Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

9 augusti, 2017 14 kommentarer

Det är inte så ofta jag brukar klaga på att skådisar är felcastade. Jag gjorde en sökning på bloggen och jag har fyra gånger använt uttrycket felcastad om skådisar. Dessa fyra är…

Eller vänta, varför inte göra en topp-5-lista av det! Så här kommer alltså min topp-5-lista med de värsta felcastningarna:

5. Claire Bloom i The Man Between (1953)
4. Cameron Diaz i Gangs of New York (2002)
3. Zooey Deschanel i The Happening (2008)
2. Tom Hanks i The Da Vinci Code (2006)

Och ohotad etta:

1. Dane DeHaan i Valerian and the City of a Thousand Planets

Jag återkommer till den Dane ”ögonpåsarna” DeHaan. Jag ska nämligen byta spår lite och fokusera på det som jag gillar med Luc Bessons senaste skapelse.

Jag tyckte inledningen var strålande. Vi får se hur filmtitelns De tusen planeternas stad skapas. I en nära framtid samarbetar Jordens befolkning för att bygga en rymdstation som blir allt större och större och större. Vi får se nya besökare av alla raser och kön komma upp för att hälsa på de som för tillfället sköter driften av stationen.

Till slut inser människorna att stationen blivit för stor och ett hot mot Jorden då den inte klarar av att stanna i omloppsbana. Man beslutar sig för att skicka ut den i rymden likt Aniara. På sin färd genom universum får stationen nu besök av varelser från andra världar. Jag blev nästan rörd av hela den här sekvensen. Den ingav hopp, byggde på öppenhet, ett organiskt växande och att tro det bästa om sina grannar och de man möter.

Efter detta får vi en härlig sekvens som visar hur livet på paradisplaneten Mür funkar. Här finns inte en mur så långt ögat kan se. Här finns bara harmoni. Här bor de androgyna pärlmänniskorna som bara är lyckliga och glada. Jag har sällan sett så lyckliga människor på film eller tv. Det skulle i såna fall vara i nåt Star Trek-avsnitt där Enterprise kommit till en planet där lyckan råder. Fast då finns det alltid ett stort MEN. Icke här. Pärlfolket är helt enkelt lyckliga. Det kändes uppfriskande och udda att de faktiskt bara var lyckliga.

Det finns förstås ett MEN när det gäller pärlfolkets existens men hotet mot deras paradisplanet kommer givetvis utifrån. I det här fallet från människor och deras krig mot några utomjordingar. Pärlfolkets planet råkar ligga i vägen.

Ja, det var väl ungefär det som var det positiva med filmen.

Varför castade man Dane DeHaan i den här rollen som Valerian? Dane DeHaan funkar INTE. Han FUNKAR inte. De skulle ha kastat ut honom istället. I filmen framställs Valerian som en Han Solo/Indiana Jones-typ. Han ska vara en cool äventyrare med en kvinna på varje planet. Det funkar inte. Kemin med Laureline, spelad av stackars Cara Delevingne, är svagare än van der Waals-kraften (som är den svagaste av de svaga kemiska krafterna).

Jag lyssnade på en podcast om filmen där man kom fram till att DeHaan försökte sig på att låta som Keanu Reeves lät på 90-talet. Fast Keanu låter väl ungefär så nu också för den delen. Whoa. I vilket fall så funkar det funkar inte.

Hur sköter sig Cara ”ögonbrynen” Delevingne som den kvinnliga huvudpersonen Laureline? Jag tycker hon är helt ok. Hon gör så gott hon kan. Hon har skinn på näsan och är ljusår bättre än DeHaan. Men det är svårt när man spelar mot en sömngångare.

Vissa av DeHaans repliker får mig att trött sucka och ta mig för pannan. Det förekommer en fullkomligt obegriplig scen mot slutet när Valerian plötsligt blir paragrafryttare, vilket är en 180-gradare jämfört med hur hans karaktär har framställts tidigare i filmen. Men tydligen är det så relationen mellan de båda framställs i serietidningen. Där är Valerian den som vill följa reglerna medan Laureline är vildhjärnan. I filmen lyckas man inte alls etablera detta alls, snarare motsatsen. Man har med några fåniga sekvenser när det antyds att Laureline pilotar deras rymdskepp på ett vanskligt sätt, men det är typ det.

Filmen är fylld av urtrist exposition (och en Clive Owen som är så torr att han skulle självantända i Lucifer), och i delar påminde den mig om den tillika trista Guardians of the Galaxy Vol. 2. Ett skeende händer. Nån berättar om vad som hände och vi får se det igen. Ytterligare nån annan berättar om vad som händer och vi får se det en tredje gång. Kan vi få se det en fjärde gång?! Jag fattar fortfarande inte vem som är skurken?!

Nej, den här gången får jag lov att låta yxan falla och dela ut en etta. Det kanske kan kännas hårt när det fanns delar som jag faktiskt uppskattade men den här filmen kommer INTE återfinnas på min spellista. Fast sämre än Jupiter Ascending var den i alla fall inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratValerian var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

Arkiverad under 5 i topp, Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Listor, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wonder Woman (2017)

10 juni, 2017 5 kommentarer

Man kan väl inte påstå att filmerna som kommit från DCEU, dvs DC Comics utökade filmuniversum, direkt rosat marknaden. Nope, de har skällts ut rejält, och med all rätt. Själv tyckte jag ändå att Man of Steel var en helt ok film. Batman v Superman: Dawn of Justice och Suicide Squad var däremot genomusla. Ja, så usla att jag inte ens fått ur mig några recensioner av dem än så länge.

Frågan var nu om Wonder Woman, den senaste och alltså den fjärde filmen, skulle göra succé eller om Marvel fortfarande skulle vara herre på serietidningsfilmtäppan. Nu tycker jag i och för sig det är föga givande att hålla på att jämföra DCEU med MCU. Jag tycker vi låter dem göra sin grej och sen bedömer vi filmerna som fristående verk.

En detalj med Wonder Woman som jag inte hade koll på är att seriefiguren bygger på grekisk mytologi, med Zeus, amasoner, krigets gud Ares och så Diana. Här kan man ju då ändå inte låta bli att dra paralleller till Marvels filmer om Tor. Man har tagit ingredienser från en mytologi och sen kokat ihop det till en egen serietidningssoppa. Lite lustigt är att Ares är den grekiska krigsguden medan Diana är den romerska jaktguden. Den grekiska varianten av Diana heter ju Artemis.

I filmen får vi följa Diana (som mer eller mindre är att betrakta som en gud) växa upp bland amasonkvinnor på en paradisö nånstans i Medelhavet. Ön är dold från den övriga världen genom nån sorts energisköld eller dimma. Men omvärlden tränger sig på. Chris Pines pilot Steve Trevor från det första världskriget kraschar med sitt plan och räddas av Diana från att drunkna.

Diana vill nu, mot sin mors vilja, följa med Steve till fronten av första världskriget för att söka upp den onde guden Ares och få slut på alla världens krig genom att döda honom. Om det vore så enkelt…

Men hur står sig då Wonder Woman jämfört med MCU-filmerna? Äh, nu gled jag ju in på det spåret ändå! Well, jag skulle säga att Wonder Woman är mer lik en film som exempelvis Thor än de tidigare DCEU-filmerna. Tonen är inte lika mörk och grubblande som i framförallt Batman v Superman. Storyn håller ihop och är inte ett lapptäcke av scener med cool musik som i Suicide Squad. Nej, Wonder Woman är en bra film som har en hel del maffiga scener, snygg action, en perfekt Gal Gadot (t:et är inte stumt), en passande Chris Pine…

…och en tråkig slutfajt med två kombattanter och en energistråle. Ja, precis som det brukar vara i superhjältefilmer alltså.

Filmens inledning kändes nästan overklig. Vi får en ö med enbart kvinnor och det är så långt ifrån ett harem man kan komma. Det är badass-amasoner med Robin Wright och Connie Nielsen i spetsen och de liksom bara är. Det var märkligt uppfriskande och rörande att se. Det går inte att bortse ifrån.

En lustig detalj är att alla kvinnor på ön pratade engelska med israelisk brytning. Gal Gadot, som alltså spelar Diana, är ju från Israel och pratar engelska med en svag men ändå tydlig brytning och då har man valt att låta alla skådisar försöka få till samma brytning. Jag vet inte om det var en helt bra idé. Jag kunde inte låta bli att tänka på det och det tog mig lite ut ur filmen då och då.

Sen dyker Chris Pine upp och filmen blir bitvis en komedi då Gadot och Pine har en del roliga scener tillsammans, både på paradisön och senare i den verkliga världen i London. Jag tycker Pine funkar bra som Dianas sidekick och ledsagare i den för Diana konstiga nya världen. Pine som Dianas kärleksintresse hade man kunnat skippa.

Filmens action är länge riktigt bra. Diana har några sköna moves i SLOW MOTION och när hon kliver upp ur första världskrigets skyttegrav och verkligen BLIR Wonder Woman och drar på sig tyskarnas kulor – ja, då blev det faktiskt dammigt i rummet.

Om man tänker på Stålmannen och hur han har framställts i DCEU så finns det likheter med Diana men fler skillnader. Båda är gudar i jämförelse med vanliga människor men där Stålmannen är grubblande och butter så tror Diana på kärlek och det goda hos mänskligheten. Istället för att det kändes lökigt och gammalt så kändes detta budskap fräscht och nytt.

Några mindre bra saker i filmen:

  • De två tyska/spanska skurkarna, generalen Ludendorff (Danny Huston) och doktor Gift (Elena Anaya), blev aldrig mer än parenteser när väl den verklige skurken presenterades.
  • Apropå den verklige skurken så var både hans riktiga jag och slutfajten mot densamme besvikelser. Slutfajten var ful rent visuellt, full med cgi och kändes inte som en del av resten av filmen.
  • Steve Trevors band of brothers som fajtas ihop med Steve och Diana blev aldrig mer än parenteser, lite som Steve Rogers gäng The Howling Commandos i Captain America: The First Avenger.

Trots bristerna, speciellt mot slutet, så tycker jag filmen som helhet håller ihop riktigt bra. Men som så ofta när det gäller superhjältefilmer, vare sig det är Marvel eller DC, så är det sällan jag berörs så där riktigt på djupet eller har roligt på en stor skala.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som sett och förundrats över Wonder Woman:

Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

19 december, 2016 17 kommentarer

rogue-oneDå var det äntligen (fast min pepp var ganska sval) dags för nästa installation i den nya serien av Star Wars-filmer.

Rogue One skulle vara något av en sidohistoria, en spinoff. Man kan i alla fall luras att tro det med tanke på undertiteln A Star Wars Story. Jag kommer att tänka på liknande verk som t ex Stephen Kings standalone-historia från The Dark Tower-världen, The Wind Through the Keyhole, eller kanske Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts and Where to Find Them. En historia som utspelas vid sidan om och ger oss ett utökat universum.

I vilket fall är Rogue One inte en äkta episod-film. Nej, där får vi vänta till nästa år då episod åtta, regisserad av Rian Johnson, har premiär. Fast så här efter visningen så inser jag att Rogue One ju inget annat är än episod 3½. Ja, just det, Rogue One utspelar alltså precis innan Star Wars: A New Hope.

Alliansen a.k.a. Rebellerna har fått nys om att Imperiet håller på bygga ett supervapen (gissa vilket). En avhoppare från Imperiet har informationen men denna avhoppare har infångats av en rebell, spelad av Forest Whitaker, som startat sitt eget uppror. En liten grupp från Alliansen sätts samman för att hitta avhopparen och även hitta den person, Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är den ansvarige utgivaren av informationen om man säger så. Med i gruppen finns bl a Galens dotter Jyn (Felicity Jones).

Hmm, jag märker att jag inte beskriver handlingen speciellt bra, men det ser jag mer som ett av filmens problem snarare än mitt.

Filmen inleds lovande. Vi får träffa Galen, hans fru och dotter. De bor isolerade på en öde planet och idkar jordbruk. Men så anländer ett av Imperiets skepp och Galens förflutna har därmed hunnit ikapp honom.

Ja, jag gillade alltså detta lilla avsnitt i början av filmen. Det kändes lite udda och mystiskt. Jag visste inte riktigt vad som pågick. Det här kunde bli bra tänkte jag.

Men sen är det som filmen aldrig börjar, aldrig riktigt kommer igång. Jag tycker inte inledningen kopplas ihop ordentligt med resten av filmen. Den lilla flicka vi får möta då känns inte alls som samma person som den som Felicity Jones spelar i resten av filmen.

Jag sitter även och väntar på förtexterna. Var fanns dessa? Det enda som stod var det vanliga ”A long time ago in a galaxy far, far away” och så ”Rogue One”. Inget om skådisar, regissör eller nåt. Det var lite udda och jag blev störd av det. Eftersom de aldrig kom så satt jag i princip hela filmen och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. Märkligt.

Istället för att filmen börjar så får vi en ständig ström av planeter och karaktärer som vi introduceras för. Vi hoppar från en plats till en annan som rena Jason Bourne. Här är rebellbasen på en planet; här är en planet med ett sorts tempel som Imperiet utvinner nån kristall ifrån; här är ett torn på en vulkanplanet som taget ur Sagan om ringen där en viss Darth Vader badar ångbastu; här är en planet skyddad av en energisköld (nähä) som måste avaktiveras.

Det blev ganska tradigt, ganska snart. Jag tror t.o.m. jag nickade till där ett tag. Även slutfajten kändes tradig. Massor med skepp som flyger omkring, laserstrålar som flyger kors och tvärs och det exploderar överallt. Vi har sett det förut och det var inte kul då heller.

Jag kände inget för Felicity Jones karaktär Jyn. Jones övertygar inte riktigt. Jag får ingen känsla för henne. Jag vet inte vems fel det är men nåt är off. Daisy Ridley var så mycket bättre i The Force Awakens. Jag antar att Jyn ska vara nån sorts Han Solo-typ. Inledningsvis bryr hon sig inte om kampen mot Imperiet för att sen plötsligt vända från en scen till en annan och börja hålla ”innan striden”-tal till sina soldater. Njae.

Forest Whitakers karaktär kändes meningslös. Trodde Forest att han var med i en Marvel-film? Han spelade över. Kanske trodde han att han var Idi Amin igen. Dessutom hade han liksom ingen påverkan på resten av filmen. Han hade kunnat strykas för att göra filmen tajtare.

Hur funkade då den omaka gruppen som bildas på ett slumpartat sätt? Hmm, inte på nåt speciellt sätt. Kanske ville man här få till en sorts Guardians of the Galaxy-stämning. Problemet är bara att det inte fanns nån speciell kemi mellan karaktärerna. Det förekommer inget vidare roligt snack mellan gruppens medlemmar. En Joss Whedon hade nog behövts på manussidan.

De enda jag gillade var Donnie Yens blinde väktare och hans sidekick med det snabbskjutande lasergeväret. De hade åtminstone nån typ av relation och det kändes att det fanns en backstory där. Förresten, var Yens rollfigur nån form av jedi? Han verkade i alla fall gilla, och lita på, Kraften.

Det tråkigaste med filmen är nog att den känns som gammal skåpmat. Förvisso snyggt förpackad men det finns inget nytt eller annorlunda här. Bara en sån sak att vi har en sidekick-robot som kläcker ur sig lustiga repliker stup i kvarten. I slutändan är det en karbonkopia av A New Hope och framförallt Jedins återkomst. Jag önskar att man hade tagit chansen och gjort nåt som skiljer sig från resten av filmerna. Inte vet jag, kanske en lite mindre men mer svettig heist-film där gruppen ska få tag i de där ritningarna det handlar om.

Och en datoranimerad version av Peter Cushing, hur funkade det? Ja, om jag säger så här: hej, uncanny valley!

Om jag ska lyfta fram nåt mer positivt så är det väl ändå slutet, det enda logiska slutet för våra hjältar. Fast under viss scen på en strand satt jag och tänkte på hur pass mycket starkare en liknande scen var i Deep Impact. Till skillnad från i den filmen så blev det inte alls dammigt i salongen.

Äh, nu har jag svamlat tillräckligt om den här rullen och dessutom övertalat mig själv att sänka betyget till en stark tvåa. Mitt spontana betyg direkt efter visningen var en svag trea men jag inser nu att filmen inte gav mig nåt alls egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med ett fullsatt Rigoletto inklusive Fripps filmrevyer-Henke och här hittar ni hans recension.

Fler tankar om Rogue One:

Spel och Film
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

13 december, 2016 4 kommentarer

fantastic-beasts-and-where-to-find-themDet här med förväntningar är ju på både gott och ont. Höga förväntningar, superpepp, leder ju inte sällan till att man känner sig något besviken trots att man i grunden gillar en film. Låga förväntningar – ja, där har man inget att förlora. Allt som är bättre än dåligt gör att man känner sig positivt överraskad.

I fallet Fantastic Beasts and Where to Find Them gick jag in med i princip inga förväntningar alls. Det hjälpte inte. Fantastic Beasts and Where to Find Them är en trist urmjölkning av en tidigare framgångsrik franchise som jag nästan glömt av trots att det bara var en vecka sen jag såg filmen.

JK Rowling själv har skrivit manus och som jag förstått det så är filmtiteln tagen från en bok i boken som dessutom finns att köpa som en egen bok men filmmanuset bygger inte på den boken utan är nyskrivet för att boken i fråga är en ren men fiktiv lärobok. Om monster. Krångligt? Lite, om man inte är Harry Potter-fantast.

Undersköne Eddie Redmayne spelar den brittiske trollkarlen Newt Scamander som reser till USA för att leta efter monster som en del av sin forskning som ska resultera i en lärobok, just den bok som filmens titel är tagen ifrån. Fast egentligen kanske Scamander har en annan agenda då han verkar vilja återföra ett visst monster till sin naturliga miljö i Arizona. Men det strular en hel del för Scamander då han tappar bort några av sina insamlade monster (som han förvarar i en resväska som rymmer ett helt monster-zoo).

Parallellt med detta så pågår en helt annan film där det amerikanska trollkarlsministeriet försöker hitta en mystisk kraft som förgör både byggnader och människor i New York. På nåt sätt blir Scamander indragen i denna historia.

Jag vet inte, ska jag vara ärlig så hände det väldigt mycket som jag fann ointressant. Det som var underhållande i mina ögon var Scamanders jakt på sina monster och hans möte med konditor-wannaben och icke-trollkarlen Jacob Kowalski (Dan Fogler). Det var rätt kul att följa med Kowalski då han introducerades till den magiska världen, inklusive insidan av Scamanders resväska plus två trollkarlssystrar.

Fanns det nåt mer jag uppskattade? Hmm, ja, jag tyckte de miljöer som filmen utspelade sig i var trevliga: 1920-talets New York med vad det innebär i form av bilar, inredning, kläder och frisyrer.

Resten var anonymt och tråkigt. Det amerikanska trollkarlsministeriet (eller vad de nu hade för officiell titel) kändes bleka, varken jättegoda eller überelaka. Det fanns väl en skurk bland dem i form av Colin Farrells rollfigur. Trist. Filmens specialeffekter var bitvis effektiva men mot slutet blev det absolut en överdos av svart rök som virvlade runt och skapade tråkigt kaos i all oändlighet.

Mer har jag nog inte att säga om den här filmen utan delar ut en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fantastic Beasts and Where to Find Them såg jag tillsammans med Henke på Filmstaden Scandinavia i både 3D och IMAX. En helt ok visning trots att jag märkte att det är viktigt att man håller huvudet rakt. Om man vickar lite på det (kanske för att man sovnickar till då och då…) så blir bilden direkt suddig. Sen var bilden (eller delar av bilden) även suddig trots att jag satt med huvudet spikrakt. Inget jätteproblem men tidigare visningar i IMAX 3D har jag upplevt som betydligt bättre.

Efter filmen gick jag nästan vilse i den stora gallerian då den utgång jag hade tänkt använda visade sig vara stängd (why?). Ett tag var jag på väg att bryta upp de automatiska dörrarna som de brukar göra i Star Trek när automatiken slutat fungera men jag ville inte riskera att fastna i luftslussen. Jag fick istället leta mig tillbaka i den övergivna gallerian till en annan utgång och till slut hittade jag den, men det tog så pass lång tid att jag missade den buss som jag trodde att jag hade gott om tid att hinna till.

Nåväl. Jag gick vilse i en galleria efter att ha sett en medioker film. Värre problem kan man ha.

Här hittar Henkes intryck om filmen.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Harry Potter, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Doctor Strange (2016)

9 november, 2016 5 kommentarer

doctor-strangeEfter Malmö Filmdagar i slutet av augusti tappade jag till viss del intresset att se på film. Innan jag gick på en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio så hade jag endast sett en film (Jätten) på bio under hösten. Jag har inte heller haft speciellt bra koll på de filmer som funnits på repertoaren.

Fördelen med att leva så där lite vid sidan om filmsnacket är att när det väl är dags att gå på bio så har man noll koll på vad som väntar, och det ser jag som nåt positivt.

I helgen var det alltså dags att gå på bio igen då den senaste Marvel-filmen, Doctor Strange, hade premiär ganska nyligen. Att se MCU-filmer på bio känns ganska givet. De är liksom gjorda för det, och ibland blir man rikligt belönad som t ex med Ant-Man och Winter Soldier.

I den senaste filmen från Marvel Studios möter vi neurokirurgen Stephen Strange (The Batch). Strange är briljant som kirurg, men mindre briljant som människa om man säger så. Även om jag egentligen inte sett tv-serien i fråga så påminde han mig om doktor House (Hugh Laurie), men utan kryckan.

Stranges arroganta briljans blir dock hans fall då han som en följd av den råkar ut för en allvarlig olycka. När han vaknar upp i sjuksängen upptäcker han att hans dyrbara kirurghänder är oåterkalleligt skadade. Eller? I sin desperation att bli frisk reser Strange till Nepal för att där söka upp en mystisk sekt (nej, det är ingen sekt!) vars läror enligt uppgift kan bota de värsta skador.

Just det faktum att jag gick in i princip helt blank till filmen gjorde att Doctor Strange kändes som en fräsch upplevelse. Jag visste att Benedict Cumberbatch spelade titelrollen och att Mads Mikkelsen skulle vara med i nån roll. När sen Tilda Swinton, Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor dök upp i ganska stora roller visste jag att det förmodligen skulle bli en sevärd film. De vägar som handlingen tog hade jag ingen koll på alls. Fräscht!

En ganska stor del av filmen är ett sorts träningsmontage där Strange försöker lära sig av ”sektledaren” Den forna (Swinton) och mästaren Mordo (Ejiofor). Jag gillar dessa scener! Kanske beror det på att jag är svag för martial arts-filmer där just sådana här avsnitt är vanligt förekommande. För att lyckas som lärling gäller det att tappa kontrollen och förlora sig själv. Jag kommer att tänka på Morpheus som i The Matrix under ett träningspass säger till Neo: ”Come on, stop trying to hit me and HIT ME!”. Den forna använder liknande men en aning mer extrema tekniker för att få Strange att förstå och bli av med sitt kontrollbehov.

Filmens visuella stil är härlig tycker jag. I vissa delar påminner den om, och nu slår jag in öppna dörrar, Inception. Jag tycker faktiskt den är aningen snyggare även om Nolans film är den bättre.

En sak jag uppskattade, mer än i en del andra av MCU-filmerna, var humorn. Jag skrockade till några gånger och hade riktigt roligt då den något torra ordvitshumorn tilltalade mig. Ett exempel från när skurken Kaecilius (Mikkelsen) träffar Strange för första gången:

Kaecilius: You’ll die defending this world, Mister…?
Dr. Stephen Strange: Doctor!
Kaecilius: Mister Doctor?
Dr. Stephen Strange: It’s Strange!
Kaecilius: Maybe, who am I to judge?

Min typ av humor som jag förmodligen är ensam om att gilla.

Jag gillade även slutuppgörelsen som tog en vändning som jag inte riktigt såg komma. Strange står här ansikte mot ansikte (ehe) med en till synes oövervinnlig motståndare. Han lyckas ändå (givetvis) besegra fienden genom en metod som förde mina tankar till Stephen Kings roman The Dark Tower IV: Wizard and Glass (en favorit!) där ett intelligent och självmedvetet tåg vid namn Blaine the Mono låter sig luras.

Det finns en del negativa saker med filmen men jag går inte in på dem just idag utan nöjer mig med att dela ut en trea till Doctor Strange.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Doctor Strange på Filmstaden Scandinavia i IMAX och 3D tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke. Visningen var helt ok tyckte jag – inga problem med bild eller ljud – men det förekom en del störningsmoment i form av repiga 3D-glasögon, baconchipstuggande och en ensamt evighetsskrattande tjej.

Här hittar ni Henkes revy och igår publicerade även Fiffi en märklig text.

Sen tidigare har jag en tema-sida där jag samlat mina betyg och länkar till recensioner av samtliga MCU-filmer så det är bara att kolla in där för att se vad jag tyckt om tidigare filmer.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Odjuret och hans lärling (2015)

20 oktober, 2016 2 kommentarer

odjuret-och-hans-larlingNär jag fick se programmet till årets Malmö Filmdagar visste jag direkt att det fanns en film jag skulle se. Det är nämligen inte speciellt ofta man får se anime på bio. Jag har gjort det några gånger och det gäller förstås främst mästaren Hayao Miyazakis filmer. Några gånger har även Stockholm Filmfestivals Twilight Zone-sektion visat anime-filmer. Men speciellt ofta är det alltså inte. Därför tog jag givetvis chansen när filmdagarna visade Odjuret och hans lärling.

Jag kollade inte upp nånting om filmen i förväg utan gick in helt blind, endast medveten om att det var en anime. I filmens inledning får vi träffa den föräldralöse pojken Ren, som efter att ha flytt från myndigheterna och sina blivande fosterföräldrar driver omkring på Tokyos gator.

Som följeslagare får han efter ett tag en näpen varelse som mest liknar en vit liten pälsboll – som tagen ur Min granne Totoro. Jag är säker på att de minsta barnen älskar den. Jag tyckte den var söt i alla fall.

Nån förklaring till varför detta gulliga sagoväsen finns i Tokyo ges inte direkt men så småningom visar det sig att det parallellt med vår verkliga värld existerar ett sagouniversum dolt för människor. Denna sagornas värld befolkas av märkliga varelser, odjur eller monster om man så vill. Vissa ser nästan ut som människor och de flesta beter sig egentligen som människor. Skillnaden är att alla är nån form av djur, och alla har ett djurhuvud.

Sagovärlden är en harmonisk värld där alla verkar samsas. Förändringar är dock på gång. Kungen bland djurmonstren (som ju inte alls känns som ett monster utan som en genommysig och klok vitpälsad liten jultomte) har beslutat sig för att avsäga sig sitt uppdrag, att avgå kan man säga. För dessa monster innebär det att de istället förvandlas till en gud. Efterträdaren ska utses genom en martial arts-duell. Japp, ni läste rätt. Det ska slåss om det. De två hetaste kandidaterna är den lugne och vise Iôzen och den vilde och hetlevrade Kumatetsu.

En dag när Kumatetsu i lönndom besöker Tokyo träffar han pojken Ren och det ena leder till det andra och vips! så har Ren transporterats till Jutengai, som odjurens värld kallas. Kumatetsu tar nu Ren som sin lärling och ska lära honom allt han kan (Djungelboken?) när det gäller kampsport. Grejen är nämligen att för att vara en värdig mästare och kung så måste man kunna visa att man kan ta lärlingar för att på så sätt föra sin kunskap vidare.

Fasiken, nu när jag skriver om Odjuret och hans lärling så upptäcker jag att det finns en hel del udda och charmiga detaljer här. När jag såg filmen så var det som den allra sista filmen under filmdagarna och min hjärna var något mosig och det kan hända att jag nickade till några gånger under filmen. Jag tror jag missade en del på grund av detta.

Jag gillar t ex att filmen har en ganska så mörk och sorglig inledning. Ren har det inte lätt alls, men jag tror att barn kan hantera svåra situationer, bättre än vuxna på många sätt.

En sak som är vanlig i anime är att det inte finns nån uttalad skurk och så är det även här. Man kan tycka att det gör att insatserna blir lägre men det är egentligen tvärtom. Det handlar om det mörka inom oss och det som hotar att förstöra den vackra fantasivärlden som här representeras av Jutengai. (Nu kom jag att tänka på Pixars underbara Inside Out och att den ju handlar om samma sak.)

Regissör till Odjuret och hans lärling är ingen mindre än Mamoru Hosoda som gjort de mysiga The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars. Hosoda ligger även bakom Wolf Children som handlar om en sorts människo-varg-familj. Hmm, jag anar ett tema här. Hosoda verkar gilla det här med att låta den mänskliga världen flyta samman med det mer fantasifulla. Det är inte en ren fantasivärld utan två världar som existerar parallellt. Ja, just detta koncept var nåt jag gillade med Odjuret och hans lärling. Ren återvänder nämligen med jämna mellanrum till Tokyo och där träffar han den blyga och mobbade skoltjejen Kaede. De inleder en mysig, kanske romantisk, men fullkomligt oskyldig relation där Kaede hjälper Ren med att komma ifatt med skolarbetet.

Direkt efter att ha sett filmen kände jag mig lite gnällig och klagade på att den kändes som att den var lite för mycket för barn. Jag tyckte odjuret Kumatetsu var over the top och tramsig, precis som en av hans sidekicks. Då gillade jag de sekvenser mellan Ren och Kaede som utspelade sig i den vanliga världen betydligt bättre.

Mot slutet förekom en väldig snygg sekvens som involverade en stor val. Den var väldigt snygg, precis som resten av filmen, men jag tyckte den pågick på tok för länge (vilket kanske även kan sägas om filmen som helhet).

Nu när jag tänker efter och går igenom handlingen i huvudet så kan jag inte låta bli att höja mitt betyg till en trea efter att först ha satt en stark tvåa. Eller inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallOdjuret och hans lärling har biopremiär nu på fredag. Är du en animefantast är det bara att bänka sig biofåtöljen. Det är inte ofta anime-rullar hittar hit till Sverige, speciellt inte icke-Studio Ghibli-filmer.

Jag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar och bland de andra filmspanarna var det bara Sofia som lockades av detta animeäventyr.

Arkiverad under Action, Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Det helt nya testamentet (2015)

11 mars, 2016 8 kommentarer

GudDet finns olika typer av quirk. Vi har amerikanskt quirk där mästaren, oavsatt om man gillar honom eller inte, är Wes Anderson. Vi har europeiskt quirk och där tycker jag t ex Jean-Pierre Jeunet är en bra representant. Egentligen kanske det är samma typ av quirk fast från olika länder.

Regissören av Det helt nya testamentet heter Jaco Van Dormael och han tillhör den europeiska quirk-skolan men med en del fantasy- och sf-element inslängda, och kanske lite Charlie Kaufman.

Van Dormaels förra film, Mr. Nobody, såg jag på filmfestivalen 2009 och den gillade jag även om det var en lite väl spretig historia där Jared Leto spelade en gammal man som i slutet av sitt liv gör mentala tidsresor tillbaka i tiden. Mr. Nobody var en filosofisk film som påminde mig en del om Darren Aronofskys The Fountain, och kanske även den härliga Cloud Atlas. Även Det helt nya testamentet är filosofisk men med en mer direkt religiös satirvinkel.

Premissen är att Gud är en white trash-idiot i vit nätbrynja (eller bara ett vitt linne men jag ser en nätbrynja framför mig nu) som bor i Bryssel med sin förtryckta fru, en son som är en statyett och en rebellisk dotter. Gud är alltså en sadist som mest leker med mänskligheten för att det roar honom. Frun städar mest (till att börja med). Den tioåriga dottern gör så småningom uppror och flyr till människornas värld via tvättmaskinen för att hitta nya lärjungar som ska skriva ett (helt) nytt testamente. Till slut gör även frun det förbjudna och loggar in på den dator som Gud använder för att kontrollera vad som händer med människorna och den värld de lever i.

Precis efter att jag hade sett filmen så tyckte jag den var helt ok. Den hade en del roliga idéer och jag hade aldrig tråkigt även om det fanns störningsmoment; bl a tyckte jag Gud var hur jobbig som helst. Jag såg ingen poäng med att göra honom till en idiot. Dottern var förstås charmig med sin uppriktighet som bara ett barn kan ha. 3/5.

Nu när jag ska skriva den här recensionen så känns det som att det jag gillade med filmen har bleknat jämfört med det som stack ut som jobbigt. En sak jag gillade var de där lärjungarnas enskilda historier. Jag fann dessa bitvis ganska rörande (även om det var lite svårt att känna sympati med en seriemördare). Men detta gillande bleknade jämfört med den jobbiga bilden av white trash-Gud i nätbrynja och pyjamasbyxor. 2,5/5.

Nu när jag skrivit ett tag så kommer jag ändå ihåg fler saker som jag uppskattade och även bilder jag ser på nätet från filmen ger mig positiva vibbar, så fort det är bilder på lärjungarna och dottern men inte Gud (som ändå fick ett passande slut). Jag gillade hur människorna och lärjungarna betedde sig i olika situationer som de ställs inför, vare sig det hade med Gud och religionssatir att göra eller inte. Det var när det blev mänskligt som det var bra alltså, quirky-bra. Tillbaka till 3/5.

I slutändan kanske filmens idé och premiss är bättre än filmen i sig men för mig fanns det ändå tillräckligt mycket att gilla för att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det helt nya testamentet har premiär idag fredag och, för all del, den kan nog funka en lunchvisning en söndag på Saga. Eller en eftermiddag på Grand.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Det verkar bara var Henke som skrivit om denna. Vill han skriva ett helt nytt manus till filmen eller duger det som det är?

Fripps filmrevyer

 

Apropå Brand New så kom jag osökt att tänka på The Brand New Heavies, ett brittiskt acid jazz-band som jag lyssnade på i början av 90-talet när jag gled omkring i röken på Popcorn på V-Dala nation i Uppsala. 1992 samarbetade de med ett gäng amerikanska rappare och gjorde den svängiga skivan Heavy Rhyme Experience, Vol. 1.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Force Awakens (2015)

23 december, 2015 16 kommentarer

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Return of the Jedi (1983)

17 december, 2015 8 kommentarer

Return of the JediDå tar jag och avslutar min genomgång av Star Wars-filmerna inför The Force Awakens genom att skriva om Jedins återkomst. Innan episod 3 hade premiär då för tio år sen så passade jag på att se om alla tidigare filmer, och nu har jag alltså gjort samma sak. Som vanligt kommer min gamla text först i kursiv stil och sedan mina uppdaterade tankar.

Eftersom biopremiären för episod tre närmar sig med ljusets hastighet så kändes det helt rätt att se alla tidigare filmer i Star Wars-sagan (mina recensioner av episod fyra och fem). Nå, då så. I Jedins återkomst ska då allt avgöras: Luke och Vader känner varandras närvaro allt mer och mer och kommer till slut att mötas i en avgörande sabelbatalj. Men först måste Luke rädda Han Solo ur händerna på den sumofete skurken Jabba the Hutt alltmedan Kejsaren bevakar byggandet av en ny Dödsstjärna. Muahahaha.

Som vanligt i Star Wars-filmerna så tycker jag det blandas och ges. Ibland (kanske t.o.m. ofta) är det bra och med rätt känsla. Jag tycker t ex att Mark Hamill har utvecklats som skådis här. Kanske beror det på att hans karaktär i filmerna har utvecklats. Här är han inte lika barnslig utan mer seriös och på väg att bli en jediriddare. Det finns ett litet mörkt drag över honom. Det känns att Vaders skugga faller över honom. Han kan liksom inte komma undan. Jag tycker Hamill lyckas gestalta detta bra. Som vanligt är scenerna med Vader bra. Han behöver liksom bara visa sig och James Earl Jones bara säga nåt så infinner sig rätt stämning.

Kejsaren är ju också bara för underbar, ”Everything is proceeding as I have foreseen”. Muahahaha. Under det slutliga mötet mellan Kejsaren, Vader och Luke är känslan på topp. Så, det finns mycket jag gillar. Tyvärr störs det som är helt rätt av andra saker som är helt fel. Handlingen avbryts ständigt och jämnt av fåniga inslag med hatobjekten, robotarnas humle och dumle, C-3PO och R2-D2. Sen har vi ju nallebjörnarna för barnen. Jag stör mig inte så mycket på just detta men bra är det inte. Jag tycker även att vissa actionscener är hafsigt gjorda och skogsjakten på svävarmotorcyklar är för lång. Ett sista klagomål är att klippningen och hur det hela berättas inte är riktigt bra. Korta klipp i de olika parallellhandlingarna ger ett snuttifierat intryck. Godkänt med plus i kanten ändå.

Den här gången gillar jag verkligen inledningen med Dödsstjärnan och Vaders skepp som anländer för att inspektera. Jag noterar roat hur rädda personalen och framförallt officerarna är för Vader. Det är management by fear utan tvekan.

När handlingen tar oss till Tatooine och Jabba upptäcker jag att Ron Perlmans rollfigur i Rosens namn spelar nån typ av fångvaktare.

När jag tittade på episod 1-3 konstaterade jag att det var väldigt barnvänligt. Exempelvis slogs våra jedijhältar i princip hela tiden mot robotar vilket ju innebar att blodet inte sprutade. I Jedins återkomst svingar Luke sitt lasersvärd en hel del, speciellt under inledningen på Tatooine. Fast grejen är att våldet inte har nån som helst effekt. Lukes svingar sitt svärd och så ramlar motståndaren ihop utan att till synes vara skadad. Så det är samma grej här. Det blir bara en lek av det hela.

En sak jag stört mig på, eller blivit trött på, i alla SW-filmer är greppet att låta en robot eller nån varelse som inte pratar engelska säga nåt och så svarar Luke eller Han på engelska. I Jedins återkomst används det ofta och det är lika tråkigt varje gång. Typexempel: R2-D2 gör lustiga ljud och Luke svarar ”jo, R2, vi ska till the Dagobah system!”. Hahaha, vad roligt. Inte.

Varför försvinner vissa jedis när de dör, typ Yoda och Obi-Wan, men andra, t ex Qui-Gon, blir kvar som en fysisk död kropp? Och varför hade jag fått för mig att Yoda skulle ”låtsasdö” minst två gånger?

Under attacken på Endor när Luke & Co ska slå ut Dödstjärnans skyddande sköld så har alla hjälm, inklusive Luke och Leia. Han Solo däremot är barhuvad. Var det så att Harrison Ford tyckte att han såg för töntig ut i den där fåniga hjälmen?

När nallebjörnarna lovsjunger C-3PO eftersom de tror att han är en gud så kände jag direkt igen melodin. Ja, det är ju från inledningen av The Breeders låt ”Cannonball”! ”Aaaooooooåå, aaaaooooåå”. Nallarna är långt ifrån lika irriterande som Jar Jar eller C-3PO även om det känns att de är gjorda för att sälja leksaker. Fast det blir ju parodiskt när dvärgnallarna förgör ett helt kompani med stoormtroopers enbart med pilbågar, stenar, träpåkar och några First Blood-fällor.

Slutet är en transportsträcka – förutom scenerna med Vader, Luke och Kejsaren. Jag bara älskar hur Kejsaren säger ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive”. Den bäst sagda repliken i alla sex filmer!

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”

Förresten, visst är Palpatines smink mycket bättre här än i Revenge of the Sith?

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Revenge of the Sith (2005)

13 december, 2015 6 kommentarer

Revenge Of The SithDags för den sista filmen med George Lucas vid rodret, Revenge of the Sith. Jag såg filmen på bio och jag minns att jag gillade den, vilket också min gamla text nedan i kursiv stil bekräftar. Mina uppdaterade tankar kommer sist och återigen konstaterar jag att jag har blivit hårdare mot dessa prequels.

Jaha, då har även jag sett sista delen i Lucas Star Wars-saga, Mörkrets hämnd, och jag får nog, som de flesta, säga att jag är nöjd med filmen. Det fanns förstås en del saker som var mindre bra men på vissa viktiga punkter har Lucas lyckats. Jag återkommer till det. Obs! det förekommer ganska stora spoilers nedan så om ni inte vill veta för mycket så behöver ni inte läsa. Fast egentligen så vet man ju det mesta redan innan. Anakin blir Darth Vader. Wow! Haha.

Eftersom jag för att komma i rätt stämning har sett de tidigare filmerna nyligen så var det faktiskt med en lite speciell känsla jag såg inledningstexten komma åkande. Direkt kastas vi in i ett ganska tråkigt rymdslag av den sort vi sett i de nya episoderna (1 och 2). Ganska välgjort men alltså ganska tråkigt. Efter detta rullar det hela bara på helt enkelt. Det blir en blandning av ljussabelviftande, strider mellan jediriddare och cgi-robotar, dialoger mellan Palpatine och Anakin, krystade scener mellan Anakin och Padmé, och slutligen den ofrånkomliga uppgörelsen mellan Obi-Wan och Anakin. Och konstigt nog så fungerar det mestadels. Visst, många av skådisarna känns väldigt stela. Det måste bero på bristande förmåga hos regissören Lucas. Inte minst scenerna mellan Natalie Portman och Hayden Christensen känns stela och det sprakar inte alls mellan de båda.

Det som funkar är Ian McDiarmid som Palpatine, till en början i alla fall. McDiarmid har ett speciellt äckligt sätt att prata. Scenerna mellan honom och Anakin är bra. Tyvärr tyckte jag McDiarmid spelar över rejält efter det att Palpatine har visat sitt rätta mörka jag. Det blev nästan fånigt. Kejsaren/Palpatine ska vara sådär lite lågmält lömsk och äcklig, inte skrika som ett monster. Skildringen av Anakins övergång till den mörka sidan är en av de viktiga sakerna som jag tycker funkar i filmen. Christensen lyckas faktiskt återge detta på ett bra sätt. Hans förtvivlade ilska känns rätt. Sen tyckte jag hela sista kvarten var kanon där allt knyts ihop, vi får se Vader skapas, vi får se vad som händer med tvillingarna Skywalker, osv. Riktigt bra känsla mestadels. Ok, Vaders (numera ökända) Nooooo-skrik var inte klockrent.

Jag tyckte Portmans rollfigur Padmé hade en lite märklig roll här. Trots att hon fortfarande väl var senator gjorde hon inte mycket väsen av sig, förutom att vara gravid. Kanske var det därför Portman gjorde en ganska blek insats. Angående det här med stela skådisinsatser så undrar jag om det inte beror på att skådisarna till största delen ska agera framför en greenscreen. Sen när det plötsligt finns en riktig skådis att agera mot i en ”riktig” scen så har de liksom glömt bort hur man gör. Och Lucas styrka ligger nog inte i personregi. Det blir fokus på specialeffekter och historien i stort istället. Lite synd. Nåja, det ingår väl tydligen i alla Star Wars-filmerna – det här med lite halvtaskigt skådespeleri. Betyget blir i alla fall en fyra till filmen som är en värdig avslutning (?) på sagan.

Jag konstaterar direkt att jag kommer att sänka betyget från 4/5 till ett lägre betyg. Frågan är bara vilket.

”Tyvärr tyckte jag McDiarmid spelar över rejält efter det att Palpatine har visat sitt rätta mörka jag. Det blev nästan fånigt. Kejsaren/Palpatine ska vara sådär lite lågmält lömsk och äcklig, inte skrika som ett monster.”

Nej, det blev inte bara nästan fånigt. Det blev fånigt. Så fort hans lasersvärd kommer fram så blev det buskis.

Hayden Christensen sköter sig bättre här än i Attack of the Clones. Där håller jag med mig själv. Han har blivit aningen bättre som skådis. Filmens avslutningen tycker jag är bra. Det var lite som Joel sa under gårdagens filmspanarträff: det är svårt att misslyckas när man har så bra grundmaterial som Anakins förvandling till Vader.

Nåt som var betydligt sämre med Revenge of the Sith jämfört med Attack of the Clones var Padmés roll. Hon gör i princip ingenting förutom att vara gravid och dö av hjärtesorg i slutet.

Under filmen insåg jag varför man under dessa prequels i princip hela tiden slåss mot robotar. Det var för att klara åldersgränsen. Det sprutar inget blod från robotar som delas mitt itu, möjligen lite smörjolja. Det blir bara skrot kvar, inga lik. För oss tittare blir det ganska trist.

Och vad i helvete var den där general Grievous för nåt. En robot med hjärtan, riktiga fysiska dunkande hjärtan?! Oh well, man kan säkert läsa om honom på nån wiki-sida. Grievous kan för övrigt ha varit en av de sämsta skurkarna nånsin. Fyra (!) lasersvärd som som han snurrar som nån sorts helikopter. Patetiskt.

Jedis, är det verkligen så vettigt? I prequelsen verkar det ju vara rena munkorden. Man ska inte hata, inte älska, inte känna några känslor för nån, inte knyta an till nån. Anakin uppmanas av Yoda & Co att i princip glömma Padmé. Han ska släppa taget om det han är rädd för att förlora. Det verkar inte så nyttigt, eller? I originalfilmerna fick jag inte intrycket av samma strikta förhållningssätt.

Ja, jag sänker betyget men bara ner till en trea. Jag tycker faktiskt slutet är så pass bra så att det räcker till det.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Nooo

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →