Serenity

22 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Serenity
Regi: Joss Whedon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer återigen en gammal recension från 2006. Kul för Joss att han (till slut) har gjort braksuccé med The Avengers.

Jag kände för att se en film efter jobbet en kväll och jag tyckte denna kunde passa då den inte kändes alltför ”tung”. Och så gillar jag science fiction även om genren kanske blev lite urvattnad för några år sen i kölvattnet efter den mediokra men hajpade Independence Day. Det har liksom mest handlat om häftiga effekter.

Filmen bygger som de flesta vet på Buffy-skaparen Joss Whedons tv-serie Firefly (som lades ner efter bara en säsong om jag förstått det hela rätt). På nåt sätt lyckades Whedon ändå göra den här filmen, vilket han ska ha credit för. Filmen är en fortsättning på det som hände i serien (om jag förstått det hela rätt, återigen). Jag har varken sett Buffy (förutom delar av några avsnitt) eller Firefly så jag hade egentligen inga förväntningar, varken höga eller låga. Det visade sig att det var riktigt underhållande och en perfekt efter-jobbet-när-man-är-lite-seg-film.

Efter att Jorden blivit för trångbodd har människan koloniserat ett nytt planetsystem där det är Alliansen som styr efter ett blodigt krig mot de folk på ytterplaneterna i systemet som inte ville foga sig efter Alliansens regler. Några av dessa rebeller, med kapten Mal i spetsen, livnär sig nu genom att med sitt rymdskepp Serenity transportera saker, inte alltför sällan saker som de först har stulit. Med sig ombord har de Simon och hans synska syster River, som Simon räddade från märkliga experiment hos Alliansen. River bär på en mystisk hemlighet om Alliansen vilket leder till att Serenitys besättning får en agent från Alliansen efter sig.

Filmens tempo är ungefär lagom, dvs ganska högt. Det finns egentligen inga döda punkter utan vi hoppar från en scen till en annan och det händer alltid nåt. Och det finns liksom ingen anledning att i en sån här film ha det på nåt annat sätt. Nåt som överraskade mig var att den trots ganska låg budget var snygg och välgjord. Ok, nån gång var det kanske lite tv-serie över den, ungefär som det kan vara i Star Trek-filmerna ibland. Överlag är dock det mesta snyggt, även om man som vanligt kan klaga på att det klipps och skakas med kameran för mycket i fajtingscener men man börjar nästan bli van vid det nu. Jag gillade dock de skills som Summer Glau, som spelade River, visade prov på.

Historien med hemligheten som River känner till är spännande och håller hela filmen ut. Alliansens agent är en sån där vältalig, välutbildad, lågmäld och lite slemmig yrkesmördare som görs bra av Chiwetel Ejiofor (från Dirty Pretty Things). Besättningen på Serenity har ett bra samspel ihop och filmen innehåller en hel del humor som hela tiden, faktiskt, passar in. En gång blev jag faktiskt positivt överraskade av dialogen då en scen var på väg att bli så där pinsamt sentimentalt slemmig men istället vände mitt i och blev rolig. Det hände faktiskt några gånger. Japp, jag gillade faktiskt det mesta med filmen även om den bitvis kanske känns väl lättviktig, bl a på skådespelarsidan. Men filmen har charm och en skön glimt i ögat.

4-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit

21 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Wallace and Gromit in the Curse of the Were-Rabbit
Regi: Steve Box & Nick Park
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag såg och skrev om den här animerade rullen i januari 2006.

En kompis som gillar Wallace & Gromit ville se långfilmen om de två lerfigurerna så det var bara att haka på. Själv har jag knappt sett något av skaparen Nick Parks filmer, varken kortfilmerna om W & G eller Chicken Run. Filmen handlar om Wallace och hans hund Gromit som jobbar som humana infångare av kaniner som äter upp byns grönsaker. Det är ett viktigt jobb och affärerna blomstrar eftersom den årliga grönsakstävlingen strax ska äga rum. Wallace experimenterar även med nån typ av tankekontroll på kaninerna men något går fel och man står inför ett stort problem då nån form av jättevarulvskanin går bärsärk bland grönsakerna.

Filmen känns först och främst väldigt brittisk. Språket, miljöerna och karaktärerna, alla är de så där ”jolly” brittiska. Detta ger en ganska skön stämning. Det ballaste med filmen är nog just miljöerna. Många små trevliga detaljer. Bara de brittiska knapparna på den brittiska spisen känns roliga på nåt sätt. Sen verkar Nick Park ha en kreativ fantasi. Filmen är sevärd nästan enbart för Wallace morgonrutin. Det är en sån där helautomatisk procedur (tänk Musse, Kalle och Långbens husvagnssemester på Julafton) där man åker från direkt från sängen via en snabb frukost direkt till utryckningsbilen när kaninlarmet har gått.

Så, det var väl det positiva. Problemet är kanske att det hela inte riktigt räcker till en hel långfilm. Själva historien är inte spännande nog. Det är mysigt hela tiden men känns ändå som en trevlig bagatell. De engelska rösterna är dock bra. Roligast är nog Ralph Fiennes som säkert hade kul när han gjorde rösten till Victor Quartermaine, en skjutgalen jägare/kvinnotjusare som inte är lika human som W & G när det gäller att fånga kaninerna. Nåväl, ler gör man då och då när man ser den här lerfilmen (ehe). Det är kul just att det är lerfigurer, det ger en helt annan känsla än om det är datoranimerat. Mer levande kanske, även om jag inte sett många datoranimerade filmer.

3/5

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Zodiac

20 september, 2012 8 kommentarer

Titel: Zodiac
Regi: David Fincher
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension av den möjligen underskattade filmen Zodiac. Jag såg och skrev om David Finchers film 2009.

Ah, det här var en positiv överraskning. Jag vet inte, men det var liksom ingen hausse kring den här filmen och Panic Room var ok men inget mer, så jag hade inga stora förväntningar egentligen. Vad jag fick var en fantastiskt välgjord och ambitiös film. Den är spännande utan att vara spektakulär. Handlingen är krypande och ganska långsam, men som jag skrev så finns det en spänning hela tiden. Jag tycker den påminner lite om PTA:s filmer, typ Boogie Nights, även fast temat är annorlunda. Det är ambitiöst och handlingen sträcker sig över lång tid med en skön tidskänsla. Skådisarna är klockrena i sina roller. Nä, det var verkligen en njutning att se Zodiac och det var bara skönt att den var lång.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Moneyball

19 september, 2012 10 kommentarer

Titel: Moneyball
Regi: Bennett Miller
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag är ett stort fan av Stephen King och jag läser ”allt” som han ger ut. Jag har t.o.m. för dyra pengar köpt coffee table-boken Nightmares in the Sky som han gjorde tillsammans med fotografen f-stop Fitzgerald. Den boken läste jag och sen jag gick jag runt i Stockholm med nackspärr och letade efter gargoyles. En bok som jag köpt men inte läst är Faithful som är en samling med kåserier om hur Boston Red Sox vann World Series i baseboll. Anledningen är väl att jag inte är speciellt förtjust i baseboll. Eller snarare inte alls förtjust i baseboll. Eller snarare inte insatt i magin som är baseboll. Jag hade hört en del om Moneyball, att det skulle vara en annorlunda baseboll-film. Ja, den var annorlunda. Den var grymt bra.

Brad Pitt spelar Billy Beane, sportchefen för Oakland Athletics, ett halvdant lag som går ganska långt i serien men som aldrig går hela vägen. Så fort en spelare har gjort sig ett namn så blir han såld till en rikare klubb och våra Atleter får börja om. Hur ska man lyckas när man inte har några pengar? Ja, man måste bli smartare och utnyttja de spelare man har på rätt sätt. Billy rekryterar ekonomi- och statistiknörden Peter Brand (Jonah Hill) från Cleveland Indians och de två blir en tajt team som gör baseball till ett teoretiskt spel fast ändå med hjärtat kvar.

Det jag gillar med filmen är att fokus inte alls är det som försiggår på spelplanen. Nej, dramatiken i filmen har mer att göra med det som händer vid förhandlingsbordet. Kan man bli ett framgångsrikt lag genom att satsa på spelare som alla andra tror är föredettingar eller medelmåttor? Kanske är det så att just dessa spelare har vissa egenskaper som är just det som laget behöver. De kommer aldrig bli stjärnor, men de gör det som laget behöver. Det krävs mod eller galenskap av en chef att satsa på dessa spelare.

Sportchefen Beane görs suveränt av Brad Pitt. Vi får veta om Beane att han själv varit spelare i Major League Baseboll, en mycket lovande spelare men som inte kunde hålla nerverna i styr när det verkligen gällde. Frågan är nu om han har det som krävs som ledare?

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag blev så indragen i filmen. Är det kanske att filmen låter sig själv ta den tid den tar? Är det kanske att fokus är på de som är lite vid sidan om? Är det kanske den matiga dialogen? Eller är det så att jag är ett garderobsfan av sportfilmer? Filmen påminner lite i känslan om t ex The Social Network. Det handlar om människor och hur de agerar och inte så mycket om det spektakulära (må det vara curveballs eller javakod). Filmen är spännande hela tiden och det är den utan att den har en enda klassisk sportfilmsscen, ni vet vad jag menar. Istället kan det vara ett telefonsamtal som är det allra viktigaste i filmen. Det förekommer t ex en rolig sekvens där Beane och Brand firar efter att ha vunnit en förhandling per telefon.

Jag rekommenderar filmen till alla som gillar smart dialog à la Aaron Sorkin… och det skrev jag innan jag såg att Mr Sorkin givetvis hade varit med och lagt sin hand på filmens manus.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Island

18 september, 2012 6 kommentarer

Titel: The Island
Regi: Michael Bay
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag utlovade i en kommentar till mitt Transformers-inlägg en recension av en i mina ögon bättre Michael Bay-film. Så därför kommer här en text om The Island. Att jag gillade filmen kan möjligen ha att göra med det faktum att jag såg den under en period när jag veckopendlade till Östersund och där fanns det inte så rackarns mycket att göra efter arbetsdagen. Att se The Island på bio förgyllde i alla fall en av dessa jämtländska vardagskvällar.

Ewan McGregor, Scarlett Johansson (och faktiskt Neelix från Star Trek: Voyager) lever tillsammans med ett gäng andra överlevande efter en katastrof i en skyddad och hårdbevakad värld. På Jorden finns en sista osmittad plats kallad The Island dit man kommer om man har tur och vinner i de lotterier som anordnas. Alla drömmer om att komma till denna utopiska paradisö, men McGregor känner att nåt inte står rätt till. Består inte livet av nåt mer än att drömma om denna ö?

Jag gillade faktiskt den här filmen mer än jag trodde jag skulle göra. Michael Bay har gjort ett koppel usla filmer, men då i samarbete med uselgaranten Jerry Bruckheimer (nu har jag i och för sig i princip bara sett Armageddon, men kändes som det räckte, haha). Här får han stå på egna ben utan Bruckheimer och detta innebär en lite smartare film med mindre flaggviftande, vilket är bra. Inledningen är lovande och snygg. Scarlett är det snyggaste man kan se på duken just nu. Det spelar ingen roll att hon har en lite blek rollfigur här. Faktum är ju att McGregor är betydligt charmigare i den här filmen. Jag satt i vilket fall som helst ändå och njöt när hon var med.

Som sagt, inledningen är så där lite mystisk som den ska vara i en sån här sf-rulle. Sen när sanningen uppdagas så övergår den i en mer vanlig actionfilm och spänningen försvinner väl lite. Men den är ändå väldigt snygg hela tiden och actionsekvenserna är bra gjorda. Jag tyckte kanske att den där biljakten som övergår till datoranimerad jakt med nån sorts luftskotrar blev lite tjatig (och tydligen är det en kopia från av Bays egna Bad Boys II). Mittendelen av filmen, innan McGregor möter sin sponsor (ni som sett filmen vet vem jag menar), är dock något av en transportsträcka, om än en snygg sådan.

Sen tyckte jag filmen blev lite bättre när uppgörelsen närmar sig, även om det ofta i såna här filmer också det känns som en transportsträcka. Jag vet inte, men det blir aldrig riktigt spännande. Det blir alltid en slutfajt mellan hjälten och skurken uppe på hög plattform, eller nåt sånt. Så även här. Sen tyckte jag den svarte jätten spelad av Djimon Hounsou fick en lite väl plötsligt personlighetsförändring, även om det bidrog till snygga slutscener (en svart klick mitt i allt det vita).

Det fanns några saker att fundera över som t ex det här med att leva i en konstruerad värld utan att känna till omvärlden och hur man skulle formas som människa då (lite The Matrix-varning var det väl också). Det var lite kul att McGregor och Johansson skulle spela vuxna människor men mentalt utvecklade som 15-åringar och utan att känna till nåt om den verkliga världen (”That tongue thing is amazing!”). Dessa frågor togs väl aldrig egentligen upp utan det hela blev som sagt en vanlig action. Inget fel i det, även om t ex The Matrix lyckas få till snygg action med djup. Men det blir klart godkänt till Ön.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Lawless

17 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Transformers

16 september, 2012 20 kommentarer

Titel: Transformers
Regi: Michael Bay
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Imorgon kommer en recension av John Hillcoats senaste film Lawless. Vad har det med Transformers att göra tänker ni? Jo, det är nämligen så att Shia LaBeouf spelar en av huvudrollerna i Lawless. Nu har ju Shia varit med i andra filmer också men det är ju ändå Transformers som han förknippas med… än så länge.

”Before time began, there was the Cube”. Med en sån inledning borde jag ha tänkt efter en gång till men jag hade tänkte att det skulle vara lite skönt att ”lämna hjärnan någon annanstans” efter jobbet och kolla in snygg action. Transformers lät perfekt för jobbet att förgylla min vardagskväll. Så fel jag hade. Handlingen i filmen som man hittar under ”trams” i ordboken går ut på att två grenar, en god och en ond, av ett robotsläkte kämpar mot varandra. Spelplats: Jorden, som hamnar i skottlinjen om man säger så. Shia LaBeouf spelar Sam Witwicky, nördsnyggingen som ovetandes visar sig ha nyckeln till det som robotarna kämpar om. Megan Fox spelar… foxy.

Michael Bay har faktiskt gjort en i mina ögon helt ok rulle, nämligen The Island. Transformers börjar väl hyfsat. De inledande helikopterskuggorna i öknen är snygga och första gången man ser nån av robotarna transformeras är det ganska coolt. Men i övrigt var det bara ren dynga. Det är så tramsigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. John Turturro förnedrar sig fullständigt när han gör den fånigast roll jag har sett honom i. Han är som ett vuxet barn som verkar leta efter sin borttappade nallebjörn. De som spelar Sams föräldrar är framodlade med hjälp av nån kloningsapparat för amerikanska familjefilmsföräldrar (hmm, vilket läskigt forskningsprojekt det vore). Varje scen de är med i är en plåga.

Shia LaBeouf är helt ok och jag ser att han faktiskt har talang. Tyvärr kan han inte göra något för att rädda den här filmen från att kraschlanda totalt. När robotarna trampar omkring runt Witwickys hus i väntan på Sam – en sekvens som pågår i vad som känns som en evighet – är tramsfaktorn hög, och när robotorna börjar breakdansa når den astronomiska mått. Det fanns nån sekvens i samband med slutstriden då en kvinna skriker i slowmo samtidigt som en raket passerar strax ovanför hennes huvud som var rätt snygg. I övrigt är det ganska långtråkig action, skådespelarinsatser från Nickelodeon, och en sagolikt fånig handling som får Björnes magasin att framstå som värsta tjeckiska svartvita dramat om en blind docka med psykiska problem. Och då har jag inte ens nämnt hovnarren Bernie Mac som bilförsäljare i början. Hjälp.

1+/5

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Raid

15 september, 2012 9 kommentarer

Titel: The Raid (Serbuan maut)
Regi: Gareth Evans
År: 2011
IMDb | Filmtipset

En polisstyrka sitter i en minibuss på väg till ett uppdrag. Man ska fånga in Jakartas gangsterboss Tama. Enda problemet är att Tama befinner sig på översta våningen i ett höghus som bebos av Jakartas värsta skurkar. Förutom skurkar med skjutvapen har Tama även tillgång till Mad Dog (Yayan Ruhian), den kanske mest obehagligt skickliga och vrickade marial arts-skurk jag har sett på film. Polisen har Rama (Iko Uwais) som visar sig vara en fena på pencak silat, en indonesisk martial arts-stil.

The Raid är helt galen action. Jag sitter och funderar på om man är en störd person om man gillar sånt här. Det är rått våld, grovt våld. En sak man kan säga är att det inte är tråkigt i alla fall. Arbetet som är nedlagt i fajtingscenerna är imponerande. Själva historien däremot är enklare än enklast. Egentligen helt utan handling lyckas man få till en film som fick mig att sitta som klistrad. Början är en ganska lång uppbyggnad. Det tar ganska lång tid innan det hela drar igång. Under denna uppbyggnad är det ändå spännande. När det sen drar igång gör det det ordentligt.

Det är nåt med scenerna som är annorlunda. Och så det indonesiska språket som känns som en blandning mellan thailändska och spanska. Actionsekvenserna är helt galet fantastiska. Trots att det är snabba klipp ibland så ser du ändå vad händer. Allt händer liksom på riktigt, det är bara det att det är ett furiöst tempo. Närstriderna är skickligt och brutalt gjorda.

Gangsterbossens ena medhjälpare är en obehaglig typ. Han heter Mad Dog. Han fångar dig men tar ur magasinet ur sin pistol och vill göra upp med sina bara händer. Visst, det låter som en kliché men den här snubben känns helt vrickad så det blir inte en kliché.

Ungefär en minut i början samt under några sekundkorta klipp när vår hjälte Rama tänker på sin gravida fru får vi smör på det klassiska asiatiska sättet. Men det kanske är en procent av speltiden. I övrigt så är det ultravåld, även det på det typiskt asiatiska sättet. Och så regnar det också i början av filmen som det brukar göra i åtminstone sydkoreanska filmer.

Slutuppgörelsen är brutalare än brutal, och nånstans under den sista kvarten av filmen så kände jag att nu kanske jag hade fått nog av brutna ben, knivar i halsar och andra blodigheter. Det påminde lite om känslan jag fick när jag såg Ong-bak. Det räckte liksom. Men en fascinerande film är The Raid.

4-/5

The Raid går även under namnet The Raid: Redemption och den finns att se på Voddler.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Inside Man

14 september, 2012 6 kommentarer

Titel: Inside Man
Regi: Spike Lee
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Om jag minns rätt så var det här en av filmerna som Har du inte sett den? plus gästen Henke pratade om när de hade heistfilmtema. Själv såg jag Inside Man på bio och skrev om den när den kom.

Denzel Washington är en luttrad polis som förhandlar med smarta rånaren Clive Owen som tagit personal och kunder som gisslan på en bank. Mitt i allt dyker Jodie Foster upp som nån sorts fixare av problem för skumma personer. I det här fallet är den skumma personen Christopher Plummer och problemet är nåt värdefullt som finns i ett bankfack.

En hel del klagar på Denzels förmåga som skådis. Själv tycker jag nog det kan stämma att han väldigt ofta spelar på samma sätt. Han har en stil som han nästan alltid kör med, en sorts frånvarande men samtidigt intensiv stil – som jag faktiskt gillar, konstigt nog. Det blir alltid en lite lustig stämning med Denzel, bl a i Man on Fire och The Manchurian Candidate. I Inside Man tycker jag t ex att vissa av scenerna där Denzel och hans kollega ska förhöra några personer bitvis är riktigt roliga.

En hel del klagar även på Jodie Fosters roll i den här filmen, och jag håller med. Foster själv gör egentligen inga större fel, det är rollen det är fel på. Den tillför ingenting. Den känns inskriven för sakens skull. Hennes rollfigurs påverkan på händelserna i filmerna är i slutändan lika med noll. Ibland kan den här typen av roller ändå funka om det handlar om roliga, coola eller på annat sätt intressanta karaktärer. Här har man försökt få Fosters rollfigur framstå som väldigt tung och viktigt när det i själva verket inte är så. Fast när jag tänker efter så är det väl när Foster dyker upp som Denzel inser att nåt skumt är i görningen.

Spike Lee brukar göra ganska sköna joints, t ex den lite äldre Do the Right Thing eller den nyare 25th Hour. Här har han gjort en helt ordinär thriller med heist-inslag. Inget speciellt överhuvudtaget, men ändå ganska underhållande och tillräckligt spännande för att intresset precis hålls uppe. Betyget blir en helt vanlig trea. Om ytterligare några dagar har jag i princip glömt den.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Margin Call

13 september, 2012 2 kommentarer

Titel: Margin Call
Regi: J.C. Chandor
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Margin Call är en företagsthriller om den ekonomiska bubblan som sprack för några år sen. Den utspelas på ett icke namngivet företag som får representera nån av de investmentbanker, kanske främst Lehman Brothers, som fick stooooora problem när allt kom kraschande ner. Mellanchefen Eric (Stanley Tucci) är en av många som med omedelbar verkan får lämna firman under en massuppsägning. Innan han går lämnar han över ett usb-minne till unge Peter (Zachary Quinto), som så att säga jobbar på golvet med att köpa och sälja, med uppmaningen ”var försiktig!”. Peter jobbar med innehållet på stickan under kvällen och upptäcker oroväckande saker varefter skiten träffar luftkonditioneringen.

Filmen har en kall obehaglig stämning över sig. Den påminner om en film som Up in the Air, fast utan humorn. Speciellt så i början när en mindre armé med uppsägningskonsulter vandrar in på kontoret med sina listor, letar upp de utvalda ”medarbetarna”, avbryter dem i deras arbete med ”Jag är ledsen men vi behöver prata med dig”. Den repliken vill man iiiiinte höra.

Hmm, hur ska jag nu säga det här utan att säga det. Jag ska inte säga att jag känner igen mig, men miljöerna som filmen utspelar sig i och ämnena som den tar upp påminner mig indirekt om hur det ibland är på mitt eget jobb.

Filmen dryper av cynism och girighet. Vissa är värre än andra. Vissa döljer att de egentligen är rädda och undrar vad som pågår. Vissa vet att vad som än händer så är de en av de stora grabbarna och de kommer att klara sig. Vissa försöker klura vad de ska göra för att klara sig men i slutändan är det för sent, de är redan rökta.

Åh, jag gillar det här. Den påminner en del om både Michael Clayton och Moneyball. Dessa filmer utspelar sig i världar som jag inte har koll på men det blir ändå fruktansvärt intressant och spännande. Dialogen är tät, skådisarna briljerar. Jeremy Irons gör sin VD på ett kyligt sätt. I slutet av filmen håller han ett tal för sin medarbetare Sam (Kevin Spacey). Det är människans natur att agera som man gör. Det går inte att göra nåt åt. Vissa vinner, vissa förlorar. Så här har det alltid fungerat ända sen människan uppfann pengar, och så kommer det fortsätta fungera, det är varken fel, omoraliskt eller farligt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →