Push

15 december, 2012 2 kommentarer

DakotaTitel: Push
Regi: Paul McGuigan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Jag har insett att jag gillar Dakota Fanning. En del tycker hon är (eller snarare var) lillgammal men nu har hon vuxit upp och faktiskt blivit en ok skådis. I Push spelar hon tjej med speciella förmågor som jagas av hemlig myndighetsbyrå à la The Shop i Stephen Kings Firestarter. Filmen tar oss bl a till fina miljöer i Hongkong men är ganska intetsägande och blek trots färgstarka bilder. Captain America, Chris Evans alltså, är med också och han gör inte bort sig men är givetvis stel. Fanning är faktiskt den som håller filmen vid liv, även om man undrar hur hennes karaktär som är 13 år klarar sig själv i de svårigheter hon hamnar i. I slutändan är Push en snygg men tråkig film.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Collateral

14 december, 2012 6 kommentarer

CollateralTitel: Collateral
Regi: Michael Mann
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Collateral kändes lite som en comeback till bättre form för Michael Mann efter Ali (som jag i och för sig inte har sett). När jag såg filmen 2004 hade jag aldrig stiftat bekantskap med Jamie Foxx tidigare och Cruise visade en ny sida.

I denna Michael Mann-rulle ser vi Tom Cruise som yrkesmördare på uppdrag i nattens L.A. i en taxi körd av, för mig, nya bekantskapen Jamie Foxx.

Jajamän, Michael Mann är tillbaka, skulle man kunna säga. Jag gillade denna film ”from the get-go”. Huvudrollen spelas väl egentligen av Los Angeles, änglarnas och bilarnas stad. Större delen av filmen utspelas också på natten, vilket är skönt. Dessa småtimmar efter midnatt kan ibland verka eviga och ha en speciell stämning. Filmen har en road movie-känsla vilket inte är så konstigt eftersom Cruise cruisar runt (sorry) med den oskyldiga, godhjärtade, men kanske inte så driftiga, taxichaffisen Foxx från hit till dit. Jag gillar nästan alltid road movies.

Tom Cruise spelar en roll som gör att jag faktiskt inte riktigt känner igen honom (vilket väl är ett gott betyg). Här är han kylig och cynisk och håller inte på med sina vanliga manér. Foxx är också mycket bra (och liksom naturlig) som den oskyldiga som hamnar i en väldigt jobbig situation som han inte kan styra över. Musiken är bra och ger rätt stämning. Två sekvenser har lämnat spår lite mer än andra. Först var det när Cruise och Foxx plötsligt får syn på en varg (eller två kanske) som korsar vägen och tiden stannade lite. Sen den makalösa uppgörelsen på klubben. Jag brukar alltid gilla kaotiska scener som utspelas på en klubb till lämplig klubbmusik. Riktigt bra, men kanske lite väl osannolik handling härifrån och framåt. Ja, just det, scenerna på jazzklubben var också riktigt bra. Jag togs lite på sängen där faktiskt…

Slutbetyget blir en klockren gammal hederlig fyra.

4/5

PS. Mmm, som jag antydde ovan så det finns lite att klaga på. Tar det inom spoilermarkeringar.

Spoiler
Jag tyckte att Cruise klarade sig lite väl enkelt inne på klubben, trots att det var en bra scen. Sen tyckte jag handlingstråden med poliserna inte kändes helt motiverad. Den var med för lite för att bidra med nåt. Sen har vi då slutet som en del klagar på, och det är väl bara att hålla med. Det är ju inte dåligt, det är bara det att det inte passar in i resten av filmen. Plötslig förvandlas Foxx, om än motvilligt, till en actionhjälte och vi får en uppgörelse à la actionfilm med liiite väl otrolig händelseutveckling. En sak som var rolig var när Cruise kastar en stol genom ett fönster och sen hoppar efter men snubblar och ramlar. Kan inte ha varit meningen. Kul att de använde det.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Sinister

12 december, 2012 25 kommentarer

SinisterTitel: Sinister
Regi: Scott Derrickson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

De gånger jag har varit med på Filmspanarnas månatlig träff med biofilm och efterföljande pubhäng så konstaterar jag att vi hittills sett filmer inom följande genrer: Drama, Action, Science Fiction, Dokumentär och… Tim Burton-fantasy. Nu var det dags för SKRÄCK. Muahahaha. Eftersom det handlade om just skräck så hade SF bara sena visningar att erbjuda så vi fick vända på ordningen (pub först, film sen) men det kändes passande med tanke på att skräck väl hör natten och mörkret till.

Om man skriver in ordet ”sinister” på Googles översättningssida får man upp de svenska orden ”olycksbådande”, ”lömsk”, ”ondskefull” och ”vänster”. (Sinister är tydligen vänster på latin och motsatsen, höger, heter dexter och dessa ord används inom medicinen, därav namnet på tv-serien Dexter. Så, då har jag lärt mig nåt nytt idag med. :)) Sinister är en olycksbådande, lömsk och ondskefull film, japp, det stämmer. Dessutom är den för jävla läskig. Till vänster om mig satt Fiffi och skrek ”Åh, fy fan!” med jämna mellanrum. Till höger satt Joel med händerna uppdragna framför ansiktet för att ta skydd mot nästa hoppscen. Själv satt jag på helspänn, skruvade på mig av skönt bubbligt rysobehag. Eller hoppade typ en meter upp i luften.

Ethan Hawke spelar författaren Ellison som skriver faktaböcker om bestialiska mord. Nu är det inte bara skildringar av vad som hände rätt upp och ner, nej, Ellison ska också sätta polisen på plats genom att i princip göra om utredningen och komma fram till att man tagit fast fel mördare. För tio år sen var han en celebritet då han hade en bästsäljare men nuförtiden är han på dekis. Med sin familj flyttar han till ett nytt hus för att få inspiration till en ny bok. I huset har ett ohyggligt familjemord begåtts. Mamman, pappan och två barn har mördats och familjens tredje barn är spårlöst borta.

När Ellison går upp på vinden i huset hittar han en låda med Super 8-film med familjevänliga titlar som Family Hanging Out, Sleepy Time och Lawn Work (ooooh, det här var nog den läskigaste). Filmerna är långt ifrån familjevänliga utan är snuff movies där familjer mördas framför kameran. Ellison börjar nysta i det hela och upptäcker samband mellan morden. Samband som gör att han börjar frukta att han just flyttat till FEL hus. Muahahaha.

Jag insåg precis att den här filmen delvis är en found footage-film och att jag faktiskt gillar den. Men det kan bero på att just found footage-biten bara är en del av filmen, och en helt naturlig sådan. Här finns inga konstiga moment där man bara tänker ”varför håller de fortfarande på att filma!?!” eller ”släpp kameran och spring!!”.

Sinister bygger upp stämningen relativt långsamt. Den med jämna mellanrum återkommande Super 8-filmen Family Hanging Out ger en obehaglig stämning hela tiden. Vi känner att nånting är väldigt fel, och att man inte skulle vilja bosätta sig i det där huset. Förutom att vara en ren skräckis så är det också en ganska bra film i övrigt. Ellison kämpar med sin bok, han dricker (whisky) för att få inspiration/hålla ångesten borta. Han och frun bråkar om hans jobb och hans böcker och hur det påverkar barnen. Framförallt är Sinister dock en skräckis.

Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här filmen, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar. Det förekommer en bogeyman kallad Mr Boogie och, I’ll tell you, det ansiktet vill du INTE se bredvid dig i sängen när du vaknar upp mitt i natten. Förutom rysarscener så får vi givetvis ett gäng hoppscener, men inte överdrivet många och de är alltid välförtjänta när de kommer. Man spelar inte bara plötsligt upp ett högt ljud utan det hela byggs upp bra.

En sak jag nästan alltid gillar är när personer i filmer försöker pussla ihop vad som har hänt genom att titta på filmer eller foton och hitta detaljer i dem. De spelar filmerna fram och tillbaka för att upptäcka nån detalj som leder framåt. Just detta får vi även i Sinister. En annan positiv sak är att vi får se James Ransone (Ziggy från The Wire, yay!) som en polis som försöker hjälpa Ellison med sin ”utredning”.

Jag skrev på Twitter efter visningen att det här är den bästa skräckfilm jag har sett sen The Ring (remaken!) och det håller jag fast vid. Jag läste nu att manusförfattaren C. Robert Cargill fick idén till Sinister efter att ha haft en mardröm efter att sett just The Ring. Förståeligt. Det finns några smådetaljer som jag inte tycker funkar riktigt bra som t ex en ganska lång sekvens med barn som ska vara läskiga men inte är speciellt läskiga. Då tappade filmen sitt järngrepp om mig… men det var nästan bara skönt, haha.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 4/5

****

Nu tycker jag du ska kolla in hur högt de andra Filmspanarna hoppade: Filmitch, Jessica, Sofia, Fiffi och Joel (yay!).

Arkiverad under Betyg 4, Film, Found footage, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China II

10 december, 2012 2 kommentarer

SparkTitel: Once Upon a Time in China II
Regi: Tsui Hark
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Efter fiaskot med första delen i Once Upon a Time in China-serien hade jag inte höga förhoppningar på del 2 men…

I den andra delen i filmserien där Jet Li spelar den kinesiske folkhjälten Wong Fei-hung skapar den Vita Lotus-sekten problem i Kanton i slutet av 1800-talet. Alla västerlänningar ska kastas ut ur Kina eller ännu hellre – dödas. Om man inte håller med om det så betraktas man som en fiende. Wong Fei-hung håller inte med (big surprise). Förutom att slåss mot den till synes oövervinneliga sektledaren (Hung Yan-yan) stöter Jet Li även på Donnie Yen som här spelar en militär som jagar några – tydligen snälla – rebeller som Fei-hung hjälper. Givetvis har Fei-hung även sitt hjärtas dam spelad av Rosamund Kwan och sidekicken Foon med sig i släptåg.

Jag börjar med det positiva. Del två i serien känns faktiskt bättre än ettan. Här har man fattat att det inte funkar att göra ett episkt kostymdrama utan fajter den första timmen av filmen om man har en halvtaskig regissör och en lika halvtaskig manusförfattare. Följaktligen får man den första fajten ganska snabbt in i filmen då Vita Lotus-sekten vill bränna Rosamund Kwan på bål för att hon har västerländska kläder och en kamera. Jet Li rycker in direkt och visar prov på sin grymma spänst och snabbhet, och skicklighet med ett paraply (som av nån anledning verkar vara hans favoritredskap).

Förutom några små snabba fajter och några stora massfajter så förekommer i filmen tre stora dueller. Först har vi Donnie Yen mot Jet Li, då de fortfarande är vänner och bara låtsasslåss, som en liten teaser inför slutfajten. Snygg och lite kort fajt med bambustavar. Sen har vi förstås den fantasifulla fajten där Jet Li ställs mot sektledaren. Här utförs kung fu samtidigt som man balanserar på höga torn av bord. Här visar Yuen Woo-ping prov på sin typiska lekfullhet som martial arts-koreograf. Som avslutning har vi då en lång och bra fajt mellan Donnie Yen och Jet Li.

Mellan dessa höjdpunkter förekommer tyvärr samma dravel som i den första filmen, dvs taskiga försök till kostymdrama med amerikanska b-skådisar som spelar västerlänningar eller fånerier som, om man tycker Stefan & Krister är roligt, skulle kunna kallas humor. Här är fånen och Jet Lis sidekick Foon ett självklart hatobjekt. Sen är det nåt med Jet Li och hans fajtingstil som inte riktigt går hem hos mig. Det är imponerande men fajterna känns inte riktigt så rena och charmiga som de t ex gjorde i Jackie Chans Drunken Master. Nä, jag gillar faktiskt än så länge Jackie Chan bättre, både när det gäller humor- och fajtingbiten. Betyget till Once Upon a Time in China numero due blir i alla fall en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Ghost in the Shell

9 december, 2012 2 kommentarer

Ghost in the ShellTitel: Ghost in the Shell (Kôkaku kidôtai)
Regi: Mamoru Oshii
År: 1995
IMDb | Filmtipset

För ungefär tio år sen hade jag knappt sett några filmer inom ”genren” anime. Ändå var jag ganska säker på att jag skulle gilla filmerna. Dels gillade jag stilen på teckningarna och dels verkade man fokusera på science fiction, ofta i form av dystopiska framtidsskildringar. Jag hade sett två filmer på Stockholm Filmfestival och så hade jag sett Æon Flux på MTV. Jag beslutade mig för att köpa några dvd-filmer för att prova på. Den första filmen jag såg blev den fullkomligt hjärtskärande Eldflugornas grav men den skriver jag om nån annan gång. Den andra filmen blev Ghost in the Shell som Fiffi skriver om idag.

När filmen började spela på min (på den här tiden nyköpta) dvd-spelare så kände jag direkt igen scenerna där den kvinnliga cyborgpolisen, Kusanagi, får sin nya kropp (om det nu var det som hände). Jag mindes att jag hade sett detta nån gång tidigare. Jag kände även igen scenen där Kusanagi är och dyker, och sakta stiger upp mot vattenytan och sin egen spegelbild. Jag gillade verkligen just denna scen. Ja, hela filmen är väldigt snyggt gjord och det var – efter att jag sett Ghost in the Shell 2: Innocence på filmfestivalen – skönt att slippa 3D-animeringar. Jag är kanske helt fel ute här men det här känns mer som äkta, lite skitig, anime. Alla actionscener med skottlossning är sköna. Framför allt en med Kusanagi och en robotstridsvagn i slutet. Scenerna med endast musik och miljöskildringar är ruggigt bra. Snyggt och med passande musik, hur bra som helst. Kanske blir filmen lite väl långsam och halvskum ibland men jag gillade hur det blåste i håret på Kusanagi.

Jag har ju hört att denna film gav bröderna (numera syskonen) W viss inspiration till The Matrix och det finns en del likheter i temat och stämningen. En lustig sak: I The Matrix finns en scen precis i början, under jakten på Trinity, då en agent hoppar och sen landar på ett hustak och böjer sig ned och tar emot sig lite med händerna. Exakt samma scen, precis samma kroppshållning, finns här. Det måste vara en medveten blinkning till Ghost in the Shell som bröderna lagt in i sin film.

Och så måste jag säga att de engelska rösterna var under all kritik, riktigt usla skådisar. Jag valde bort dessa direkt och körde med de japanska. Det passade stämningen och känslan i filmen mycket bättre. Jag brukar i och för sig alltid vilja ha originalspråket men här fick jag för mig att det kanske skulle vara engelska eftersom t ex textraderna i början (”In a near future the world has been computerized but still ethnic groups remain…” eller nåt liknande) inte var på japanska utan på engelska. Men de amerikanska (förmodar jag) skådisarna gick helt bort.

4-/5

Arkiverad under Action, Anime, Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Million Dollar Baby

4 december, 2012 14 kommentarer

Milllion Dollar Baby

”What are you waiting for? You’re faster than this. Don’t think you are, know you are. Come on. Stop trying to hit me and hit me”

Titel: Million Dollar Baby
Regi: Clint Eastwood
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Efter recensionen som jag skrev i april 2005 berättar jag inom spoilertaggar om en litet jobbig grej (*host*host*) som hände under visningen på Saga. Apropå det så kom jag att tänka på den klassiska 80-talshitten som gick under namnet hostlåten i Sverige!

Clintan Oscarsregisserar denna boxningsrulle där Hillary Swank Oscarsspelar den fattiga vita boxningstjejen Rock… eh, Maggie, som inte ger sig förrän hon har fått Frankie (Eastwood själv) som tränare. Med Morgan Freeman som ledsagare i form av en trygg berättarröst får vi följa Maggie på sin väg mot den stora fajten mot den östtyska, f.d. prostituerade, monsterboxaren.

Nja, tyvärr, lite besviken blev jag allt. Filmen är mysig i början. Eastwood och Freeman har ett skönt samspel när de smågnabbas som de gamla vänner de är i filmen. Swank är strålande, som envis och ibland naiv trailerbrud med en vilja av stål. Riktigt kul när hon får reda på att hon ska få gå en titelmatch. Hon blir glad som ett litet barn på julafton. Skönt med lite barnslig glädje. Fotot är vackert och lugnt men ibland lite väl utstuderat med siluetter och skuggor på exakt de rätta ställena.

Jag tyckte det fanns några sämre saker i filmen. Scenerna med Frankie och prästen kändes onödiga. Trodde att det skulle leda till nån sorts vändpunkt, en nyckelscen där prästen och Frankies samtal leder till nåt, men den där prästen var inte mycket för världen. Kanske var det meningen så och att det skulle symbolisera något. Maggies familj… jaha, det var ju bara för mycket. Det finns säkert såna här familjer men det blev bara för mycket kontrast i filmen. Snälla Maggie och sen den bitchiga white trash-familjen. Nja. Fattig servitris som tar med sig oätna köttbitar hem. Nja, återigen.

3/5

Spoiler
Under de mest intensiva, känsliga, tysta scenerna, när det blir en så där påtaglig tystnad som man kan ta på, alltså när Frankie är hos Maggie och har bestämt sig för att stänga av respiratorn och låta henne somna in, vad händer då? Jo, jag får plötsligt världens jävla jobbigaste rethosta som man absolut inte vill ha i en sån situation. Försöker in i det längsta att inte hosta men det gör ju bara saken värre egentligen. Får nästan panik och funderar på att springa ut. Det är alltså alldeles, alldeles tyst i salongen, och Frankie sitter vid Maggies säng och ska till att stänga av respiratorn och ge henne den sista sprutan. Inte ett ljud hörs, förutom Frankie som tyst talar till Maggie och berättar vad han ska göra. Till slut blir jag tvungen, jag kan inte låta bli. Jag hostar till. Högt. Om jag ändå ska hosta är det väl lika bra att ta i, tänker jag, så går det kanske över. I mina öron låter det som en jävla bomb briserar mitt i salongen. Efter några sekunder hostar jag en gång till. Sen lyckas jag på nåt sätt bli av med den mest akuta hostkänslan och kan slappna av resten av filmen. Host!
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China

3 december, 2012 3 kommentarer

Jet LiTitel: Once Upon a Time in China
Regi: Tsui Hark
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Martial arts-temat är nu tillbaka efter Stockholm Filmfestival med rullen som sägs vara den som gjorde Jet Li till superstjärna i Hongkong. Dessutom hade jag hört mycket annat gott om denna saga. Men…

Jag såg fram emot detta ”mästerverk” med Jet Li i en relativt tidig roll där han spelar kinesiske folkhjälten Wong Fei-hung. Vi befinner oss i kuststaden Kanton i Kina i slutet av 1800-talet. Här kryllar det av utländska intressen som alla på nåt sätt vill utnyttja/exploatera det som Kina har att erbjuda, i form av handel eller billig arbetskraft. Mitt i detta befinner sig Wong Fei-hung som är läkare, driver en kung fu-skola samt leder en lokal ”kung fu-styrka”. Han får finna sig i att slåss både mot västerländska skurkar, korrupta kineser samt kung fu-hjältar som helt enkelt vill vara bäst på kung fu i stan.

Filmen är en kombination av kostymdrama, komedi och kung fu-action. Tyvärr är det bara ett av dessa element som håller godkänd klass och inte helt oväntat är det kung fu-delen som förstås inte kan bli dålig då man har en Jet Li i toppform och en skön skurk i form av Yan Yee-kwan (som även axlade skurkmanteln i Iron Monkey). Tyvärr börjar filmen riktigt svagt, då man gör det gigantiska misstaget att inte ha med nån riktigt fajt förrän efter en timme eller nåt. Det är alldeles för lång tid då de övriga delarna, komedi och kostymdrama, är för dåliga. Komedin är fånig och faller helt platt, kostymdramat är påkostat men dåligt gjord med skådespelarinsatser under all kritik främst från de som spelar västerländska karaktärer.

Ett annat fel är att det är en ganska förvirrad film. Det kryllar av karaktärer, händelser, men det finns ingen som helst struktur. Det är jönsig komedi blandat med ett försök att få till ett episkt drama. Det funkar tyvärr inte alls. Det enda som är värt att se är fajtscenerna men jag tycker det finns bättre såna i många andra kung fu-filmer, t ex Drunken Master eller tidigare nämnda Iron Monkey. Och dessutom kommer dessa fajtscener mot slutet, först efter att man fått genomlida ett misslyckat försök till kostymdramakomedi plus ett halvhjärtat försök till en kärlekshistoria mellan Wong Fei-hung och kvinnlig bekant som återvänt från USA.

Nä, trots goda förutsättningar och föresatser så var det nåt hafsigt och jobbigt med den här filmen. Den funkar helt enkelt inte. Men Jet Li är faktiskt bra – på att fajtas (förstås!) – men också i scener som kräver mer vanliga skådespelartalanger. Han är nog den enda karaktären som har nån sorts nyansering. Allt annat är överdrivet åt det ena eller andra hållet. Såna överdrivna filmer kan vara bra och underhållande men det förutsätter att filmen inte försöker vara nåt annat, typ ett nyanserat episkt drama, för då faller det hela pladask.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Garden State

2 december, 2012 23 kommentarer

Garden StateTitel: Garden State
Regi: Zach Braff
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Själv är jag inte nåt större fan av Scrubs. Ja, jag har nog aldrig egentligen sett serien så jag kanske inte ska uttala mig. Men efter att ha sett Garden State 2005 trodde jag nog att Zach Braff skulle bli ett lite större namn än han har blivit. Efter Garden State tycks Braff inte ha gjort en enda långfilm.

I Zach Braffs debutfilm, vars namn får en att tänka på John Sayles filmer om olika amerikanska delstater, ser vi regissören själv i rollen som den av mediciner känslobedövade reklamskådisen boendes i Kalifornien som återvänder hem till trädgårdsstaten New Jersey för sin mors begravning. Utan medicin försöker vår hjälte försonas med sin far, får en flickvän, umgås med gamla kompisar, och åker motorcykel. Ett nytt liv helt enkelt.

Mmm, tyvärr blev jag lite besviken på filmen. Jag tyckte den hade en del likheter med den underbart sköna The Station Agent men här lyckas man inte riktigt skapa samma känsla för karaktärerna tycker jag. Där The Station Agent bara var en må-bra-film, så känns det ibland som om Garden State försöker lite väl mycket att vara så där skön, cool, och annorlunda. Det kändes bitvis lite konstruerat coolt.

En annan brist var att Braffs relation med sin pappa (spelad av en helt outnyttjad Ian Holm) inte reddes ut ordentligt. Jag väntade på en riktigt dust mellan de två men av det blev intet vilket var lite synd. Nåväl, det var mina klagomål. I övrigt är det förstås en stark debutfilm av Braff. En amerikansk version av Masjävlar ungefär. Det var även bra musik som ibland utnyttjades lite väl ofta. När det gäller musik så måste Donnie Darko var den optimala filmen. Där är all musik perfekt, så perfekt. Eh, sorry, Garden State var det. En stark trea blir det. Keep up the good work, Zach!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Lost Son

1 december, 2012 4 kommentarer

The Lost SonTitel: The Lost Son
Regi: Chris Menges
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Idag kör jag en gammal recension från 2005 av en kanske lite okänd deckarrulle med Daniel Auteuil och Nastassja Kinski.

Här spelar Daniel Auteuil Xavier, en f.d. polis som numera jobbar som privatdeckare i London, detta efter en jobbig händelse i Paris som gjorde att han fick sluta som polis där. Exakt vad som har hänt vet man inte, förutom att det är nåt som Xavier försöker komma över men som ändå gnager hela tiden. I London spenderar han sin tid med att spionera på vänsterprasslande äkta hälfter, spela fotboll, och leka med sina guldfiskar. Livet lullar på – dvs fram tills att Xavier blir kontaktad av en gammal vän och kollega från Paris som ber om hjälp med att leta upp sin frus bror som försvunnit. Xavier börjar lite lojt sina efterforskningar men kommer snart i kontakt med en mörk undre värld där människoliv inte är värda nånting.

Det fanns en mörk stämning i den här filmen som jag gillade. Sen har Daniel Auteuil alltid varit en favorit och han passar i rollen. Han har ett speciellt återhållsamt sätt att spela som jag gillar. Regissör av filmen är en Oscarsbelönad filmfotograf (för The Mission och The Killing Fields) vid namn Chris Menges. Även om det inte är Menges själv som står för fotot så tyckte jag det var enkelt och snyggt och med en del schyssta bilder, bl a återkom ett motiv med ett hus på landsbygden med gigantiska fartyg som svepte förbi i vattnet i bakgrunden.

Själva handlingen, som är mörk och tar upp väldigt jobbiga ämnen, var egentligen ganska förutsägbar. Men det störde mig inte allt för mycket förutom kanske mot slutet då man försöker vara så där klurig och ha med en vändning som man redan hade räknat ut. Kändes lite onödigt. En positiv sak var att filmen, som till största delen har handlingen förlagd till London, under en period utspelas i en annan världsdel. Det gav en bra känsla ungefär som när amerikanska filmer delvis utspelas i Europa.

The Lost Son blev faktiskt den första film som jag såg efter Filmfestivalen 2005, och det var riktigt skönt att sjunka ner i videosoffan när den regniga söndagseftermiddagen mörknade för att kolla in en film. Det här bidrog nog till att filmupplevelsen kanske blev bättre än filmen i sig, om ni förstår vad jag menar. Men jag betygsätter alltid min upplevelse av filmen så då blir det ett ganska högt betyg.

För att återkomma till själva filmen så hade den en hel del gemensamt med Man on Fire. I den är det Denzel Washington som spelar den livströtte och inte liiite bittre ”hjälten” som ska rensa upp i bland brottslingarna. Jag gillade den filmen men stördes av det alltför ”experimentella” fotot (som skulle ge filmen en extra nerv men bara blev jobbigt). Sånt slipper man i The Lost Son (där Auteuil inte är lika bitter som Washington). Däremot får man bra skådisar (precis som i Man on Fire) och dessutom en spännande och ganska ruggig historia så därför blir det en svag fyra. Rent objektivt är det nog ett för högt betyg, bara så ni vet.

Bra skådisar var det ja: bl a är Nastassja Kinski med, liksom den duktiga, men nu tyvärr avlidna, Katrin Cartlidge (som för övrigt var med i det utmärkta krigsdramat Ingenmansland). Nu är kanske inte Kinski världens bästa skådis och hon var inte med så väldigt mycket i The Lost Son men hon är i alla fall bra, och väldigt vacker, i andra filmer som bl a Paris, Texas (en favvofilm) och Tess.

Autueil gör för övrigt här sin första film på engelska och även om det bitvis kan bli lite stelt, inte lika naturligt och rätt i tonen, som på modersmålet så klarar han sig hästlängder bättre än många andra som försöker på engelska, som t ex Penélope Cruz.

4-/5

PS. En annan film som gav en liknande bild av en smutsig dold verksamhet som ändå pågår dagligen var Dirty Pretty Things som för övrigt just Chris Menges fotade.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Killer Joe

29 november, 2012 13 kommentarer

Titel: Killer Joe
Regi: William Friedkin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Den här filmen fick mig att tänka på när jag tillsammans med några Filmspanare såg dokumentären The Imposter. Då konstaterades det att det är svårt att riktigt gilla filmer om korkade människor. Just The Imposter var en film om korkade eller fullständigt oempatiska människor. Ändå var det en sevärd film även om det var svårt att gilla den fullt ut. Killer Joe är nog på gränsen till snäppet värre. White trashigheten är skruvad ett varv till. Huvudpersonerna är stendumma, mer korkade än en korkek, har så lite medkänsla för andra människor att det är löjligt och samtidigt är de dråpligt bortkomna i de som de företar sig. Kanske är det därför jag gillar Killer Joe. Om filmen hade varit en dramatiserad dokumentär är det tveksamt att jag gillat den lika mycket. Nu vet jag liksom att det här är på låtsas. Jag vet att det är en svart komedi och därför blir det humor för mig.

Vad handlar Killer Joe om? Jo, pappan (Thomas Haden Church) och sonen (Emile Hirsch) i en familj i trailer trash-USA, den värsta nidbilden av trailer trash-USA, bestämmer sig för att döda mamman i familjen, dvs pappans f.d. fru och sonens mor för att att få ut hennes livförsäkring. Uppdraget går till Joe (Matthew McConaughey), en polis som extraknäcker som lejd mördare. Joe är stenhård vilket t.o.m. trailer parkens gårdshund noterar och håller tyst för en stund när Joe kommer på besök. Likt Cesar Millan utstrålar Joe en energi som gör att hundar liksom vet att det här är ingen snubbe som man fuckar med. Det förstår även pappan och sonen ganska snart, eller snarare direkt. De är som skolgossar som står med mössan i hand. När Joe talar så lyssnar man. Jag tyckte det var rörande. Det som samtidigt är äckligt är att de två ska döda sonens mamma.

Förutom Joe, pappan och sonen så har vi två huvudpersoner till och det är dottern Dottie (Juno Temple) och pappans nya fru (Gina Gershon). Dessa fem huvudpersonen är det det handlar om och i princip utspelas hela filmen hemma hos familjen i deras trailerhem. Filmen bygger också på en pjäs vilket känns men det känns inte på ett dåligt sätt. Som ni redan förstått så kommer det förstås gå käpprätt åt skogen för våra vänner. Ja, jag kallar dessa idioter för våra vänner. Det är nåt med dem som gör att jag inte kan låta bli att kalla dem vänner. De är så sorgliga figurer att det är fånigt men allt är framställt med en svart humor som bara är för skön. Jag är förmodligen en störd person men jag gillar’t. Det hela eskalerar mer och mer. Konstigheterna, desperationerna, äckligheterna avlöser varandra och sen tar en lång slutuppgörelse vid som avslutas med en eller tre helt oväntade smällar. Som avslutning måste jag säga att det är lite oväntat att filmen kallas en komedi. En ganska svart sådan i såna fall. Det är liksom ingen familjekomedi. Fast jag skrattade.

Friterade kycklingvingar någon?

4-/5

PS. Lyssna på två episoder av filmpodcasten Har du inte sett den? för två olika åsikter om filmen. Först Markus som hyllar och sen Johan som inte gillar den. Intressant. Fiffi har också sett Killer Joe.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →