The Order (2024)

26 maj, 2025 2 kommentarer

The Order är vad jag kallar en filmfilm, helt enkelt en välgjord film med ett gediget hantverk med kompetenta yrkespersoner på varje plats. På ett sätt är det att gå tillbaka till grunderna, till hur man gjorde film på 70-talet kanske.

Cgi används knappt och om det används (och det gör säkert) så är det så långt ifrån Ant-Man and the Wasp: Quantumania man kan komma. Man gör istället saker direkt i kameran och det ger en helt annan känsla av att vara där, att det är på riktigt. Det finns ett djup i bilden. Det förekommer inga gimmickar, tidshopp, olinjärt berättande eller Robert Zemeckis-grepp (Obs! Jag älskar Contact). Det ger ett sorts lugn, en känsla av att vara i trygga händer.

Ja, jag gillade alltså med andra ord The Order. Den påminde mig om Jeremy Saulnier (Blue Ruin, Hold the Dark) eller Taylor Sheridan (Hell or High Water (”endast” manus), Wind River).

Jude Law som nästan är oigenkännlig spelar Terry Husk, en FBI-agent som jagar nynassar på 80-talet i nordvästra USA. Law, oigenkännlig? Ja, men han ser sliten ut och sportar en rejäl mustasch också. Husk är på jakt efter The Order som leds av den rejält obehaglige Bob Mathews, spelad av svärmorsdrömmen Nicholas Hoult med de oskyldiga blå ögonen. The Order vill ta över makten i USA och sponsrar sin verksamhet medelst bankrån.

Jag älskar fotot och de miljöer som fotas. Det hela bygger på verkliga händelser som ägde rum i Washington och Idaho men filmen är inspelad i Alberta, Canada. Bergen, skogarna, vattendragen, landsvägarna. Fint.

Tye Sheridan (som vuxit upp nu efter bl a Mud) är med också som den lokale unge polisen Bowen som Husk samarbetar med. Husk blir väl en sorts mentor för Bowen och får lära sig ett och annat.

Det förekommer en scen mellan Husk och Mathews som påminde mig om en scen mellan Stellan Skarsgård och Denise Gough från säsong två av den briljanta tv-serien Andor. Jag gillar det här upplägget där båda vet att den andra vet men inte låtsas om det trots att båda vet vem den andre är. Spänning!

Det blir högt betyg till The Order och vi får se om den platsar på min årsbästalista för 2024.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Brott, Drama, Film, Filmfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Road to Perdition (2002)

1 augusti, 2021 13 kommentarer

Tom Hanks som maffia-hitman! Det är inte så ofta man ser. Tom Hanks som kriminell, bara en sån sak. Den enda andra filmen som jag kommer att tänka på så här spontant är bröderna Coens The Ladykillers, och den är ju iiiiiinte bra. Jag tror inte Hanks funkar i den här typen av roller generellt och det är just därför det är så sällan man ser honom i såna roller. Just Road to Perdition verkar dock vara ett undantag om man ska lita på mig. Och det ska man ju! Min preblogg-text om filmen skrevs i juli 2003.

Jag var nyfiken på denna film som var regissören Sam Mendes nya film efter succén med American Beauty. Den handlar om maffiatorpeden Michael Sullivan som tvingas på flykt tillsammans med sin son undan den maffia han jobbar för efter att resten av hans familj mördats (pga diverse anledningar).

Eftersom Tom Hanks, som inte är min favorit, spelade rollen som maffiatorpeden så var jag lite rädd att det skulle bli dåligt. Lite sliskigt kanske. Men Hanks överraskar (mig). Han funkar som hänsynslös mördare fast med känslor förstås, för sin familj och son. Fotot i filmen är helt underbart. En av de snyggaste filmer jag sett på länge. Historien flyter på bra och är spännande fast man på nåt sätt känner på sig hur det ska slut. Filmen heter ju Road to Perdition = väg till undergång/fördärv. Tyler Hoechlin (född ’87) som spelar sonen kan bli nåt stort. Paul Newman är också mycket bra i sin roll som maffiaboss. Det är förresten den irländska maffian det handlar om, om ni undrar. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

21 juni, 2019 2 kommentarer

Som jag skrivit om tidigare på bloggen ett antal gånger så brukar jag släpa med min familj på bio på Annandagen varje jul. Jag väljer film. Ibland blir det succé (Masjävlar, Green Book). Ibland kanske inte så stor succé. The Imaginarium of Doctor Parnassus är nog ett exempel på det senare. Min text skrevs i december 2009.

Visuellt är det här en fantastisk film. Tyvärr är handlingen så spretig och rörig att man blir alldeles yr i mössan. Doktor Parnassus (en bra Christopher Plummer) har slutit avtal med Djävulen (Tom Waits) och fått evigt liv. Priset Parnassus måste betala är att hans eventuella barn vid 16 års ålder ska bli Djävulens. I nutidens London driver nu Parnassus en sorts varieté där man erbjuds att med hjälp av Parnassus tankekraft kliva in i sin egen fantasivärld. Ja, Parnassus har alltså nån sorts magiska krafter som gör att han kan skapa imaginära världar när man går in genom en ”magisk” spegel.

Nja, tyvärr var det för rörigt och jag kom aldrig in i filmen. Jag fattar aldrig vad som händer. Allt är bara rörigt och jobbigt. Ofokuserat. Vad gillade jag? Ja, jag gillade brytningen mellan Parnassus märkliga cirkusvagn och det nutida London. Fantasiscenerna var oftast bra. I slutet, med ca 20 minuter kvar då Colin Farrell spelade Heath Ledgers roll, drogs jag äntligen in i filmen. Lily Cole som spelar Parnassus dotter har ett ganska speciellt utseende som stack ut. Vad mer? Ja, för er som inte greppat det tidigare så spelas alltså Heath Ledgers rollfigur, i fantasisekvenserna, av Johnny Depp, Jude Law och slutligen Colin Farrell. Detta eftersom Ledger dog mitt under inspelningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Captain Marvel (2019)

19 april, 2019 2 kommentarer

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Cold Mountain (2003)

14 maj, 2018 Lämna en kommentar

Fram tills att jag såg filmen det handlar om idag så hade jag inte mycket till övers för Renée Zellweger. Jag har svårt att säga vad det egentlig var som störde mig. Men i vilket fall så ändrade jag delvis uppfattning efter att ha sett Cold Mountain i september 2008.

Anledningen till att jag såg den här filmen är att jag var i Rumänien i somras (min kommentar: det här var alltså för tio år sen). Ja, det är nämligen så att Åter till Cold Mountain spelades in just där vi vandrade i bergskedjan Karpaterna i Transsylvanien. Så jag var ju tvungen att kolla in rullen som jag dock misstänkte skulle vara ganska smetig med en jobbig Renée Zellweger i en av huvudrollerna.

Hmm, det visade sig vara en film som överraskade positivt och dessutom var Zellweger för första gången inte så kväljande att en spypåse krävdes. Nicole Kidman spelar dottern till en predikant i den lilla bergsbyn Cold Mountain i North Carolina. Kidman blir kär i Inman, en ung snickare spelad av pretty boy Jude Law. De båda hinner förstås knappt kyssas innan de skiljs åt då inbördeskriget bryter ut och Inman rycker in i armén för att slåss för sydstaterna.

Förutom att filmen är väldigt välgjord rent generellt (fotot, skådisar, osv, bla bla) så har den nåt extra som jag har litet svårt att sätta fingret på. Handlingen växlar mellan Kidmans bestyr på gården som hon försöker sköta (senare i filmen med Zellwegers hjälp) och Inmans väg tillbaka från kriget. När det är fokus på Inman så är det en road movie, och såna filmer gillar jag nästan alltid. Och så är det ju ett historiskt kostymdrama, och det brukar jag också oftast gilla.

Filmen känns överraskande och slingrar sig fram på ett sätt som man inte riktigt är van vid. Den känns oortodox, helt enkelt. Den har en rå och opretentiös känsla som jag gillar. Det dyker upp riktigt duktiga skådisar som gör korta men strålande insatser i form av personer som Inman möter på sin långa väg hem. Bäst och roligast är Philip Seymour Hoffman som en predikant som inte lever som han lär. Några andra som är värda att nämnas: Natalie Portman, Donald Sutherland, Brendan Gleeson och Giovanni Ribisi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här vackert var det i Rumänien så förståeligt att man spelade in filmen där.
Klicka på bilden för fler bilder.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension, Resa Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

30 januari, 2018 4 kommentarer

Oj, vilken fantasilös, trött och tråkig smörja det här var. Inledningen ska föra tankarna till Sagan om ringen. Irländska folkmusikfioler ska ge en känsla av att vara tillbaka i Rohan och så har man även slängt in en magiker som heter Mordred.

(Jaha, namnet Mordred är faktiskt taget från Artursagan. Whatever.)

Vi kastas direkt in i ett förvirrande slag där nämnda Mordred med mystiska krafter och gigantiska elefanter (olifanter?) slåss mot Arthurs pappa Uther Pendragon (Eric Bana). Vad är det som händer? Vad har Mordred för krafter? Det mesta är förvirrat och visuellt är det inte bra heller då vi får mörka, grådaskiga och urtråkiga datoranimerade bilder.

Den gode kungen Uther besegrar den ondskefulle Mordred och allt verkar vara frid och fröjd. Fast om man är kung och har en bror som är prins men vill bli kung så är det minst lika viktigt att titta efter fienden i sitt eget hus. Den prins John-like Vortigern (Jude Law) föråder sin bror och tar makten själv. Kungens lille son Arthur lyckas undkomma och växer upp som ficktjuv i den romerska staden Londinium utan att veta vem han är.

Guy Ritchie? Börjar man inte bli rätt så trött på that guy? Hans teknik vad gäller klippning kanske kändes cool i två, upp till tre, filmer. Nu känns stilen mest trött och den tillför ingenting förutom förvirring. Det ska hoppas fram och tillbaka i handlingen. Nån ska berätta om en plan samtidigt som vi i snabba flash forward-sekvenser får se planen utföras. Jag minns att det här var nåt som funkade i exempelvis den första Sherlock Holmes-filmen, men icke här.

En regissör som jag tror är förtjust i den här formen av metaberättande är Edgar Wright. I söndags såg jag nämligen Baby Driver, min första Wright-film, och liknande stilgrepp återkom där med jämna mellanrum. Jag påmindes även om MCU-filmen Ant-Man där ju Wright skulle ha varit regissör men som till slut endast bidrog med manus. Scenerna när Michael Peña ska berätta historier har samma lekfulla känsla över sig.

Problemet med Ritchie är att Ritchie inte känns lekfull längre utan snarare trött och som en regissör som lider brist på nya idéer.

Grundtemat i King Arthur: Legend of the Sword handlar om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron. För Arthur (som vuxen spelad av Charlie Hunnam) gäller det att konfrontera sina inre demoner. Om han inte kan göra det så kommer han aldrig att till fullo kunna utnyttja den enorma inneboende kraften som finns i det magiska svärdet Excalibur.

Hörde jag Star Wars? Haha, ja, det är inte bara teman från Sagan om ringen som går igen. Här hittar man mycket gammal skåpmat från exempelvis Star Wars. Men det är ju klassiskt. Den här typen av historier, historier om The One, kommer väl aldrig försvinna. Men det hindrar inte att de känns trötta.

Ytterligare en trött detalj är att man reflexmässigt har fått till en rollbesättning med bra mångfald. Inget fel i bra mångfald, men vad en kung fu-kines gör i Londinium får vi inget svar på. Jag skulle önska att man ”i Hollywood” även fokuserar på att försöka berätta andra typer av historier, från andra kulturer och miljöer, med rollfigurer som inte är så vanliga (Moonlight, Tangerine och kommande Black Panther är tre exempel). Men då krävs att vi har mångfald och/eller mångfaldstänk även bakom kameran.

Till sist så var slutfajten totalt värdelös. Den hölls på en greenscreen-plattform, i grådaskigt ljus, och Arthurs motståndare var nåt sorts försök att få till en Balrog-liknande men ändå nästan mänsklig glödande monstermänniska.

Haha, just det, innan jag glömmer det: vår egen Mikael Persbrandt är med som viking. Om jag ska säga nåt positivt om det så kan jag säga att han var med betydligt mer här än i Peter Jacksons Hobbit-filmer i alla fall. Skämt åsido, jag tyckte faktiskt Persbrandt funkade bra och det verkade som han hade ganska roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: Anna Karenina (2012)

4 februari, 2016 4 kommentarer

Anna KareninaAnna Karenina är nog Alicia Vikanders genombrott internationellt får man väl ändå säga. En kongelig affære i all ära, Oscarsnominerad för bästa utländska film och allt, men den är ändå dansk och med begränsad spridning. Anna Karenina är en storfilm på engelska av Atonement-regissören Joe Wright med flera stora skådisar i huvudrollerna. Vad lustigt då att en svenska i en biroll är den som stjäl showen.

Anna Karenina. Det är en roman av Lev Tolstoj som jag inte vet så mycket om. Det handlar om ett antal personer i den ryska societeten. Anna Karenina (Keira Knightley) är gift med greve Alexej Karenin (Jude Law), en snäll men torr och tråkig man. Anna är inte direkt lycklig i sitt äktenskap och på en bal träffar hon officeren Vronskij (av nån anledning spelad av Aaron Taylor-Johnson). De inleder ett passionerat men problemfyllt förhållande.

Parallellt med detta får vi ta del av den unga godsägaren Levins försök att fria till Katerina/Kitty (Vikander), en ung societetstjej som tror hon vill gifta sig med Vronskij.

Intrigerna kan börja…

Hur har då Joe Wright valt att filmatisera detta kostymdrama? Svar: tyvärr på värsta tänkbara sätt! Det hela inleds med sorl från en publik, som om vi vore på en teater precis innan ridån går upp. Nu är vi inte på teatern, vi är på bio eller hemma i soffan, Joe Wright! Vi får se en massa stolar framför en scen. Men det är ingen där. Ingen publik. Ska det symbolisera teaterns död? Ridån går upp och ”filmen” börjar, och det är alltså en sorts filmad teater vi får se. Neeeeeej, det funkar inte. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte just detta ”nej, det funkar inte” under filmen.

Om man vill göra ”filmad teater” så får man antingen göra klassisk tv-teater eller som Lars von Trier i Dogville eller så gör man det inte alls, i alla fall inte på det sätt Wright gör det här. Det påminner om den stentrista Den ryska arken som trodde det räckte med att det var en enda lång tagning.

Jag tycker detta är tråkigt. Det känns som en gimmick men inte lika extrem som von Triers Dogville och därför blir det mest tråkigt, nästan fånigt ibland. Jag får ingen känsla för var rollfigurerna är eller vad som händer. Jag vill se en film. Som det blev nu så är det en märklig blandning.

De spelar alltså in filmen på en sorts teater, men ska skådisarna spela teatralt eller som på film? Det verkar inte skådisarna ha riktig koll på. Aaron Taylor-Johnson exempelvis, han har helt enkelt inte den karisma som behövs för den här typen av roll. Han vet inte vad han gör här och det blir mest pinsamt. Och varför pratas det ryska i bakgrunden när alla skådisar pratar engelska. Har filmmakarna inte lärt sig nåt från filmhistorien och hur man ska göra med vilket språk som talas och hur det ska talas?!

Sen lämnar vi plötsligt teatern och är ute i riktiga utomhusmiljöer då vi får se Levin (Gleeson) vandra omkring i snö. Jaha. Och sen börjar en bal och då är det inte heller en teaterscen det handlar om utan en maffig danssalong. Det lustiga var att nu började ju filmen också bli bättre. Hela ”spela in på teater”-grejen är bortglömd.

Hur sköter sig skådisarna? Mmm, Keira är ok, det tycker jag faktiskt. Hon slits mellan sin kärlek till Vronskij och sin son och det är hyfsat intressant. Jude Law gillar jag verkligen här. Han, världens snyggast för några år sen (?), lyckas få till en riktigt torrboll, en snäll torrboll men ändå en tunnhårig torrboll.

Det som jag ändå hela tiden sitter och väntar på under hela filmen är ju vad som ska hända mellan Kitty (Vikander) och Levin (Gleeson). Här får vi äkta glädje, lite glimten i ögat, och lite skoj. Det är väl egentligen en gammal vanlig plot från vilken romantisk komedi som helst men Vikander (och även Gleeson, faktiskt) lyfter det hela, speciellt i kontrast till Aaron Taylor-Johnson stela försök till karisma. Mot slutet förekommer en underbar scen mellan Vikander och Gleeson där de spelar Alfapet. Men de båda är tyvärr med för lite men det var ju så romanen var skriven…

Anna Karenina som film får en tvåa. Alicia skulle få högre än en trea om hon hade varit med lite mer.

Anna Karenina:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Glad

Glad

Alfapet

Alfapet

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events (2004)

24 april, 2015 4 kommentarer

LemonyNyligen sammanställde filmspanarna topp-10-listor med sina favoritfilmer från 2004. En film som inte kom med på min lista var just denna film med den långa titeln. Däremot hade Sofia den på sin plats nummer sju. Uppdatering: Och Fiffi hade den på plats 2!! Själv såg jag och gillade filmen när jag under ett halvår jobbade i Östersund för tio år sen. Här kommer min recension från den tiden.

Det här är berättelsen om de tre syskonen Baudelaire vars föräldrar dör i en mystisk eldsvåda. Efter tragedin skickas de till sin närmsta släkting, greve Olaf (Jim Carrey) som visar sig vara en riktigt otrevlig typ som bara vill åt pengarna från det arv som väntar barnen. Olaf ser till att bli barnens förmyndare och försöker sen med alla medel ha ihjäl barnen.

Det första jag tänkte på var att det är en oerhört snygg film. Foto och scenografi är välgjorda in i minsta detalj. De datoranimerade effekterna som förekommer smälter bra in och det var först efter att ha tittat på extramaterialet – nåt som jag sällan brukar göra men det är tråkigt i Östersund – som jag (tyvärr) fick reda på i vilka scener man tagit hjälp av datorn. Skådisarna gör även de en ambitiös insats. Jim Carreys rollfigur greve Olaf klär ut sig till ett antal figurer för att lura barnen och Carrey får därmed spela ut hela sitt register även om det är lite mer återhållet än vanligt. Att Carrey är aningen nedtonad är bra eftersom en Carrey på högvarv hade tagit för mycket fokus från filmen som helhet. Här är han alldeles lagom men ibland även väldigt rolig med sina olika rollfigurer. Jag tror jag gillade den italienska karaktären mest.

Barnen funkar också men känns nästan lite väl perfekta på nåt sätt. Och det är det som är problemet med hela filmen. Trots att den är väldigt välgjord och snygg, eller just därför, så saknas något under den där snygga ytan. Jag blir inte gripen eller indragen in i filmen. Den puttrar på i sin lilla gång och Meryl Streep dyker upp i en rolig roll men jag saknar nån sorts klo. En berättarröst (Jude Law) påstår hela tiden att det här är en riktigt sorglig film och att om man inte tål tråkigheter så ska man välja en annan film och inte titta vidare. Det är bara det att jag inte tycker filmen lever upp till det riktigt. Så himla sorgligt blir det aldrig, i alla fall framställs det inte så vad berättarrösten än säger. En sak som var rolig var början på filmen. Först trodde jag att det var fel dvd-skiva som låg i fodralet. Jag undrade ”va fan är det här nu då, måste jag gå tillbaks till butiken och byta filmen!?”. Kul faktiskt. Jag fattar inte att jag gick på det. Nåväl, betyget blir en alldeles normal trea (eller kanske lite mer…) till denna matinéfilm utan riktig spets.

Eller vänta, Jim Carreys imitation av en dinosaurie är helt sjukt bra. Det dyker upp såna här små Carrey-pärlor då och då. Det är bara att samla dem och stoppa i en påse.

Och hmmm, nu när jag tänker efter lite och efter att ha läst igenom andras recensioner så var det faktiskt så att greve Olaf var riktigt läskigt ibland. Han var inte bara så där låtsaselak, utan faktiskt, mot slutet, riktigt elak och rent av otäck. Jag lägger på ett plus efter trean. (Min kommentar: Dvs betyget blir 3,5 hopp.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Grand Budapest Hotel (2014)

5 juni, 2014 9 kommentarer

The GrandJag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med Moonrise Kingdom, och kanske var det den filmen som slutligen fick mig att inse att Wes Anderson inte är nåt för mig. När The Grand Budapest Hotel dök upp var det ofrivilliga och ologiska suget efter att se filmen borta. Vad skönt, tänkte jag. Jag har blivit botad från min fantomkänsla av att jag gillar Wes Anderson. Jag gick inte och såg den på bio.

Trodde jag.

Det finns nämligen nåt vi kallar klämdagar. Om man är ledig (eller *host* tar ledigt *host*) från jobbet på en klämdag och det är regn och rusk ute så finns ju knappast nåt bättre att göra än att gå på bio. Jag hade tänkt jobba fram till sen eftermiddag och sen haka på Henke för att se A Million Ways to Die in the West. Henke skulle se om The Grand Budapest Hotel redan vid lunch för att ge filmen en ny chans då han sovit sig igenom den förra visningen. På nån sorts impuls så bestämde jag mig för att haka på den filmen också. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Som vanligt när det gäller en ny Wes Anderson-film så sa alla om The Grand Budapest Hotel att det här var den mest Wes Andersonska filmen hittills. Så sa man i alla fall om Moonrise Kingdom, det minns jag, och den funkade inte alls för mig. Jag tänkte att det nog blir den gamla vanliga visan. Snygg, quirky, tråkig, tom. Men…

Jag vet inte om jag kan komma med nån bra förklaring men jag blev fullkomligt överförtjust i The Grand Budapest Hotel. När filmer är som bäst så brukar jag känna att jag inte vill att de ska ta slut. Det är som att tiden står stilla och jag vill hoppa in och bo i filmen. Så kände jag hela sista halvan av The Grand Budapest Hotel. Jag ville flytta in i filmen. Jag ville äta Mendlbakelser. Jag ville åka tåg med Monsieur Gustave. Jag ville åka kälke snabbt. Jag ville äta middag med Zero som gammal och lyssna på hans berättelse. Jag ville titta på en tavla med en pojke och ett äpple. Jag ville sitta i fängelse… nej, där går gränsen.

Vad är det som gör att pendeln plötsligt slog över och att jag nu plötsligt konverterat till Wes Andersonismen? Miljön i filmen kan vara ett svar. Den enda film som jag tidigare verkligen gillat är The Darjeeling Limited och den utspelas ju till största del på ett tåg i Indien. The Grand Budapest Hotel utspelar sig i ett påhittat europeiskt alpland, strax innan andra världskriget bryter ut. Fast det där kriget verkar påhittat också när jag tänker efter. Man kan säga att filmen, till största delen, utspelar sig i en Wes Andersonsk version av 30-talets Europa.

En viktig detalj är nog Ralph Fiennes. Innan han dök upp så var jag lagom intresserad av filmen. Men när M. Gustave äntrar scenen så var showen igång och mitt intresse väcktes. Fiennes är galet bra i rollen. Sättet han pratar (och svär!) på är underbart. Hans motspelare, unge Tony Revolori, som piccolon Zero är för mig en ganska blek figur. Zero känns faktiskt som en typisk Wes Anderson-figur, en sån där som man inte riktigt kommer underfund med eller som bara känns som en marionett. Men nu har han Fiennes att spela emot och då funkar det.

Att jag till slut kapitulerade för Wes kan också bero på att det helt enkelt inte gick att stå emot längre. Det som vi bjuds på i The Grand Budapest Hotel är så imponerande när det gäller scenografin, känslan för detaljer, lekfullheten, färgerna, dockfilmskänslan att man bara kan känna beundran.

Det var snudd på att det blev högst betyg till filmen men då hade jag behövt byta header på bloggen och så stort Wes-fan är jag inte. Än. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tyckte nu Henke efter den här omtitten? Fågel, fisk eller mittemellan? Kolla in här.

Jag märker nu att jag inte skrivit ett ord om vad Wes vill säga med filmen. Ingen som helst analys kring vilka underliggande teman det finns. Men det har säkert andra skrivit om. Kolla in hos t ex Sofia, Fiffi och Christian. Har du inte sett den? och TNEpod har också pratat om filmen. Ytterligare en recension har trillat in: The Nerd Bird-Cecilias.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Side Effects

24 april, 2013 13 kommentarer

Side EffectsTitel: Side Effectsfilmspanarna_kvadrat
Regi: Steven Soderbergh
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På den här månadens filmspanarträff hade jag den stora ”äran” att välja film. Efter att ha tittat igenom helgens bioprogram stod det klart att filmvalet inte var så svårt. Filmen Side Effects i regi av Steven Soderbergh hade nämligen premiär. Varför tyckte jag valet var självklart? Jo, dels för att jag gillar Soderbergh som regissör och dels för att han har hotat med att sluta göra film för att istället ägna sig åt måleri (?). Side Effects är tänkt att vara hans sista film, eller åtminstone hans sista rena biofilm eftersom hans HBO-film om Liberace, Behind the Candelabra, får tv-premiär i maj.

Side Effects handlar om Emily (spelad av Rooney Mara), en ung kvinna som är gift med aktiemäklaren Martin (bredhakade Channing Tatum). Filmen inleds med att Martin släpps fri efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för insiderbrott. Nu borde saker och ting ljusna för Emily och Martin men Emily får psykiska problem med ångest och depression och försöker slutligen ta livet av sig genom att köra in med sin bil i en betongvägg. Hon klarar sig dock och får behandling av doktor Banks (Jude Law). Emily testar en rad läkemedel men inget verkar funka. Till slut låter Banks Emily prova ett nytt ganska otestat läkemedel (Ablixa!) och det visar sig positiva effekter – och negativa.

Nu när jag skulle börja skriva om filmen och Steven Soderbergh så kom jag att tänka på att Soderbergh påminner en hel del om Woody Allen när det sättet att göra film. Det finns en sån enkelhet. Det känns nästan som att filmerna har gjort sig själva. Det är liksom inga konstigheter. Båda gör dessutom i princip en eller två filmer om året, år efter år. Fast nu ska ju Soderbergh tydligen ställa in regissörsstolen i möbellagret. En annan sak som stämmer in på båda är filmernas kvalitet. En del är halvbra, en del är bra, en del är mycket bra. Väldigt sällan handlar det om några bottennapp.

Side Effects är kanske dock ett sånt bottennapp (för mig i alla fall). Jag var uttråkad från första stund. Nånting med musiken, bilderna, karaktärerna kändes off, tråkigt, ointressant. Det är svårt att förklara. Det var som att historien aldrig satte sig riktigt. Side Effects är en film som byter skepnad en bit in, och många verkar tycka att den då lyfter några snäpp och en del tycker att början faktiskt är den bättre delen. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt hängde med i alla svängar här. Well, jag förstod väl i princip vad som hände och varför men det kändes mest krystat. Om jag ska förklara mer så skulle jag spoila för mycket så jag säger inte mer om det.

I efterhand insåg jag också att det här skulle kunna benämnas som neo-noir åtminstone när det gäller handlingen och hur karaktärerna beter sig och framställs. Men nu börjar jag komma in i spoilerterritorier igen så det är bäst att jag slutar skriva för detaljerat om handlingen.

Medan jag såg filmen tänkte jag på att musiken störde mig en hel del. Under många scener låg den som en dunkande ljudmatta för att sätta nån sorts stämning men för mig kändes den mest som en distraktion. Det förekom en ljudslinga som var konspiratoriskt mystisk och en med ett klockspel som klingade romantisk. När musiken står ut och man tänker på den så brukar det inte vara ett gott tecken. Faktum är att musiken direkt i inledningen satte en märklig tv-filmskänsla. Det kändes nästan som om det var början på typ Mord och inga visor (Murder, She Wrote) med Angela Lansbury eller kanske Jake and the Fatman. Jag vet inte varför jag kom att tänka på just dessa serier men så gick mina tankar…

Jag borde kanske ha gillat den här filmen mer än jag gjorde. Kanske gick jag in med fel förväntningar, kanske hade jag sett alldeles för mycket bra film på bio under den senaste veckan. Besviken blev jag och det går inte att komma ifrån. Det är möjligt att jag gillar den mer vid en omtitt.

En intressant detalj är att alla de utländska (läs: amerikanska) podcasts jag lyssnat på unisont har hyllat filmen som en av Soderberghs bästa. Om jag däremot tittar på svenska recensenter (och då menar jag ”proffsrecensenter”) så gillar man… inte filmen tänkte jag säga, men det var nog en förhastad slutsats efter att bara ha läst DN:s recension och Emma Gray Munthes reaktion (Obs! Spoilers!). Om jag kollar på Kritiker.se så ger de flesta filmen 3/5 eller 4/5. Hmm, då kanske jag inte behöver fundera på vad det är som just svenska recensenter stör sig på..


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka bieffekter upplevde nu mina filmspanarkompisar efter att ha intagit den här filmmedicinen?

The Velvet Café
Movies – Noir (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg