The Good Shepherd

12 maj, 2012 5 kommentarer

Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Regi: Robert De Niro
År: 2006
IMDb | Filmtipset

The Good Shepard är en film som inte väcker speciellt stor uppmärksamhet. Tydligen gick den på bio i Sverige men det kan inte ha varit under speciellt lång tid. Jag har inget som helst minne av att jag minns den. Ungefär lika anonym som filmen är, är Matt Damon i huvudrollen som Edward Wilson som under sin universitetstid blir värvad till det nystartade CIA. Damon har en speciell förmåga att inte göra nåt väsen av sig men ändå passa perfekt i sina roller. Det är så det funkar i Bourne-filmerna. Han gör inget intryck och därför gör han intryck.

En lustig detalj är att det under förtexterna aldrig skrivs ut att det är Robert De Niro som är regissör. De vanliga texterna om filmfotografer och annat visas men regissören förblir hemlig fram till eftertexterna, om man nu inte som jag förstås visste vem som faktiskt hade regisserat rullen.

Tillbaka till Matt Damon. Han spelar alltså en ung kille, Edward Wilson, som under andra världskriget får i uppgift att skydda USA spionvägen om man säger så. Efter kriget övergår den här krigsverksamheten i det som sen blev CIA. Wilson blir en höjdare inom CIA. Priset han får betala för det är ganska högt. Han lever i ett kärlekslöst äktenskap med Clover Russell (Angelina Jolie). Han tar sitt jobb på yttersta allvar. Han är en god herde som har lovat att skydda USA mot ondska, t ex ondska i form av kommunisterna på Kuba.

Filmen har två parallella handlingar. Dels får vi se Wilson som ung agent och när han får ihop det med Clover (Jolie alltså). Han träffar även en annan tjej som egentligen är den som han vill leva ihop med. Men det var liksom inte meningen, vilket är något som nog stör Wilson genom livet. Wilson har även en alienerad son som han aldrig kommer nära. Filmens andra handling fokuserar på det amerikanska fiaskot vid Grisbukten när USA försökte invadera Kuba. Man misstänker att orsaken till misslyckandet är att man har läcka inom CIA.

Om ni har gott om tid (det är nämligen en ganska lång film) och är sugna på en ganska mysig men nedtonad film som inte gör så mycket väsen av sig så kan jag verkligen rekommendera The Good Shepherd. Den är spännande och välgjord men är väldigt lågmäld. Jag tror det har med Matt Damons karaktär att göra. Den är så blek så att den nästan är genomskinlig men det kanske är bra när man är spion.

3+/5

Steffo på Flmr skrev förresten om The Good Shepherd för ett tag sen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hellboy II: The Golden Army

8 maj, 2012 5 kommentarer

Titel: Hellboy II: The Golden Army
Regi: Guillermo del Toro
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jaha, då tänkte jag att vi tar ett litet hopp här direkt till den andra Hellboy-filmen som det bara blir ett kort omdöme om. Imorgon kör vi en längre text om Pans labyrint.

Guillermo del Toros pussellbitar föll fullständigt på plats när han gjorde Pans labyrint. Det var en magisk men ändå smärtsamt verklig film. Hellboy II: The Golden Army är en otrolig röra med idéer, miljöer och figurer. Om del Toro hade lagt in lite andrum, tagit fasta på 20% av sina idéer, fokuserat på dem och huvudhistorien, så hade det kunnat bli riktigt bra. Nu blir det inte mer än underhållande. Inget sjunker in, allt känns platt, men ändå är det underhållande. Hellboy är en skön figur som görs bra av Ron Perlman men filmen som helhet sätter sig aldrig. Det blir för mycket av allt. Det är ett för slarvigt manus helt enkelt. Betyget blir till slut en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hellboy

7 maj, 2012 6 kommentarer

Titel: Hellboy
Regi: Guillermo del Toro
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Då fortsätter vi Guillermo del Toro-festivalen med den första Hellboy-filmen.

Ytterligare en i raden av serietidningsfilmer men inte Marvel utan denna gång är det Dark Horse Comics som står för förlagan (information för kalenderbitarna). Hellboy (Ron Perlman) är den något annorlunda hjälten som föds i slutet av andra världskriget när han, hjälpt av nazister som vill förgöra jorden, anländer till vår värld från en annan dimension. I stället för att hamna i händerna på nazisterna tas han om hand av en viss Professor Broom (John Hurt) och växer upp till att bli demonjägare inom en hemlig avdelning på FBI. Nu är nazisterna tillbaka igen, återigen ledda av ingen annan än den mytomspunna munken Rasputin, för att öppna portalen till demonvärlden för att släppa lös de onda monster som där vilar. Muhahaha.

Haha, vilken soppa! Och det är inte en soppa på en spik utan snarare en handfull. Vad har vi? Jo, vi har en hjälte som är en röd halvdjävul som slipar ner sina horn för att passa in, en filosofisk, tankeläsande korsning mellan fisk och människa, en odöd nazistzombie med gasmask som dessutom är en rackare på knivfäktning, en rysk galen präst/mystiker vid namn Rasputin, samt en tjej (som dessutom Hellboy är olyckligt förälskad i) med förmåga att förvandla sig till en mänsklig majbrasa på beställning. Kan det misslyckas? Nä, faktiskt inte. Jag kan inte låta bli att bli underhållen. Dessutom är Hellboy själv en ganska sympatisk och bångstyrig hjälte som droppar enradare i en fart som jag inte hört på länge.

Filmen passade perfekt en kväll när jag var lite seg i huvudet efter en lång arbetsdag. Jag kände inte för förmodligen bättre filmer som t ex The Machinist eller Maria Full of Grace (andra filmer som var aktuella vid den här tiden, min kommentar) som jag funtade på att hyra. Nä, det fick bli Hellboy i stället.

Nu fanns det ju saker som var sämre i filmen. Efter ett tag började det som var bra i filmen tryckas undan av ganska tråkiga datoranimerade actionsekvenser. Jag tyckte t ex de där helveteshundarna var ganska tråkiga. Sen hade vi den helt onödiga karaktären John Myers (ung FBI-agent som blir Hellboys ”assistent”) spelad av en urtråkig tönt helt utan karisma (Rupert Evans). Han tillförde nada. Trots att filmen stack ut en del, så kändes den ändå bitvis som ett actionspektakel av den vanliga förutsägbara sorten — men den är ändå hästlängder bättre än t ex den genomusla Van Helsing. Om jag hade sett filmen vid ett annat tillfälle hade den kanske fått underkänt, men nu tyckte jag fördelarna övervägde.

3-/5

PS. Har jag fel eller hade Hellboy sumobrottarfrisyr?

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

El espinazo del diablo

6 maj, 2012 9 kommentarer

Titel: El espinazo del diablo (The Devil’s Backbone)
Regi: Guillermo del Toro
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Efter att ha utlovat recensioner av Guillermo del Toro-filmer till höger och vänster så kommer det en kvartett med några gamla omdömen på mexikanens filmer. Vi börjar med El espinazo del diablo och fortsätter med Hellboy-filmerna och sen avslutar vi med hans största stund än så länge, Pans labyrint.

El espinazo del diablo är ett mediokert spökdrama om en pojke som anländer till ett barnhem på spanska landsbygden under spanska inbördeskriget. Nja, det finns många fel i filmen, främst att den delvis försöker vara en läskig film men inte är det för fem öre. Den har möjlighet att vara lite mystisk men det sjabblas bort omedelbart då man i princip avslöjar allt som skulle kunna vara mystiskt redan i inledningen.

Vissa delar i historien är intressanta men filmen hittar inte fokus och känns luddig. Filmen känns som ett typexempel på en film som inte riktigt vet vad den ska vara. De dramadelar som finns med funkar bra, men om man ska vara en skräckis måste man ta ut svängarna för att ha nån möjlighet att vara läskig. Nu blir det bara blaha blaha med det. Rent hantverksmässigt är det väl inget större fel med snygga bilder och miljöer och så. Därför blir det ändå godkänt, men det är knappt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Avengers

2 maj, 2012 15 kommentarer

Titel: The Avengers
Regi: Joss Whedon
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag stod uppe på scenen på nyinvigda Rigoletto och jag hade fått en fråga av tjejen som presenterade filmen och som skulle dela ut en presentpåse till mig. ”Vilken är din favoritsuperhjälte?” Hon och drygt 700 andra, inklusive en grupp Filmspanare (som troligen var de som låg bakom att jag vann utlottningen ;)), väntade på mitt svar. Jag blev helt blank och jag kunde plötsligt inte komma på en enda superhjälte. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, dök nåt grönt upp i hjärnan och svaret kunde bara bli ett. Hulken är min favoritsuperhjälte, helt enkelt för att det var han som kom till undsättning när jag som mest behövde det. Med tanke på filmen The Avengers så visade det sig att jag hade mer rätt än jag kunde ana men det återkommer jag till senare.

Mina förväntningar på den nya Marvel-filmen var inte speciellt höga. De tidigare filmerna har inte varit dåliga men att säga de var mer än underhållning för stunden vore att överdriva. Å andra sidan är underhållning för stunden aldrig fel. The Avengers inleds med att elake asaguden Loke dyker upp igen efter att inte ha dött i slutet av filmen om Tor. Loke har slutit avtal med onda varelser från en annan värld och därmed har han fått ett kraftfullt vapen till sitt förfogande. Vapnet är en stav som antingen kan användas som en bazooka eller som en övertalningsstav. Loke dyker upp på en forskningslokal där forskaren Erik Selvig (Stellan Skarsgård) i S.H.I.E.L.D.:s regi försöker tämja energin från en mystisk kub kallad tesserakten. Loke stjäl tesserakten som han ämnar ge i gåva till sina onda bundsförvanter i utbyte mot att de anfaller Jorden. En Jord som han sen själv tänker sig att styra. Vad kan gå fel i den planen? Ja, kanske att Nick Fury samlar ihop sin hämnarstyrka kallad The Avengers.

The Avengers består av följande sex superhjältar/hjältinnor:

Steve Rogers / Captain America (Chris Evans)
Patriotisk torrboll som gillar att gnabbas med Tony Stark. Vetenskapligt modifierad till att bli supersoldat. Innehavare av en superhård metallsköld.

Tony Stark / Iron Man (Robert Downey, Jr.)
Självgod humorist som bara tänker på sig själv men som givetvis har ett gott hjärta. Älskar att gnabbas med Steve Rogers. Inte superstark men supersmart och ägare till en superdräkt med stor vapenarsenal.

Natasha Romanoff / Black Widow (Scarlett Johansson)
Skönhet klädd i tajt svart dräkt. Smart och manipulerande och kan få vem som helst att avslöja vad som helst i vilken situation som helst. Duktig på kampsport. Står i skuld till Hawkeye.

Clint Barton / Hawkeye (Jeremy Renner)
Precis som Natasha är han en S.H.I.E.L.D.-agent. Skarpsynt pilbågsskytt. Hävdar att han ser saker bättre på avstånd. Min känsla är att han har en crush på Black Widow.

Dr. Bruce Banner / Hulk (Mark Ruffalo)
Duktig forskare som kan väldigt mycket om gammastrålning (och gissa vad den stulna tesserakten utstrålar?). Lite blyg och ganska lugn i normaltillståndet men den andra gröna killen är superstark och supergrön.

Tor (Chris Hemsworth)
Son till Oden och bror till den onde Loke. Gillade att kriga när han var ung men mognade i sin egen film. Ägare till Mjölner, en kraftfull hammare som bara Tor kan lyfta (inte ens Hulk klarar det trots att han tog i så han blev grön).

Filmens främsta egenskaper är att den är maffig vad gäller specialeffekterna och att Joss Whedon fått till en bra humor och ett bra samspel mellan karaktärerna. Steve Rogers och Tony Stark kontrasterar varandra perfekt. I Captain America blev det på gränsen till för torrt och pompöst medan jag kan tycka att Tony Stark blir jobbigt snackig i Iron Man-filmerna. Här möts de båda och kemi uppstår. Men allra bäst i filmen är… ja, ni gissade rätt: Hulk. Grönt är skönt. Hulks okontrollerade hjärna är inte utan humor tydligen. Hans förnedring av Loke och kompisknuff av Tor gav applåder från publiken på Rigoletto. Det var även skönt att slippa det överdriva studsandet från Ang Lees Hulk.

En liten notering om 3D. Det är skräp, åtminstone den här gången. Det tillför ingenting förutom att texten blir dubbel och suddig plus att man tycker det är jätteskönt att ta av sig de där jätteglasögonen när filmen är slut.

Betyget till filmen The Avengers (med eller utan 3D) blir 3½ starka och gröna filmspanarikoner. Halvan bidrar givetvis Hulk till men även att gamle hjälten Harry Dean Stanton dök upp i en kul cameo.

Läs nu vad mina filmspanarkompisar som jag såg filmen med tyckte: Fiffi, Sofia, Jessica och Henke. Och här är en bonuspodcast från Har du inte sett den? som inte såg filmen samtidigt men anslöt senare under kvällen. Uppdatering: Nu har även Joel kollat in filmen och skrivit om den på Deny Everything.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Captain America: The First Avenger

25 april, 2012 8 kommentarer


Titel: Captain America: The First Avenger
Regi: Joe Johnston
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Captain America är en i raden av Marvel-filmatiseringar. Denna rad av serietidningsfilmer är väl tänkt att avslutas (ja, jag tycker nog det är dags nu?!) med The Avengers där alla våra hjältar sammanstrålar under ledning av Samuel L. Jackson för att slåss mot världens skurkar. Captain America utspelar sig under andra världskriget. Tyskland invaderar Polen och kriget bryter ut i Europa. USA har inte gått med i kriget än så länge men det känns som en tidsfråga. I New York försöker modige men sjukligt klene Steve Rogers (Chris Evans) att gå med i armén. Det går inte så bra för Steve och han får stanna hemma och istället blir det kompisen Bucky som åker till Europa.

Rogers ska dock få chansen. Utan att han riktigt själv förstår vad som pågår hamnar han i ett hemligt program där man försöker utveckla en supersoldat. Rogers förvandlas från klen sjukling till vältränad toppsoldat men det kanske viktigaste av allt, det har inte förändrats. Anledningen till att Rogers blev utvald är nämligen hans osjälviska mod. Hmm, varför tänker jag på en speciell reklamfilm? (Haha, snälla, det var inte sååå länge sen jag skrev det här men jag har lyckats glömma bort vilken reklamfilm jag syftar på, nån som kan hjälpa mig? Hmm, undrar om det är den där med den stora hunden som skyddar den lilla från regnet? ;))

Nåt som förvånade mig lite var att Rogers till en början bara utnyttjades som en sorts kringresande maskot i syfte att bygga upp den amerikanska stridsviljan. Efter ett tag ledsnar dock Rogers på detta, speciellt efter att bäste kompisen Bucky förmodas vara tillfångatagen eller dödad av nazisterna. Mot sig har Rogers, som nu förvandlats till Captain America, nazisternas vapenminister Johann Schmidt (Hugo Weaving). Denna Schmidt förvandlas även han — till supernaziskurken som vill ta över världen: Red Skull.

Jag har hört en del säga att Captain America skulle vara en torr film utan den humor som behövs. Hmm, ja, kanske är både filmen och Chris Evans en aning bleka just när det gäller humorbiten. Men jag tyckte det inte behövdes eftersom filmen har en ganska härlig matinéstämning. Jag gillar Red Skull-karaktären, hans vapen, hans storhetsvansinne. Även de miljöer han vistas är trevliga, som t ex hans vintriga bergsfort.

Nu har det gått nästan en månad sen jag såg filmen och jag måste säga att inte minns så himla mycket av det jag såg. Efer ett tag så blev den nog lite ointressant, ungefär som det brukar bli i såna här filmer när de går in i actionfasen. Men jag tyckte t ex den var bättre än Sky Captain and the World of Tomorrow, en film som den påminner om en hel del. Matinékänslan var bättre och mysigare i Captain America.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Iron Man

24 april, 2012 7 kommentarer

Som förberedelse inför helgen då det blir The Avengers på bio så tänkte jag det kunde passa med recensioner på de filmer som ingår Marvels filmiska universum. Sen tidigare kan ni läsa om The Incredible Hulk och Thor och nu är det dags för två kortrecensioner av filmerna om mannen av järn och imorgon kommer en recension av Captain America: The First Avenger.



Titel: Iron Man
Regi: Jon Favreau
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Iron Man är actionfilm med Robert Downey Jr. som den cyniske vapenmiljardären Tony Stark som efter att ha blivit tillfångatagen av terrorister blir omvänd och plötsligt vill rädda världen, med hjälp av vapen förstås men på rätt sätt. Filmen är underhållande och perfekt när man är sugen på en actionfilm och vill sega lite i soffan efter jobbet. Det var kul att se Jeff Bridges i en skurkroll. Nej, det är ingen spoiler att Bridges är skurk, det är uppenbart från första rutan. Trots den kala frisyren såg jag ändå The Dude framför mig, haha. Downey Jr. har en lätthet i sitt spel och sina repliker. Det bara flyter lätt ur honom med precis rätt touch av cynism. Historien är lite osammanhängande. Scener staplas lite på varandra utan tanke ibland. Slutet är aningen segt, med långdragen och obligatorisk slutstrid mellan hjälte och skurk.

3/5


Titel: Iron Man 2
Regi: Jon Favreau
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nä, tyvärr. Det här var en dussinfilm från filmfabriken i Hollywood. Eller ja, kanske är den lite annorlunda eftersom den känns aningen mer seriös än andra filmer i samma genre. I vilket fall så är den stentråkig. Tony Stark (Robert Downey Jr.) och Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) gnabbas med varandra i scener som tycks pågå i en evighet men som inte kommer nån vart. Stark snackar en väldig massa och är ibland coolt cynisk men handlingen som helhet är fantastiskt förvirrad (för mig). Det finns ingen riktig grundstory. Vad handlar filmen egentligen om? Allt tramsas ihop till en enda förvirrad röra. Den enda karaktär som är riktigt bra är den som görs av Mickey Rourke. Det är konstigt, efter att ha sett The Wrestler så framkallar Rourke varje gång jag ser honom samma känslor som när jag såg Aronofskys film om den avdankade wrestlern: en sorg över den tid som varit och som aldrig kommer igen. Det är nåt med Rourkes ansikte som gör detta. Fascinerande. Sam Rockwell är underhållande. Scarlett Johansson är alltid trevlig att se (på).

2/5

PS. Kul med musik av Beastie Boys när Stark sitter i jättemunken. Eftersom jag är ett långtida fan så noterade jag direkt att det var Beastie när låten började.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Betyg 3, Film, Musik, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Rite

22 april, 2012 5 kommentarer


Titel: The Rite (Ritualen)
Regi: Mikael Håfström
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag gillar temat i The Rite. Trots att jag är inte är troende själv — långt därifrån — så älskar jag verkligen filmer om fajten mellan Gud och Djävulen. Kanske är det nån längtan till att faktiskt tro trots att jag alltså inte gör det. En längtan till att faktiskt Gud finns. Eller nåt. Haha, lustigt att ta upp den typen av tankar i samband med en sån här standardskräckis av tveksam kvalitet.

Mikael Håfström, har han hamnat i ett skräckisfack nu? Efter 1408 kommer alltså The Rite som är ganska så lika i temat. Filmen handlar om en ung man, Michael (Colin O’Donoghue), som utbildar sig till präst. Problemet är att han inte har den rätta tron. Hans tro är minst sagt sviktande. Hans mentor Fader Matthew (Toby Jones) föreslår att han ska åka till Rom för att utbilda sig till exorcist istället. Japp, det finns tydligen såna utbildningar, i alla fall i filmens verklighet och kanske på riktigt också då filmen bygger på vad som sägs vara verkliga händelser.

Väl i Rom möter Michael Fader Lucas (Anthony Hopkins som spelar Anthony Hopkins). Lucas är en luttrad exorcist som betraktar sitt ”yrke” som vilket yrke som helst. Precis som en rörmokare rensar rör från saker som fastnat så rensar Lucas människor från demoner som fastnat.

Det har sagts att Anthony Hopkins spelar på tomgång här. Well, jag vet inte, men en Hopkins på tomgång är inte helt fel. Jag gillar hans sätt att tala. Huvudrollsinnehavaren O’Donoghue är en ganska tråkig pretty boy. Han gör egentligen inget fel men han är tråkig helt enkelt. Hans karsisma är lika med noll. Filmen bygger istället mycket på sina bilder och ljudspåret.

The Rite är en rulle som man glömmer ganska snabbt efter att man har sett den. Men ändå är den sevärd om man ser den som underhållning, speciellt om man gillar temat. Jag blir ju sugen på att se fler djävulsfilmer som t ex The Omen och så Exorcisten igen.

3/5

PS. Borde inte filmen kallas Riten på svenska? Rit känns som en mer rätt översättning än ritual som ju finns som ord även på engelska.

Arkiverad under Betyg 3, Djävulsfilm, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Mist

19 april, 2012 18 kommentarer


Titel: The Mist
Regi: Frank Darabont
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Innan jag såg The Mist så hade det gått ett tag sen jag såg en filmatisering av en Stephen King-berättelse. Den överdrivet utskällda Dreamcatcher (ok, bra var den inte) var nog den senaste jag hade sett. The Mist hade föregåtts av en viss hajp så det kändes som om den kunde vara värd att se på bio.

Efter en våldsam storm drar en mystisk dimma, som uppenbarligen döljer ondskefulla varelser, in över ett samhälle. Konstnären David Drayton (Thomas Jane) och hans son befinner sig på ett köpcentrum när dimman kommer och barrikaderar sig där tillsammans med en grupp människor. Bland dessa finner vi t ex Marcia Gay Hardens kristna sektledarpsykopat och Draytons advokatgranne Brent spelad av Andre Braugher (som jag minns från utmärkta polisserien, och The Wire-föregångaren, Homicide: Life on the Street).

Rent objektivt är filmen välgjord i det mesta. Produktionskvaliteten är hyfsat hög när det gäller foto och skådisar. Betyget dras ner en aning av att vissa datorgenererade specialeffekter av någon anledning ser lite b ut. Jag tycker man borde ha kunnat få till det bättre med dagens teknik. Ibland lyckas inte heller skådisarna vara trovärdiga då de ska agera mot cgi-varelserna (tänker t ex på en scen då en ung kvinna blir attackerad av en gigantisk mördarfluga). Vissa recensenter har klagat på att Thomas Jane är lite träig. Hmm, jag vet inte, jag tyckte faktiskt han var helt ok. Jag förstår inte riktigt den kritiken.

Det bästa med The Mist är att den är ovanligt mörk och inte förutsägbar på det vanliga hollywood-viset. Filmen har efter tag byggt upp förutsättningarna för karaktärerna och handlingen ungefär på samma sätt som i en vanlig ”familjethrillerskräckis”. Skillnaden är att det därefter inte riktigt går som det brukar. Klart bäst i filmen är stämningen i slutet, ungefär de sista 20 minuterna kanske. Det känns klart annorlunda. I vanliga fall brukar det mot slutet av liknande skräckisar balla ur eller bli alltför förutsägbart (eller både och), men här tonas handlingen snarare ner och blir därför mer hotfull. The Mist får klart godkänt men känns ibland litet b vilket är synd.

3+/5

Mina favoritscener i filmen är:

Spoiler
När Hardens sektkvinna äntligen får käka bly samt när den väldiga monsterdinosaurien kliver över bilen i slutet likt en jätteelefant. Det fanns en otäck mytologisk känsla över den sistnämnda scenen.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Stephen King, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The King of Kong

17 april, 2012 4 kommentarer


Titel: The King of Kong
Regi: Seth Gordon
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Som en del av sitt tisdagsdokumentärtema skrev Movies – Noir precis om den här rullen. Själv gillade jag filmen men högre betyg än en trea kan det nästan aldrig bli till den här typen av dokumentärer.

The King of Kong är en skön dokumentär som är något överdramatiskt berättad med en tydligt ond karaktär (Billy Mitchell) och en tydligt god karaktär (Steve Wiebe). Sanningen ligger väl förmodligen nånstans mittemellan men då hade det inte blivit en lika intressant film kan hända. Det är en film om ett riktigt nördintresse, i det här fallet gamla arkadspel och i synnerhet Donkey Kong. Den påminner kanske en del i upplägget om det svenska dokumentärmästerverket Plötsligt i Vinslöv (yes, Fiffi, I’m talking to you). Vi får ta del av en hel del sköna karaktärer, nördar — och så Billy Mitchell som sticker ut. Mitchell är en gammal mästare som vägrar släppa ifrån sig sin Donkey Kong-krona, och han tar till ganska fula knep för att behålla den. Dokumentärer får sällan nåt annat betyg än tre från mig. Jag brukar nästan alltid gilla filmerna men inte så mycket att det blir ett bättre betyg. Det finns nåt inbyggt i dokumentärformatet som hindrar detta.

3/5

PS. En klassisk replik från filmen: ”There’s a potential Donkey Kong kill screen coming up if anyone’s interested” sagd av nörden och trogne Billy Mitchell-supportern Brian Kuh, kanske lite motvilligt eftersom det var Steve Wiebe som var på väg att slå Donkey Kong-rekord. Och om ni vill veta vad en Donkey Kong kill screen är så får ni se filmen eller googla…

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →