The Report (2019)

17 november, 2019 2 kommentarer

The Report kändes som en blandning av två andra BOATS-filmerna, nämligen Kathryn Bigelows supertajta Zero Dark Thirty och den svenska filmen Quick. En skillnaden var tyvärr att The Report var svintråkig i princip hela tiden.

Efter visningen pratade Henke om hur filmen Spotlight sopade banan med The Report. Min första tanke var: Spotlight, vad har den med The Report att göra? Ja, det är väl egentligen självklart. Bägge filmerna handlar om det envisa arbetet med att avslöja övergrepp och fel som begåtts, och de som utför arbetet spelar ett sorts schackspel med sin motpart. I fallet Spotlight, den katolska kyrkan, och fallet The Report, CIA.

Men i mitt huvud efter filmen så hade jag alltså främst Zero Dark Thirty och Quick så jag kopplade av nån anledning först inte till Spotlight. Det hade jag dock på ett sätt redan gjort tidigare. Min bloggkompis Filmitch och jag körde ett bloggprojekt för några år sen då jag ”tvingade” Filmitch att titta på ”terrorister i Mellanöstern”-filmer varav en av filmerna givetvis var Zero Dark Thirty. Så här skrev jag i samband med det:

”När jag nu läser igenom min recension [av ZD30] så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål.”

Cirkeln är alltså sluten och vi är tillbaka vid Spotlight.

Varför drar jag paralleller till Quick? Jo, för om man pratar om inkompetenta förhörsledare så kan man ta fram Quick och The Report som två exempel. Det som skildras i de bägge filmerna är ungefär lika obehagligt och omoraliskt. Det handlar om pajaser som får ett väldigt ansvar och som missbrukar det fullkomligt.

Problemet med The Report är alltså att den är tråkig. Det handlar om en (tortyr-)rapport som vår huvudperson Daniel Jones (Adam Driver) har jobbat med i flera år. Den har tagit över hans liv. Frågan är om den nånsin ska göras publik. Filmen lyckas tyvärr inte förmedla nån spänning eller förklara vad det är som gör att man eventuellt inte kan publicera rapporten. Republikanerna vill det inte. CIA vill det inte. Men djupare än så går man inte. Eller så missade jag några detaljer när jag nickade till.

När jag såg The Report kändes det som att man klätt en historia som kanske inte var så intressant i en konspirationsteori-kostym som inte riktigt passade. Det blir underkänt men det är inte jättedåligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer och Movies – Noir för att kolla vad de tyckte om The Report. Kanske kan de komma med en lite positivare rapport än vad jag levererade.

Arkiverad under Betyg 2, BOATS, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Lighthouse (2019)

16 november, 2019 10 kommentarer

I samband med att Stockholm Filmfestival går av stapeln så brukar jag varje år temporärt byta ut min bloggheader till en av de filmerna som jag är mest pepp på att se. Det här året fick Robert Eggers The Lighthouse denna stora ära. Efter att ha sett och gillad Eggers förra film The VVItch väldigt mycket så var peppen ganska stor. Upplägget lät spännande och skådisarna lovade en del. Frågan var nu om filmen skulle leva upp till hajpen?

Svar: Nej!!! Det mesta gick nämligen fel under måndagens visning på Bio Rio. Vi var ett stort gäng kompisar som tog plats på raden längst bak i salongen. Detta visade sig vara ett misstag då vi hade bord, lampor och folk som åt mat precis bakom oss. Det klirrade gott om besticken. Om man ska servera mat på bio måste man följa några enkla grundregler. Servera inte varm mat på porslinstallrikar som äts med metallbestick är en regel. För att få reda på hur man ska göra så tipsar jag om att hämta inspiration från Bio Capitol. Där vet de hur man gör.

En annan detalj som gjorde att jag togs ur filmen var att bildformatet i princip var kvadratiskt (1.19:1). Problemet var att Bio Rios personal inte drog in draperiet tillräckligt långt så att det nådde ända fram till bildkanten. Detta gav två lodräta band av duken på vardera sida om bilden som belystes med ett svartgrått sken från projektorn.

Jag hörde från Henke att Eggers valde det här udda formatet för att låta titelns fyr verkligen ta plats i bilden. Kanske även det var tänkt att ge en känsla av den instängdhet och utsatthet som åtminstone Robert Pattinsons rollfigur kände under stora delar av filmen. Detta grepp funkade exempelvis bra i Kelly Reichardts Meek’s Cutoff. Här gjorde det mest att jag fick en känsla av att sitta i en gammal skolaula och se filmen. Det gav en futtig känsla.

The Lighthouse har i princip ingen handling. Unge Robert Pattinson anländer till en ö med en fyr tillsammans med den erfarne Willem Dafoe. Sakta men säkert får Pattinson lappsjuka snedstreck blir galen. En film utan handling som helt bygger på den känsla som förmedlas, då gäller det att man uppskattar den där känslan. Jag gjorde det tyvärr inte i det här fallet.

Filmen känns övertung. Det är som att Eggers tagit i så han kräks. Det är svartvitt, kvadratiskt bildformat, skitigt, det dricks sprit, kissas, pruttas, brottas och dansas. Öns fiskmåsar verkar lömska. En vattencistern behöver rengöras. Språket är gammaldags, precis som i The VVitch för örvigt, men det är bara Dafoe som behärskar det som skådis. Pattinson är för lite av en teaterskådis, inte tillräckligt teatral alltså, för att klara av att leverera även om han tar i så han spricker.

Mot slutet övergår filmen i nån form av hallucinationer och visuell skräck som för mig inte ledde nån vart utan mest kändes pretto och övertung. Jag satt mest och väntade på att filmen skulle ta slut. Inte heller ljudbilden imponerade. Det var för gällt och högt ljud (men dränkte ändå inte ljudet från besticken).

Som den perfekta avslutningen på kvällen tog jag bussen över Västerbron mot Fridhemsplan och insåg när jag klev av att jag hade glömt min ryggsäck på biografen. Tur i oturen var att nästa visning inte hade börjat när jag väl var tillbaka på Bio Rio och min ryggsäck låg skönt nog kvar under sätet där jag lämnat den. Ridå!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om The Lighthouse. Kanske kan de sprida lite ljus över filmen och dess förtjänster.

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , ,

The Climb (2019)

15 november, 2019 5 kommentarer

Ibland (läs: ofta) är det rätt svårt att skriva nåt vettigt om en film. Det svåraste är när man inte har en stark åsikt om filmen i fråga. Om jag hatar eller älskar den så brukar det ofta finnas massor att säga. The Climb var en film som jag varken hatade eller älskade och därmed jobbar den lite i uppförsbacke redan från början, i alla fall när det gäller att hitta på smarta saker att skriva om den.

The Climb handlar om två snubbar, Mike och Kyle, och deras snåriga relation till varandra och till kvinnorna i deras liv. Carl nämnde nån gång efter visningen att filmen ursprungligen bygger på en kortfilm med titeln The Climb, och om jag inte är helt ute och cyklar så förmodar jag att den kortfilmen i princip var den första scenen i filmen då Mike och Kyle cyklar och snackar upp för en backe under en semester på sadeln i Frankrike.

Den här första scenen gillade jag. Ja, faktum är att jag gillade en hel del scener i filmen när jag tänker efter. Jag gillade dem rent visuellt och tekniskt. The Climb är uppbyggd av ett antal namngivna episoder där de flesta består av en enda lååååång tagning, helt utan klipp. Det är imponerande gjort. Inte lika imponerande som i Victoria men ändå.

Problemet var att jag inte kände nånting alls för varken Mike eller Kyle. Eller nån annan i filmen. Jag vet inte om det beror på att filmen försöker vara för quirky eller om det är nån form av mumblecore-stil som inte lirar oss mig. Apropå mumblecore så var det ganska ofta jag inte hörde vad som sas i filmen (som var otextad). Speciellt gällde det Mike som liksom viskade fram sina repliker. Jag tyckte inte heller skådespelarinsatserna nådde några större höjder. Filmer där skådespelarna har samma namn som rollfigurerna gör mig alltid lite misstänksam. Liksom: spelar de bara sig själva?

The Climb imponerade på mig rent tekniskt, fotot tänker jag på främst, men lämnade mig helt oberörd när det gäller själva berättelsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Climb var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , ,

Deerskin (2019)

14 november, 2019 2 kommentarer

Quentin Taran… eh Dupieux kommer nog aldrig göra mig besviken. Nu har jag inte sett speciellt många av hans surrealistiska pärlor men de jag har sett, Reality och Au poste!, har funkat bra. Jag upptäckte nu att jag missat att skriva om Au poste!! Aj då, det var ju en miss.

Deerskin är den senaste i raden av hans filmer som visas på Stockholm Filmfestival. Om man jämför med både Reality och Au poste! så är det en ovanligt normal film eftersom det som händer i filmen rent logiskt kan hända även i vår verklighet. I framförallt Reality så går Dupieux full Lost Highway genom att bita sig själv i svansen i form av en film i en film i en film…

Det som händer i Deerskin skulle faktiskt kunna hända rent praktiskt. Sen att det inte skulle kunna hända ändå, det är en annan sak. Dupieux har som vanligt byggt upp en egen verklighet där personer beter sig udda.

Huvudperson är Georges (Jean Dujardin från The Artist) som är besatt av först en hjortskinnjacka och sen alla andra klädesplagg gjorda av hjortskinn. Dessutom vill han (eller egentligen hans nya jacka av hjortskinn) bli den enda i världen som har jacka. Det ska alltså finnas endast en jacka i hela världen och den ska Georges bära själv. Ingen annan får ha jacka.

Georges är på flykt undan sitt eget liv och filmen kanske kan betraktas som en sorts absurd tragedi. I en liten by träffar han servitrisen Denise, spelad av Adèle Haenel som jag kände igen från bröderna Dardennes Den okända flickan. Tillsammans börjar de spela in en film. Georges filmar och Denise klipper.

Nej, Dupieux gjorde mig inte besviken den här gången heller. Det finns nåt väldigt lockande över hans stil. Man vet aldrig vad som väntar i filmerna – och det är en skön känsla. Inget hänger ihop men samtidigt gör det just det. Dupieux gör inte heller speciellt långa filmer. Nej, det handlar om tätpackade filmer på runt 90 minuter. Det kan jag uppskatta, speciellt när man sitter i salong 2 på Sture i bastuvärme, ingen luft och noll benutrymme.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deerskin var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Fiffi pratar om den i SoF-podden
Letterboxd-Carl

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Marriage Story (2019)

8 november, 2019 5 kommentarer

Första filmen ut på Stockholm Filmfestival – och det blev succé direkt!

Innan visningen av Marriage Story kollade jag upp hur lång filmen var. 136 minuter! Ska det verkligen vara nödvändigt? Varför är så många filmer så långa nuförtiden? Eller har de alltid varit det? Jag gillar små pärlor som berättar det som ska berättas på 90 minuter. Tajt liksom. Jag hade på känn att filmen skulle kännas för lång.

Jag hade fel. Jag kom direkt in i filmen och fick den där sköna känslan av att vara i en film som var en skådespelarnas film. En filmfilm. Det är så skönt att då och då se en film helt utan, i alla fall synbara, specialeffekter, greenscreens och cgi-monster. Här handlar det istället om foto, musik, dialog och det är fokus på rollfigurerna och hur de tänker och tycker. C-i-n-e-m-a som Martin Scorsese skulle uttrycka det.

Kylo Ren och Black Widow spelar huvudrollerna som Charlie och Nicole i det här skilsmässodramat. En mer korrekt titel kanske kan vara Divorce Story, men, nej, det låter ju inte riktigt lika trevligt.

Marriage Story är en tydlig homage till Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Ja, homage kanske är att ta i men den innehåller i alla fall en tydlig blinkning. Det flimrar förbi en tidningsartikel där Charlie och Nicole berättar om sina liv under rubriken Scenes from a Marriage. Om man har sett Bergmans tv-serie, vilket jag gjorde i somras som en del av mitt Bergman-projekt, så vet man att den inleds med att det görs ett ”hemma hos”-reportage hos Johan och Marianne.

En skillnad jämfört med Scener ur ett äktenskap är att Marriage Story inleds med att paret ska skiljas. Det sker i princip direkt. Jag blev tagen på sängen och undrade vad resten av filmen skulle ta vägen. Att ta del av en skilsmässa kändes kanske inte som världens roligaste torsdagskväll.

Jag hade återigen fel. Visst, Marriage Story är bitvis jobbig och innehåller personer som är självcentrerade och beter sig illa mot varandra trots att de kanske försöker att inte göra det. Och så finns det även en del personer som beter sig illa och faktiskt vill göra det för att tjäna pengar… *host*skilsmässoadvokater*host*. Påminn mig om att inte gifta mig och sen skilja mig i Los Angeles. MEN filmen innehåller även värme, mänsklighet och humor (ibland dråplig, ibland svart) som fick mig att skratta flera gånger.

Förutom Scarlett och Adam hittar vi en del guldkorn bland birollerna. Ta bara Laura Dern som powerhouse bitch i form av just en sån där skilsmässoadvokat som du inte vill ha på andra sidan bordet i konferensrummet på tolfte våningen.

Ray Liotta! Ray Liotta är helt oigenkännlig. Jag tänkte att ”hmmm, det där ser ut som Ray Liotta” men det är ju inte Ray Liotta, eller hur? Jag fick samma känsla som när jag såg Jakob Eklund i En komikers uppväxt. Jo, det var alltså Ray Liotta och han var riktigt bra som motståndare/medspelare till Dern. Gamle Alan Alda är också med på ett hörn som en snällare advokat och bidrar med lite mänsklighet bland all cynism. Det var dock lite sorgligt att se skakningarna som en följd av hans Parkinsons.

Mot slutet av filmen satt jag mest och njöt och fick tårar i ögonen när Driver gjorde en sånginsats samt läste ett brev högt för sin son. Förutom Scener ur ett äktenskap går mina tankar även till filmer som Kramer vs. Kramer och Blue Valentine. För egen del tycker jag dock Marriage Story slår dessa filmer på fingrarna eftersom det här finns insprängt en hel del humor mitt i allt det bittra och bitterljuva. Ja, det slutar givetvis bitterljuvt som det ska.

Jag tycker detta är Noah Baumbachs bästa film tillsammans med The Squid and the Whale av de jag har sett. Jag tror bestämt jag får kolla in flera av hans filmer då missat en hel del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Parasite (2019)

6 november, 2019 6 kommentarer

Jag vet inte hur det gick till men jag höll på att missa Bong Joon-hos senaste film, den allmänt hyllade Parasite, under årets Malmö Filmdagar som gick av stapeln i slutet augusti. Om jag minns rätt så räddades jag av Carl som lyfte den som nåt man bör se i programmet. Jag hade sett titeln Parasite men helt missat att det var Bong som låg bakom.

Bong Joon-ho har under ett flertal år gjort en hel del personliga favoriter som t ex Memories of Murder, The Host, Snowpiercer och Okja. En återkommande Bong-skådis och favorit är Song ”Babyface” Kang-ho och han är med även i Parasite. Så det var upplagt för en trevlig visning i salong 1 på Filmstaden i Malmö.

Så, levererade filmen är frågan? Mitt spontana Twitter-omdöme efter visningen skvallrade om att svaret var JA:

”Wow. Film nummer 7: Bong Joon-hos PARASITE var ju inte en besvikelse. Jag kände direkt att jag var i en skicklig regissörs trygga händer. Filmen kändes som en sorts version av Jordan Peeles Us fast klart bättre.”

Ja, jag håller med mig själv. Parasite är mycket bra och kan mycket väl jämföras med Us. Hantverksmässigt är det rent guld och det känns att det är en filmfilm det handlar om.

Song Kang-ho (lite mindre babyfejsig än vanligt; han kanske börjar bli gammal?) spelar pappan i en fattig familj, familjen Kim, som livnär sig på diverse småjobb men även ganska intrikata heister. Deras nya mål är den rika familjen Park som bor i en fancy arkitektvilla på höjderna ovanför staden, långt ifrån Kims trånga och sunkiga källarlägenhet. Sonen Kim inleder infiltrationen genom att bli personlig engelsklärare åt dotter Park. Snart har även resten av familjen Kim jobb i hushållet Park.

Det jag gillade mest med hela filmen var de välskrivna heistdelarna. Just hur Kim en efter en lyckas få anställning hos Park genom att få den nuvarande chauffören och hushållerskan sparkade. Manuset är verkligen tajt när det gäller just de här delarna. Lite som kugghjul som välsmorda hakar i varandra. Jag satt och njöt.

En lång bit in i filmen har vi fortfarande inte sett nåt våld alls. Nej, det är en ganska mysig dramakomedi om än med en del vrickade inslag. Mot slutet blir det dock ändring på det, minst sagt. Innan våldet drar igång har vi introducerats till en twist, en twist som kanske inte funkade fullt ut för mig. Det kändes för osannolikt. Å andra sidan passade det in ihop resten av filmens ton, en oförutsägbar ton som gav mig en känsla av en annan värld.

Min favoritscen och samtidigt den jobbigaste scenen under filmen utspelar sig på en soffa och under ett bord. Ni som sett filmen vet vilken scen jag tänker på. Nästan Ruben Östlund-skämskudde-varning där.

Så kommer vi då till våldet. Det var kanske här som filmen lite lite lite tappade mig. I alla fall en aning. Pappa Kims reaktion på att pappa Park rynkade på näsan kändes, återigen, för osannolik. Efter den här våldsorgien så kände jag att filmen egentligen var slut men den fortsatte kanske tio minuter till i form av en epilog som kändes onödig.

Parasite är en film om Klasskampen med stort K om ni inte fattat det. Det är samma tema som vi hittar i både Joker (mästerverk!) och Us (halvdan), två andra filmer från 2019. Kanske är just detta ett vanligt förekommande tema detta filmår? Men ska jag vara ärlig så var det knappt nåt jag tänkte på under filmtitten. Jag hade nog med att följa med i själva handlingen och njuta av det visuella och känslan överlag. Det är mer i efterhand som just detta har poppat upp i mitt huvud då jag har lyssnat på diverse podcaster om filmen.

Slutligen: det här är ju en sydkoreansk film och då ställer sig vän av ordning (dvs jag själv) frågan: regnar det? Svaret är ett störtskurande JA!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu går bloggen in i Stockholm Filmfestival-läge eftersom höstens filmfest drar igång just idag, och därav en ny header i form av The Lighthouse. Bong Joon-hos Parasite visas tre gånger under festivalens sista helg men just nu är alla visningar slutsålda, så jag är glad att jag såg den redan i Malmö.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Under the Shadow (2016)

30 oktober, 2019 2 kommentarer

Under the Shadow är en film som via skräckfilmsgenren skildrar situationen för många kvinnor i Iran. Den är proppfull med symbolisk skräck och även verklig skräck då den utspelar sig under Iran-Irak-kriget på 80-talet.

Shideh (Narges Rashidi) och hennes man bor i Teheran tillsammans med dottern Dorsa. När mannen drar ut i kriget stannar Shideh kvar i staden med dottern alltmedan Iraks robotattacker intensifieras. En oexploderad robot träffar deras hus, och Shideh (eller om det var Dorsa) misstänker att den förde med sig nåt… annat, en s.k. djinn. Muahaha.

Shideh är en modern kvinna som studerar till läkare (tills hon blir förbjuden att göra det), gympar till Jane Fonda-videor (i hemlighet) och lyssnar på Yazoo (yay!). Det gnabbas inom familjen, som i vilken familj som helst. Det är bara det att det är lite andra förutsättningar här jämfört med hur det är i Solsidan. Shidehs man tycker kanske Shideh är lite fööör modern och därmed jobbig (eller snarare att det skapar jobbiga situationer). Jag kom att tänka på den briljanta Nader och Simin – en separation, en film som i grunden kanske berättar samma historia men är ett rent drama.

Jag kom även att tänka på en film som Hidden Figures. Det kan vara små detaljer i vardagen som gör att en person känner sig nedtryckt. I Iran, i alla fall på 80-talet, får man inte ha videoband t ex. Det kan tyckas som en småsak men det är ju en form av bisarrt förtryck. Kvinnor får inte köra bil. Kvinnor ute på stan måste ha slöja för att dölja sitt hår. Det är ju lika galet som slöjförbjud.

En sak jag insåg under titten är att jag älskar att lyssna på persiska; det är ett vackert språk. Mjukt och poetiskt. Det flyter liksom som en lugn flod. Jag har haft ett antal jobbkollegor från Iran och de pratar svenska med en skön brytning som ger samma känsla.

Tillbaka till slöjan. Under en sekvens i filmen får Shideh panik och rusar ut ur huset ut på gatan. I all hast glömmer hon slöjan, blir ertappad och riskerar därför prygling. Hon blir utskälld av en domare för sitt allvarliga brott. Shidehs blick på mannen säger allt. Irakiska bomber faller tätt men jag har ingen slöja. Det gäller att prioritera rätt. Senare i filmen tittar Shideh på sig själv i spegeln med sin slöja och hon känner inte igen sig själv. ”Vem är det?” frågar hon sig själv. En främling i spegeln. Hon känner att hennes egen identitet förminskas.

Filmen är fylld med symbolik, möjligen övertydlig symbolik, om kvinnans roll i Iran. Bl a vandrar Shideh i varm och kladdig asfalt, som i kvicksand, och kan inte ta sig framåt. Men till slut bryter hon sig loss, hoppar in i bilen och kör rätt igenom garagedörren i sin flykt bort från det hemsökta huset. Krasch!

Under the Shadow var för övrigt det brittiska bidraget till Oscar för bästa utländska film 2016 och den går lämpligt nog att se på Netflix. Jag tyckte kombinationen av drama, samhällskritik, skräck – bl a en riktigt effektiv hoppscen – fungerade utmärkt, så om du är vilse bland alla filmer på Netflix så är detta ett tips.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Passion of the Christ (2004)

27 oktober, 2019 4 kommentarer

Jag råkade ramla på en gammal preblogg-text om The Passion of the Christ som jag skrev när jag hängde på ett numera avsomnat filmforum. I texten, som skrevs i april 2004, dyker jag relativt djupt i ner handlingen och jämför med hur det var skrivet i bibeln. När jag nu kollar igenom forumtråden om filmen så ser jag att diskussionerna var relativt heta; därav min analyserande text om huruvida filmen var antisemitisk eller ej.

Jag ska erkänna att jag gillar filmer med bibliska teman. Som Lestat (min kommentar: en gammal filmforumkompis (VIF) som avskydde kristendomen, Jesus och Mel Gibson) har nämnt tidigare så är ju bibeln rena fantasyn och fantasy gillar jag. Den senaste ”bibliska” film jag såg var den mäktiga Ben Hur som jag gillade mycket. I Ben Hur är inte Jesus med mycket alls men han spelar ändå en mycket viktigt roll och filmens fullständiga titel är faktiskt Ben Hur – A Tale of the Christ. Ok, åter till Cold Mount.. eh, The Passion of the Christ. Efter att ha läst igenom slutet av de fyra evangeliumen kan jag bara konstatera att filmen återger händelseförloppet på samma sätt som i bibeln. Det verkar som om det mesta är taget från Lukasevangeliet men vissa saker kommer från de andra snubbarna (Matteus, Markus och Johannes). Exempelvis så säger Jesus innan han dör ”Det är fullbordat” i filmen. I bibeln är det bara Johannes som har med detta medan en karaktär som Herodes bara nämns av Lukas (åtminstone i samband med att Jesus grips och förhörs). Så rent teoretiskt kan jag inte klaga på att regissören och manusförfattaren Mel Gibson återgivit nån påhittad version. T ex så är det ju fariséerna (översteprästerna) som vill korsfästa Jesus. Fariséerna var en ”sekt” inom judendomen som var renläriga och dessutom förmodligen rädda att förlora sin makt om det nu visade sig att Jesus verkligen var Messias. De kan alltså inte ses som representanter för judarna. De fick visserligen med sig folkmassan av ”vanliga” judar men detta kan ses som nån form av masspsykos. Idag dömer vi ju inte ut tyskar som ett ondskefullt folk även om det gick som det gick i 30-talets Tyskland. Sen var ju faktiskt Jesus jude själv. Och en annan sak som jag funderat på är att Jesus död (och senare återuppståndelsen) faktiskt är grunden för kristendomen (Jesus tog på sig allas synder osv). Så kristna idag ska väl snarare tacka dem som korsfäste Jesus, eller?

Vissa har klagat på att Pilatus framställs som ganska sympatisk. Nu är det i princip så han framställs i biblen också så då får klagarna klaga även på bibeln. Nu kan man ju hävda att Gibson valt att vinkla det hela till Pilatus fördel och till judarnas nackdel men för mig stämde det ganska väl med vad som hände i bibeln. Det enda lustiga och lite märkliga som jag noterade var att Herodes framställdes som en fjollig bög och hela hans hov som ett gäng After Dark-aspiranter. Jag förstår inte riktigt vad det skulle vara bra för. Det kändes lite som om Gibson här försökte säga att allt som är annorlunda är farligt och fel. Det var ganska onödigt.

Ok, nu till det rent filmiska. Eftersom jag som sagt brukar gilla bibliska historier så kunde jag inte låta bli att till en viss grad gilla filmen. Den förmedlade en ödesmättad stämning och hade vissa starka scener. Jag tyckte början i Getsemane var bra gjord. Mörkt och stämningsfullt. Vissa har klagat på Djävulen men jag tyckte denna gestalt var bäst i hela filmen. Ok, Gibson har valt att göra Djävulen till en androgyn varelse, spelad av en kvinna med rakade ögonbryn. Filmkrönikan-Orvar kallar Gibsons Satan för en David Bowie-figur och han tyckte det kändes lite konstigt. Nja, jag vet inte. Gestaltningen av Herodes kändes märkligare. Djävulen var ändå lite småläskig som sig bör. Att använda arameiska (inte armeniska!), latin (och hebreiska?) var bra och gav en helt annan känsla. Sen ska tydligen romarna i Jerusalem vid den här tiden ha pratat grekiska har jag hört, men vad fan.

Till det negativa hör att man redan i början i Getsemane började tröttna på slow motion-scenerna. Att se Jesus bli gripen i Getsemane i slow motion, att se Jesus bli piskad i en kvart i slow motion, att se Jesus falla under kortets tyngd gång på gång på sin väg upp mot Golgata i slow motion, att se Jesus få spikarna inspikade i slow motion, etc, etc, blev för mycket. Sen krävs det nog för att bli helt gripen av filmen att man helt enkelt är kristen och har en relation till Jesus. För oss andra så är det för lite s.k. backstory, dvs en bakgrund till karaktärerna, i det här fallet Jesus och t ex Maria från Magdalena. Rent känslomässigt räcker det inte med några korta tillbakablickar från Jesus tidigare liv. Exempelvis så var det en tillbakablicksscen som tydligen visade när Jesus drev ut onda demoner ur Maria från Magdalena. Jaha, det fattade ju inte jag utan läste om det först efteråt. Så filmen kräver nog att man kan sin bibel innan man ser den. Jag måste också nämna att jag tyckte det var lite lustigt, och nästan malplacerat, att Gibson ett antal gånger använder rena skräckfilmseffekter, t ex i skildringen av Judas ångest efter att ha förrått Jesus eller när Djävulen, bärandes på en mutantbebis, gled förbi för att kolla in pryglingen av Jesus. Haha, ganska kul ändå. Nåväl, Gibsons spektakel räcker till godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Efter att jag sett filmen blev jag vid utgången ”överfallen” av personer som ville dela ut en broschyr vid namn ”Mannen som förändrade världen”. Me not like. Funderade på att ta en för Lestats räkning, men sket i det… 😉

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Våld Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Midsommar (2019)

20 oktober, 2019 4 kommentarer

Hereditary, Ari Asters förra film, och Midsommar påminner ganska mycket om varandra i sitt upplägg. Bägge är stilrena, välgjorda filmer med strålande skådespelarinsatser, obehaglig stämning vid matbordet, obehaglig stämning överlag och slutligen en sista del av filmen som vrider upp konstigheterna till elva.

Skillnaden är att Hereditary, även om jag gillade den, tappade mig under slutdelen. Det blev för vrickat övernaturligt, och hörde för mig inte ihop med resten av filmen som mer kändes som ett kolmörkt familjedrama med vissa skräckinslag. Under de sista 30 minuterna av Midsommar däremot, då skrattade jag i princip konstant och hysteriskt och älskade det jag såg.

Florence Pugh gör en strålande insats som Dani, en tjej som drabbas av en familjetragedi och senare åker till Sverige med sin (icke perfekta men ändå… ok) pojkvän Christian (Jack Reynor) för att fira midsommar där. De har lockats dit av Christians svenske studentpolare Pelle (Vilhelm Blomgren).

Midsommar har av regissören själv beskrivits som en breakup-movie. Ja, kanske det. Förhållandet mellan Christian och Dani är inte det bästa även om det kanske inte knakar i fogarna. För mig var det kanske mer av en film om att hantera sorg och senare även att hitta hem, hitta sitt sammanhang, och komma bort från sitt jag-svaga jag.

Men att hålla på att analysera hit och dit om teman intresserar mig kanske inte så mycket, just i denna film. Jag konstaterar bara att jag gillade hela filmen, från början till slut. Ari Aster är väldigt noga med sin vision känner jag, främst visuellt och stämningsmässigt, kanske mindre när det gäller teman och manus. Aster är en mästare på att skapa obehagliga social situationer. Sociala situationer av obehag.

Filmen ska alltså utspela sig i Sverige men är inspelad i Bulgarien, vilket ger en perfekt känsla av ett bizarro-Sverige. Fast bizarro kanske är fel ord. Det betyder väl att allt är inverterat, tvärtom. Här är allt istället uppskruvat till elva, som sagt. Sillen man ska äta till nubben är stor som en gädda. Midsommar-musiken är inte svensk folkmusik utan nån form av medeltida shaman-musik. Folkdräkterna känns östeuropeiska snarare än svenska. Men midsommarstången ser ut som den ska och det förekommer en massa svenska skådisar som jag kände igen och som pratade svenska. Det var härligt. Oavsett, så älskade jag det visuella, och stämningen, fullt ut.

Men den där gruppen amerikaner som kommer till det märkliga svenska midsommarfirandet, varför åkte de inte bara därifrån? Ja, men då hade det ju inte blivit en film, och så fick jag även ”Hotel California”-vibbar:

”You can check-out any time you like
But you can never leave!”

Jag checkade aldrig ut och de sista 30 minuterna så skrattade jag alltså hysteriskt, må det vara av obehag, skräck eller nåt annat. Men filmer som får mig att reagera fysiskt på ett sånt sätt ger jag höga betyg, vilket Joker är ett annat exempel på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Equilibrium (2002)

18 oktober, 2019 4 kommentarer

I söndags skrev jag om Christian Bale-rullen American Psycho. Två år efter den så kom science fiction-filmen det handlar om idag, en film som kanske lite red på framgångsvågen efter The Matrix. Min text om Equilibrium (som i Norden fick heta Cubic… but why?) skrevs i augusti 2003.

I ett framtida samhälle efter ett tredje världskrig har alla känslor förbjudits för att förhindra ett fjärde världskrig. Samhället styrs med järnhand av en ledare kallad Fader. Alla känslor (hat och avundsjuka likaväl som kärlek och medkänsla) förtrycks genom att människor tar en daglig dos av en medicin, Prozium. John Preston (Christian Bale) spelar en s.k. Cleric som är en sorts polis som söker upp och oftast förgör såna som bryter mot känsloförbudet, dvs så kallade Sense Offenders. Clerics är utbildade i en sorts pistol-kung fu, kallad Gun Kata, där Preston är den bästa och det tvekar han inte att visa. Preston tvekar inte heller att döda dessa känslobrottslingar t.o.m. om de är kollegor. En dag råkar Preston förstöra sin lilla glasbehållare med sin medicin och av olika anledningar ordnar han aldrig med nån ersättning. Detta får oanade följder.

Jag gillade känslan i den här filmen. Den är cool. Musiken i inledningen och den lilla prologen sätter rätt stämning direkt. Miljön i filmen är skön (kanske inte rätt ord men ändå). Vad jag menar är att det futuristiska samhället, den kala och enkla designen på byggnader, bostäder, kläder och frisyrer (kan ni säga ”bakåtslickat”) känns helt rätt. Gun Kata var en trevlig bekantskap. Lite nyskapande faktiskt tyckte jag. Actionscenerna är mycket bra. Inga datoranimerade Christian Bale här inte.

Bale gestaltar den känslolöse Clericen Preston på ett bra sätt. Likaså när Preston börjar erfara vad det innebär att ha känslor som flödar genom kroppen (som när han lyssnar på Beethoven första gången i sitt liv). Scenerna med Emily Watson tyckte jag var bra avbrott i actionen. Jag tyckte faktiskt hon hade kunnat vara med lite mer, precis som Sean Bean.

Preston, hjälten, är som vanligt helt osårbar. Det spelar ingen roll hur många soldater han har emot sig. Han dödar alla utan att få en skråma (nåja, lite blodig blev han faktiskt). Men, det som är lite kul är att filmen faktiskt försöker förklara denna otroliga överlägsenhet. Just det, Gun Kata innebär även att man kan förutse var ens motståndare kommer att skjuta och på så sätt kan man undvika att bli träffad.

Något jag kanske saknade var en likvärdig (nästan i alla fall) motståndare till Bale i filmen. Jag tyckte att ”skurkarna” inte var tillräckligt coola. Den där ledare (alltså inte Fader utan den andra) var nästan lite töntig tyckte jag. Sedan tyckte jag filmen ibland kändes lite ”liten” på nåt sätt. Hmmm, vad menar jag? Ja, det är mer av en känsla av att det var samma miljöer och personer som återkommer. Det var inte så att jag ledsnade, men ibland kände jag att jag ville ha lite vardag eller nåt avbrott på nåt sätt. (Min kommentar: Idag hade jag nog skrivit att jag velat att världen skulle kännas lite mer inbodd som i t ex Prospect) Men det var ju så det var i det samhället. Känslolöst och kallt. Det är nog den känslan som regissören Kurt Wimmer ville förmedla, hehe. Betyget till Equilibrium blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>Var det så att Prestons barn även de hade slutat ta sin medicin, så långt tillbaka som efter moderns död t.o.m.? De pratade lite kryptiskt inne i badrummet när sonen hade tagit Prestons medicin som var gömd bakom spegeln.</spoiler>

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →