Jurassic World: Dominion (2022)

22 juni, 2022 9 kommentarer

I min recension av den förra Jurassic World-filmen (Fallen Kingdom) så skrev jag att jag inte har nån speciell relation till den första Jurassic Park-filmen. Jag kan inte påminna mig om jag faktiskt såg den på bio när det begav sig 1993. Så antingen såg jag den inte på bio eller så gjorde den visningen inte nåt vidare intryck på mig. När jag tittar efter på Filmtipset så har jag satt betyget 3/5, vilket för övrigt är samma betyg som den första Jurassic World-filmen fick.

Fallen Kingdom var en något märklig film. En blandning av vanlig dinoaction som i Jurassic World och nån form av skräckis på ett gotiskt slott där dinosaurier smög omkring i korridorerna. Det funkade inte speciellt bra men den fick ändå betyget 2/5. Jag har svårt att bli upprörd över den här typen av filmer. Ja, det skulle vara Transformers-filmerna i såna fall eftersom de är så rackarns tråkiga.

Jurassic World: Dominion visade sig inledningsvis vara en Bond- eller Mission Impossible-film. Våra hjältar kajkar jorden runt, från Sierra Nevada i USA via Malta till Dolomiterna i Italien. Det är bil- och motorcykeljakter och shootouts mot the bad guys. Dinosaurierna är till en början kanske något av en bisak även om det är just dinosaurier som jagar våra bilåkande hjältar.

Vi får träffa Kayla (DeWanda Wise), en tuff kvinnlig pilot som tagen ur valfri Fast & Furious-film. Hon bildar tillsammans med Jurassic Worlds Chris Pratt och Bryce Dallas Howard och de gamla hjältarna Laura Dern, Jeff Goldblum och Sam Neill ett nytt team som tar sig an Det Elaka Företaget Biosyn. Jo, just det, även den unga klonen Maisie (Isabella Sermon) från Fallen Kingdom är en del av detta kompisgäng. Det krävdes verkligen bredbild för att alla sju skulle få plats i bild när de darrar av skräck inför en vrålande Giganotosaurus.

Biosyns VD Dodgson spelas av Campbell Scott och han är en form av Bond-skurk som genom kloning och genmanipulation suktar efter världsdominans. Metoden? Jo, att skapa gigantiska och genmanipulerade gräshoppor som käkar upp all världens grödor… förutom Biosyns egna. Vad kan gå fel?

Jag måste ändå säga att jag gillade Campbell Scott som skurk. Han var mer som en vanlig person med fel och brister även om han var hänsynslös. Han reagerade som ett barn när saker och ting började gå fel med udda gester och ordval. Scott gjorde ett val som skådis och jag tycker det funkade.

Dodgsons högra hand Ramsay Cole spelas av Mamoudou Athie och jag tyckte även han hade ett lustigt sätt att leverera sina repliker när han visar runt Dern och Neil i the villain’s laire i Dolomiterna (där det för övrigt inte finns regnskog så vitt jag vet).

Jurassic World: Dominion är bättre än Fallen Kingdom och möjligen lite sämre än Jurassic World. Men, som sagt, jag har svårt att bli varken upprörd eller exalterad över den här typen av filmer. Även om jag hatar det här uttrycket så tar jag den för vad den är. Jag tar inte så allvarlig på logiska hål i handlingen utan hänger med på åkturen utan att tänka alltför mycket. Jag är ganska säker på att om jag satte på mig en viss typ av glasögon och tittade på Jurassic Park skulle jag kunna nitpicka den filmen sönder och samman.

Filmens slutliga budskap är samexistens och det är värt en extra halva i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler, eller åtminstone två, filmspanar-tankar om Jurassic World: Dominion hittar ni här. Dominerar filmen eller inte?

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Little Women (2019)

24 januari, 2020 13 kommentarer

Den mest hajpade filmen under Stockholm Filmdagar får man väl ändå lov att utnämna Greta Gerwigs Little Women till. Gerwigs förra film som regissör, Lady Bird, var en stor succé med Oscarsnomineringar och allt. För egen del så gillade jag Lady Bird när jag såg den men bara några dagar efter visningen så hade den bleknat betänkligt. Min uppplevelse av Little Women var nästan den motsatta.

När jag såg Unga kvinnor, som den får heta i Sverige eftersom den bygger på en (för många, exklusive mig) känd romanklassiker, så hade jag inte speciellt roligt. I fallet Lady Bird tyckte jag åtminstone det var kul att hänga tillsammans med rollfigurerna i deras värld. Under titten av Little Women så såg jag halvintresserat på när handlingen puttrade på och jag blev inte ens berörd av scharlakansfeber.

Men efteråt så var det som att filmen växte. Fina scener poppade upp i huvudet, som den på stranden med Jo (Saoirse Ronan) och Beth (Eliza Scanlen), eller när Beth respektive Friedrich (Louis Garrel) spelade piano för framförallt gamle herr Laurence (Chris Cooper). Då var det nästan så att det fanns antydan till damm i salongen. Men bara nästan. En annan positiv detalj var att slutets metatwist framstod som bättre och bättre ju mer jag tänkte på det. Vad var det vi såg där egentligen? Det verkliga slutet för Jo eller ett fantasislut från boken i filmen? Hmm, värt att fundera på.

Timothée Chalamet, är han så rackarns bra egentligen? Jag har nu sett fyra filmer med unge herr Chalamet och jag vet inte vad jag tycker. Han är bra på att brooda och har väl markerade käkben. Jag kanske är fel målgrupp. I Little Women var jag ganska ointresserad av Chalamets rollfigur. Han spelar rikemansson och grannpojke till systrarna March. Jag vet inte om meningen är att man ska känna att han är dödskär i Jo. Jag kände inte riktigt av det där dödskära. Han var liksom bara som en i gänget (vänzonen?) fram tills att han ställde Frågan.

Filmen hoppar i tiden på ett sätt som bitvis var aningen förvirrande. Som Dale Cooper skulle ha sagt: ”What year is this?”. Filmen inleds 1868 för att sen hoppa tillbaka sju år i tiden. 1868 ska Florence Pugh, som spelar yngsta systern Amy, föreställa en tjugoåring (inga problem). Sju år tidigare är hon alltså 13 om min matematik är korrekt och, nej, det känns kanske inte klockrent. Men om man bara släpper det så är det inga problem. Jag själv tänkte nog på det eftersom jag hade hört eller läst att nån påpekat just detta faktum. Ah, dessa sociala medier…

Kostymdramer är en av mina favoritgenrer men, jag får nog lov att lägga in ett men här, det gäller främst brittiska kostymdramer. Tacka vet jag brittiska period pieces. Tacka vet jag Mr Stevens och Miss Kenton i The Remains of the Day. Där snackar vi outtalad kärlek så att det gör ont. Eller Emma Thompson och Hugh Grant i Sense and Sensibility. Där snackar vi over the top-sentimentalitet och -romantik så att det sjunger om det. Det funkar tydligen bättre för mig.

Betyg direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLittle Women (alltså Unga kvinnor på svenska) går upp på bio idag fredag 24 januari och givetvis är det här nåt man bör se på bio. Bara för att jag är lite gnällig så betyder det ju inte att filmen inte kommer gå hem överlag, för det tror jag nämligen den kommer att göra. Mina tentakler som känner av vad andra som sett filmen tycker säger mig att den är allmänt hyllad.

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer, SoF-podden och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Marriage Story (2019)

8 november, 2019 5 kommentarer

Första filmen ut på Stockholm Filmfestival – och det blev succé direkt!

Innan visningen av Marriage Story kollade jag upp hur lång filmen var. 136 minuter! Ska det verkligen vara nödvändigt? Varför är så många filmer så långa nuförtiden? Eller har de alltid varit det? Jag gillar små pärlor som berättar det som ska berättas på 90 minuter. Tajt liksom. Jag hade på känn att filmen skulle kännas för lång.

Jag hade fel. Jag kom direkt in i filmen och fick den där sköna känslan av att vara i en film som var en skådespelarnas film. En filmfilm. Det är så skönt att då och då se en film helt utan, i alla fall synbara, specialeffekter, greenscreens och cgi-monster. Här handlar det istället om foto, musik, dialog och det är fokus på rollfigurerna och hur de tänker och tycker. C-i-n-e-m-a som Martin Scorsese skulle uttrycka det.

Kylo Ren och Black Widow spelar huvudrollerna som Charlie och Nicole i det här skilsmässodramat. En mer korrekt titel kanske kan vara Divorce Story, men, nej, det låter ju inte riktigt lika trevligt.

Marriage Story är en tydlig homage till Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Ja, homage kanske är att ta i men den innehåller i alla fall en tydlig blinkning. Det flimrar förbi en tidningsartikel där Charlie och Nicole berättar om sina liv under rubriken Scenes from a Marriage. Om man har sett Bergmans tv-serie, vilket jag gjorde i somras som en del av mitt Bergman-projekt, så vet man att den inleds med att det görs ett ”hemma hos”-reportage hos Johan och Marianne.

En skillnad jämfört med Scener ur ett äktenskap är att Marriage Story inleds med att paret ska skiljas. Det sker i princip direkt. Jag blev tagen på sängen och undrade vad resten av filmen skulle ta vägen. Att ta del av en skilsmässa kändes kanske inte som världens roligaste torsdagskväll.

Jag hade återigen fel. Visst, Marriage Story är bitvis jobbig och innehåller personer som är självcentrerade och beter sig illa mot varandra trots att de kanske försöker att inte göra det. Och så finns det även en del personer som beter sig illa och faktiskt vill göra det för att tjäna pengar… *host*skilsmässoadvokater*host*. Påminn mig om att inte gifta mig och sen skilja mig i Los Angeles. MEN filmen innehåller även värme, mänsklighet och humor (ibland dråplig, ibland svart) som fick mig att skratta flera gånger.

Förutom Scarlett och Adam hittar vi en del guldkorn bland birollerna. Ta bara Laura Dern som powerhouse bitch i form av just en sån där skilsmässoadvokat som du inte vill ha på andra sidan bordet i konferensrummet på tolfte våningen.

Ray Liotta! Ray Liotta är helt oigenkännlig. Jag tänkte att ”hmmm, det där ser ut som Ray Liotta” men det är ju inte Ray Liotta, eller hur? Jag fick samma känsla som när jag såg Jakob Eklund i En komikers uppväxt. Jo, det var alltså Ray Liotta och han var riktigt bra som motståndare/medspelare till Dern. Gamle Alan Alda är också med på ett hörn som en snällare advokat och bidrar med lite mänsklighet bland all cynism. Det var dock lite sorgligt att se skakningarna som en följd av hans Parkinsons.

Mot slutet av filmen satt jag mest och njöt och fick tårar i ögonen när Driver gjorde en sånginsats samt läste ett brev högt för sin son. Förutom Scener ur ett äktenskap går mina tankar även till filmer som Kramer vs. Kramer och Blue Valentine. För egen del tycker jag dock Marriage Story slår dessa filmer på fingrarna eftersom det här finns insprängt en hel del humor mitt i allt det bittra och bitterljuva. Ja, det slutar givetvis bitterljuvt som det ska.

Jag tycker detta är Noah Baumbachs bästa film tillsammans med The Squid and the Whale av de jag har sett. Jag tror bestämt jag får kolla in flera av hans filmer då missat en hel del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Last Jedi (2017)

22 december, 2017 6 kommentarer

Efter den i mina ögon lyckade The Force Awakens och det mindre lyckade mellanspelet Rogue One var det så dags för episod VIII av den vad det tycks eviga Star Wars-sagan.

I The Last Jedi skulle vi äntligen få träffa Luke (Mark Hamill) och få reda på varför han hade flytt undan och nu lever som en eremit på den gröna klippön Ahch-To (prosit). I slutet av episod VII fick vi ju se Rey (Daisy Ridley) hålla fram Lukes gamla lasersvärd (ljussabel… nej, tycker lasersvärd låter bättre). Nu var frågan om han skulle ta emot det?

Haha, ja, jag bör väl nämna redan nu att du inte ska läsa vidare om du vill undvika SPOILERS för The Last Jedi.

Med det ur vägen kan jag säga att det som Luke gör med svärdet fick mig att rycka till och inse att jag inte tittade på en helt vanlig Star Wars-film. Nej, det här skulle bli nåt annorlunda. Och jag gillade det!

Det jag gillade var just filmens kaxighet och respektlöshet mot tidigare filmer. Vad jag har förstått så är just detta nåt som rört upp känslorna hos vissa fanboys och -girls där ute. Jag kan förstå det. För mig som inte är nåt jättefan av Star Wars-filmerna så gjorde det dock filmen mer intressant och överraskande på ett positivt sätt. Jag sitter inte hemma och ber inför ett Star Wars-altare, så när Luke kastade lasersvärdet över axeln så var det som att jag mös lite inombords och kände att det här kunde bli en Star Wars-film med en ny känsla.

Om jag ska räkna upp vilka delar av filmen jag gillar och börja med det jag gillade bäst och sen arbeta mig neråt så ser det ut så här:

Rey och hennes vistelse på ön Ahch-To där hon försöker få en vresig Luke att hjälpa henne blev jag både rörd och fascinerad av. Jag älskade det mesta här inklusive en galen scen där Luke plötsligt mjölkade en långhalsad, fyrtuttad valross. Jag tyckte även spegelsekvensen med Rey nere i det svarta hålet var snygg och talande.

Rey och hennes videokonferenser med Kylo Ren var skickligt gjorda rent hantverksmässigt. Med hjälp av foto, vinklar och klippning känns det verkligen som att de pratar med varandra i samma rum trots att det skiljer ljusår mellan dem. Det fanns hela tiden en romantisk spänning här också, och även en hel del humor.

Rey och Kylo Ren på besök hos Supreme Leader Snoke var en härlig sekvens med en trevlig fajt där Rey och Ren tillsammans slåss mot Snokes rödklädda samurajvakter. Dessutom var ju Snokes lair en helt underbar boning med sina klara blodröda färger. Cgi-Snoke själv kan jag både ha och mista, men kanske framförallt mista. När han strök med kände jag både lättnad men samtidigt undrade jag varför han hade varit med från första början.

Slutuppgörelsen på saltplaneten Krate var ruggigt snygg. Även här används den röda färgen på ett utstuderat sätt. Planetens yta är täckt av vitt salt men under saltlagret döljer sig ett rödfärgat och kristallartat grus. Jag gillade även de mycket vackra och klingande kristallrävarna. Lukes astralfajt med Ren var även den trevlig. Och, ja, jag såg att Luke inte gjorde några röda fotavtryck som Ren gjorde men jag trodde det var för att han var så lätt på foten med sina Kraft-krafter.

Humorn. Ja, konstigt nog så funkade den för mig. Jag brukar ha lite svårt för självmedveten humor som refererar mycket till sig själv och andra saker som inte är en del av filmens värld. Sekvenser som när Poe Dameron (Oscar Isaac) trollar general Hux i början gjorde mig häpen (är detta en Star Wars-parodi?) men samtidigt upprymd. Det förekom fler scener med den här typen av humor och jag gillade det alltså, kanske för att det kändes så udda. Ta bara en sån sak när Poe klappar sin robot BB-8 som vore den en borttappad hund som hittat hem. Eller när Luke lurar Rey med ett grässtrå.

Ögonblicket när Laura Derns rollfigur till slut visade handlingskraft och med ljusfart körde rätt igenom en stjärnkryssare var ett badass-ögonblick, kanske inte för hennes rollfigur men för filmen som helhet. Filmens ljudspår blev helt tyst och stämningen gick att ta på i biosalongen.

Ok, nu börjar vi så småningom komma ner till saker som kanske inte funkade fullt ut. Rose (Kelly Marie Tran) och Finns (John Boyega) sidoäventyr på casinoplaneten för att hitta Benicio del Toros kodknäckare var inte dåligt men det kändes som utfyllnad och gjorde att filmen blev onödigt lång.

Leias Kraftsamling när hon låg och flöt ute i rymdens vakuum kändes bara märklig och fel. Plötsligt började hon röra på sig och sen sväva mot säkerheten i ett annat skepp efter att hennes eget förstörts. Här kändes det som att regissör Rian Johnson tog sig lite väl många friheter vad gäller att nyheter i Star Wars-världen och dess regler. Med tanke på att Carrie Fisher inte finns med oss längre så hade det känts naturligt att Leia försvunnit ur handlingen, men Fisher var ju vid liv när man spelade in filmen och som jag förstått det så var det tänkt att hon skulle ha haft en framträdande roll i episod IX.

Laura Derns skådespelarinsats fram tills ljusfartskrocken kändes… fel. Jag vet inte om det berodde på att jag såg Twin Peaks-Diana framför mig eller om hon bara inte passade in i Star Wars-världen. Förmodligen en kombination. Och varför berättade hon inte vad hon hade för planer!? Jag antar att det handlade om att information som skulle delges på need-to-know basis. Men om Poe hade hållits informerad så hade många rebelliv kunnat räddas.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en stabil fyra till The Last Jedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Spel och Film (vill ni läsa en sågning, klicka här)
Flmr (vill ni läsa en hyllning, klicka här)
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Voldo
film4fucksake

 

Slutligen kan jag ju inte låta bli att hylla alla trevliga djur och andra varelser som förekom i filmen.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Downsizing (2017)

15 november, 2017 5 kommentarer

Downsizing är Alexander Paynes senaste alster med ett upplägg som jag direkt tyckte kändes intressant. I vår överbefolkade värld har nämligen en grupp norska forskare kommit på en lösning på trängsel- och resursproblemen. Lösningen? Ja, att krympa alla människor så de bara är en tvärhand hög. Planen är att jordens befolkning under en tvåhundraårsperiod ska konverteras till Micro-Me-versioner av sig själva.

Paul (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) beslutar sig för att krympa sig själva. Beslutet baserar sig främst på att de har ekonomiska problem och att skala ner skulle ge dem en möjlighet till en framtid i lyx i lilleputt-staden Leisureland. Problemet är bara att Audrey inte är helt säker på det hela trots att hon säger det till sin man.

Filmens science fiction-upplägg tyckte jag alltså var fascinerande. Vad skulle hända om den här tekniken faktiskt fanns? Hur skulle man bete sig? Jag fick lite sköna Charlie Kaufman-vibbar.

Inledningsvis är det riktigt bra det här. Filmen utforskar en del intressanta aspekter, t ex vilka konflikter som kan uppstå när vi har små och stora människor som lever i olika världar. Eller hur själva krympandet i sig blir en ny industri som ger människor jobb, jobb för både stora och små människor.

Som allra bäst var filmen när vi fick följa med Paul och Audrey när de ska genomgå förminskningsprocessen. Det var som vilken industri som helst men det som massproducerades var små människor. Lustiga detaljer var t ex att alla som skulle krympas måste ta ur alla lagningar i sina tänder eftersom bara organiskt material kan krympas. Själv skulle jag behöva operera ut några skruvar från mitt ben. Annars skulle min fot explodera när jag krymptes. Av nån anledning behövde även allt kroppshår rakas bort innan proceduren. Allt kroppshår.

När sen filmen och Paul anländer till Leisureland så är det som att den tappar fokus, byter riktning och blir nåt helt annat. Det fascinerande och spännande försvinner och ersätts med ett ganska simpelt och politiskt korrekt innehåll.

I den lilla världen visar det sig förstås att motsättningar och fattigdom inte försvinner. Det går liksom inte att lösa samhällsproblem (eller ändra den mänskliga naturen) genom nåt magiskt trick. Ja, visst är det så, men det visste vi redan.

Filmens slutdel blev en sorts hippie/sekt-fars. Paul och några av hans Leisureland-vänner, spelade av bl a Hong Chau och Christoph Waltz, åker till den norska ursprungskolonin för små människor. Här driver Rolf Lassgårds norska forskare en sektliknande sekt som förbereder sig för ragnarök och planerar att ta skydd under jord i vad man döpt till The Vault, en sorts Noaks ark för både människor och djur.

Filmens ställer väl frågan om vad man ska göra för att lösa problemen vi har. Ta tjuren vid hornen eller stoppa huvudet i sanden? Ja, visst, det är en fråga men det gjorde inte filmen bättre för det. För mig kändes scenerna i Norge som en lite småtråkig dokumentär om klimathoten. Predikande.

Och när det inte var en småtråkig dokumentär var det en fars som vore den regisserad av Stefan & Krister. Jag har sett på Twitter att vissa tyckte dessa farsartade scener var skämskuddevärdiga. Så långt vill jag inte gå men bra var de inte. Jag undrar hur amerikanska tittare uppfattar dessa scener, t ex de med den svenska skådisen Margareta Pettersson. Exotiskt och bra?

Trots en intressant idé så tappade filmen fokus helt efter halva speltiden och den tredje akten i Norge blev väldigt segdragen. Och vart tog Kristen Wiig vägen? Hon bara försvann och kändes därmed som en halv rollfigur. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här var den sista filmen som vi såg på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen: Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.

Downsizing får vanlig svensk biopremiär 19 januari.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Focus (2001)

3 juli, 2017 Lämna en kommentar

Här kommer en kort gammal preblogg-text om en film med William H. Macy i huvudrollen, vilket inte är det vanligaste. Jag kan nog bara komma på en handfull filmer, om ens det, där Macy inte spelat en biroll utan varit helt i fokus. Edmond och State and Main är två exempel, även om nog State and Main är mer av en ensemblefilm (precis som PTA-filmerna Magnolia och Boogie Nights). Texten, om man nu kan kalla det en text, skrevs i oktober 2007.

Focus är en standardmässig amerikansk rulle som tar upp det judehat som fanns i USA under, i det här fallet, andra världskriget. William H. Macy – som spelar en man som efter att ha skaffat svartbågade glasögon blir tagen för jude och trakasserad – gör en habil insats, liksom övriga inblandade skådisar. Det gäller även regissör, fotograf, kompositör och manusförfattare som alla gör sitt jobb utan att på nåt sätt glänsa. Historien känns tillrättalagd och övertydlig, och mot slutet slogs det in öppna dörrar en masse. Nä, filmen känns faktiskt opersonlig och tråkig helt enkelt. Inget jag tänkte på efteråt eftersom det för mig inte fanns nåt att direkt fundera över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Founder (2016)

3 februari, 2017 10 kommentarer

the-founderI Kista Galleria finns det två hamburgerrestauranger, McDonald’s och Max. Eftersom jag jobbar precis intill så händer det då och då att jag tar en snabblunch i gallerian, speciellt om jag är själv. Jag väljer alltid Max, främst för att de burgare som serveras är mer lik burgarna på de bilder som man som kund exponeras för.

På McDonald’s känns det som att man har tagit burgarna på den fina bilden, slagit in dem i papper, förvarat dem i en handväska i en bastu i en halvtimme, och sen serverat dem.

Gav BOATS-filmen The Founder ge mig en förklaring till varför det är så? Ja, det skulle jag kanske kunna säga. Dessutom fick den mig att dra paralleller till en viss nyvald president i ett visst nordamerikanskt land.

The Founder handlar alltså om McDonald’s grundare Ray Kroc… eller vänta, var det inte två bröder som hette McDonald i efternamn som grundade företaget? Ja och nej. Bröderna Richard and Maurice McDonald (Nick Offerman och John Carroll Lynch) startade mycket riktigt de första McDonald’s-restaurangerna men det var Ray Kroc (Michael Keaton) som skapade det McDonald’s som vi känner idag.

Detta är alltså historien om hur det gick till, och det är inte en speciellt hoppfull eller upplyftande historia. Eller så är det just det. Det beror lite på hur man ser på det här med framgång och vilka medel som man använder för att nå den.

Ray Kroc är en misslyckad kringresande försäljare av en hel radda saker. Allt från pappersmuggar, hopvikbara bord och milkshake-mixrar försöker han prångla. Det går inte så bra.

Sen får han en beställning på sex milkshake-mixrar från ett och samma snabbmatställe. Varför skulle ett enda litet ställe beställa så många mixrar undrar Ray, och bilar hela vägen från Illinois till Kalifornien för att få svaret. Det han får se älskar han och han inser samtidigt ett det här finns en enorm affärsmässig potential.

Det kan tyckas som ett tråkigt upplägg som film. Hur ett företag skapas. Men jag fann filmen väldigt intressant. Den påminde på ett sätt om The Social Network. Nånting skapas, personer samarbetar, bildar nåt som är större än summan av sina delar. Sen börjar viljor gå åt olika håll. Fast dessa viljor har egentligen gått åt olika håll redan från starten men det är först efter ett tag som det märks.

I filmen framställs Ray Kroc som ett egoistiskt svin som förnedrar de snälla bröderna McDonald’s genom att mer eller mindre stjäla företaget från dem. Jag vet inte hur det gick till i verkligheten och hur mycket man har vinklat det i filmen, men jag kände i alla fall en hel del sympati med bröderna. När Kroc införde pulverbaserad milkshake istället för shake gjord på riktig glass eller mjölk, ja, då var måttet rågat, i alla fall för Dick McDonald. (Idag har McDonald’s återgått till att använda glass/mjölk i sin milkshake.)

För Ray Kroc handlar allt om att vinna, inte om att ge bra service och servera god mat. Nej, det handlar om att vinna, möjligen om att vinna genom att ge bra service och servera god mat. Men det är vinna som är nummer ett, och gärna på bekostnad av nån som förlorar som man då kan förnedra. Make America Great Again…

Slutligen måste jag säga att Nick Offerman och John Carroll Lynch som spelar bröderna McDonald gör detta på ett njutbart sätt. De hade ett skönt samspel. Speciellt John Carroll Lynch är en favorit, som jag kände igen från ett avsnitt av The Walking Dead och sektthrillern The Invitation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Founder har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök, i alla fall om ni är nyfikna på ett stycke amerikansk företagshistoria och den smutsiga sanningen (?) bakom.

Uppdatering: Obs! Filmens premiärdatum har flyttats till fredag 7 april.

Andra åsikter om The Founder hittar ni nedan.

Movies – Noir
Flmr

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet (1986)

7 oktober, 2015 15 kommentarer

filmspanarna_kvadratHannibalOktober månads filmspanartema är Skurkar. Jag var med och röstade på det själv och hade direkt en idé vilken film och skurkroll jag skulle fokusera på. Sen var det dags att se filmen i fråga och jag kunde inte komma på hur jag hade tänkt. Jag funderade och funderade som professor Balthazar och så plötsligt trillade polletten ner. Eller en pollett i alla fall. Jag är inte säker på att det var just den polletten eftersom jag kan ha kommit på en helt annan film. Åh, minnet, detta minne.

 

Blue Velvet (1986)

Att det blev David Lynchs Blue Velvet kändes till slut helt rätt. Jag är ett stort fan av Lynch och hans filmer. Det var dock evigheter sen jag såg just Blue Velvet. Dennis Hopper gör rollen som fullblodsgalningen Frank Booth, en skurkroll som många hyllar, t ex Adam på Filmspotting. Slutligen mindes jag filmen i sig som bra även om jag knappt mindes några detaljer, vilket bara kändes mer spännande.

Filmen inleds med att Jeffrey (en ung Dale Cooper a.k.a Kyle MacLachlan) hittar ett öra i gräset på en äng. Jeffrey är en collegestudent som är på besök i hemstaden efter att hans far råkat ut för en stroke. Han tar örat i örat och går med det till polisen som startar en utredning. Jeffrey blir oerhört nyfiken på vems örat är och hur det hamnade där i gräset på ängen. Polisen vill givetvis inget säga till honom men så blir han vän med utredarens dotter Sandy (en 19-årig Laura Dern) som med sina öron hört sin pappa prata om örat och fått reda på ett och annat. De två inleder i hemlighet en egen utredning, en utredning som leder Jeffrey till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) och slutligen till en viss Frank Booth (Hopper).

Hmm, min första känsla efter att ha sett filmen var en viss besvikelse. Blue Velvet är inte dålig på nåt sätt men jag blev inte totalt uppslukad som jag blev av t ex Mulholland Drive och delar av Twin Peaks.

Filmens inledning är härligt lynchig med vita staket, vinkande brandmän och en man som vattnar i sin trädgård. Allt är som en amerikansk helylledröm från 50-talet och man känner givetvis att nåt är fel. Det dröjer inte länge förrän obehaget är över oss. Vattenslangens fäste i husväggen läcker. Slangen fastnar i ett par grenar. Mannen ramlar ihop. En hund hoppar fram och försöker dricka från den sprutande slangen utan att bry sig om mannen som ligger på marken. Kameran zoomar sen in och ner mot gräset och avslöjar att där finns det otäcka småkryp som deltar i ett slafsigt kalas. Det är en strålande sekvens.

In Dreams

Sen hittar Jeffrey örat och filmen puttrar på ett tag utan att göra nåt jätteintryck på mig. Nästa gång det blir intressant är när Jeffrey befinner sig i Dorothys lägenhet gömd i en garderob. Nu blir det först obevämt och sen lite ruggigt när plötsligt Frank dyker upp med sin gasmask för att leka rollspel med Dorothy. ”Baby wants to fuck!”. Weeeeird.

Efter ytterligare en liten transportsträcka blir Jeffrey påkommen av Frank och ett riktigt skumt och bra avsnitt tar sin början. Frank tycker de ska ta en liten biltur – till Ben (Dean Stockwell). Här dricker man öl. Pabst Blue Ribbon, inte Heineken, är det tydligen som gäller. Sen mimar Ben till en Roy Orbison-sång, ”In Dreams”, men då blir Frank alltför känslosam och tycker det är dags att dra. Ben verkar för övrigt vara förtjust i överviktiga medelålders damer då hela hans lägenhet är fylld med just sådana.

Efter detta tycker jag filmen tappar en del igen fram till en slutuppgörelse i Dorothys lägenhet.

Hur var Frank som skurk? Ja, jag tyckte nästan han var på gränsen till för galen och oberäknelig. Det läskiga med honom är väl ändå hur han går mellan djup svart sorg (som framkallas av melankoliska melodier) och våldsamt skrattande aggressivitet. Ja, och så gasmasken då.

Då tyckte jag kanske Jeffreys mörkare sidor var inressantare. Han är som yngre kopia av agent Dale Cooper här. Snäll, noggrann, naiv och nyfiken. Men han kommer att uppleva mörkare sidor av sig själv, vilket han blir livrädd för.

Isabella Rossellini var bra. Hon är lik sin mor och har en brytning som jag inte blir klok på. Det är väl förmodligen en blandning av engelska, italienska och svenska (hon spenderade ju i alla fall två år med sin mor när hon som barn var sjuk i skolios vilket vi lärde oss Jag är Ingrid).

Ofta känns Blue Velvet som en prequel till Twin Peaks. Musiken, Julee Cruise, susandet bland träden, fiket, lastbilar med timmer, mycket av scenografin, de udda personligheterna, etc, etc. Och så var det nåt med eld också. Det återkom ett klipp på ett brinnande och fräsande ljus, en form av ond symbol. Fire Walk with Me, någon?

    

 

Inhale

Andas in…

 

Kolla nu in vilka skurkar de andra filmspanarna skriver om.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir (Kvinnliga skurkar)
Movies – Noir (Manliga skurkar)

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Wild (2014)

2 december, 2014 4 kommentarer

sff_logoSista filmen ut för min del under årets festival blev inte ett coming of age-drama utan istället ett ”hitta sig själv”-drama med Reese Witherspoon i huvudrollen. Det handlar alltså om en trasig person kämpar med att få ihop sitt liv, att bli hel igen, att hitta sig själv. Som så ofta nu för tiden så är det förstås baserat på verkliga händelser. Reese spelar Cheryl Strayed som 1995 beslutade sig för att ensam vandra i 100 dagar längs leden Pacific Crest Trail, dvs från mexikanska gränsen i söder och sen norrut mot Kanada längs med bergskedjan Sierra Nevada.

Varför gör hon detta är ju då är ju frågan man ställer sig? Ja, för Cherly var det ett sätt att hitta sig själv efter att ha hamnat i en ond cirkel med sex- och heroinmissbruk. Cheryls mamma, som i filmen spelas av Laura Dern, dör när Cheryl är 22, och efter det går det mesta utför för Cheryl. Efter att ha nått någon sorts botten hittar hon av mer eller mindre av en slump en bok om Pacific Crest Trail och beslutar sig helt enkelt för att vandra den. Det kan ju inte bli sämre, liksom, förutom litet ont i fötterna kanske.

Visst är det lustigt hur filmer ofta kommer i par? Tidigare har vi bl a sett Armageddon/Deep Impact, Dante’s Peak/Volcano och Capote/Infamous för att dra tre exempel. Wild är en film som ingår i ytterligare ett sånt par. Tidigare i år såg vi nämligen en liknande biografifilm, Tracks, om en ung australiensisk kvinna som beslutade sig för att vandra från mitten av Australien till indiska oceanen… för att hitta sig själv.

Wild är annorlunda jämfört med Tracks. Wild blandar scener från Cheryls vandring med återblickar från hennes tidigare liv. Vi får på ett helt annat sätt en förklaring, i någon mening i alla fall, till varför hon vill ge sig ut på sin vandring. När det gällde Tracks så var anledningen väldigt luddig. För Cheryl handlade det helt enkelt om överlevnad.

Wild

Men. Det gör inte Wild till en bättre film, tyvärr. Regissören heter Jean-Marc Vallée och precis som i hans förra film, Dallas Buyers Club, får vi imponerande skådespelarinsatser i huvudrollerna. Någonting gör ändå att jag inte dras in i fílmen fullt ut.

Jag känner att Wild varken blir en spännande äventyrsfilm eller ett spännande drama. Problemet är att Cheryl ska hitta sig och förlösas men hur ska man gestalta det? I filmens återblickar har Cheryl det för jävligt men någon uppgörelse eller en vändpunkt tycker jag aldrig vi får.

Under vandringen händer egentligen inte så mycket. Cheryl har för trånga kängor, hon ser en (slarvigt datoranimerad) räv, hon vadar i en älv och blir blöt. Men hon går ju på markerad led som det är tänkt att man ska vandra på, så inget ska ju gå fel. I slutet av filmen är hon ”framme” och uppenbarligen har hon hittat sig själv. Bra för henne, men jag blev liksom inte berörd.

Dessutom tyckte jag det fanns en del lökiga scener där Vallée gjorde krystade kopplingar mellan det som händer under vandringen och Cheryls tidigare liv.

Reese Witherspoon är riktigt bra. Med tanke på en del ”vågade” scener kan man undra om det här kanske är hennes försök att göra vad Halle Berry gjorde i Monster’s Ball? Fast Reese har ju redan vunnit en Oscar för Walk the Line.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Efter att ha sagt adjö till Henke och hans kompis Johan efter Dear White People blev det ett besök på Sawadee för thaimat. Därefter styrde jag och brorsan kosan till Skandia. När vi kom dit så hade insläppet redan börjat. Salongen var välfylld men vi fick hyfsade platser, dock inte de bästa på de upphöjda raderna. Visningen flöt på helt utan problem. Hela duken kunde ses, inga hipstermössor, inga hipstertofsar, inga förseningar, inga jönsiga volontärer. En bra visning!

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för den här gången. Vi ses nästa år!

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014, Vandringsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: The Master

18 november, 2012 10 kommentarer

Titel: The Master
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Obs! Texten nedan kan innehålla, eller innehåller nog, spoilers till The Master. Ni är härmed varnade.

Det är skönt att ha Stockholm Filmfestival ibland. T ex när de som bestämmer om när filmer som ska gå upp på bio i Sverige tar idiotiska beslut. Paul Thomas Anderson har under senare år blivit en sån där regissör som låter det gå ganska många år mellan sina filmer. ’99 kom Magnolia, ’02 Punch-Drunk Love och ’07 There Will Be Blood. Det är inte direkt Woody Allen-tempo. Nu 2012 så har han äntligen kommit med en ny film med favoriten Philip Seymour Hoffman i en av huvudrollerna, ja i titelrollen som The Master. Förresten, vänta, skrev jag 2012? Då får jag revidera det. Det är nämligen så att filmen får svensk biopremiär i… i… ja, det finns inte ens ett datum vad det verkar. Men mars 2013 är det närmsta jag kan hitta. Mars 2013. The Master hade premiär i USA i september i år.

I slutet av september var jag på jobbesök i Montréal i Kanada och tänkte att den kanske gick att se där. Tyvärr hade den premiär samma kväll som jag tog planet hem så det sket sig. Men då fanns alltså räddningsplankan Stockholm Filmfestival (tack för det!). När biljetterna släpptes såg jag till att direkt fixa plats till en visning av The Master och igår såg jag den till slut.

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde, men filmen är ändå förstås underbart vacker. Vilket foto, det här liksom film! Jag undrar hur länge PTA blir kvar i den analoga världen?

The Master påminner en hel del om There Will Be Blood i det att det kanske inte finns nån speciellt sympatisk karaktär och koppla fast sig vid. I mina ögon handlar filmen om Freddy Quell, spelad av en vad det verkar sjuklig (och sjukligt bra) Joaquin Phoenix. Quell är en veteran från andra världskriget som är besatt av kvinnor, sex, alkohol och att slåss och hamna i trubbel. Det framgår inte om han alltid varit så här eller om det var krigets upplevelser som fick honom dit han är.

Quell hamnar av en slump på en båt tillsammans med The Master (givetvis spelad av Philip Seymour Hoffman) eller Lancaster Dodd som han egentligen heter. Båten är en sorts utbildningsbåt som Dodd har samlat sina lärjungar på medan han själv skriver, tänker och filosoferar. Resan går från San Francisco till New York. Av nån anledning så tar sig The Master an den nedgångne Quell, som ständigt är berusad på nån alkoholhaltig dryck och då är det inte fin whisky som avses. Nej, det handlar om häxblandningar gjorde på bensin, fotogen, parfym eller vad som nu finns att tolka. Drickbarheten säkerställs med en limpa bröd.

Oj, vilken film att analysera och prata om. Det finns mycket att ösa ur här. Makt, den amerikanska drömmen, sex och makt (The Masters fru, utmärkt spelad av Amy Adams, utövar en… ehe viss makt över honom, speciellt i en scen), pskyoterapi, beroende av olika slag, vad krig gör med folk, religion, sekter och Josh Larsens (från Filmspotting) favoritämne tro. Att jag nämner just Josh Larsen är att jag precis lyssnat på Filmspottings podcast om The Master och där har Adam (den andra värden) och Josh en relativt het diskussion om huruvida filmen handlar om tro eller om nåt mer jordnära och mänskligt.

Adam är inne på att den egentligen inte handlar om tro. Det är inte för att hitta en tro som Quell går med i The Cause-rörelsen som The Master leder. Han vacklar inte fram och tillbaka i sin tro. Quell skiter fullständigt i The Cause och vad som är sant eller inte när det gäller just The Cause. Den tror han inte på för fem öre. Han tror bara att han ska kunna komma till rätta med sina problem bara han är i närheten av The Master. Att han ska hitta ett sammanhang, en miljö som hjälper honom. Men han vill egentligen inte tro på nåt.

Josh däremot hävdar stenhårt att Quell söker en tro och att han hela tiden försöker hitta sin tro på The Cause på ett högre plan. Själv är jag på Adams sida. Jag funderade hela tiden på varför Quell egentligen vill vara med i The Cause. Han verkar inte bry sig överhuvudtaget och genomgår aldrig nån förändring i mina ögon. Det är möjligt att han nån gång försöker ge sig hän men det är mest för att The Master säger så.

Ni som har sett filmen kanske hävdar att Quell ju är väldigt aggressiv mot personer som talar emot The Master, som säger att han leder en sekt baserad på flum. Visar inte det att Quell faktiskt tror eller åtminstone vill tro? Nja, för mig känns det mer som att Quell slåss i vilken situation han än hamnar i. Nu får han dessutom chansen att göra det för en god sak och till The Masters glädje (i alla fall är det vad Quell tror eller hoppas på).

Filmen går att analysera ur väldigt många synvinklar, kanske för många. Filmen innehåller även, har jag insett när jag tänkt på den och lyssnat på andra prata om den, en del surrealistiska sekvenser och drömsekvenser. Som sagt, den innehåller mycket den här filmen. Mot slutet dyker till och med Lena Endre upp! Bara en sån sak.

Det blir en fyra till The Master och jag har faktiskt planer på att se om filmen (det händer inte speciellt ofta när det gäller mig) men jag får alltså vänta till mars 2013.

4/5

Om visningen: Jag kom ganska sent till visningen på Skandia men fick bra plats ganska långt bak på de upphöjda sätena som finns där. Just att ta dessa platser är en fördel på Skandia eftersom resten av salongen är helt utan lutning och det finns risk att man hamnar bakom en basketbollspelare och då inte kan se nedre delen av duken. Det hände egentligen inte några konstiga saker varken före, under eller efter den fullsatta visningen. Men filmen var desto mer intressant alltså.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg