Greenland (2020)

Greenland är en klassisk katastroffilm. Vi har en komet är på väg mot jorden. Vi har en pappa som separerat med sin fru, precis som det ska vara. Dock verkar inte frun skaffat en ny man som är en idiot, och vi har ej heller någon hund. Däremot har vi en unge som har diabetes och behöver insulin. Men filmen kommer nog aldrig återkomma till hans diabetes. LOL! Ja, jag blev ganska trött till slut på alla planteringar om insulinet.

Ja, det är ett klassiskt upplägg, som sagt. Samhället rasar samman. Mobiltelefoner slutar fungera. Det är bilköer och panik. Filmen är som en blandning av Deep Impact och Melancholia (som har ett av filmhistoriens bästa slut). Familjen ska försöka hinna med ett plan. ”Time to board the plane”. Jag kände av den där känslan av panik som uppkommer när man är på en flygplats och i sista minuten springer genom terminalen på väg mot gaten som givetvis ligger allra längst bort.

Den hade ändå något den här rullen, t ex en perfekt castad Scott Glenn som grumpy morfar. Att jag kommer att tänka på Melancholia måste också vara nån form av kvalitetsgaranti.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Det är fascinerande hur Tom Cruise hinner göra alla filmer han gör. Det är liksom inte några snabbinspelade indie-rullar han gör.

För nån vecka sen skrev jag om Jack Reacher. Nu handlar det om uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back, även den baserad på en Lee Childs romaner. När jag tittade efter i bokhyllan nyss insåg jag att jag faktiskt både har läst och äger Childs debutroman Dollar på svenska (Killing Floor är originaltiteln).

I uppföljaren, och möjligen även i den första filmen, framställs Reacher som hemlös kringresande do-gooder. Lite som Bruce Banner men utan en grön kompis.

Det är alltid kul när det dyker upp skådisar från Straight Outta Compton. Av nån anledning så känner jag alltid igen Dr Dre, Ice-Cube, MC Ren, Yella och Eazy-E och jublar lite inombords när de är med i andra filmer. Ja, eller skådisarna som spelade dem menar jag förstås. Det är lite samma sak som med The Wire. Den här gången är det MC Ren, dvs Aldis Hodge, som dyker upp som en kapten som samarbetar med Reacher (får man hoppas, det är ju trots allt en konspirationsfilm).

Jag gillar den här uppföljaren bättre än ettan. Den är inte lika fånig när det gäller att framställa Reacher som nån sorts kvinnotjusare. Det är bättre kvinnoroller, bl a Cobie Smulders som en badass-major och Reachers ”dotter” (Danika Yarosh). Det är bättre action med mer spänning.

Jag gillar relationen mellan Reacher och ”dottern”. Det hela utvecklar sig till en film om en familj som bildas utan att personerna är släkt med varandra. Såna familjerelationer, som bygger på lojalitet (som Henke brukar säga), gillar vi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jack Reacher (2012)

Mellan alla Mission: Impossible-filmer gör Tom Cruise andra action/äventyrs-rullar som inte brukar få lika mycket uppmärksamhet. Det är som att alla väntar på nästa M:I-film istället för att känna nån pepp för filmer som Oblivion, The Mummy eller Edge of Tomorrow. Ibland är det kanske lika bra (Hej, The Mummy!), ibland är det lite synd (Hej, Edge of Tomorrow!).

En av dessa mellanfilmer är Jack Reacher, en sorts konspirationsfilm där Cruise spelar en f.d. militärpolis, numera drifter, som dras in i en utredning kring ett antal mord genomförda av en krypskytt.

Inledningen var riktigt lovande, och otäck. En krypskytt väljer ut sina offer under tystnad. Det förekommer ingen dialog alls. Filmen är en stumfilm under de första åtta minuterna. Det var effektivt.

Sen började tyvärr fånigheterna. Reacher framställs som nån form av kvinnotjusare som alla tjejer flirtar med. Hmm, jag fick lite skämskudde-vibbar av Spider-Man 3 här. Kvinnosynen i filmen kändes unken. Det är inget jag brukar notera, eller snarare inget jag brukar låta mig bli distraherad av, i normalfallet. Men här var det tydligen för mycket av den varan.

Hur sköter sig skådisarna? Hmm, ja, Cruise passar inte riktigt i rollen kan jag tycka. Rosamund Pike är brittiska, och funkar verkligen hennes amerikanska engelska? Jag ställer mig lite tveksam till det. Jai Courtney är ok som stel och totalt menlös thug. Werner Herzog är däremot KUNG (precis som han var i The Mandalorian) som filmens skurk.

Filmens action är inte speciellt imponerande och det är ett problem eftersom filmen är en actionfilm. Det förekommer en biljakt som var ospännande eftersom det inte fanns några stakes i den.

Några positiva detaljer är att Reacher är rätt så dålig på att köra bil samt använder buss som sitt främsta färdmedel. Dessutom är det ju en konspirationsfilm och det är ju alltid ett plus. Jack Reacher når (ehe) inga högre höjder men är en helt ok fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kong: Skull Island (2017)

Kong: Skull Island visade sig bli en positiv överraskning. Den har en härlig äventyrsmatinékänsla. Rent visuellt är det lite Michael Bay över det hela med lysande svetsloppor som stänker överallt under de frekvent förekommande explosionerna. Men, och det är stort men, känslan i filmen går inte jämföra med Bays Tramsformers-filmer (well, jag har bara sett den första, men det räckte). Här finns en helt annan värme och humor och vi slipper Bays sliskighet.

Bland skådisarna hittar vi två bekantingar från Straight Outta Compton i form av Corey Hawkins (Dr Dre) och Jason Mitchell (Eazy-E). Kul! Dessutom bjuds vi på en smal (sic!) John Goodman.

Jag snappade upp referenser (homager kanske man ska kalla dem) till två filmklassiker. Dels Ape-ocalypse Now-känslan under helikopter-scenerna. Och dels en soldat som blir spetsad av ett gigantiskt spindelben på samma sätt som en olycklig figur blir i Cannibal Holocaust (well, då var det inte ett spindelben utan en träpåle).

Främsta anledningen till att jag verkligen gillade Kong: Skull Island är nog miljöerna på Skull Island och hur de gigantiska djuren inklusive Kong själv är gjorda. Det är både maffigt och vackert, och som sagt, med en underbar äventyrsmatinékänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Coffy (1973)

I höstas skrev jag om Foxy Brown med Pam Grier. Idag handlar det om Coffy, den film som kom innan Foxy Brown och gjorde Grier till stjärna.

Handlingen är väldigt lik den i Foxy Brown. Här spelar Grier sjuksyrran Coffy som sticker nålar i patienter om dagarna och knivar i knarklangare om nätterna. Coffy är ute efter hämnd efter att hennes syster har blivit drogberoende. Det ska rensas upp bland knarklangarna och hallickarna i stan, helt enkelt.

Filmen har en skön inledning med en musik som bjöd på ett funkigt sväng, snäppet vassare än svänget i Foxy Brown. Det är vibrafonisten Roy Ayers som står för soundtracket. Funkig vibrafon, tajt blås och rytmiskt bas- och gitarrsväng bara skriker 70-tal och ger helt rätt stämning.

En härlig figur är King George, en hallick i gul sparkdräkt och riktigt bra spelad av Robert DoQui.

Coffy är en film mot knark och för svartas rättigheter. Men det är inte svart och vitt (ehe) direkt. Det förekommer en svart politiker som vill att knarkpengarna i staden ska komma till användning för att hjälpa fattiga svarta, och inte bara ge rikedom till redan rika vita.

Pam Grier är som vanligt en badass och lägger inga fingrar emellan. Faktum är att det är en relativt våldsam och bitvis grym film. Att Coffy skjuter bad guys i ansiktet med hagelgevär, det är standard liksom.

Det är snyggt foto med sköna nattbilder med neonljus och baklyktor i rött som reflekteras mot den våta asfalten.

Det förekommer en over the top-scen, bland alla andra over the top-scener, med en lesbisk svart kvinna som kommer på Coffy att ha ihop det med hennes vita tjej. Ja, det är vad Harriet (som hon heter) tror i alla fall. Harriet blir arg.

I slutändan blir det en stabil trea till Coffy. Foxy Brown fick en fyra men det kanske beror på att det var den jag såg först.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”King George”

Låten ”Aragon” från filmens soundtrack

”Harriet blir arg”

Jason Bourne (2016)

Paul Greengrass är tillbaka i regisstolen och Matt Damon är tillbaka i titelrollen som Jason Bourne själv. Flera år har gått sedan vi senaste såg JSON. Vad sysslar han med nu förtiden? Jo, förutom att ha fått tillbaka minnet helt så är han en sorts price fighter i Grekland (som man ju är om man inte har nåt annat för sig eller bara vill hålla en låg profil?). Jag fick lite Batman Begins-vibbar här.

Det dröjer dock inte länge innan Bourne återigen är ett jagat byte (en jagad byte?). Den här gången har han bl a Alicia Vikander efter sig, eller med sig? Oklart. Fuzzy logic. Alicia spelar en CIA-säkerhetschef vid namn Heather Lee. Hennes rollfigur heter alltså inte nåt i stil med Olga Romanova eller Vera Carlsson, vilket ju betyder att hon måste prata med en ”äkta” amerikansk brytning. Det kanske kan vara det svåraste man kan göra som skådis med icke-amerikansk bakgrund. Jag tror till och med britter tycker det är lite klurigt. Idris Elba som Stringer Bell i The Wire (yay!) är undantagen (a handled exception).

Hur lyckas Alicia? Jo, men jag tycker hon ändå funkar. Jag kan tycka att hon kanske anstränger sig en aning för mycket för att vara tuff och prata så där typiskt amerikanskt men jag köper det, vilket kändes skönt. Det är inte klockrent men ändå godkänt.

En gång åkte jag buss på en kringlig väg på väg ner från Machu Picchu till byn Aguas Calientes där man bor under detta världsarvsbesök. Jag satt bredvid en amerikansk dam och vi började av nån anledning prata. Efter ett tag frågade hon varifrån i USA jag kom. Haha, ja, jag har väl ett ganska bra uttal antar jag, men samtidigt konstaterar jag att det här med lite brytning kanske inte är nåt märkligt.

Problemet för oss svenskar är väl när vi hör svenska skådisar försöka prata ren engelska men den svenska brytningen tar över. Det kan vara jobbigt att lyssna på, hur liten den där brytningen än är.

En bit in i filmen kommer en sekvens som innehåller filmens för mig fånigaste replik.

”Use SQL to corrupt their database!”

Förmodligen måste man väl ha lite erfarenhet av mjukvara, programmering och SQL-databaser för att tycka att repliken är fånig. Jag har sån erfarenhet och då blir repliken fånig för mig. Om man hade lagt till ordet ”injection” efter ”SQL” så hade den funkat. Men att säga ”Använd SQL för att förstöra deras databas” är som att säga ”Använd ingredienser för att skapa umami i rätten”.

Förutom detta har vi ett annat lågvattenmärke. Ett USB-minne är märkt med ordet ”Encrypted!”. Puh-lease. Ja, det är ju gjort för att alla ska hänga med men det går inte att komma ifrån att det blir fånigt. Filmen hade behövt en konsult som hade kunnat granska manus och få till en något bättre hackerstämning och ett lingo som inte framstår som fånigt.

Tommy Lee Jones ser väldigt trött ut i filmen. Han var gammal redan i No Country for Old Men men nu är han verkligen old. Inget fel i det egentligen. Bara ett faktum. Men han kändes trött också. Tommy, you need a REST.

Jag tycker filmens tema känns något övertydligt med sitt fokus på övervakning. Man försöker förstås rida på en tematisk Hollywood-våg här, men det kändes verkligen att man gör just det.

Under filmen får vi (som vanligt?) för långa och tråkiga biljakter. Jag brukar oftast gilla biljakter men det förutsätter att de är intensiva och får mig att sitta på kanten av tv-soffan. Här blev det inte så.

Jason Bourne:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

The Bourne Legacy (2012)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Nu har vi kommit till rebooten av filmserien där det är Jeremy Renner som tar sig an rollen som jagad agent efter att Damon hoppat av (tydligen pga att det inte är Paul Greengrass som regisserar). Apropå det här med att tappa minnet så skulle den här texten egentligen ha kommit på fredag men jag blandade ihop dagarna så det blev en tjuvstart och onsdag istället. Kongenialt!

Jag har vaga minnen (återigen… minnet) av att när The Bourne Legacy kom så var både proffskritiken och publikreaktionerna inte nådiga. Jag kanske minns lite fel men speciellt bra kritik fick den i alla fall inte om man tittar på Rotten Tomatoes. 55% från kritiker och 58% från publiken är väl inte helt ruttna tomater men det är åtminstone övermogna.

Själv blev jag faktiskt positivt överraskad och det första som slog mig var att man fått ihop en imponerande skådespelarensemble. Vad sägs om denna rad: Jeremy Renner, Edward Norton, Rachel Weisz, Albert Finney, Oscar Isaac, Joan Allen, David Strathairn, Scott Glenn… och Stacey Keach (!).

Den här gången är det alltså fokus på arvet från Jason Bourne kan man säga. Bourne själv, och därmed Matt Damon, är inte med utan det handlar om en ny superagent, spelad av Renner, som finner sig själv jagad av sina egna chefer.

För några år sen hade jag ett Överleva i vildmarken-tema och The Bourne Legacy hade platsat där. Renners rollfigur Aaron Cross får kämpa mot elementen i det snöiga Alaska i nån form av träningssession där det typ går ut på att överleva. Snöstorm och kyla är väl en sak men när sen dina chefer vill ha ihjäl dig också då börjar det bli jobbigt på riktigt för stackars agent-Aaron.

Inledningen var klart positiv. Snöfilm! Det är ju sen gammalt att snö på film alltid är nåt positivt.

Jeremy Renner har biffat upp sig ordentlig sen The Hurt Locker. Det är lustigt med Renner. Vid den här tiden, efter The Hurt Locker, så var det som att Hollywood trodde att han var nästa actionhjälte. Renner skulle axla mantlarna efter både Tom Cruise i Mission Impossible-filmerna och Matt Damon i Bourne-filmerna. Det gick väl sisådär med det. Renner är nog lite för vanlig, för snäll, till och med jämfört med Damon, som ju har en mer obehaglig aspekt som han kan ta fram när det behövs.

Jag kan tycka att saker och ting föll på plats för Renner i och med Wind River och även MCU-tv-serien Hawkeye. Han passar perfekt i bägge. Ja, han är väl hyfsad i MCU-filmerna också men i Wind River och Hawkeye är han ju en leading man, och bra som en sådan.

Mina tankar gick till Terminator-filmerna där själlösa ”robotar” jagar varandra. Här är det inte cyborger utan människor som pumpats fulla med droger så att de har noll empati men övernaturliga mentala och fysiska förmågor i övrigt.

Som jag skrev tidigare så gillade jag den snöiga inledningen i Alaska. Inte helt ovanligt så blev filmen sen lite långdragen med bl a en överlång motorcykeljakt i slutet. Men klart godkänt i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Ultimatum (2007)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Ultimatum skrevs i oktober 2008 och det framgår att jag var rätt säker på att det här var den sista filmen i serien. Men 2012 kom The Bourne Legacy och 2016 den självbetitlade Jason Bourne. Vi återkommer till dessa filmer som avslutar (?) the Bourne Cinematic Universe.

Jag har äntligen sett den sista delen i Bourne-trilogin där Matt Damon spelar en CIA-agent som har tappat minnet. Filmen tar vid precis efter tvåan The Bourne Supremacy, en film som jag gillade mycket. Bourne försöker komma underfund med vem han är. Samtidigt försöker CIA… ja, helt enkelt döda honom. Först måste jag säga att Matt Damon överraskar positivt genom hela den här filmserien. Samtidigt som han känns som killen i lägenheten bredvid så gestaltar han perfekt den person han förvandlas till när han blir fullfjädrad och dödlig agent. Det är som om han är två personer, vilket ju i princip är det han är i filmen.

Paul Greengrass måste vara den handhållna kamerans mästare. Jag misstänker att det är otroligt svårt att undvika att allt bara blir skakigt och jobbigt, och i stället hitta den där närvarokänslan och intensiteten. Greengrass har lyckats i de filmer jag har sett av honom (Bloody Sunday och United 93). Exempelvis så är fajtscenerna och jaktscenerna (till fots eller hjul) små mästerverk av detaljer. Klippningen och tempot är bra i filmen. De fysiskt intensiva avsnittet blandas med mer mentalt intensiva scener där skådisarna får chansen att gestalta sina rollfigurer. Förutom Damon dominerar även Joan Allen och David Strathairn som båda spelar CIA-anställda på jakt efter Bourne även fast de har lite olika agenda.

En sista positiv sak är att jag i den här delen gillade Julia Stiles rollfigur. I del ett och två har jag undrat litet över hennes roll. Hon fyllde liksom ingen funktion förutom att kanske tillfredsställa filmbolaget som (möjligen) propsat på att hon skulle vara med. Här hintas det litet mer om hennes inblandning i Bournes förflutna vilket gör att Stiles får mer att spela med. Nu till det negativa. Filmen bleknade litet väl snabbt efter att jag sett den. Jag fick en känsla av snygg och intensiv yta men inget djup överhuvudtaget. Och så kan jag tycka att slutet är aningen publikfriande. Slutbetyget blir därför en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Morbius (2022)

Vad kände jag till om Morbius innan jag såg den ihop med några andra comebackande (yay!) filmspanare? Ja, innan visningen i lördags spelade jag som vanligt tennis med min Nätrullarna-podcastkompis Daniel och nämnde att jag skulle se den. När jag skulle beskriva den sa jag det jag visste: det är baserat på en skurk från DC Comics och det kanske har nåt med vampyrer att göra.

Haha, ja, noll koll hade jag. Morbius är en Marvel-figur. Att han är en sorts vampyr låg det ändå en viss sanning i. Om han är skurk eller ej verkar fortfarande vara lite oklart. I en av scenerna under eftertexterna slår sig Morbius av nån anledning ihop med en skurk från en av de senaste Spider-Man-filmerna. Lite oklart varför, då Morbius under hela filmen i alla fall försökt vara snäll.

Efter visningen och under efterdiskussionen intill några skateboard-åkande kids på ungdomsgården Sergel så fick jag lära mig att Morbius är en del av SSU, dvs Sony’s Spider-Man Universe. Ja, det exakta namnet på detta senaste filmiska universum googlade jag fram när jag kom hem senare på kvällen. Vilka filmer ingår i SSU? Ja, det verkar vara fokus på (Spindelmannens) skurkmotståndare och det kanske är logiskt då väl MCU lagt beslag på alla hjältarna. Filmerna som ingår är Venom, Venom: Let There Be Carnage, Morbius och så den kommande Kraven the Hunter.

Det är lite galet vilka turer det bjuds på i den här branschen. Jag blir nästan lite yr i mössan och dessutom är det ju ingenting som gör att jag blir speciellt peppad på filmerna. Alls.

Hur var filmen då? Mja, till en början var den helt ok. Jared Leto var… helt ok. Det var till och med nästan så att han var nedtonad, som Emma Gray Munthe beskrev det i sin positiva recension. Men efter att Leto gått in i vampyr-mod så blev det trist och ointressant. All form av logik, förklaring till vad som egentligen händer, eller hur allt hänger ihop kastas ut genom fönstret. Effekterna var mest irriterande och mest irriterande av de irriterande effekterna var nån form av bisarr rökeffekt när vampyr-Morbius rörde sig snabbt.

Det var alltså lite oklart om det här var Morbius ursprungshistoria till att bli skurk eller hjälte. Däremot fanns det en tydlig skurk i filmen och det var Morbius barndomsvän Milo som lider av samma blodsjukdom som Morbius. Då Morbius fann det jobbigt att bli vampyr så tyckte Milo det var desto roligare. (”Botemedlet” mot blodsjukdomen var att använda sig av DNA från vampyrfladdermöss.) Mja, jag gillade inte Matt Smith som Milo speciellt. Han var inte nedtonad, om man säger så. Trots att jag inte har sett ett enda avsnitt av Doctor Who (jag håller mig till Star Trek) så tror jag mig veta att Smith under en period har spelat doktorn i den serien. Han kanske funkar bättre där.

Det sämsta med Morbius i mina ögon var den undermåliga klippningen. Det finns inget flyt. Det är ryckigt och hoppigt och ofta känns det som att det saknas hela sekvenser. Jag funderar på om det kanske inte är slappt eller slarvigt utan ett medvetet grepp för att skapa nån form häftig effekt. Ett exempel: nu är Morbius på ett tak och fast i utsuget från en fläkt (fråga inte), och sen en tiondel senare är han i en orange sparkdräkt i en fängelsecell. Sånt här kan funka ibland och ge en viss komiskt effekt. Funkar det här? Svar: nej!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Senaste gången jag såg en film med filmspanarna var på Cinemateket i december 2019 då animen Cowboy Bebop avnjöts. Nu var det alltså dags igen, vilket borgade för en mycket trevlig lördagseftermiddag med fika och en efterföljande bra biovisning. Publiken i den näst intill fullsatta salongen var verkligen med på noterna. Det var till och med applåder under eftertexterna. Huh?!

Fler, eller åtminstone två, tankar om Morbius hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

The Bourne Supremacy (2004)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Supremacy skrevs i december 2004.

Jag tyckte faktiskt att den här var bättre än ettan. Tvåan är lite mörkare vilket gjorde den mer intressant. Efter det som händer i början av filmen har Bourne liksom inget val och Matt Damon klarar av att gestalta det desperat meninglösa i Bournes rotlösa värld (fan, vilket skitsnack, hehe). (Min kommentar:  jag antar att jag med ”skitsnack” syftar på att min formulering ”Bournes rotlös världs skulle vara aningen pretto.) Även om Damon inte är nån jättefavorit så är det ändå skönt med en seriös skådis. Samtidigt som Damon förvandlas till agent när situationen kräver det så fixar han att nånstans hitta personen Bourne också. Det blir ingen Bond-rulle av det hela (min kommentar: tänk på att det här var innan eran med Daniel Craig som Bond). Jag gillar även att filmen utspelar sig på lite olika platser i världen där jag varit, bl a i Berlin och Moskva. Det är alltid roligt att känna igen sig när man ser på film. Även om det egentligen inte gör filmen bättre rent objektivt så gör det min upplevelse bättre. Mmm, ganska oväntat (min kommentar: jaha?!) så tyckte jag detta var en spännande och välgjord film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep