Söndagar med Bergman: F & A – Maktspelet med biskopen

Jan Malmsjö i Scener ur ett äktenskap

Denna söndag är det dags att fokusera på den onde biskopen, Edvard Vergerus. Rollen skulle ha spelats av Bergman-veteranen Max von Sydow var det tänkt. (Och rollen som Emilie Ekdahl, Edvards blivande maka, var troligen skriven för Liv Ullmann. Nu blev det istället Ewa Fröling som fick rollen som Emilie. Exakt varför vet jag inte, men Fröling är helt rätt i rollen.)

När von Sydows agent försökte förhandla till sig ett alldeles för högt gage så gav man rollen till Jan Malmsjö istället. Även här känns det som perfekt rollbesättning. Men det är väl alltid så; om en skådis funkar i en roll så är det svårt att i efterhand tänka sig nån annan.

Just Malmsjö känns ändå som ett lyckokast. Jag kan tänka mig att biopubliken på den tiden blev ganska överraskad när Malmsjö levererade en perfekt insats som den principfaste och bistre biskopen. För jag antar att man då såg Malmsjö som en gladlynt underhållare och sångare. Det här var nåt helt annat.

Nu hade Malmsjö faktiskt varit med i en mindre roll i Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap men den rollfiguren kunde inte vara mer olik den iskalle biskopen (se bilden ovan).

När jag såg Fanny och Alexander nu senast så kändes det som att det hela tiden pågick ett maktspel mellan biskopen och ett antal andra personer. Jag skriver inte maktkamp eftersom det kändes mer som ett spel där det gällde att spela sina kort rätt och vid rätt tillfälle.

Först och främst, och det måste väl ses som hela filmens viktigaste inslag, har vi ju Alexander och hans hat, rätt och slätt, mot biskopen. Alexander känner redan från början avsmak, och en del rädsla inför biskopen. Men han vägrar ge med sig, trots att biskopen är ”andligen starkare” som biskopen själv uttrycker det. Fast frågan är ju vem som i slutändan var andligast starkast?

I den andra akten möts Alexander och biskopen för första gången och Alexander är i klart underläge. Han har inte riktigt lärt sig navigera situationen på rätt sätt och trycka på de knappar som biskopen reagerar på. Men han försöker. Till slut erkänner han sin lögn (eller som jag skulle kalla det: sitt historieberättande).

Senare, i en av filmens absolut mest intensiva scener, är det dags igen. Det här utspelar sig på biskopsgården efter att Emilie och biskopen har gift sig och Fanny och Alexander har flyttat dit. Det har kommit till biskopens kännedom att Alexander har ljugit om biskopens tidigare fru och barn. Alla tre omkom tragiskt när de föll i vattnet nedanför biskopsgården. Alexander har berättat sin egen version om hur det gick till. Tyvärr berättade han inte bara för Fanny utan även för pigan Justina (spelad av Harriet Andersson på helt rätt sätt). Justina skvallrar förstås för biskopen.

Nu ska Alexander erkänna meneden och även bestraffas. Alexander har vid det här laget förfinat sitt spel en del. Som han uttrycker det själv inför biskopen så har han blivit bättre på att ljuga. Vid några tillfällen lyckas Alexander genom smarta pikar och instick skaka om biskopen en del. (Senare erkänner biskopen till och med inför Emilie att han faktiskt är rädd för Alexander.)

Scenen håller på i över tio minuter och är briljant.

Exempel ett på perfekt iscensättning

Exempel två på perfekt iscensättning

”Tror du att vi leker, Alexander?” (Notera nackgreppet.)

”Jag tror att biskopen hatar Alexander. Det är vad jag tror.”

”Jag hatar dig inte. Jag älskar dig. Men kärleken är inte mjäkig, den är stark och kärv.”

”Du är ju en klok liten man, Alexander. Och du inser egentligen att spelet är förlorat.”

”Nå, vilket straff väljer du? Rottingen, ricinoljan eller mörka skrubben?”

Ett annat sort spel pågår mellan Edvard och Emilie. När jag såg F&A den här gången så snappade jag upp en hel del antydningar om att Edvard och Emilie faktiskt varit älskare redan när Emilie var gift med Oscar Ekdahl (Allan Edwall). Det här var nåt som jag missat eller inte riktigt noterat vid tidigare tittar. Det framkommer, framförallt i samtal mellan Helena Ekdahl (Queen Gunn Wållgren) och Isak Jacobi (Erland Josephson), att sönerna Ekdahl är lite… olika. Gusten och Carl är ”övererotiska” medan Oscar är av klenare virke.

När Emilie ska gifta sig med Edvard ställer Edvard krav, nu när de ska bli man och hustru. Emilie och barnen ska flytta in i biskopsgården och starta ett nytt liv. Allt ska de lämna bakom sig, inte bara kläder och prylar utan även gamla vänner och bekanta. Hela sitt gamla liv. Enligt Edvard måste man leva ett strikt och rent liv för att finna Gud. Hmmm. Det här kan ju aldrig gå bra. Men Emilie accepterar villkoren utan att tveka, men oroar sig för barnen.

Mot slutet av filmen har Emilie fått nog och hon förstår inte vad hon nånsin sett i Edvard. När hon kommer hem efter att ha besökt Helena i sommarhuset och upptäcker att Alexander misshandlats med rottingen och lämnats att sova på vinden rinner bägaren över. Jacobi anlitas för att föra bort barnen från biskopsgården. Emilie stannar heroiskt kvar.

Nu kommer vi till det tredje spelet och det handlar egentligen om en enda strålande scen, och det är förstås den mellan bröderna Carl (Börje Ahlstedt) och Gustav Adolf (Jarl Kulle) och biskopen. Scenen är för övrigt bortklippt från den kortare bioversionen vilket förstås är förståeligt men oförlåtligt. Bröderna besöker biskopsgården efter att barnen förts bort och vill övertyga biskopen om att låta Emilie få skilsmässa. Samtalet böljar fram och tillbaka. Korten spelas ut. Jarl Kulle spelar ut hela sitt register, bra sekonderad av en förvånansvärt lugn och sansad Börje Ahlstedt med tanke på hur hans rollfigur Carl normalt sätt brukar agera. Biskopen är iskall och pretentiös och Gusten orkar till slut inte med.

Jag älskar den här scenen och kan se den hur många gånger som helst.

Edvard: ”Brustenheten i vårt liv består till övervägande del av sönderslitna band mellan människor som har förutsättning att älska och akta varandra. Det är ett grymt och svårfattligt mysterium”.

Gusten: ”Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”… kyss mig där ryggen byter namn!”

Jag avslutar med ett fjärde spel och det är den gode Isak Jacobi som använder sig av list, och en del till synes övernaturliga krafter, för att lura biskopen. Jacobi gör hembesök hos biskopen och vill köpa en gammal kista. Det är allmänt känt att biskopen har problem med pengar. Han spelar tydligen. Åtminstone känner Jacobi, bankir som han är, till detta. Jacobi erbjuder ett pris för kistan som biskopen inte kan motstå, och med kvicka fötter och magi lyckas Jacobi föra ut Fanny och Alexander från biskopsgården inuti kistan.

Efter detta börjar saker falla sönder för Edvard Vergerus. Kan det vara så att spelet snart är slut? Vi återkommer till Edvards slutliga fall i senare inlägg.