Air Doll (2009)

Koreeda är ett regissörsnamn som jag hör då och då, och jag tänker hela tiden att jag inte har sett nån av hans filmer. Men det har jag faktiskt. Två stycken: dels Still Walking och dels Air Doll som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. Kanske borde se några fler då det verkar vara fina filmer.

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: Uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efter visningen fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i:et var nämligen Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Downton Abbey (2019)

Downton Abbey är rena rama kostymdramaporren – och jag stortrivdes och mös som en spinnande katt på en varm motorhuv under visningen på Malmö Filmdagar på Royal, Sveriges bästa biosalong. Yay!

Själv har jag aldrig egentligen följt tv-serien, eller det är åtminstone vad jag trodde. Men jag visste att jag under en period av nån anledning hade sett ett gäng avsnitt, kanske under besök hos mina föräldrar eller om serien hade visats på SVT på söndagskvällar (det brukar vara en perfekt avslutning på helgen att se den serie som SVT visar då, typ vid 21-tiden). Men nån vidare koll trodde jag inte att jag hade.

Nu visade det sig att jag ändå hade hyfsad koll. Jag visste i princip vilka alla rollfigurer var och en del av deras bakgrundshistorier. Några var mer okända. Men, vet ni vad, det spelade ingen roll hur det nu var med mina kunskap om serien eftersom filmen gör ett bra jobb att introducera varje rollfigur och relationerna mellan de viktigaste spelarna. Ja, spelare är ett rätt bra ord för att beskrivavad det handlar om. De flesta har dolda agendor som de genom olika strategier försöker genomdriva.

På Downton Abbey råder stor uppståndelse. Kungen och drottningen ska besöka familjen Crawleys ståtliga lantgods under en rundresa i Yorkshire. Det är med skräckblandad förtjusning både upstairs och downstairs ser fram emot besöket.

Jag kan inte låta bli att charmas av det här. Jag är redan från början svag för brittiska kostymdramer (ja, jag tittar t ex på dig The Remains of the Day). Om man dessutom bjuder på en Maggie Smith i högform med en replikleverans som är knivskarp, så går det inte att misslyckas.

Jag kan tycka att man kanske har slängt in en sidohistoria för mycket om en av betjänterna ute på äventyr på gay-klubb. Det blev liksom en sak för mycket och kändes inslängt för att man skulle framstå som woke. Men överlag är det bara att sitta och njuta av miljöerna, pompan, ståten, intrigerna och framförallt den härligt brittiska dialogen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioDownton Abbey har biopremiär nu på fredag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Är du ett fan av serien så är det ju inget att snacka om, och jag tror du kommer att bli nöjd.

Fler åsikter om Downton Abbey får du från Fiffi som pratar om den i SoF-podden på torsdag.

 

Upstairs

Downstairs

Gräns (2018)

Nja, jag vet inte. Jag kände direkt att det hela är lite för artsy (i brist på bättre ord). Jag tycker inte historien är speciellt engagerande. Allt är lite för uppenbart. Man ser direkt att Tina är ett troll. Hon pratar dock helt normalt. Sen när Vore, det manliga trollet, dyker upp ser man direkt att även han är ett troll. Men han pratar däremot som ett troll också. Är det för att han har bejakat sin trollsida fullt ut?

Skådisen som spelade Vore pratade tyvärr dålig svenska vilket gjorde att hans nyanser i språket försvann helt. Det var som att han läste nån form av fonetisk svenska innantill. Men det kanske var meningen för att göra honom mer främmande? Eller så har troll inga nyanser?

Nja, det hela känns alltså lite för uppenbart, när det kanske ska vara mystiskt. Kan det vara så att jag hade läst och hört för mycket om filmen innan jag såg den?

Gräns är ganska effektivt berättad i korta sekvenser som nog ändå blir lite upprepande till slut. Jag gillade nog storyn om den där polisutredningen mer än Tinas och Vores egna historia, vilket kanske inte var filmmakarnas avsikt. Jag tycker filmen överlag saknar ett ordentligt driv.

Jo, men sen kommer ju då sexscenen, och, ja, den var lite överraskande, det medges. Samtidigt kändes det lite typiskt att rollerna var ombytta: hon har penis, han blir gravid. SPOILER!!!!

Jag kände aldrig riktigt för det där trollet Vore, åtminstone inte efter att han sysslar med barnporr och mördar människor. Å andra sidan har troll enligt filmen genom åren behandlats än värre av människor, så han känner väl att han har rätten på sin sida. Tina vill dock försöka med samförstånd istället, vilket jag tycker känns vettigare.

Sen var det nåt med ett bisarrt och döende trollfoster som Vore hade i kylen som av nån anledning skulle bytas ut mot en mänsklig bebis… Ah, vänta nu var det så att människobebisen skulle skickas till en pedofil och så skulle trollbebisen läggas på dess plats för att föräldrarna inte skulle misstänka nåt. Ehe, både vidrigt och inte trovärdigt.

Jag ber om ursäkt för den här svamliga tankeströmsrecensionen men så blir det ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

La possibilité d’une île (2008)

Under Malmö Filmdagar som gick av stapeln häromveckan såg jag Claire Denis nya film High Life (recension kommer senare i september). När jag skrev min text om High Life kom jag att tänka på en annan fransk ”fin” sf-film, nämligen La possibilité d’une île som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2008.

Innan visningen av Michel Houellebecqs filmatisering av sin roman (Refug som den heter på svenska) var mina förväntningar inte direkt på topp. Jag förväntade mig en skum pretto-film som försökte säga säga nåt om nåt men som inte skulle lyckas pga att den är för otillgänglig. Filmen utspelas dels i närtid och dels långt in i framtiden efter en apokalyps där människan har gått under. I den nära framtiden har man börjat experimentera med kloning och att lagra det mentala innehållet av en människas hjärna i en dator för att sen överföra det till en klon. I handlingen efter apokalypsen träffar vi en klon som är en fysisk (och mental?) kopia av Daniel, som vi möter i närtidshandlingen. Där är Daniel sonen (så förstod jag det i alla fall?) till en sektledare som jobbar för att förverkliga kloning och dessutom anser att människan härstammar från rymdvarelser.

Mmm, jaha, det var faktiskt aningen bättre än väntat, t ex med tanke på att den bara har fått 4.7 i betyg på IMDb (min kommentar: nu är betyget 3.7). Fast det brukar oftast vara de höga betygen som ljuger på IMDb; de riktigt låga brukar man kunna lita på. Men bra är filmen inte. Det är för torrt och tråkigt. Den låga budgeten (jag förmodar att de hade en låg budget) lyser igenom. Eller så ville inte Houellebecq göra nåt maffigt, helt enkelt. Miljöerna är dock bitvis riktigt coola, speciellt naturscenerier och apokalypsmiljöerna i framtiden. Men handlingen segar sig fram. Filmen försöker tala till hjärnan och det funkar nästan aldrig med film (det kan funka när man läser, men på film så måste känslan finnas där). Temat – kloning, vad är en människa, etc? – är intressant men jag behöver nåt mer som lyfter det hela över ett filosofiskt magasin på tv. Inte godkänt men en stark tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Riktigt störande (förmodligen bara för mig, haha) var att nånting inte var ordentligt upplinjerat i projektorn vilket resulterade i att ett smalt parti högst upp på duken visade den nedersta delen av filmen. Ungefär som när bilden rullar på en tv när nåt är fel med synken. Man ser en skarv och sen nästa bildruta. Fast här var det statisk då det givetvis inte rullade. Nån biografmaskinist kan säkert förklara vad som var fel. Störande i vilket fall.

Mother (2009)

Tidigare i veckan (tisdag-torsdag) var jag nere i Malmö för de årliga filmdagarna. Det var som vanligt mycket trevligt med högsommarvärme, Vespa-lunch och -middag plus ytterligare ypperligt god mat som intogs på hög höjd och med vacker utsikt… och en massa film förstås. En av filmerna som visades var Parasit, Bong Joon-ho senaste dramakomedithriller. Under Stockholm Filmfestival 2009 såg jag och skrev om en annan av hans filmer, nämligen Mother.

Bongs stil känns igen. Filmen påminner mer om Salinui chueok (Memories of Murder) än Gwoemul (The Host). Det handlar om liv, död, skuld och förhållandet mellan mor och son. Tunga ämnen blandas med en udda humor. Jag ska ta och se några fler koreanska filmer, och främst koreanska filmer som anses bra och normala, för att se om det är Bong som är udda eller om alla koreanska filmer har den här märkliga blandningen mellan våld, drama, tragedi och humor. När jag tänker efter så är Park Chan-wooks stil också lite udda, minst sagt. Åtminstone så känns dessa två koreanska regissörer udda i Sverige. Det förekommer en hel del udda scener i Madeo, som t ex när mamman ska mata sin son när han står och kissar innan han ska ta bussen. Ja, det låter konstigt och det var det.

Vissa scener är briljanta, främst mot slutet. Och det absoluta slutet är märkligt bra. Precis som den absoluta inledningen som slutet refererar till. Jag måste säga att Bongs stil alltid känns uppfriskande. Upplösningen är ganska överraskande och inte som jag trodde. Jag är lite hård i betygsättningen den här gången. Men det är endast de sista 25 minuterna som jag tycker är riktigt bra. Början är lite för spretig och förvirrande med konstiga saker som sker. Dock är det positivt att filmen blev bättre och bättre men det räcker inte riktigt till en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Bong var själv på plats (kul!) och presenterade filmen och fick varma applåder. Han nämnde att han verkligen gillade Låt den rätte komma in. Det var inget regelrätt Face2Face men han sa i alla fall några ord innan den fullsatta visningen som avlöpte utan några problem vare sig ljud eller bild.

Valkyria (2008)

Valkyria känns som en ganska bortglömd Tom Cruise-rulle i regi av Bryan Singer (får han göra fler filmer?). Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2009. Förresten, en av manusförfattarna är en viss Christopher McQuarrie och jag undrar om det här var första gången som Cruise samarbetade med McQuarrie och att det ledde vidare till att de gjorde Mission Impossible-filmer tillsammans.

Valkyria var en film som på förhand lät ganska intressant men som visade sig vara en standardthriller som aldrig blev riktigt spännande. Tom Cruise, som jag gillar som skådis, kändes inte klockren i huvudrollen. Det är som om han tar i för mycket, vilket han brukar göra ibland. Han blir liksom för intensiv. Valkyria har dock bra skådisar i många roller. Jag gillar speciellt Bill Nighy som den något fege upprorsmakarofficeren Olbricht. Eftersom vi vet vad som ska hända i filmen – Hitler dör inte – handlar det mer om hur det händer för att få till en spänning. Jag tycker inte riktigt man lyckas. Handlingen känns odynamisk. Det rings i telefoner, det flygs, det körs bil, det samtalas men det är aldrig riktigt spännande. Det blir ändå godkänt men det är knappt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

All the King’s Men (1949)

Notera de korta slipsarna

Dags att hoppa bakåt i tiden, och ganska långt dessutom, ändå till 1949. När jag körde mitt film noir-tema för några år sen var Robert Rossen en av de regissörer som bidrog med en film, nämligen boxnings-noiren Body and Soul. Två år senare gjorde Rossen dagens film, All the King’s Men, och min preblogg-text om den skrevs i januari 2010.

Robert Rossen var en intressant regissör och manusförfattare som skildrade ett annat USA. Ett annat USA än det som t ex John Wayne såg (eller ville se). Det var nämligen så att Wayne var påtänkt för rollen som politikern Willie Stark i All the King’s Men. När Wayne fick manuset tyckte han att det sög hårt, att det svartmålade USA, och bad Rossen stoppa det där solen inte skiner. Istället gick rollen till Broderick Crawford – som fick en Oscar för sin insats i konkurrens med just Wayne. All the King’s Men handlar om en idealistisk landsortspolitiker, Willie Stark, som i början av filmen revolterar mot de, som han tycker, korrupta styrande i det lantliga samhället. När han sen själv får makten visar det sig att det inte är helt lätt att leva upp till sina ideal. Helgar ändamålen alltid medlen?

Journalisten Jack Burden (John Ireland) fungerar som filmens berättare. Burden skriver artiklar om Stark för att sen bli en medarbetare under Starks jakt på makt. Mmm, det här var ett bra drama, som är löst baserat på verkliga händelser. Filmen bygger på Robert Penn Warrens Pulitzerprisvinnande roman med samma namn som hämtar inspiration från 30-talspolitikern Huey Longs liv. Filmen är alltid intressant utan att för den skull vara riktigt spännande, vilket är i sin ordning då det är ett drama och inte en thriller. Den här gången gillade jag berättarrösten, jag vet inte varför, kanske för att den var lite cynisk precis som rollfiguren den tillhör. Temat i filmen är klassiskt: makt korrumperar vare sig man vill eller inte. Jag gillade hela stämningen i filmen. Den känns rå, verklig och inte spektakulär eller krystad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kom på nu att All the King’s Men påminner en hel del om Kirk Douglas-filmen Ace in the Hole som till viss del berör samma typ av frågor.

Järntrean (2004)

Jag har fortfarande inte sett några fler filmer av Kim Ki-duk men om det dyker upp nån av hans filmer på Stockholm Filmfestival framöver så kommer nog försöka se dem (som jag gjorde med Dream och Breath). Min text om Järntrean skrevs i oktober 2009.

Kim Ki-duk gör annorlunda filmer och jag tror det här är den bästa jag har sett. Nu har sett långt ifrån alla; främst återstår väl Samaria (Samaritan Girl) och Livets hjul (min kommentar: och även The Isle kanske). Järntrean är vacker, säregen, dialoglös, meditativ, långsam och ganska kort. Den är intressant hela tiden och urartar inte i flum eller poetiska tråkigheter som en del av hans andra filmer… ehe, då tänker jag kanske främst på Hwal (The Bow).

Handlingen i filmen påminner en hel del om Bi-mong (Dream) och Soom (Breath) där också två udda karaktärer möts. Egentligen känns inte Järntrean speciellt realistisk men det ska liksom vara så – en sorts stiliserad verklighet. I och för sig brukar jag ofta få den känslan när jag ser asiatiska filmer. Miljöerna i filmerna ger en känsla av att ”nåt är annorlunda” eftersom jag inte ser asiatiska filmer lika ofta som amerikanska och europeiska. Men det är en skön känsla och jag gillar verkligen stads- och bostadsmiljöerna i Järntrean och andra risrullar (min kommentar: ”risrullar”, what, hur tänkte jag där? Inställd!). Sen tror jag att jag kände igen en bro från Gwoemul (The Host) som också utspelas i Seoul. Vad det nu har med saken att göra? Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Originaltiteln Bin-jip betyder Tomma hus och jag tycker faktiskt det är en bättre svensk titel. Dessutom är den vanligaste titeln i Sverige en särskriven version som sticker i ögonen på mig.

The International (2009)

Tom Tykwer var länge en favoritregissör men nu har han nog sjunkit en del. Hans filmer ligger oftast på betyget 4/5, som Winterschläfer, Spring Lola, Prinsessan + krigaren, Heaven och Cloud Atlas (ihop med Wachowskis). I början av sin karriär var han väldigt produktiv och gjorde fyra filmer under några intensiva år runt sekelskiftet. Att han sjunkit i mina ögon beror nog delvis på att han helt enkelt inte gör filmer lika ofta som förr. Han har liksom försvunnit från radarn. Efter Cloud Atlas (2012) har han gjort en film, A Hologram for the King, en film som jag knappt hört nånting om. Min preblogg-text om The International skrevs i oktober 2009.

Den enda film av Tom Tykwer som jag har sett som har fått sämre betyg än fyra är Dödsängeln Maria, och den fick ändå en trea. Så, även om jag hade hört en del negativt om The International förväntade jag mig ändå en bra filmstund. Filmens huvudperson är Clive Owen som spelar en Interpol-agent fast besluten att sätta dit en storbank som handlar med vapen i skumraskaffärer. Naomi Watts spelar en NY-åklagare som på sitt hörn försöker hjälpa till. Handlingen tar oss till bl a till Berlin, Istanbul, New York, Lyon och Gardasjön i Italien. Det är med andra ord en konspirationsthriller med hyfsade skådisar i en global miljö det handlar om, vilket borde båda gott.

Det första jag konstaterar är att The International är en på många sätt lika välgjord film som Tykwers andra filmer. Den känns dock inte lika personlig. Tykwers tidiga filmer har handlat om slump och öde, ofta om två personer vars liv flätas samman på ett dramatiskt sätt. Det här är en mer vanlig thriller, mer lik Bourne-trilogin eller de nya Bond-rullarna än Tykwers tidigare filmer. Tekniskt sett så är det i princip prickfritt. Tykwer använder ett foto som är så snyggt att det nästan blir sterilt.

Jag gillar Clive Owen i filmen. Han har en envis desperation över sig. Naomi Watts roll är inte lätt att jobba med och hon går på tomgång, och det behövs liksom inget mer. Att NY:s distriktsåklagarmyndighet överhuvudtaget är med känns dessutom lite krystad. Det förklaras t.o.m. av Watts i filmen varför de är med. Efter den nerviga, och omtalade, shootouten på Guggenheim kändes det som om filmen var slut men den fortsatte onödigt länge efter det och rann liksom ut i sanden. Men det är en konspirationsthriller i internationell miljö med bra ljudspår, snyggt foto och hyfsad spänning, så det blir en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Wandering Earth (2019)

Kinesisk science fiction! Det är inte varje dag man ser, men nu har det hänt. The Wandering Earth gjorde dundersuccé hemma i Kina när den hade premiär. Under en tid var den den t.o.m. den tredje mest inkomstbringande filmen världen över under 2019. Kineserna gick till tydligen man ur huse för att se den. I skrivande stund har den sjunkit till plats sju men det är inte fy skam.

I resten av världen dök den direkt upp på Netflix utan nån vidare marknadsföring, i alla fall inte vad jag märkte av. Men Netflix har väl gjort sig kända för att smyga in filmer utan nåt vidare pompa och ståt.

Konceptet, som är hämtat från en kortroman med samma namn, gillade jag. Det kändes totalt over the top på ett spännande vis.

Året är 2067 och solen håller på att bli en röd jätte som kommer sluka jorden inom kort. Hmm, solen blir en röd jätte redan 2067 alltså? Jag trodde det skulle ta typ 5 miljarder år? Jag kan inte minnas att det gavs nån förklaring till detta i filmen men det måste man väl ha gjort. Det lustiga, och möjligen kopplat till att det är en kinesisk film, är att filmen handlar väldigt mycket om ett skenande klimat men ändå nämns inte växthuseffekten. Nej, felet är enbart solens då det lysande klotet ju har fått för sig att expandera i förtid.

Lösningen på problemet? Jo, att bygga en mängd gigantiska raketmotorer runt om på jorden som ska användas för att föra ut jorden från sin omloppsbana och sen vidare till Alfa Centauri-systemet 4.37 ljusår bort. Jo, men då så!

Oj, vad dåligt det här var. Det var ju synd, men kanske väntat. Även om jag nu läser på Wikipedia att forskare faktiskt leker med lösningar om att flytta jorden längre ifrån solen om några miljarder år (eftersom solens strålningsenergi ökar allt eftersom) så kändes det här ändå alltför överdrivet och totalt osannolikt, speciellt eftersom det utspelar sig redan 2067.

Jag brukar gilla postapokalyps, dystopi och övergivna miljöer men här är det alltså så överdrivet att det inte funkar alls. Dessutom framställs allt med en supertrist cgi som gav en iskall, ytlig känsla.

När det inte är tråkig cgi så är det trams i form av ruggigt jobbig och lökig humor. Filmen är en tråkig blandning av 2012, The Day After Tomorrow och Gravity kryddat med den värsta formen av asiatisk humor. Pajaserier och dålig fars. Lägg även till en sirapsmässig sentimentalitet.

Filmen avslutas med en fem minuter lång hyllning av både filmen och Kina som land. Ren propaganda men framförallt lökigt och tråkigt. Peter Berg hade varit stolt. I filmen samarbetar Kina med många av världens länder som Frankrike, Kanada och givetvis Ryssland. USA nämns överhuvudtaget inte förutom i form av en amerikansk flagga när nåt dåligt händer.

Om ni vill se en välgjord propagandafilm så rekommenderar jag istället Pansarkryssaren Potemkin. Där hittar man lika mycket, om inte mer, propaganda men att den är från 1925 gör det lättare att se förbi detta och istället se det skickliga hantverket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep