Planet Terror (2007) + Death Proof (2007)

10 november, 2021 2 kommentarer

2007 slog Quentin Tarantino och hans polare Robert Rodriguez sina påsar ihop och gjorde double feature-filmen Grindhouse. Men om jag minns rätt så gick den aldrig upp bio i Sverige utan Planet Terror och Death Proof visades som två separata filmer. Själv såg jag inte filmerna på bio utan det blev två dvd-tittar istället och här kommer mina preblogg-tankar om dem.

Planet Terror (2007)

Planet Terror är en underhållande rulle med en sympatisk självdistans. Det rullar på från början och slår aldrig riktigt av på takten. Det finns nåt fascinerande med zombie-filmer, eller snarare med zombier, tycker jag. Det är nåt med att människan finns kvar men ändå inte. Just i Planet Terror kanske inte just det är själva grejen. Snarare är zoombie-historien en ursäkt för att visa action och splatter, och inget fel i det. Nä, som sagt, underhållande fartfylld action med ganska sköna repliker och hyfsat coolt skådespeleri (fast Quentin själv är ganska dålig). Sen gillar jag verkligen slutscenerna eftersom jag varit där <spoiler>i Tulum i Mexiko</spoiler> själv och det är paradiset på jorden kan jag säga. Kul också att se Freddy ”Six Feet Under” Rodríguez i den här typen av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Death Proof (2007)

Death Proof = Dötrist. Den här rullen gav mig nada. Handlingen finns inte, eller så är den osynlig. Först ett gäng snackande tjejer som Stuntman Mike (Kurt Russell) fattar tycke för. Och sen ytterligare ett gäng snackande tjejer som Mike fattar tycke för. Ok, om dialogen hade varit kul, djup, filosofisk, rolig, kul eller nånting. Nu fanns där inget förutom nån sorts sökt coolhet. Actionscenerna är för få – det hade behövts tio till som ersättning för den i övrigt fullkomligt ointressanta rullen. I och med att filmen var så meningslös i övrigt så blev inte actionscenerna speciellt roliga de heller. Det fanns liksom ingen man hejade på. Det var liksom bara våld för våldets skull, och utan den självdistan och glimt i ögat som fanns i Planet Terror. Nä, underkänt Quentin, din klart sämsta film hittills.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Som nån sorts summering kan jag säga att just det här med att det ska vara en hyllning till grindhouse-biografer/filmer inte ger mig nåt mervärde alls. Eftersom jag inte vet nånting om grindhouse egentligen så ser jag filmerna som filmer helt enkelt; de får inte nåt plus i kanten bara för att de är en kärleksfull hyllning till ett kulturellt fenomen. Men Planet Terror var helt ok. Och Rose McGowan var bäst.

(Men ok då, jag såg om den första Death Proof-kraschen fyra gånger tror jag. Den var cool. Det enda som var coolt i Death Proof.)

Arkiverad under Action, Betyg 2, Betyg 3, Biljakt, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Foxy Brown (1974)

31 oktober, 2021 2 kommentarer

Foxy Brown är filmen med en svart och kvinnlig hjältinna som kickar stjärt. I Pam Griers gestaltning är hon som en sorts superhjälte med svart bälte i barstolar (som hon själv uttryckte det när en motståndare skröt om att hon hade svart bälte i karate).

Filmens förtexter påminner lite om en James Bond-film men Pam Grier är både den kvinnliga dansaren och James Bond som kvinna. Och det hela avslutas med att hon riktar pistolen mot kameran precis som Bond gör (åh, nej, nu kom jag att tänka på det tragiska som hände filmfotografen Halyna Hutchins).

Det är mycket kvinnlig power i filmen. Foxy Browns största motståndare är bordellmamman Miss Kathryn (Kathryn Loder). Miss Kathryns egna manliga hejdukar är förmodligen mer rädda för sin chef än för de manliga rivaler som de ska slåss mot.

Det här är en blaxploitation-film och om man har sett några filmer i den genren så vet man ungefär vad som väntar. Det är på gränsen till buskis ibland och det är hela tiden over the top med coola fajter och oneliners. Det kan hända att det är något av en acquired taste och jag har väl förvärvat den smaken nu, för jag gillar det här.

Den största anledningen till det är trots allt Pam Grier, så enkelt är det. Hon är en total badass… <spoiler>Hon skär exempelvis av kuken till Miss Kathryns manliga kompanjon Steve och ger till Miss Kathryn inlagd i en burk, som en inlagd gurka typ</spoiler>. Hur många outfits har Grier i filmen? Många är det, och ungefär lika många frisyrer där afron givetvis är favoriten.

Samtidigt som det alltså är en cool blaxploitation-film med allt vad det innebär så är det i grunden en antiknarkfilm och en film om rasismen (alla vita i filmen är förstås onda) och det korrupta i det amerikanska samhället. Det kanske inte är speciellt subtilt gjort men det går liksom bra ihop med resten av filmens ganska galna ton. Jag kan inte låta bli att slå till med ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Battle of Wits (2006)

27 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Jag tror kan ha blivit lite lurad av den insäljande synopsis-texten i programmet till 2007 års Stockholm Filmfestival och att det var därför jag valde att se Battle of Wits. Ack, så besviken jag blev. Det roligaste med filmen kanske är originaltiteln: Mo gong!

Jag trodde det här skulle vara ett sevärt krigsactiondrama med kung fu-inslag. Och ett krigsdrama var det ju men inte med några häftiga fajter överhuvudtaget. Andy Lau gör så gott han kan (skådespelarmässigt) som en listig och fredsälskande munk som försöker hjälpa en till synes hjälplös stad mot den mäktiga krigarnationen Zhao. Tyvärr fattades spänningen helt i filmen. Handlingen saggar sig fram mellan ”storslagna” krigsscener och sega strategisamtal. Laus munk använder några smarta trick som är lite kul. Problemet är dock att handlingen är alldeles för statiskt. Det känns som om inget händer i den här filmen som vill vara episk men som bara blir tråkig. När det gäller fajter på film så föredrar jag helt klart smarta man mot man-fajter framför storslagna krigsscener till häst. Det är bara i Sagan om ringen (min kommentar: ja, eller snarare i de två uppföljarna om man ska vara noga) som det funkar och kanske några filmer till (min kommentar: Ran?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Batman Returns (1992)

22 oktober, 2021 2 kommentarer

Dags för den fjärde filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om uppföljaren till Batman som kom tre år efter den första filmen. Min prebloggtext om Batman Returns skrevs i augusti 2004.

Batman är tillbaka i batmobilen och Tim Burton är tillbaka i regissörsstolen. Denna gång slåss Batman (Michael ”Ingvar Carlsson” Keaton) mot företagsmogulen Max Schreck (Christopher Walken) och den utstötte Pingvinen (Danny De Vito). Det blir även lite catfight mot Catwoman (Michelle Pfeiffer).

Som vanligt är miljöerna imponerande eftersom det är en Burton-film. Men som vanligt så tycker jag den där spänningen och intensiteten saknas. Det blir lite för mycket saga och lite för barnsligt. Jag tror inte det har med serietidningsursprunget att göra utan det är Burtons stil helt enkelt. Jag tycker exempelvis de båda X-Men-filmerna (liksom den första Spider-Man) är bättre än Burtons båda filmer om Lädderlappen. I Batman – återkomsten saknar jag en riktig skurk. Nu ska det delas mellan Schreck och Pingvinen men jag tycker inte någon av dem axlar Jack Nicholsons fallna Joker-mantel. Sen är ju som sagt Keaton ganska tråkig, både när han är Bruce Wayne och när han är Batman. Jag kan väl tillägga det positiva att Danny Elfman skapat en ganska bra stämning med sin musik i bägge filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Batman (1989)

15 oktober, 2021 4 kommentarer

Dags för den tredje filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om Batman från ’89. Jag minns att det var en hel del hajp kring filmen när den skulle ha premiär. Prince gjorde musiken, Jack Nicholson var Jokern, och det var en massa reklam för filmen överallt. Jag såg den dock inte på bio; jag gick väldigt sällan på bio på den här tiden (ja, det kanske låter konstigt men så var det). Min prebloggtext om filmen skrevs i augusti 2004.

Eftersom min Tim Burton-retro stannat upp lite grann så passade det bra att SVT visar några Batman-filmer, varav de två första är regisserad av Burton. Nu har jag sett den första från 1989 med Michael Keaton, Jack Nicholson och Kim Basinger.

Jaha, det här var väl en sevärd lite småmysig film som i slutändan ändå inte gav mig så mycket. Det är snygga, lite mörka typiska Burton-miljöer men det är något som saknas, nån sorts spännning. Ett problem är nog Keaton som är för tråkig helt enkelt. Han matchar varken Basinger eller Nicholson (som dominerar när han är med i bild). Burton är skicklig på att skapa fantasifulla och snygga miljöer men däremot är han sämre på personregi och att få ihop helheten. Nicholson regisserar sig själv förstås, men det räcker ändå inte till mer än ett medelbetyg till filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Forbidden Planet (1956)

5 september, 2021 8 kommentarer

Att se Forbidden Planet på stor duk platsade på min topp-10-lista över favoritupplevelser på Cinemateket. Även om filmen i sig inte är ett mästerverk så var det en mysig upplevelse. Min text om Forbidden Planet, som tydligen löst bygger på William Shakespeares pjäs The Tempest (Stormen), skrevs i september 2003.

Förbjuden värld är en science fiction-rulle med Leslie Nielsen som kapten på ett rymdskepp som får i uppdrag att landa på en planet där flera år tidigare en annan expedition från jorden landat. Nu ska de ta reda på vad som har hänt eftersom man inte har hört något från expeditionen. På väg in till landning får de kontakt med en av medlemmarna på den förra expeditionen, Dr Morbius, som dock beordrar dem att inte landa. Givetvis gör de det ändå. Det visar sig att Morbius är den enda överlevande från expeditionen förutom hans nu 20-åriga dotter som fötts på planeten. Övriga medlemmar har dödats av en mystiskt och okänd kraft. Snart börjar konstiga saker hända även med de nyanlända.

Jag gillade själva historien. Den påminner om Star Trek-avsnitt där ofta Kirk & Co kommer till en okänd planet där nån till synes god person lever men nånting är skumt. Sen gillade jag också att planeten var bebodd av en högteknologisk men nu för länge sen utdöd civilisation. Rester finns dock kvar i form av gigantiska maskinhallar under jorden. Specialeffekterna är mycket bra för att vara på den tiden. Bl a förekommer ett animerat monster som interagerar med verkliga skådisar på ett väldigt bra sätt med tanke på den tidens teknik.

Bristerna i filmen ligger i skådespelarna, främst Leslie Nielsen och resten av de nyanlända, som är oerhört träiga och tråkiga. Men det var förmodligen så det skulle vara i 50-talets USA. Vissa delar av manuset är töntigt och löjligt, bl a dialogerna mellan rymdskeppets besättning och den unga dottern. Det kändes bara gammaldags. Tyvärr blir inte betyget bättre än 3/5. Den hade kunnat varit bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Dark Phoenix (2019)

15 augusti, 2021 4 kommentarer

Jag har alltid gillat X-Men-filmerna. En del är sämre än andra men överlag tycker jag att de funkar bra. Jag gillar hela upplägget med mutanterna och deras olika dolda (eller mindre dolda) förmågor och hur de samarbetar. De är lite mer seriösa jämfört med MCU-filmerna och det kan jag tycka är skönt som omväxling. Logan är ju ett smärre mästerverk exempelvis.

Dark Phoenix känns lite som Black Widow gör på MCU-sidan, dvs som filmer som kanske kom vid fel tidpunkt. Jag vet i och för sig inte om nån egentligen hade varit intresserad av en Dark Phoenix-film tidigare heller. Men Black Widow-filmen skulle definitivt kommit tidigare och framförallt innan Avengers: Endgame. Bägge filmerna ger samma känsla av att man liksom slarvar ut dem bara för att man måste, utan att riktigt tro på dem. Ok, kanske inte slarvar ut dem men nåt fel är det.

Spoilers för Dark Phoenix från och med nu.

Med det sagt, så tycker jag ändå Dark Phoenix var helt ok! Den gick dåligt på bio och om jag förstått saken rätt så har den fått dålig kritik också. Under titten konstaterar jag att: men det här var ju inte så dåligt. Filmen handlar om barndomstrauman som inte lämnar en person, Jean Grey i det här fallet, och om hur dessa trauman inte går att förtrycka genom att försöka bygga upp mentala murar. De raseras för eller senare. Det spelar ingen roll om den som bygger muren heter Charles Xavier.

Apropå Charles så gillade jag att han framställdes som en självgod person som tror att hans egen förträfflighet ska ordna allt. Charles har alltså ljugit för Jean Grey hela hennes liv. I själva verket så lever hennes far!

Jag var relativt förvirrad under titten. Plötsligt dödades Raven/Mystique av Jean. Hmm, men vänta nu, filmen utspelar sig 1992, åtta år innan händelserna i X-Men och där är ju Mystique med. Dessutom: hur gammal är Raven här egentligen? I X-Men: First Class som utspelar sig 1962 är hon en ung kvinna men inget barn. Men, men, det var väl X-Men: Days of Future Past som f***ade upp tidslinjen. Det hör man ju bara på den filmens titel.

Den normalt sett rödhåriga Jessica Chastain är med som en utomjordisk albinoskurk (tänk Paul Bettany i The Da Vinci Code). Hon funkar väl ok men jag kan tycka att man borde ha skippat hela den här delen av filmen och istället fokusera helt på de interna problemen bland våra mutanter. Men en superhjältefilm måste ju ha en skurk, så är det väl. En del av formeln, eller formulan för att tala shampoo-språk.

Filmen avslutas med lång actionsekvens på ett tåg. Den är lång men den funkar. Scener på tåg gör ju oftast det. Dessutom får vi se mutanterna samarbeta på diverse sätt vilket alltid är kul. Jag får nog lov att se den sista filmen, The New Mutants, i den här serien också. En film som gått totalt under radarn på de flesta, inklusive mig. Jag visste knappt att den existerade även om jag kanske hört om den nån gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hulk (2003)

6 augusti, 2021 10 kommentarer

På premiärvisningen av The Avengers vann jag ett platsnummerlotteri och fick en korg med godis som jag fick ta emot på scenen innan filmen. Uppe på scenen fick jag även frågan om vilken min favoritsuperhjälte var. Efter ett läskigt blankt ögonblick dök svaret upp: Hulk. Jag tror det beror på att jag läste Hulk som serietidning som barn. Min preblogg-text om Ang Lees version av Hulk skrevs i juli 2003.

Då har jag också sett Hulk… och jag blev besviken. Ok, jag hade väl inte väntat mig nåt mästerverk kanske, men Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Exempelvis så är The Ice Storm, Förnuft och känsla, Crouching Tiger, Hidden Dragon helt olika filmer, i helt olika genrer, men de är samtliga mycket bra. Så jag var nyfiken på att se vad Mr Lee kunde göra med serietidningsaction. Sen har jag också gillat X-Men, X2 och Spider-Man som kommit nyligen i samma genre.

Nåväl, till filmen! Handlingen är redan beskriven så den skippar jag (min kommentar: ja, alla vet väl vad Hulk går ut på antar jag). Först en brasklapp: ibland vet jag inte varför jag inte gillar en film. Jag tror ganska mycket har att göra med hur pass pigg och fräsch man är i hjärnan. När jag såg Hulk så hade jag under dagen cyklat ca 8 mil (från Stockholm till Uppsala) och sen ätit en god vedugnspizza med rödvin plus tiramisu till efterrätt. Efter detta skulle Hulk ses kl 21. Jag var åledes kanske lite trött.

Jag tyckte filmen var hafsig och jobbig. I början när det var fokus på forskningen och personerna blev jag trött på den ”spektakulära” klippningen. Det var för få scener där det var lite lugnt så man kunde vila ögat lite. Nu var det flera bildrutor, fiffiga övergångar mellan scener, klipp hit och dit. Action även när det inte var action, så att säga. Sen kom actionscenerna, som ändå var rätt ok, och då försvann plötsligt personskildringen och forskningen. Då gick allt ut på att med växande vapenarsenal ta kål på den otrolige och hoppande Hulk.

Jag tyckte att scenen där Hulk slåss med hundarna var på tok för lång. Jag tyckte att Hulks hoppande som gjorde att han kunde flyga flera kilometer nästan blev kalkon. Jag tyckte, precis som MasterC (min kommentar: en gammal filmforumkompis), att när Nick Nolte började tugga elkabel så var den kokta kalkonen stekt. Bruce Banner liggandes i vattentanken kändes också b. Han som spelade den där Talbot tyckte jag dessutom var dålig. Alldeles för lite karisma för att iklädda sig skurkrollen (min kommentar: Josh Lucas).

Jag störde mig inte på Hulks animering. Den funkade för mig. Nick Nolte är för rolig. Han har ett märkligt darrande sätt att prata. Han var bäst i filmen.

Betyget till Hulk blir 2-/5. Jag hoppas att T3 är bättre (min kommentar: jag pratar här om Terminator 3: Rise of the Machines).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Romancing the Stone (1984)

27 juni, 2021 2 kommentarer

Här kommer en kort preblogg-text om Romancing the Stone (eller Den vilda jakten på stenen som den svenska ”rida på vågen efter Jakten på den försvunna skatten”-titeln lydde), en film som jag såg när jag var hemma i Knivsta under julen 2003. Den känns som en ganska perfekt film att se vid ett sånt tillfälle. Ett halvmysigt, halvintressant matinéäventyr på juldagskvällen. Hehe, det var lite kul att läsa min gamla text. Jag verkar vara kinkig och gnällig (och vad har jag emot Staffan Lindeborg?) men ändå delar jag ut en trea.

I Den vilda jakten på stenen ser vi Michael Douglas och Kathleen Turner som omaka par i Colombias djungler på jakt efter en sten.

Njae, det blir med nöd och näppe godkänt. Det är en ren underhållningsfilm som man glömmer snabbare än ett Staffan Lindeborg-referat. Det tar för lång tid för Douglas att träda in i handlingen. Turner själv lyckas inte gripa tag alls. Det är först när Douglas uppenbarar sitt fula tryne som det slår lite gnistor, väldigt små sådana, men ändå. Filmen är aldrig spännande men ändå lite rolig och funkar om man inte är ute efter nån ny Donnie Darko-upplevelse, vilket jag inte var när jag såg Den vilda jakten på stenen. Jag gillar inte Danny DeVitos karaktär. Jag kanske inte gillar Danny DeVito, helt enkelt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Come Drink with Me (1966)

23 juni, 2021 4 kommentarer

För ett tag sen skrev jag om Good Bye, Dragon Inn som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Titeln på den filmen är en referens till 60-tals-filmen Dragon Inn, en martial arts-rulle i regi av King Hu. Samme Hu gjorde året innan Dragon Inn den Shaw Brothers-producerade Come Drink with Me och när 2003 års festival visade den tog jag chansen att se den. Apropå martial arts så körde jag för några år sen ett tema, Martial arts-måndag, där jag betade av en radda kampartsfilmer.

Jag blev lite besviken på den här filmen även om jag gillade den en del. Det var kul att se Cheng Pei-pei från Crouching Tiger, Hidden Dragon (min kommentar: där hon spelar skurken Jaderäven) när hon var riktigt ung (20 år). Filmen har en skön charm som gör att den får godkänt. Men jag vet inte, själva historien och skådisarna var inga höjdare. Kanske är det genren i sig. Det fanns faktiskt vad man nästan skulle kunna räkna som ”flygsekvenser” redan här. För er som har sett den så tänker jag på när Drunken Cat och Abboten gör upp på slutet vid den druckna kattens stuga. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Brott, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →