Season of the Witch

9 april, 2012 2 kommentarer


Titel: Season of the Witch
Regi: Dominic Sena
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Nicolas Cage, Ron Perlman, medeltid, korsriddare, pest, munkar och häxor. Kan det egentligen gå fel? Nej, precis. Fast det är nära att filmmakarna bakom Season of the Witch ställer till det. Den här kvalitetsfilmen inleds med att en präst anklagar tre kvinnor för att vara häxor. Om de erkänner häxeri så ska de skonas. En av kvinnorna nekar, hon hade ju bara gjort en salva. En säger ”du kommer brinna i helvetet” och spottar prästen i ansiktet. Den sista erkänner trots att hon förmodligen är den som är minst skyldig. Hon kommer alltså skonas? Javisst. Eller ja, hennes själ kommer skonas.

Visst är det lustigt det där med hur man testade om en kvinna var häxa. Fyll fickorna med sten och släng henne i ån. Sjunker hon och dör så var hon ingen häxa och klarar hon sig så var hon visst en häxa och då är det bålet som gäller. Det var liksom ett foolproof system.

Nåväl, de tre kvinnorna hängs från en bro över en å och sänks sen ner i vattnet för att man ska vara säker på att de är döda. Prästen som verkar lite nervös är inte helt övertygad och vill därför hissa upp kvinnorna igen och läsa några extra rader ur en bok mot ondska bara för att vara på den säkra sidan. Han får dock ingen hjälp från soldaterna som tycker han är vidskeplig så han får ta saken i egna händer. Men är verkligen kvinnorna döda? Muahahaha.

Några år efter händelserna med prästen och kvinnorna möter vi de luttrade korsriddarna Behmen von Bleibruck (Cage) och Felson (Perlman). Efter att ha börjat tvivla på Saken, dvs det där med att ha ihjäl allt och alla inklusive kvinnor och barn bara för att de tror på fel gud så hoppar de av. Trots försök att färdas inkognito blir de avslöjade som desertörer efter en tid. Istället för att hängas får de emellertid i uppdrag att föra en misstänkt häxa till ett kloster där munkarna ska avgöra om kvinnan är häxa eller inte. Syftet med det hela är att försöka stoppa pesten som härjar. Ett tema som vi känner igen från t ex Black Death.

Jag kan som sagt inte låta bli att gilla det här. Cage och Perlman har ett ganska roligt samspel. Lite som Legolas och Gimli fast utan en torrboll som Orlando Bloom. Well, istället får vi den något märklige skådisen Cage. Jag vet inte vad det är med Cage? Ibland funkar han inte alls och ibland borde han inte funka men han gör det ändå. Här funkar han konstigt nog. Jag vet inte, det kanske beror på peruken (som jag antar sitter på hans huvud).

Handlingen är ganska trevlig. Men framförallt är det miljöerna, stämningen, själva temat jag uppskattar. Jag har plötsligt fått smak för såna här typer av filmer, Black Death och Centurion (inte riktigt samma epok men ändå) har jag sett på sistone. En viktig detalj är att filmmakarna faktiskt har åkt till riktiga miljöer ute i naturen och filmat. Vi får se riktig skog, riktigt hav, riktiga berg. Äkta natur. Bara en sån sak. Det ger en helt annan känsla än ett cgi:at och blankpolerad landskap.

Förutom Cage och Perlman ser vi duktige Ulrich Thomsen som riddare och en av de i den lilla gruppen som ska transportera den häxanklagade till munkarna för dom. Hmm, Thomsen, han är med i en hel del storfilmer nu för tiden. För egen del tänker jag alltid på mästerverket Festen när jag ser honom. En annan kul överraskning om man har öronen med sig är att veteranen Christopher Lee (90 år i vår) dyker upp. Det där med öronen har att göra med att han är sminkad till oigenkännlighet så det gäller att lyssna noga.

Men ändå så håller man alltså på att fucka upp det hela. Under filmen dyker det nämligen vid ett tillfälle upp en datoranimerad karaktär som tagen ur en halvtaskig gammal film från datoranimationens barndom. Mina tankar går till usla datoranimerade tråkfilmer som t ex Van Helsing (eller Van Bajsing som brukar kalla den). Season of the Witch klarar sig ändå från underkänt eftersom det positiva väger över.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Övernaturligt, Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Silk

2 april, 2012 4 kommentarer


Titel: Silk (Gui si, Haunted Spirit)
Regi: Su Chao-Bin
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Silk är en ganska annorlunda men ändå typisk asiatisk skräckis. Vi får vår beskärda del av svarthåriga och vitansiktade både barn och kvinnor. Samtidigt är det även en science fiction-rulle. Ja, det är en lite märklig kombination. Ett hemligt team undersöker hur spöken bildas. Japp, helt seriöst. Projektet stöds av den japanska regeringen och teamet leds av den intelligente forskaren Hashimoto som mest ser ut som en överårig medlem i ett japanskt pojkband komplett med blonderat hår.

I början av filmen lyckas man ”fånga” ett spöke i ett rum i en lägenhet. Till sin hjälp tar teamet sen en polis som kan läsa läppar för att man på så sätt ska få reda på mer om spöket. Spöket ger nämligen inte ifrån sig ett ljud även om det ”pratar”.

Det är en lite konstig film. Just att man blandar spökfilm med science fiction-inslag ger en annorlunda känsla. Det kan hända att det ibland inte men det ger samtidigt en överraskande fräsch historia. Och detta trots att mycket är sånt vi sett förut, inte minst från Asien.

Länge ligger filmen uppe och nosar på en fyra. Det är mystiskt och spännande. Jag sitter och undrar vart filmen ska ta vägen. Efter kanske en halvtimme känns det nästan som att historien liksom är slut men då fortsätter den bara i en annan riktning. I filmen så är det bara vissa som kan se spökena och det roliga är att det inte är nåt övernaturligt med det utan filmen har en fullkomligt vetenskaplig förklaring till detta. Och det har filmen för övrigt till allt konstigt som händer. Silk är nåt så konstigt som en torr och logiskt resonerande skräckfilm fast ändå läbbig ibland.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

Himmel och helvete

30 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Himmel och helvete (Tengoku to jigoku)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag missat att posta en recension av en de Kurosawa-filmer som avhandlats av Rörliga bilder. Det handlar om deckardramat Himmel och helvete och Sofia själv tyckte att det var en fullpoängare. Jag är inte lika positiv men jag förstår att man gillar filmen.

Många Kurosawa-rullar utspelas ju i samurajmiljö. Det finns några undantag: Dersu Uzala, Revolvern, Ikiru… ja, kanske en hel del när jag tänker efter. Himmel och helvete (som bygger på en bok av Ed McBain!) är en film som Kurosawa låter ta den tid det tar. Inget stressas fram. Början är ett sorts kammarspel som till största delen utspelas i ett rum, i affärsmannen Gondos (Toshirô Mifune) rum när en kidnappare utpressar Gondo. Av misstag har fel barn rövats bort vilket gör historien ganska intressant då Gondo faktiskt hade pengarna men behövde dem för att rädda sin egen karriär. Scenerna känns annorlunda då det är väldigt många personer i ett rum: poliser, Gondo med fru, pojkens pappa, etc. Ofta är det bara tyst när de väntar på att kidnapparen ska ringa. Här tycker jag Kurosawa lyckas skapa en bra stämning med små medel.

Filmen består av två delar: först utpressningsdelen som i princip utspelas i Gondos hem (högt uppe på en kulle, himlen) och sen en lite längre del med en polisutredning (bl a i fattiga slumkvarter, helvetet). Fokus skiftar då från Gondo till poliserna som sköter utredningen. Lugnt och metodiskt tar Kurosawa oss igenom utredningen och man kommer allt närmare förövaren. En rolig detalj var att filmen var i svartvitt men vissa detaljer var faktiskt i färg, t ex den röda röken från väskor med pengar eftersom polisen lagt i en manick som skulle ryka om man brände väskorna. Det förekommer en relativt spännande sekvens på ett tåg. Det blir alltid en lite speciell känsla på tåg. Just det där med lugnt och metodiskt gör väl kanske att tempot är aningen för lågt och filmen känns lite långdragen.

Jag gillar ändå helheten. Det är alltid kul att se gamla filmer som beskriver samhället som det var då, och då menar jag inte ”då” i betydelsen ”flera hundra år sen” utan gamla filmer som skildrar sin samtid. Det är t ex sak som jag gillar med film noir: man får sig till livs lite socialrealism från förr. Eller kultur från förr. Även så här. Jag gillar t ex en sekvens på en klubb som poliserna besöker där det förekommer lite samtida skön musik. Det är väldigt, väldigt nära fyran, men inte riktigt. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på den amerikanska noiren The Naked City av Jules Dassin, som också handlar om en polisutredning. Om nån tänker sig att se några fler Kurosawa-filmer så kan Himmel och helvete vara ett tips. Eller vad säger du, Sofia? 😉

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dersu Uzala

29 mars, 2012 2 kommentarer


Titel: Dersu Uzala (Vägvisaren)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Vägvisaren såg jag innan Dodes’ka-den och då var det den mest annorlunda Kurosawa-filmen jag hade sett. Förutom att den var i färg var det en japansk/sovjetisk produktion och skådisarna snackade ryska och det hela utspelades i Sibirien. Sofia tyckte den hade naturskönt foto men var lite för händelsefattig.

Handlingen äger rum i början av 1900-talet (innan den ryska revolutionen) och handlar om en rysk militär, Arseniev, som har i uppdrag att kartlägga områden i det folktomma Sibirien. Mitt i skogen stöter forskningsgruppen på en gammal jägare, Dersu Uzala, som de erbjuder att bli deras vägvisare. Dersu Uzala räddar livet på Arseniev vid ett tillfälle när de båda går vilse en stormig natt på en sjö mitt i vintern. Några år senare är Arseniev i skogarna för att utforska ännu en gång och träffar då återigen sin gamle vän Dersu.

Filmen börjar lite segt och det tog lite för lång tid innan jag liksom förstod vad den gick ut på. Efter ett tag blir den lite intressant då forskningsgruppen råkar ut för en del äventyr, banditer, osv. Den här jägaren Dersu Uzala är skön karaktär. Han är en riktig liten krutgubbe. Han lever ett med naturen och lär forskningsgruppen hur det är att leva i naturen, att ha respekt för allt levande osv. Vänskapen mellan Arseniev är varm och enkel, skildrad på ett typiskt Kurosawa-vis. Där kände jag igen mig från andra filmer. Jag gillar filmen men den är nog allt lite händelsefattig.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Dodes’ka-den

28 mars, 2012 6 kommentarer


Titel: Dodes’ka-den (Dodesukaden)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1970
IMDb | Filmtipset

Dodes’ka-den var den elfte Kurosawa-filmen jag såg och det var den hittills konstigaste och dessutom den första i färg. Sofia var inte så förtjust i den och tyckte den påminde om nidbilden av en Ingmar Bergman-rulle.

Dodes’ka-den handlar om en grupp fattiga människor som bor i ett slumområde i Tokyo, intill vad som verkar vara en soptipp. Här finns pojken som tror han är spårvagnsförare, två alkoholiserade män som byter fruar, den stumme, mystiske mannen som får besök av sin fru som han inte vill veta av, den snälle mannen med en elak fru, den unga flickan som tvingas jobba dygnet runt när hennes moster är på sjukhuset samtidigt som mosterns man antingen latar sig eller skäller på henne, pappan med sin lille son som bor i en skrotbil men drömmer om att bygga ett hus, m fl.

Filmen innehåller alltså många karaktärer och är uppbyggd i episoder och handlingen går liksom runt i cirklar. En karaktär avhandlas, vi går vidare till nästa, till nästa, osv, tills vi är tillbaka till den första karaktären igen. Bäst tyckte jag episoderna med den snälle mannen som förutom att han har märkliga spasmer och haltar lite lustigt även har en självisk och till synes elak fru som han ändå älskar. Även pappan med den lille sonen är skildrad på ett varmt och typiskt Kurosawa-sätt. Det finns även en del humor i filmen, bl a de alkoholiserade männen skulle jag tro, även om inte just jag tyckte det var speciellt roligt. En hel del tragiska livsöden skildras också. Filmen är lite seg emellanåt, ganska svår och lite skum. Betyget blir godkänt ändå. Exempelvis är Kurosawas nästa film Vägvisaren (1975) bättre tycker jag.

Titeln Dodes’ka-den är för övrigt vad pojken, som tror han är spårvagnsförare, säger när han ”kör” sin spårvagn. Det är ljudet som hjulen gör när de passerar skarvarna i rälsen. Dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden…

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Sanjuro

24 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Sanjuro (Tsubaki Sanjûrô)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1962
IMDb | Filmtipset

Till skillnad från Sofia så gillade jag faktiskt uppföljaren till Yojimbo mer än originalet.

I Sanjuro möter vi åter främlingen, samurajen, spelad av Toshirô Mifune. Denna gång råkar han lyssna på ett upphetsat samtal mellan nio unga krigare. De misstänker att det pågår korruption och har gått till byns Skattmästare för att få tillåtelse att ta till våld. Han har dock sagt nej till detta. Däremot verkade byns Intendent betydligt vettigare och nu sitter krigarna och väntar på att träffa honom. Den erfarne och luttrade Mifune har hört krigarna samtala och beslutar sig för att hjälpa dem. Till att börja med tipsar han dem om att även om Intendenten verkar vara en vettig karl, så kan skenet bedra.

Återigen dyker samurajfrämlingen upp i en by, rensar upp, och drar vidare. Sanjuro påminner alltså en hel del om Yojimbo, vilket ju inte är så konstigt. Den har dock lite mer humor tyckte jag och är lite av en actionkomedi. När jag läste en recension av Yojimbo så fick det mig att fundera lite över samurajens motiv. Han är nästan som en frälsare men i tysta. Det är kanske därför han vill framstå som butter, kaxig och lite hänsynslös, som om han inte bryr sig. Han vill liksom inte få nån credit för det han gör. Jag tycker Sanjuro är snäppet bättre än Yojimbo och betyget blir en stark trea.

3+/5

Spoiler

Var det nån annan, förutom mig, som har sett filmen och blev överraskad i slutet när Muroto tvingar Sanjuro till en duell. När Sanjuro spetsar Muroto på sitt svärd så sprutar blodet som i den värsta b-skräckisen. Det såg nästan ut som Muroto hade en jätteballong under armen samt en vattenslang som sprutade blod. Det blev nästan komiskt fast det kanske inte var tänkt så.

Spoiler slut

Scenen jag skriver om kan ni se här. Notera hur länge de två kombattanterna stirrar på varandra innan det händer något. Hmm, en briljant scen. Och nu när jag ser den igen så håller jag inte riktigt med mig själv om det som jag skriver om inom spoilertaggarna. Det överdrivna elementet i scenen bidrar snarare till dramatiken än mer, speciellt med tanke på den långa pausen innan det korta våldsutbrottet.

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Incredible Hulk

23 mars, 2012 16 kommentarer


Titel: The Incredible Hulk
Regi: Louis Leterrier
År: 2008
IMDb | Filmtipset

När den här rullen kom så tyckte jag den kändes helt fel. Varför göra en till Hulken-film så nära inpå Ang Lees version som kom 2003? Nu var i och för sig Lees film mer eller mindre en katastrof men jag såg ingen anledning till den här rebooten. Det visades sig att jag hade fel. I The Incredible Hulk är det Edward Norton som gör Dr Bruce Banner. När filmen inleds har olyckan redan varit framme och Banner har blivit utsatt för de berömda gammastrålarna. När han blir arg blir han alltså grön, stor och stark.

Vi finner Bruce i en favela i Rio där han försöker leva i stillhet och samtidigt forska på sin åkomma. Han jobbar på en läskfabrik där han ibland gör mer än bara står vid löpande bandet. Det är uppenbart att han är överkvalificerad för jobbet, men Bruce måste ju hålla en låg profil. Vid sidan av jobbet tränar han brasiliansk kampsport för att lära sig kontrollera sin andning och puls. Han bär ständigt en pulsklocka som varnar när pulsen går upp mot farliga röda… ja eller gröna nivåer.

Av en slump får general Ross (William Hurt) reda på var Banner befinner sig. Ross vill givetvis fånga in Banner/Hulk och utnyttja denne för militära syften. Som så ofta förr så vill man skapa en supersoldat. Till saken hör också att Ross är pappa till Banners förra flickvän Betty (Liv Tyler). Banner flyr tillbaka till USA för att försöka bli kvitt med sin gröna sida. Ross använder då en ryskättad soldat, Emil Blonsky (Tim Roth) för att skapa sin egen supersoldat. Problemet med Blonsky är att han blir besatt av att bli ännu större och ännu starkare och tar lite väl mycket egna initiativ.

En sak som gör den här filmen bättre än Ang Lees version är att den hänger samman med resten av Marvel-universumet. Vi får t ex en kort cameo av Robert Downey Jr. som Tony Stark. Och nu när jag har sett de andra Marvel-filmerna så fick jag lite grann av den där familjära känslan, typ som när man ser den femte Harry Potter-filmen. Just detta faktum är ju inget som borde göra filmen The Incredible Hulk till en bättre film om man ser den som en enskild film men det är som det är.

En annan sak som är bättre än Ang Lees hoppande och gigantiska Hulk är att Hulk här inte är så fantastiskt hoppande och gigantisk. Visst, Hulk är stor men inte som i 2003 års version där han studsade omkring som jättelik grön studsboll.

I övrigt gillade jag verkligen miljöerna i början i Rio de Janeiro, de där favela-miljöerna är riktigt snygga. Dessutom förekommer det en snygg jaktsekvens där Ed Norton springer sig svettig i de trånga gränderna samtidigt som han måste hålla koll på sin pulsklocka. Det var faktiskt lite kul: spring så fort du kan men inte för fort. En annan lustig detalj är att Banner vid ett tillfälle måste köpa nya byxor och då speciellt ber om stretchbrallor, haha. Jag tycker även Norton passar bättre som Banner än Eric Bana gjorde i Lees version (även om Bana inte var dålig på nåt sätt). Jag kan inte riktigt svara på varför. Det kan helt enkelt bero på att jag tyckte filmen var bättre.

Vad det gäller skurkarna i filmen så är väl kanske William Hurt aningen blek som generalen som vill utnyttja Hulk. Tim Roth var en lite oväntad skådis som soldaten som ser sin chans att bli starkare. Han gör sin roll på ett slemmigt bra sätt… ja fram till att han blir datoranimerad vill säga. Filmen får en stark trea. Det finns som vanligt saker att irritera sig på, som t ex att det blir lite slentrianaction mot slutet. Ändå tycker jag den stora stygga varelsen som Tim Roth förvandlas till känns ganska bra, även om han lite omotiverat plötsligt får problem när han slåss mot Hulk efter att först ha varit fullständigt överlägsen.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Yojimbo

22 mars, 2012 2 kommentarer


Titel: Yojimbo (Yôjinbô, Yojimbo -livvakten)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1961
IMDb | Filmtipset

Yojimbo är originalet till Sergio Leones A Fistful of Dollars (1964), då med Clintan som främlingen, men det visste ju ni redan. Det blir bara en kort recension av filmen men jag hänvisar som vanligt till Sofias matiga text.

Återigen ser vi Toshirô Mifune som här spelar en samuraj som kommer till en by där han låter sig anlitas av först den ena och sen den andra rivaliserande ligan. Hans egna mål är egentligen bara att tjäna så mycket pengar som möjligt även om han har ett samvete också. Detta är inte nån av mina favoriter av Kurosawa. Mifune är bra som vanligt men jag tyckte aldrig det blev spännande eller intressant. Jag kan inte komma med nån snillrik formulering (om jag nu nånsin kan det) som förklarar varför jag inte riktigt gillade den. Ibland är det så bara. Men, jag tycker ändå den är sevärd även om t ex Blodets tron och Ikiru är bra mycket bättre. Betyget blir en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

De sju samurajerna

17 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: De sju samurajerna (Shichinin no samurai)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Dags för Akira Kurosawas mest kända film. Sofia gav den en femma. Enligt många är det inte bara Kurosawas bästa filmer utan också en av världens bästa. Man kan t ex notera att den ligger på plats 14 på IMDb:s topp-250-lista (för några år sen låg den sexa). Själv tycker jag inte det är nån av Kurosawas bästa men det kan ha med förväntningar att göra. Jag hade sett den sen tidigare men för några år sen såg jag den en gång till, på Cinemateket den gången för att verkligen ge den en chans. Mina intryck hittar ni nedan. Här försöker jag även förklara varför Kurosawa inte helt går hem hos mig. Texten skrevs för några år sen när jag var i slutet av mitt Kurosawa-tema.

Handlingen är välkänd: under 1500-talet drabbas en japansk by ideligen av överfall från rövarband och beslutar sig för att slå tillbaka genom att leja samurajer för att hjälpa till. Det blir en luttrad samuraj spelad av coole Takashi Shimura som tar sig an uppdraget. Snart är sex samurajer på väg mot byn. Dessutom har de wannabe-samurajen Kikuchiyo (Toshirô Mifune) i släptåg som alltså fullbordar septetten. Väl på plats utbildar de byborna i strid och bygger diverse skydd mot rövarna, och sen är det bara att avvakta tills rövarna kommer.

Det är väl bara att erkänna direkt: jag tycker inte det här är nån av Kurosawas bästa. Varför? Ja, det är svårt att förklara. Inget jag såg fick mig att tappa andan eller bli gripen. Filmen är inte dålig men däremot har jag svårt att bli helt engagerad. Det gäller för övrigt en hel del av de Kurosawa-filmer jag har sett. Jag tror inte Kurosawa är min påse helt och hållet. Det finns filmer som jag uppskattar och har gett fyra i betyg (Ran, Ikiru och Blodets tron bl a). Men det är nåt med känslan i De sju samurajerna som saknas. Jag vet inte om det är den japanska kulturen och sättet att vara som jag inte kan ta till mig helt. Jag har nu sett 13 Kurosawa-rullar på kort tid, så jag borde ha lärt mig kan man tycka. Jag vill verkligen gilla den mer, men… Jag tror det är blandningen av dråplig humor och allvar som på nåt sätt ställer till det i mitt huvud och gör att jag inte uppskattar humorn fullt ut eller tar allvaret på allvar, på nåt konstigt sätt.

Det blir inte mer än en stark trea (vilket i och för sig inte är ett dåligt betyg). Sen spelar det liksom ingen roll att filmen är en föregångare, epokgörare och stilbildare etc när det gäller actionfilm och film överhuvudtaget. Det tar jag inte med i min bedömning utan kan endast se till min personliga upplevelse. Klart bäst och den karaktär som jag känner mest för är ju Toshirô Mifunes. Han är mycket bra, liksom min personliga favorit bland Kurosawa-skådisarna, Takashi Shimura.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rashômon

15 mars, 2012 10 kommentarer


Titel: Rashômon (Demonernas port)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Då var turen kommen till ”mästerverket” Rashômon. Sofia ger filmen en stark fyra. Själv tycker jag det finns senare filmer av Kurosawa som är betydligt bättre.

Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshirô Mifune en av huvudrollerna (de gjorde 16! filmer tillsammans). Här gestaltar Mifune en bandit som våldtar en kvinna samtidigt som hennes man, fastbunden bredvid, tvingas se på. Senare hittar en skogshuggare mannen mördad. Vad som egentligen har hänt är oklart. Vi får se fyra versioner av det hela: banditens, kvinnans, den mördade mannens (via ett medium) och slutligen skogshuggarens version. Vilken är den sanna? När en händelse visas i en tillbakablick och vi som publik ser det hända så antar man att det man ser verkligen är det som har hänt. På sin tid var det förmodligen unikt att berätta på det här sättet och även idag är det ett annorlunda grepp som vi känner igen det från bl a De misstänkta och Hero.

Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashômon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1954) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.

Hur som helst, när det gäller Rashômon så kände jag att överspelet ibland fick mig att inte riktigt ta filmen på allvar. Det är en välgjord film med ett annorlunda upplägg, lagom spännande men precis som när det gäller De sju samurajerna så får jag aldrig den där wow-känsla. När man läser andra recensioner som hyllar filmen så känns det som om man missat nåt och man vill ge högre betyg men i slutändan kanske det är så att Kurosawa helt enkelt inte är min påse (än så länge i alla fall, efter tre filmer). Jag tyckte nog Revolvern faktiskt var lite bättre, i alla fall mer spännande.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →