst i att just passera.

Jag gillar en del av de vardagliga detaljerna som förekommer. Ja, de är vardagliga detaljer för människorna i filmen. Som t ex ett sorts zombie survival kit som inkluderar en nål att skjuta in i örat på sig själv och en klocka som räknar ner från 48 timmar.

Pappan i huvudrollen spelas av Bilbo himself, ja, Martin Freeman alltså, inte Ian Holm. Freeman är helt ok, och är rätt så bra på att spela en vanlig person som hamnat i en fruktansvärd situation.

En bit in i filmen dyker det upp en aborigin-tjej som påminde en del om Michonne i The Walking Dead. En tuff tjej som lärt sig att överleva, helt enkelt.

Är det politiskt inkorrekt att tycka att det blir lite fånigt att de vita i filmen framställs som världens ondaste människor medan ursprungsbefolkningen är nobla, förstår naturen och dessutom på nåt sätt visste att pandemin var på väg? Det känns som att man slår in öppna dörrar här.

Jag tyckte även det var lite synd att filmen är så familjevänlig. Det förekommer ju inget gore alls, trots att potentialen ju finns där. Istället blir det smörigt och för snällt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Det finns fler filmer som heter Cargo, t ex en från 2009 och den har jag skrivit om på bloggen tidigare.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →