Blindness (2008)

I fredags handlade det om Fernando Meirelles lyckade och klart sevärda Guds stad. Varför inte följa upp det med ytterligare en Meirelles-film. Blindness var en film som jag trodde på men det blev platt fall. Min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Fernando Meirelles tidigare filmer Guds stad och The Constant Gardener har jag verkligen gillat. När jag satte mig ner för att se hans senaste rulle så hoppades jag i alla fall på en sevärd film. Blindness utspelar sig i en okänd stad där plötsligt en märklig sjukdom sprider sig; folk blir helt enkelt blinda. Panik sprider sig och de som har smittats sätts i karantän. Vi får följa en grupp personer (de första att bli smittade), däribland en ögonläkare (Mark Ruffalo) och hans fru (Julianne Moore). Frun har i själva verket inte blivit smittat men simulerar för att få följa med sin man in på den anstalt där de blinda spärras in.

Upplägget lät riktigt intressant och i händerna på en skicklig (trodde jag) regissör så borde det inte gå att sabba detta. Men ack så fel jag hade. Det visade sig att filmen var en sorts sf-rulle med konstnärliga ambitioner. Och inget fel med det, men här tröttnade jag efter fem minuter på fotot (liksom mättat med stor kontrast), den jobbiga ljudbilden (kaos) och den vildsinta klippningen. Det där med ”konstnärligt” foto/klippning är intressant. I The Constant Gardener gillade jag det tydligen skarpt men här tyckte jag det sög. Själva historien i filmen känns helt ologisk. Varför placerar man de smittade på en anstalt helt utan kontroll, och varför går man inte på toaletten bara för att man är blind? Nä, men vi är ju blinda nu, då bajsar vi på golvet.

Den där anstalten de placeras på, hela den miljön, jag var less på den nästan direkt. Alla rollfigurer kändes bara för jobbiga. Det var aldrig en lugn stund i filmen. Det fanns ingen som helst spänning. Jag saknade en ramhistoria. Nu skulle allt berättas i det lilla formatet och det kan funka men då måste det bli intensivt och rollfigurer måste byggas upp. Här skulle det bli intensivt bara med hjälp av foto/musik/klippning och det funkade inte. Det blev bara irriterande efter ett tag. Filmen blev bättre när de kom ut från anstalten, då jag fick mer av ”efter katastrofen”-känsla. Men det var för lite, för sent. Många av miljöerna i filmen var snygga, främst stadsmiljöerna, och jag borde gilla apokalyps-temat också men den här rullen var bara jobbig, ointressant, jobbig, ointressant hela tiden. Jag fick Ascension-vibbar och ville bara att Blindness skulle ta slut, eller att jag själv blev blind, möjligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Filmen bygger på en boken Blindheten (som förmodligen är riktigt läsvärd) av portugisen José Saramago.

Guds stad (2002)

Idag skickar jag upp en riktigt gammal text, som skrevs i oktober 2003 (hugaligen!), om Fernando Meirelles och Kátia Lunds moderna brasilianska klassiker (?) Guds stad (eller Cidade de Deus som originaltiteln är). Jag minns att Guds stad var en sån där typiskt hajpad film som man absolut skulle se (och gilla!) om man var filmnörd.

Guds stad är en hyllad brasiliansk film som handlar om ett gäng ungdomar som växer upp i en kåkstad i Rio de Janeiro. Vi får följa dem under 60- och 70-talen. Huvudperson är Raketen som försöker ta sig ifrån våldet och vill bli fotograf. Alla i filmen, och förmodligen i hela Brasilien, har såna där smeknamn precis som brasilianska fotbollsspelare, typ Moroten, Fenan, Lillen, Tången, Kalufsen, Räkan, etc.

Filmen är en intensiv skildring av en miljö där våldet är en del av vardagen. Historien bygger på verkliga händelser om ett gangsterkrig som blossade upp i Rio. Här får vi se vad som ligger bakom. Det är knarklangning, rån, pistoler, korrumperade poliser och mord, men det finns också på nåt sätt en glädje i filmen. Jag tycker kanske inte det är så där väldigt nyskapande egentligen. Jag har för mig att vissa har kommit med såna kommentarer, Orvar bl a? (Min kommentar: Orvar Säfström, som ledde SVT:s Filmkrönikan vid den här tiden.)

Det finns tidshopp, häftiga bildlösningar, snygga intensiva bildsekvenser men det har vi sett förut. T ex greppet att börja med en händelse, en sorts prolog, och liksom frysa mitt i för att hoppa tillbaks och sen berätta hela historien som leder fram till det som hände i början. Eller att visa en händelse utan att visa riktigt allt och sen visa samma händelse igen och då visa vad som verkligen hände. Men att vi kanske sett det förut spelar i grunden ingen roll för det här är välgjort och spännande. En riktig bergochdalbane-tur som man nog bör se fler gånger och då uppskattar man den ännu mer tror jag. Det är nämligen en strid ström ljud och bilder som man nästan får en överdos av. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Barnet (2005)

Kan det passa med lite belgisk misär denna fina sommarsöndag? Min gamla preblogg-text om Barnet skrevs för ganska exakt tio år sen i juli 2009. Jag ser att jag skriver om ett projekt som aldrig blev av, om Guldpalmen-vinnare. Hmm, det kanske kan vara nåt?

För ett tag sen fick jag för mig att jag skulle se alla Guldpalmen-vinnare. Nu drog aldrig det projektet riktigt igång men nu har jag i alla fall sett 2005 års vinnaren: Barnet av de belgiska bröderna Dardenne. Efter att ha sett Barnet funderar jag på om det kanske vore en bra idé att faktiskt genomföra Guldpalmen-projektet. Barnet handlar om Bruno och Sonia som precis fått en liten bebis ihop. Bruno är en småtjuv som inte verkar bry sig speciellt mycket om varken Sonia eller barnet. Han ägnar sig åt småstölder tillsammans med några skolbarn för att få ihop pengar. Sonia försöker få honom att se att de faktiskt har ett nytt liv att ta hänsyn till och framförallt ansvar för.

Oj, oj, det här var bra. Känslan efter filmen är att det här är några av de mest närgångna skådespelarinsatser jag har sett. Jérémie Renier som Bruno och Déborah François som Sonia är så bra man kan vara. Det var riktigt starkt att se hur karaktärerna förändrades under filmens gång. I början gnabbas de barnsligt med varandra och vill liksom inte låtsas om barnet (åtminstone gäller det Bruno). Sen efter att Bruno gjort det otänkbara att försöka sälja barnet på den svarta adoptionsmarknaden så förändras båda två. Sonia blir en naturkraft som bara ska ta hand om barnet och inte vill ha något med Bruno att göra. Bruno, som är filmens fokus, blir allt mer desperat för att på något sätt ställa allt till rätta.

Sista delen av filmen blir en helvetesresa för Bruno, fysiskt men främst mentalt där han helt enkelt måste acceptera vad han har gjort och att det var fel. Han måste bli vuxen helt enkelt. Han går från att vara en barnslig idiot till att ta sitt ansvar (i alla fall är det det man hoppas på). Filmen har ingen pålagd musik. Det som filmas är det vi får, så att säga. Detta ger en ganska dyster men – när vi kommit in i handlingen och karaktärerna – väldigt närgången och, vilket kanske låter klyschigt, äkta känsla. En sån här typ av film funkar ibland inte. Det kan hända att den bara blir tråkig, och det är möjligt att vissa upplever Barnet som ganska blek och händelselös. Det gjorde inte jag. Alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Il divo – La spettacolare vita di Giulio Andreotti (2008)

Nu blir det italienskt här på bloggen i form av biopicen Il divo. Av nån anledning får jag för mig att min filmspanarkompis Filmitch-Johan skulle kunna uppskatta den här filmen. Johan är lärare till yrket och kanske är det som gjorde att jag tänkte på just honom. För mig var det nämligen en ganska lärorik upplevelse att se Il divo som jag minns det. Min preblogg-text skrevs i september 2009.

Eftersom jag har en kompis som är intresserad av Italien (samhället, kulturen, politiken, maffian, osv) så har jag varit på bio och sett två filmer med italienskt tema. Först ut var en biografifilm om den italienske kristdemokratiske politikern Giulio Andreotti (som vid 90 års ålder fortfarande är senator). Andreotti spelas av Toni Servillo, som även var med i briljanta Gomorra, och han gör en mycket märklig karaktär. Andreotti tassar omkring, han visar inga känslor, han är inte karismatisk – men han är Italiens premiärminister.

Filmen utspelas i början på 90-talet då Andreotti vill bli president. I alla fall så vill hans entourage det. Andreotti själv och hur han tänker förblir något oklart, eller outtalat, filmen igenom. Istället för att bli president anklagas Andreotti för samröre med maffian och att vara inblandad i ett antal mord. Mycket av det som händer i filmen har grund i en händelse i slutet av 70-talet då den italienska politikern Aldo Moro kidnappades och mördades av den väpnade vänsterorganisationen Röda brigaderna.

Hmm, bitvis är det här briljant. Det är en politisk film som samtidigt är poetisk, hur det nu kan gå ihop. Il divo är nästan en konstfilm då musiken och sättet att berätta verkligen sticker ut. Handlingen går inte direkt från a till b så att säga utan är snarare episodiskt. Trots ämnet får jag nästan en surrealistisk känsla. Inledningen är brutal då vi får se ett antal mord, bl a det på den sicilianske domaren Giovanni Falcone (en grym scen med poetisk touch då vi får se en sprängd bil falla i slow motion). Nåt som kanske är till filmens nackdel är mängden scener, mängden personer och hur allting verkar väldigt förvirrande. Jag har helt enkelt inte koll på vem som är vem, och vem som gör vad.

En annan sak som drog ner helhetsintrycket var att visningens inledning stördes av att vissa biobesökare verkade tro att biofåtöljen inte var en biofåtölj utan soffan hemma i tv-rummet. Under förtexterna, då det var helt ljudlöst, tyst, utan musik, och det visades viktiga faktatexter om Andreotti som man var tvungen att koncentrera sig på för att hinna med att läsa – så satt en pajsare och prasslade med sin godispåse under tre fyra minuter. Gah. Vad håller människan på med!? Har hon begravt sina godisbitar under ett lager med metallskrot?! Så svårt kan det väl inte vara att plocka upp en godisbit!?

Hur som helst, jag rekommenderar Il divo om man vill se ett annorlunda drama om det märkliga italienska samhället. Den påminner lite om Gomorra fast det här är mest fokus på den politiska världen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Den andra filmen med italienskt tema som jag refererar till i inledningen av texten var Videocracy och den har jag redan publicerat en text om.

Swimming Pool (2003)

”I just called to say I hate you!”

Mitt i värmeböljan (och jag min tok ska spela tennis idag i 31 graders hetta… svettigt!) skickar jag upp en gammal preblogg-recension av en fransk film med den passande titeln Swimming Pool. Texten skrevs i januari 2008. Den där skolskjutningen jag nämner ägde rum på Jokela skola i november 2007. Jag antar att jag försökte vara ”politiskt inkorrekt” för om jag minns rätt så valde SVT att inte visa Gus Van Sants Elephant just pga skolsjutningen.

När det (trots skolskjutningen i Finland) inte blev Elephant utan Swimming Pool som visades på SVT i höstas så passade jag på att spela in den. Nu har jag sett den. Filmen har en del likheter med Under sanden, även den regisserad av O3 och med en strålande Rampling i huvudrollen. Här är Rampling en deppig deckarförfattarinna som åker till sin förläggares hus i Franrike för att hitta inspiration. Well, nog hittar hon  inspiration allt. Upp dyker nämligen den kaxigt störiga förläggarens dotter och livar upp stämningen.

Det råder en försåtligt vardaglig stämning i både Under sanden och Swimming Pool. Jag har läst kommentarer om filmen där man tycker att den är tråkig, inget händer, osv. Själv tyckte jag den var sevärd och ganska rolig hela tiden. Rampling är skönt bitsk och cynisk i princip hela filmen. Det finns även ett sorts vemod som Rampling får fram med små men effektiva medel. Sen är filmen lite mystiskt och spännande mot slutet. Mmm, jag gillade den, men den är snäppet sämre än Under sanden (4-/5). Och just det, lite så där franskt gubbsjuk är den också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Miraï, min lillasyster (2018)

Under Malmö och Stockholm Filmdagar försöker jag alltid se de få anime-filmer som förhandsvisas där. Nu senast i vintras var det Mamoru Hosodas senaste film Miraï, min lillasyster som ingick i programmet. Hosoda är regissör som jag uppskattar. Han gör mysiga filmer (The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars) där vanliga människor har vanliga problem men där det oftast finns en fantasy-twist med i handlingen.

Miraï, min lillasyster handlar om Kun, en fyraårig pojke som ska få en lillasyster. Det väntas alltså tillökning i familjen. Lillasysterns ankomst är inget Kun uppskattar. Alls. Hon tar ju all uppmärksamhet!

På typiskt Hosoda-viss kastar regissören sen in en fantasy-twist i det hela. När Kun går ut i familjens trädgård för att sura träffar han plötsligt en framtida version av sin lillasyster. Och inte nog med det. Kun möter även andra medlemmar av sin familj från olika tider, både dåtid och framtid. Det är bara fantasin, Kuns fantasi (?), som sätter gränserna. Kun pratar exempelvis även med familjens hund (i nån sorts mänsklig skepnad) och hunden berättar hur han var avis på Kun när han föddes. Innan Kun var det ju hunden som var i centrum. Hmm, visst är det en del av handlingen i Lady och Lufsen?

Som ni förstår så kommer ju Kun genom att höra berättelser från de olika familjemedlemmarna mogna, växa upp, och slutligen acceptera sin lillasyster. Det är lite gulligt, det är det.

Animationen är härligt levande. Jag gillar den handmålade känslan vi får istället för en clean cgi-känsla. Vardagsdetaljer blandas med mer fantasifulla miljöer på ett fint sätt.

Kanske inte lika fint var hur otroligt tafatt pappan i familjen framställdes som när han blev lämnad ensam för att ta hand om barn och hem när frun direkt efter födseln började jobba igen. Mer handfallen hemmaman får man leta länge efter. Jag antar att det skulle vara roligt men det blev mest töntigt.

När jag såg filmen under Stockholm Filmdagar i januari var vi inte många i salongen. Tre stycken tror jag att jag räknande till. Lite synd. Jag tycker filmen är värd fler besökare nu när den till slut får premiär mitt i sommaren och mitt i alla semestrar. Det känns som en premiär i slutet av augusti hade varit smartare?

En detalj jag störde mig på var att det i pressmaterialet inte fanns nån som helst information om vilka skådisar som gjorde de svenska röster. Filmen visades alltså med svenskt tal och då kan väl tycka att sån information borde finnas med. Jag mailade distributören Njutafilms och frågade men det hade de inte koll på.

I vilket fall, det jag skulle komma till var att jag tyckte att de svenska skådisarna gjorde ett ovanligt bra jobb. Jag föredrar givetvis att se filmer på originalspråk eftersom det ger en helt annan känsla. Men här tycker jag man har fått till det riktigt bra. Det kändes inte som b-skådisar som utan inlevelse läste upp repliker. Nej, här fanns både inlevelse och dessutom rätt ton som passade in i filmens stil i övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Miraï, min lillasyster under Stockholm Filmdagar och visst kan den vara värd ett biobesök. Och dessutom funkar det utmärkt att se den med svenskt tal. Nu vet jag även vilka skådisarna är, men den enda som jag känner igen till namnet är dock Sofia Ledarp (från den härliga serien Fröken Frimans krig) som spelade mamman.

The Draughtsman’s Contract (1982)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om The Draughtsman’s Contract skrevs i juni 2009.

Den andra filmen i paret med Greenaway-filmer blev Tecknarens kontrakt. Den är ganska annorlunda jämfört med Dränkta i nummerordning. Men även i den här tidiga Greenaway-filmen är både scenografin och fotot otroligt genomtänkt. Greenaway är intresserad av konst (han ville som barn bli konstnär) och hans filmer är konstverk i sig. Tecknarens kontrakt utspelar sig på en herrgård i slutet av 1600-talet i England. En ganska självgod tecknare får i uppdrag att måla av herrgården. Samtidigt pågår en hel massa intriger, kanske det t.o.m. förekommer mord.

Inledningsvis då det förekommer vackra scener med endast stearinljus som belysning gjorde jag kopplingar till Kubricks mästerverk Barry Lyndon men sen blev det mest pratfilm. Om man jämför med Dränkta i nummerordning är det inte lika mycket explicit sex och död. Däremot är det mer dialog (snackelisnack!), och ganska tråkig dialog, tyckte jag. I och för sig brukar jag ofta gilla brittisk överklassengelska på film, men här blev det för mycket och intetsägande. Det känns som Greenaway bildmässigt är väldigt skicklig men har svårare att få ihop en hel film som håller ihop.

Jag skrev att Tecknarens kontrakt skilde sig från Dränkta i nummerordning. Det som man slipper är den där studentikosa Monty Python-humorn. Här är det som jag tidigare skrev istället väldigt dialogtungt. Det snackas en hel massa och jag började efter ungefär två tredjedelar av filmen nicka till så smått. Det kan i och för sig berott på att jag precis sett Dränkta i nummerordning och sen ätit upp en halv kyckling. Trots kaffe kan ju sånt sätta sina spår. Nja, jag kan inte ge filmupplevelsen (eller filmen) godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hehe, jag upptäckte precis att Bernard Hill även spelade kaptenen i Titanic. Annorlunda roller, minst sagt.

Drowning by Numbers (1988)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om Drowning by Numbers skrevs i juni 2009.

Brittiske Peter Greenaway har varit en regissör som jag haft i bakhuvudet under en längre tid. En sån där regissör vars filmer man tycker man borde ta och se nån gång eftersom det verkar handla om annorlunda filmer som inte riktigt liknar något annat. När så en kompis tyckte det var dags för en dubbelvisning av Greenaway-filmer så tackade jag glatt ja. Första filmen blev Dränkta i nummerordning.

Vi möter tre generationer kvinnor (mor, dotter och dotterdotter) som samtliga har vissa problem med männen de lever ihop med. Det är upplagt för en del mord med vatten inblandat om man säger så. Greenaway är besatt av död och sex, något som förmodligen återkommer i fler filmer. I Dränkta i nummerordning dör folk på ett helt naturligt onaturligt sätt, vilket känns uppfriskande men lite skumt.

Lite kul var att jag kände igen en av skådespelarna (han spelar en ”coroner” (ung. rättsläkare) som är nära vän med de tre kvinnorna). Men jag kunde inte för allt i världen inte komma på var jag hade sett honom. Efter 2/3 av filmen trillade slutligen polletten ner: det var snubben – well, eller gubben – som spelade Théoden i Sagan om ringen-filmerna. Bernard Hill heter han. I Dränkta i nummerordning får vi för övrigt se honom endast iklädd en slips.

Greenaway verkar vara en regissör som skapar helt egna världar med egen logik. Miljön vi befinner oss i känns väldigt brittisk men allting är liksom skruvat två varv till. Filmen utspelas på brittiska landsbygden vid havet, och scenografin och fotot håller hög klass. Handlingen och skådespelarnas stil är tyvärr lite studentikost jobbig. Det förekommer en tröttsam variant av Monty Python-humor som jag inte gillar. Vissa saker är bra medan andra bara känns… interna, i brist på bättre beskrivning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hehe, jag upptäckte precis att Bernard Hill även spelade kaptenen i Titanic. Annorlunda roller, minst sagt.

Mr. Nobody (2009)

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

The Virgin Suicides (1999)

Sofia Coppola, vad har vi på henne? Ja, bland annat hennes första långfilm The Virgin Suicides. Min preblogg-text om den skrevs i mars 2004.

Sofia Coppolas debutfilm om familjen Lisbon, mamma (Kathleen Turner) och pappa (James Woods) och fem systrar (bl a Kirsten Dunst). Historien om systrarna berättas ur en grupp grannpojkars perspektiv som ser systrarna som mysteriska (min kommentar: mystiska?) varelser. Mamma Lisbon uppfostrar sina döttrar på ett strikt sätt, vilket inte visar sig vara hälsosamt för nån.

Sofia Coppola har en egen berättarstil. I Lost in Translation är den än mer tydlig, kanske för att hon skrev manus själv till den filmen (hon vann för övrigt en Oscar för det manuset!). The Virgin Suicides bygger på en novell av Jeffrey Eugenides. Filmen flyter fram i en ganska drömsk och bitterljuv stämning. Handlingen (självmord) är ju ganska dyster egentligen, men filmen tar egentligen inte direkt upp problemen och orsakerna som ligger bakom på mer än ett ytligt plan. På ett sätt är det en brist i filmen. Det hela döljs under en skimrande slöja av nostalgi på nåt sätt, och därför blir historien aldrig helt engagerande för mig. Fotot och bilderna är vackra och musiken, som är skriven av Air, har en air (min kommentar: ehe) av melankoli över sig. Jag gillade inledningen när alla systrar presenteras när de kliver ur en bil. Den var snyggt gjord.

Nåväl, när det gäller skådisarna så är Kirsten Dunst bra på att spela mystisk syster. Vissa säger att hon är fulsnygg. Jag vet inte, hon har ett speciellt utseende men jag gillar det. Josh Hartnett spelar hennes kärleksintresse i filmen. Hartnett sägs ju också vara snygg men jag kan inte hålla med. Dessutom hade han en helt vansinnig frisyr i den här filmen. Var det verkligen så illa på 70-talet då filmen utspelas? Jag tror inte det eftersom det bara var han som hade nåt som liknande ett fågelbo på huvudet i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep