Der Baader Meinhof Komplex (2008)

9 september, 2020 Lämna en kommentar

Den tyska filmen Der Baader Meinhof Komplex borde givetvis fått heta just så i Sverige. Nu blev det istället The Baader Meinhof Complex. Varför blanda in engelska i det här fallet? Dessutom låter ju Det Baader Meinhof Komplex coolare förutom att det ser även ser coolare ut. Jag har tydligen en gen som gör att jag stör mig på sånt här. Min text om filmen skrevs i november 2008.

Så…? Är denna film om Baader-Meinhof-ligan en ren actionfilm eller försöker den sig på en djupare förklaring eller är det en kombination? Mmm, jag lutar nog åt det första, fast actiondrama skulle jag kalla den. Den person som står i fokus är Ulrike Meinhof och om det är någon rollfigur som har något sorts djup så är det hon. Det är endast när det gäller Meinhof som vi kommer någon person nära. Gudrun Ensslin (Johanna Wokalek) och Andreas Baader (Moritz Bleibtreu) förblir hippa rockterrorister filmen igenom. Nu betyder ju inte frånvaron av ett rikt persongalleri att det är en dålig film. Nej, tvärtom, det är en intensiv och välgjord thriller med duktiga skådisar. Det enda jag egentligen stör mig på är att Bleibtreu, som alltså spelar Baader, förblir en pajas filmen rakt igenom. En pajas med terrorism som vapen men ändå en pajas. Nu kanske han inte var något mer än en pajas och då är det väl gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Watership Down (1978)

6 september, 2020 11 kommentarer

Watership Down är en brittisk animerad film som bygger på romanen med samma namn av Richard Adams. På svenska fick både boken och filmen namnet Den långa flykten. På filmens soundtrack hittar vi ”Bright Eyes” sjungen av tenoren Art Garfunkel. Det är en sorts fantasyberättelse, eller kanske fabel är en bättre beteckning. Kaninerna det handlar om är antropomorfiserade och kan t ex prata, åtminstone så förstår vi tittare vad de säger. John Hurt gör en av rösterna som kaninen Hazel.

Jag får lite Sagan om ringen-vibbar och även den vackra The Song of Sea kommer jag att tänka på. Det är ibland ”målade” bilder, som om man har använt sig av vattenfärg. Det finns nåt genuint med stilen som jag gillar. Ibland ser man t.o.m. hårstrån som smygit sig in under overheadbladen. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Studio Ghibli, även om jag inte sett röken av några hårstrån i deras produktioner. Miyazaki hade slitit sitt hår om så varit fallet.

I slutändan handlar filmen om att söka sig till nya marker för bosätta sig när man måste fly. I det här fallet för att människor kommer att skövla kaninernas fina hedar. Det ska byggas nya bostäder! Filmens titel, Watership Down, är namnet på den gräsbeväxta kulle som kaninerna har som slutmål på sin långa flykt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den svenske organisten Bo Hansson släppte 1977 albumet ”El-ahrairah” som var inspirerat av Richard Adams roman. El-ahrairah är i boken en mytomspunnen kanin som förekommer i de flesta av kaninernas sagor. Här är ”Utvandring”, det första spåret på albumet. Det är drygt 16 minuter som är svängigt, fånigt, melankoliskt och funky på samma gång. Briljante Kenny Håkansson på gitarr!

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Dream (2008)

4 september, 2020 6 kommentarer

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk. Min preblogg-text om Bi-mong (Dream) skrevs i festivaltider i november 2008. Jag undrar och tvekar över om jag kommer att vilja gå på årets festival? Speciellt med tanke på hur logistiken brukar se ut i vanliga fall. Men saker kan ju hinna ändras fram tills dess. Vem vet?

Jag trodde ett tag att Kim Ki-duk skulle kunna bli en favoritregissör. Jag hade hört mycket gott om Livets hjul och jag hade sett och gillat – hyfsat gillat i alla fall – Soom (Breath) på Filmfestivalen förra året. Jag hade i och för sig sågat Hwal (The Bow) men det kändes som ett olycksfall i arbetet. Även Järntrean och den mer våldsamma Seom (The Isle) verkade intressanta (jag har dock inte sett dessa än).

Bi-mong handlar om en kille (Jan) och en tjej (Ran) vars liv vävs samman pga att det Jan drömmer blir verklighet för Ran. En klart godkänd början på filmen som har ett upplägg som tilltalar mig. Det är roligt samtidigt som det är mystiskt. Men det leder tyvärr ingen vart. Upprepningar och en handling som rinner ut i sanden är det som följer. Slutet är bitvis snyggt men hade bara funkat fullt ut om filmen som helhet hade varit lika bra. Nu känns filmen inte helt genomarbetad. En svag trea blir det ändå. Bitvis magiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Jannike Åhlund, fd chef för Göteborgs Filmfestival, som skulle se Phoebe in Wonderland, hade hamnat på fel visning och fick rusa ut när filmen började för att irra in i rätt salong på Saga.

Arkiverad under Asiatiskt, Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , ,

La zona (2007)

26 augusti, 2020 2 kommentarer

Jag undrar om La zona kom upp på bio delvis pga att mexikanska regissörer var heta 2008 (och kanske är det fortfarande) med tre amigos i spetsen. Det är ju trots allt en ganska smal film, men thrillergenren och ämnet hjälpte nog, plus då att hajpen kring de tre vännerna (Alfonso Cuarón, Guillermo del Toro och Alejandro González Iñárritu) gjorde sitt till. Själv såg jag och skrev om filmen i juli 2008. Jag önskar jag kunde tipsa om var man kan se den men det verkar inte som några av tjänsterna på nätet har den. Och på bio går den ju inte längre…

La zona är mex-dramathriller som till största delen utspelas i ett inhägnat bostadsområde (gated community på svenska) i Mexico City. Under en stormig natt så tar sig några halvkriminella fattiga in i området för att försöka göra inbrott i någon villa. När morgonen gryr är en ung pojke kvar i området. Han är ensam, han är mordmisstänkt, och han är jagad (min kommentar: ’71 någon?). Familjerna i området lever i sin värld och tycker sig kunna ta lagen i egna händer. Det gäller i alla fall majoriteten av familjerna. Sonen i en familj känner dock att det som händer är fel.

Det är en klart intressant idé och bitvis riktigt bra. Intressant med tanke på gränsen mellan USA och Mexiko, fattiga och rika. Samma sak pågår inom Mexikos gränser; det verkar vara en naturlag. Samhällets baksida vill man inte veta av. Filmen visar även upp vad som händer i sektliknande sammanslutningar: inget bra. Jag vet inte riktigt vad som fattas för ett bättre betyg, men det känns ibland som en tv-film. Fokus saknas lite grann. Är det sonen som är huvudpersonen? Det hela rinner ut sanden. En stark trea ger jag filmen, som jag såg för nästan en månad sen men inte hunnit med att skriva om förrän nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag gillade för övrigt poliskommissarien i filmen. Han var rättfram i en korrupt och slapp omgivning. <spoiler>Till ingen nytta</spoiler>.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Man in Grey (1943)

21 augusti, 2020 Lämna en kommentar

På Wikipedia genrebeskriver man The Man in Grey som en melodram (ett melodrama?). Det var tydligen inget jag tänkte på, eller i alla fall nämnde, i min gamla preblogg-text som skrevs skrevs i juni 2008. Däremot har jag en melodram-kategori på bloggen som man klicka på om man vill se vilka andra melodramer jag skrivit om. Ledtråd: man kan räkna dem med två fingrar.

När jag för ett tag sen köpte en del noir-filmer på dvd så blev det, pga att jag ville ha Odd Man Out, också en box med James Mason-filmer. Nu har jag sett den första Mason-rullen, The Man in Grey, som inte är en noir (i mina ögon) men den saknar ändå inte svärta. Tvärtom. Filmen utspelas under 1800-talet och är ett triangeldrama mellan den elake lorden Rohan (Mason), helylletjejen Clarissa (Phyllis Calvert) och fatale-häxan Hesther (Margaret Lockwood). Clarissa och Hesther träffas på en flickskola och blir vänner, i alla fall tror Clarissa det. Man skulle faktiskt kunna kalla filmen en kostym-noir. Jag kallar The Man in Grey för det i alla fall.

Filmen är brittisk och känns brittisk, lite torr och inte speciellt spektakulär. Det är lite som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) skrev för ett tag sen: brittiska filmer kan ibland kännas lite, jag vill inte säga amatörmässiga, men ospektakulära i alla fall. James Mason är skönt hänsynslös som den onde lorden, även om han inte är med så mycket och inte heller är huvudpersonen. I fokus står väl egentligen den snälla Clarissa. Det som sticker ut är att filmen visade sig ha en avslutande del som var överraskande grym/tragisk. Jag vet inte om filmen väckte uppståndelse på sin tid, men det känns som om den borde ha gjort det. Betyget blir en trea. Det var kul att se en ung Mason och uppfriskande med ”noir-slutet”, och då bortser jag från den, precis som prologen, tillrättalagda epilogen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Film noir, Kostymdrama, Melodram, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Breath (2007)

19 augusti, 2020 Lämna en kommentar

Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk och som jag nämner i texten hade tidigare sett The Bow. Till dags dato har jag även sett Järntrean (Bin-jip) och Dream (Bi-mong). Min preblogg-text om Breath (Soom) skrevs i november 2007.

Förra gången jag såg en film av Kim Ki-duk var faktiskt på Filmfestivalen för två år sen. Den gången hette filmen The Bow och var en besvikelse. Denna gång var det bättre. Breath är en ganska annorlunda film som blandar allvar och humor lite hur som helst (fast så brukar det ju vara i asiatiska filmer). Personerna i filmen får man inte veta mycket om, varför de agerar som de gör eller egentligen hur de kommit till den situation de är i. Huvudperson är en kvinna som är olycklig i sitt äktenskap och som (därför?) beslutar sig för att besöka en dödsdömd fånge i ett fängelse. Där gör hon allt (och lite till) för att göra livet gladare för fången.

Breath är en fascinerande film som dock känns lite statisk och begränsad. Ibland är den bisarrt rolig t ex när kvinnan sjunger olika sånger för fången medan fängelsechefen tittar på via övervakningskamera. Som helhet blir det en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Hmm, hände nåt speciellt på den här visningen av Kim Ki-duks nya film? Hmm, ja, när filmen skulle starta kom bara ett statiskt piiiiiiiiiiip ur högtalarna och filmen var helt ofokuserad. Detta pågick nån minut, varefter man bröt och tände tokstarka lampor i ansiktet på alla i salongen. Sen säger man att det kommer ta ca 10 minuter innan filmen ska starta om från början. När den väl startar om så är ljudet fixat (halleluja). Däremot är filmen fortfarande fantastiskt oskarp. Detta åtgärdas efter en kvart eller så. Men det var ändå en ok visning. Det är ju trots allt festival med folk som jobbar ideellt och så. Eller nåt. 😛

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , ,

Evigheten och en dag (1998)

9 augusti, 2020 Lämna en kommentar

Evigheten och en dag av den grekiske regissören Theo Angelopoulos bara måste vara en sån film som jag såg eftersom SVT:s Filmklubben visade den. I början av 00-talet hade jag för vana att kolla på dessa kulturtantsfilmer som visades på tisdagkvällar på SVT. Min text om Evigheten och en dag, som för övrigt vann Guldpalmen i Cannes, skrevs i september 2004.

Bruno Ganz spelar huvudrollen i denna grekiska (kalimera, filmis!) (min kommentar: filmis var en gammal filmforumkompis med grekiskt påbrå) film om författaren Alexandre som är allvarligt sjuk och inte har lång tid kvar att leva. Han lämnar sitt hem för sista gången för att checka in på sjukhus. Det blir dock en lång dag och natt för Alexander som tänker tillbaka på sitt liv, och räddar en albansk pojke undan polisen.

Mmm, en lugn (tråkig?), långsam (seg?) och ganska stämningsfull (händelselös?) film var detta. Övergångarna mellan händelser i nutid och händelser tidigare i Alexandres liv är snyggt gjorda och påminde mig lite om John Sayles Lone Star (även om filmen är helt olik i övrigt). Den lille albanske pojkens öde är gripande, och det är tydligt att han inte litar på någon eller något. Ibland är filmen smått surrealistisk (och bra), bl a under en nattlig bussfärd som pojken och Alexander gör i slutet av filmen.

Ganz är utmärkt i sin roll och jag stördes inte nämnvärt av att det inte var hans röst vi hörde, utan en grekisk skådis. Dubbningen var bra gjord och den stämde med hur Ganz ser ut. Betyget blir en stabil trea pga att filmen bitvis vinglade mellan de positiva omdömena jag gav ovan och de negativa inom parentes.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

T2 Trainspotting (2017)

7 augusti, 2020 4 kommentarer

Anledningen till att jag såg om Trainspotting och därmed kunde konstatera att den höll för nostalgihajpen var förstås att jag dagen efter skulle titta på uppföljaren T2 Trainspotting. Titeln, T2, någon, why?

Filmen inleds med att vi presenteras för alla och var de nu befinner sig i livet 20 år efter händelserna i den första filmen. Trenton, han springer förstås, men på ett löpband den här gången. Spud sitter på en stol och pratar. Vi får många callbacks till originalet.

Det handlar om kompisar från förr. Alla har blivit äldre men minnena, och sveken, finns kvar. Band som bryts, består eller knyts. Edinburgh, hemstaden. Eller är det hemstaden? Man vill ju kanske vara ung men är gammal och då är det som att man kanske inte känner sig hemma i en gammal hemstad. Allt förändras ju. Bättre kanske att söka sig till nya marker.

Stilen är som tagen ur den första filmen, vilket känns helt logiskt. Det är hetsigt och intensivt och Ewan McGregor drar sin monolog om man vad man ska välja.

”Choose Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram and a thousand others ways to spew your bile across people you’ve never met. Choose updating your profile, tell the world what you had for breakfast and hope that someone, somewhere cares.”

Ett sidospår som inte funkar riktigt är det med Begbie (Robert Carlyle). Det kändes krystat. Begbie sitter i finkan men rymmer och träffar sin son som ska iväg till college för att studera. Begbie tycker sonen är en tönt och att han borde bli kriminell. Ok? Jag tror t.o.m. Begbie, hur galen han än är, skulle vara glad över att sonen väljer en annan väg i livet. Kom igen nu! Men det stod väl i manus antar jag…

En ny bekantskap är Sick Boys flickvän Veronika som spelas av bulgariskan Anjela Nedyalkova. Jag gillade henne. Hon påminde mig om Lykke Li till utseendet. Nästan ”lika som bär”-varning där (se videorna nedan). Kanske lite Ana de Armas också.

Det är sällan man ser en film som så tydligt återkopplar till en tidigare film. Filmerna bör alltså ses som en double feature, annars missar man mängder av referenser. Det finns säkert många andra exempel på en uppföljare som direkt refererar till händelser och scener från en tidigare film, men här är det verkligen en stor del av innehållet och kanske, förmodligen, en för stor del. Men det bidrar till den där melankoliska känslan av nostalgi.

I slutändan räcker det ändå för att dela ut en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Lykke Li – ”I Follow Rivers”

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Populärmusik från Vittula (2004)

31 juli, 2020 Lämna en kommentar

Jag minns känslan jag fick när jag läste Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula (det här var innan filmen kom). Det var en känsla av fräschhet och överraskning av att läsa en så välskriven bok på just svenska. Det svenska språket är vackert ibland. Vid den här tiden läste jag troligen oftast böcker på engelska så det var en sorts uppenbarelse att läsa på svenska igen. Min text om filmatiseringen skrevs i oktober 2004.

Mikael Niemis bok har blivit film, och jag tyckte det var en ganska lyckad sådan. I början störde jag mig på Reza Baghers Smala Sussie-klippning som blev lite förutsägbar och inte smart som i Malmros film. Efter ett tag lugnade han dock ner sig och då blev det underhållande. Jag gillade bröllopsfesten. Den där gårdfarihandlaren var en ganska ruggig figur, mycket märklig, som tagen ur en Hasse & Tage-film eller nåt. Jag vet inte varför men jag fick en sorts Äppelkriget-känsla. Det kanske var naturmystiken. Jag måste säga att Björn Kjellman var rolig som skånsk musiklärare. Ett stort minus var förstås många av skådisarnas försök att prata med norrländsk dialekt. Vissa sket i det och pratade ren stockholmska. Det sistnämnda var nästan att föredra jämfört med Sten Ljunggrens stapplande försök att snacka norrländska. Klart godkänt blir betyget till Populärmusik från Vittula.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Wild Rose (2018)

26 juli, 2020 4 kommentarer

Har ni koll på Mary Steenburgen? Jag känner igen henne från främst Parenthood (där hon spelar Steve Martins fru), Back to the Future Part III och Curb You Enthusiasm (där hon är ihop med Ted Danson, vilket hon är i verkliga livet också).

Vad jag inte hade koll på är att Steenburgen för drygt tio år sen när hon vaknade upp efter en ganska enkel operation, som dock krävde anesti (narkos på vardagssvenska), började höra musik i sitt huvud. Hon hörde musik hela tiden och kunde inte sluta höra den. Hon kunde inte fokusera på att jobba som skådis, att läsa manus, lära sig repliker osv. Hennes hjärna hade på något sätt förändrats och allt som hon upplevde gjordes om till musik i hennes huvud.

Till slut, för att få nån sorts ordning på sitt liv började hon ta musiklektioner för att kunna skriva ner de sånger hon hörde. Jag tror t.o.m. hon och Ted flyttade till Nashville (de har åtminstone en bostad där) för att hon skulle kunna jobba med sin låtskrivarkarriär. Country verkar vara hennes genre. Vid det här laget har hon credits på över 50 utgivna låtar. Vilken otrolig, och även på ett sätt skrämmande, historia. Det visar väl också att det aldrig är för sent att byta karriär, och göra nåt annat med sitt liv. Just Steenburgen var ju så illa tvungen men ändå.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att jag nyss har sett filmen Wild Rose där en av Steenburgens låtar är själva ledmotivet.

Wild Rose handlar om Rose-Lynn som precis blivit frigiven från fängelset efter en dom för ett knarkrelaterat brott. Rose har en karta över USA och ett vykort från Nashville i sin cell och orden ”Three chords and the truth” tatuerade på sin arm. Japp, hon drömmer med andra ord om att åka till Nashville och göra karriär countryartist.

Det är ju bra att ha drömmar. Problemet är bara att Rose är en riktig slarvmaja som ständigt ställer det för sig själv och dessutom för sina barn. Under tiden i fängelset bor barnen hos hennes mamma (spelad av mysiga Julie Walters). Jag misstänker att Rose hoppas på ett liknande upplägg när hon drar till Nashville. Kan man sympatisera med en sån rollfigur? Rose är ett typexempel på vad jag skulle säga en osympatisk rollfigur. Man vill bara skaka om henne och skrika ”skärp dig för i helvete!”.

Men.

Sen börjar hon sjunga. Och då kan jag inte låta bli att smälta. Rose spelas av Jessie Buckley som jag förstås kände igen från den strålande (ehe) tv-serien Chernobyl. Det visade sig att Buckley har en mäktig och rörande sångröst fylld med känsla och äkthet. Precis vad som behövs för en countrylåt.

Filmens manus är kanske lite förenklat med osannolika saker som sätter käppar i hjulet för Rose samt att hon beter sig osannolikt korkat och därmed sabbar för sig själv.

Jag kan avslöja (spoiler!) att Rose till slut åker till Nashville. Vad jag däremot inte ska avslöja är vad som händer där och hur filmen avslutas. Men jag kan säga att jag gillade det. Det var en lite annorlunda avslutning där det mer handlade om att hitta sig själv och hur man ska leva sitt liv än om att nå framgång. Fast det kanske är samma sak?

Jag skulle beskriva Wild Rose som en blandning av en Mike Leigh-dramakomedi och Jills veranda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jessie Buckley sjunger ledmotivet ”Glasgow” på BAFTA-galan i februari 2020 (pre-pandemi)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →