The Wackness

16 april, 2013 8 kommentarer

WackTitel: The Wackness
Regi: Jonathan Levine
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Igår skrev jag om Warm Bodies av Jonathan Levine och regissörens namn klingade bekant. Det visade sig att han även låg bakom bl a 50/50 (som jag inte har sett) och The Wackness (som jag har sett och gillat). Följaktligen kommer här min recension av The Wackness som jag skrev i augusti 2009.

The Wackness är en film om sån där sommar där allt händer. Då man både hinner ha tråkigt och uppleva en massa. New York-bon, outsidern, hiphopnörden och marijuanaförsäljaren Luke har något av en drömsommar. Bl a spenderar han en helg vid stranden med en dotter, Stephanie (Olivia Thirlby), till en av sina ganjakunder. En helg som nästan är för bra för att vara sann kändes det som. Den där kunden spelas förresten av Ben Kingsley som inte direkt var lik Gandhi här (min kommentar: påminner mig om jag måste se Sexy Beast). Luke spelas klockrent av Josh Peck som var med som mobbat fetto i sevärda flodrullen Mean Creek (2004). Det är ganska otroligt vad han har gått ner i vikt även om man kan ana lite lönnfett så här fyra år senare.

Av den musik som spelas i filmen så har jag åtminstone hälften på cd (min kommentar: det var platta runda plastskivor som man använde förr i tiden)! Grym rap från hiphopens guldera. Jag önskar bara att de hade spelat nån låt med Public Enemy. Fast deras musik passar kanske inte riktigt in i filmens lite tillbakalutade stämning (och PE var som bäst några år innan ’94 då filmen utspelas). Tyvärr var volymen på musiken mixad alldeles för lågt. Det var för lågt även när det inte var nån dialog samtidigt utan bara en sekvens med musik. Samtidigt blev det nästan överdoserat med bra hiphop. Varje scen inleddes med en låt och det blev nästan för mycket (min kommentar: samma sjukdom som Warm Bodies led av, skillnaden här är att musiken är bra). Bästa scenen, där Peck får visa att han är en riktigt bra skådis, tror jag var när han vid ett tillfälle skäller ut Steph i en telefonsvarare. Jag är tvungen att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Farväl Falkenberg

6 april, 2013 4 kommentarer

FalkenbergTitel: Farväl Falkenberg
Regi: Jesper Ganslandt
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Farväl Falkenberg är en av de filmerna som fick mig intresserad av svensk film. Den stack ut, den stack in, den stack till, tyckte jag när jag såg den i september 2006.

Oj då. En film som växte, både under filmen och efteråt, känner jag nu efter att jag precis sett den på en förhandsvisning ordnad av Stockholm Filmfestival. Filmen startar lite trevande med episodiska skildringar av några barndomskompisars sista sommar i Falkenberg innan vuxenlivet ska ta vid. Då kände jag väl att den var rolig, lite skönt nostalgisk, men ändå inget speciellt. Men efter ungefär halva filmen så drog det in en ödesmättad stämning i biosalongen, nåt som den passande melankoliska musiken starkt bidrog till. De sista 20-25 minuterna är gripande, sorgliga, med några stänk av humor, och bitvis väldigt vackra.

Om jag ska nämna några filmreferenser så kom jag att tänka lite på det bildspråk och de känslor som man ibland hittar i några av Wong Kar-wais filmer. Steven Soderberghs Bubble kan jag också nämna. Fast Farväl Falkenberg är bättre än både Bubble och de (flesta) WKW-filmer jag har sett. Filmen försatte mig i en melankolisk, lite tung men ändå inte jobbig känsla, som satt kvar efter visningen under min cykeltur hem genom ett skymningsvackert Stockholm. Det finns givetvis brister i den här debutfilmen av Jesper Ganslandt, och den passar kanske inte en del, men jag rekommenderar den ändå varmt.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Cloud Atlas

29 mars, 2013 12 kommentarer

Cloud AtlasTitel: Cloud Atlas
Regi: Tom Tykwer, Lana & Andy Wachowski
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag och min f.d. kollega Anders upptäckte när vi började jobba tillsammans för ganska många år sen att vi delade intresset för film och oftast uppskattade vi ungefär samma typ av film. Bl a upptäckte vi att vi båda gillade David Lynch och det är ju ett tecken om något på att man har bra smak, haha. Vi införde därför en tradition med torsdagsbio, en tradition som vi fortfarande håller vid liv. Ibland kan det bli en film i månaden, ibland går det ett halvår, men när vi väl kollar in en film är det alltid trevligt. Första filmen vi såg var Der Untergang och den senaste var Searching for Sugar Man. Oftast är det jag som kommer med förslag på film eftersom jag är mest insatt i the latest goings-on the worlds of film. Roligast var när nog när vi såg True Grit och Anders efter filmen sa att ”Det var väldigt mycket bröderna Coen över den här filmen och jag gillar ju Coen-bröderna och därför även den här flmen. Jag undrar om regissören inspirerats av the Coens?”.

För ett tag sen postade jag min gamla recension av just Der Untergang och där skrev jag att nästa torsdagsfilm kanske skulle bli Cloud Atlas. Nån månad senare kom jag till jobbet och tänkte skicka ett mail till Anders om att vi borde se Cloud Atlas den kommande torsdagen. Vad finns då i min inbox? Jo, givetvis ett mail från Anders där han föreslår att vi ska se Cloud Atlas. Ja, det är nåt Cloud Atlas-igt över det hela, är det inte?

Jag hade hört en hel del om Cloud Atlas men jag kände egentligen inte till några detaljer i handlingen och det är oftast bra. Jag visste att syskonen Wachowski och Tom Tykwer skulle samarbeta och det kunde ju knappast bli sämre. The Wachowskis har gjort en av mina favoritfilmer nånsin med The Matrix och Tom Tykwer är en filmskapare som gör magiska filmer om ödet, kärleken och slumpen. På senare tid hade väl de båda (eller tre) kanske inte direkt visat var skåpet ska stå: Parfymen, The International, Speed Racer?

Men vad är det vi ser är min första tanke? Det är ju sex filmer samtidigt! Kan det här verkligen funka?! Ja, det gör det. Visst, det tar ett tag innan man får grepp om alla historierna men när klippningen är så bra som den är (ja, Oscarsjuryn!) så smälter allt ihop till en helhet, till en enhet.

De sex historierna rullar runt och hakar i varandra. Vi får se tio sekunder från en del, fem minuter från en, två minuter från en annan och så håller det på. Det är sex olika filmer sammanvävda till en enda rörig men ändå sammanhängande soppa. Helt otroligt egentligen. Jag har inte sett en liknande film. Jag kommer att tänka på Mr. Nobody men det här var bra mycket bättre. En rolig detalj är ju sminkningen och maskerna och att försöka identifiera alla skådisarna i alla deras olika roller. Typ ”men vänta nu, var inte det där Halle Berry?!” eller ”Haha, fan vad rolig Tom Hanks ser ut där!”.

Av de sex historierna så gillade jag alla men om jag ska rangordna dem så faller det ut så här (i omvänd ordning):

6. Regissör: The Wachowskis. Genre: Kostymdrama/Äventyr. Story: På ett fartyg i Stilla Havet år 1849. Helt ok men inte min favorit. Jag hade kanske lite svårt att dras in i den här historien. Kul att Tom Hanks var osympatisk för en gångs skull.

5. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Drama. Story: England 1936. Ung musikbegåvad bög jobbar åt hyllad kompositör. Har en direkt koppling till historien som utspelas på 70-talet vilket lyfter den en aning.

4. Regissör: The Wachowskis. Genre: Science Fiction/Action. Story: Nya Seoul år 2144. Det här var actionfilmen av de sex och den var helt ok den med. Temat med kloner har vi sett förut och den kändes lite ytlig om än obehaglig. Annorlunda att se västerländska skådisar som asiater.

3. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Thriller. Story: Kalifornien 1973. En konspirationsthriller som lämpligt nog utspelas på 70-talet, konspirationsthrillerns guldålder.

2. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Komedi. Story: Nutid i England. Haha, mitt i allt har vi en galen komedi om en grupp gamlingar som flyr från ett ålderdomshem. Hugo Weaving gör en härlig kvinnoroll som en sadistisk sköterska.

1. Regissör: The Wachowskis. Genre: Science Fiction/Äventyr. Story: Utspelas i en avlägsen framtid efter en katastrof (år 2321 enligt boken som filmen bygger på). Här träffar vi min favoritkaraktär Old Georgie, en djävulsliknande figur spelad av Hugo Weaving. Tom Hanks plågas av syner av Old Georgie men möter frälsningen i Halle Berry.

Helheten är större än summan av delarna och därför blir betyget högt.

4/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Faro

28 mars, 2013 Lämna en kommentar

FaroTitel: Faro
Regi: Fredrik Edfeldt
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Manusförfattaren Karin Arrhenius och regissören Fredrik Edfeldt samarbetade för några år sen och gjorde då en film som jag gillade väldigt mycket. Den gången handlade det om en flicka och filmen hette Flickan. Den här gången handlar det också om en flicka men också om en pappa. Filmen heter Faro (efter en hamnstad i Portugal och inte Fårö som min ”smarta” mobil tyckte) och jag såg verkligen fram emot den.

Vi hade halvdag på jobbet idag och då passade det pefekt att tajma in en matinévisning på favoritbiografen Sture i Stockholm. Till min förvåning fann jag mig helt ensam i salongen. Det är för övrigt tredje gången det händer på ganska kort tid. De två andra filmerna var Take Shelter och Call Girl.

Faro har många likheter med Flickan. I Flickan skildrades allt ur flickans perspektiv. Även här är vuxna en sorts bifigurer och världen som filmen utspelas i känns nästan som en egen värld där de vuxna försöker tränga sig in.

En pappa och hans dotter, Hella, flyr ut i skogen efter att pappan begått ett mord som han påstår var i självförsvar. Polis och socialtjänst försöker hitta dem. Lite som First Blood nu när jag tänker efter. Ute i skogen lever pappan och dottern som i sin egen värld. Det är dock en bubbla som de båda vet kommer att spricka.

Ibland är det svårt att skriva om en film för att den kanske inte gör nåt speciellt intryck. Det här var en sån film och därmed en besvikelse. Det finns delar som är briljanta, bl a när pappan och Hella dyker under vattnet i en skogssjö och hittar en undervattensskog. Eller när Hella i ensligt hus träffar på en hippiepsykopatkvinna otäckt bra spelad av Gunnel Fred. Men däremellan och ganska långt in i filmen så har jag svårt att bli indragen. Eftersom man inte bjuder på en normalt berättad historia med en början, en mitten och ett slut så krävs det att stämningen gör jobbet. Och det gör den inte fullt ut.

Precis som Flickan så är det en ganska mörk film. I Flickan så fanns det ändå ganska mycket hopp i slutet av filmen men här känns det som man inte riktigt vetat hur man ska knyta ihop det hela. Jag hade varit mer nöjd om filmen slutat vid ett visst tillfälle kanske 10-15 minuter innan det egentliga slutet.

Nej, tyvärr får man inte till den där stämningen som jag ville ha. Det finns egentligen bara ett känslofyllt ögonblick, då det kom en liten liten klump i halsen, då känslorna kändes starka och äkta. I övrigt är det lite för blekt. Fotot är helt ok med en hel del fina naturbilder men det är ju inte Hoyte Van Hoytema-klass. Ett annat problem var att Jakob Cedergren i rollen som pappan inte fick mig att känna nånting. Som jag såg att en annan recensent skrev: det är för små känslopenslar för en gångs skull.

Jag gillar ändå idén och att det inte är en film som andra. Det blir en svag trea.

3-/5

PS. Det här kom också att blir skådespelaren Göran Stangertz sista film. Han gick bort i oktober 2012.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Små ulykker

22 mars, 2013 Lämna en kommentar

Små ulykkerTitel: Små ulykker
Regi: Annette K Olesen
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension av en dansk film med den något töntiga svenska titeln Små danska olyckor. Ungefär som när man lägger till markören ”fransk” i filmer från Frankrike, som t ex Franska nerver eller En fransk familjs sexkrönika, för att locka kulturtanten inom oss. Jag skrev recensionen på den tiden jag tyckte dansk film var det bästa som fanns.

Det är lustigt hur dansk film, i mina ögon, är så pass mycket bättre än svensk film just nu. Det här är en ganska enkel film gjord av danska regissören Annette K. Olesen. Med enkel menar jag att det inte handlar om en film med en jättebudget, med ett skruvat Charlie Kaufman-manus eller nåt sånt. Det är en film om vanliga människor och det blir faktiskt mer spännande och levande än man kan tro (eller just därför).

När mamman i en familj dör så samlas de tre barnen och pappans bror för begravningen och allt annat som medföljer. De tre barnen är inte helbundis utan lever tre ganska olika liv där alla har sin beskärda del av problem. Men är man släkt så är man. Mest rörande är nog delen om yngsta dottern Marianne vars liv mest består av orientering (dvs springa i skogen med karta och kompass) samt middagar med pappan. Nu har hon dock satt in en kontaktannons och dessutom börjat ett nytt jobb.

Sonen Tom lever ett hektiskt liv som egenföretagare som inte har tid med varken sina barn eller sin fru. Äldsta dottern, Eva, är en glidare som inte vill bli vuxen. Hon skriver haikudikter eller målar, fast utan talang. Filmen blandar drama och humor på ett skönt sätt. Jag vet inte om det beror på det danska kynnet att det är så, men resultatet blir ofta bra på film. Det är drama, men med stänk av svart lite absurd humor. Sen är Jesper ”Bänken” Christensen med också. Han spelar pappans bror som blivit sjukpensionär och spenderar dagarna rökandes och liggandes i tv-soffan.

Mmm, trots att det är filmat med enkla medel och ingen larger than life-historia så dras man in i filmen och framför allt är det dess karaktärer som är intressanta och roliga. Den lever på sina duktiga skådisar och samspelet mellan dessa. Sen kan man säga att det även är en helt ok må-bra-film med sitt sköna men ändå lite abrupta slut. Ja, gillar alltså filmen och den får nästan en svag fyra, men vissa delar var inte lika bra som andra. Jag tyckte inte storasystern var så intressant t ex, även om Jannie Faurschou gestaltade den enerverande och obekväma Eva på ett riktigt bra sätt. Delen med Christensen var kanske också lite svagare.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gummo

6 mars, 2013 4 kommentarer

GummoTitel: Gummo
Regi: Harmony Korine
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! (Varför ser jag Loa Falkman framför mig?) Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett. Winter’s Bone? Frozen River? Haha, släng er i väggen, ni är inte ens i närheten. Några filmer som möjligen kan mäta sig är Larry Clarks Kids och Bully och så Killer Joe förstås. Vem har skrivit manus till Kids? Harmony Korine förstås. Fast Gummo är värre/bättre än dessa filmer på så många sätt. Jag tror det kan vara att det samtidigt är en vacker film. Musiken sticker ut också.

Filmen har ingen direkt handling. Det handlar väl kanske om två bröder som dödar katter för att få pengar, för att köpa milkshakes eller horor. Vi får se scener som bara är för mycket. En mamma badar sitt barn i kolsvart skitigt vatten och bjuder på spaghetti och köttfärssås. Ungen sitter i badet och äter sin spaghetti samtidigt som två barn ringer på. De säljer choklad för att få pengar och påstår att det är för välgörande ändamål. Barnen får pengar, ungen i badet får choklad till efterrätt. Jag vet inte varför men hela den här sekvensen fascinerade mig. Just att ungen sitter i badet och äter. Dessutom har den här ungen ett så udda utseende att man inte kan låta bli att bli fascinerad (se bilden ovan).

Gummo är så långt ifrån politiskt korrekt man kan komma. Här finns fördomar mot bögar, svarta, dvärgar, det mesta. Det är samtidigt märkligt fint filmat och jag gillar bilderna jag ser. Jag kommer att tänka lite på Ruben Östlund. Undrar om inte Ruben tittat lite på den här filmen. Det förekommer några ganska störande scener där det nästan blir för mycket.

Jag tittade om på några scener nu och det är fanimej en helt galen film (faktum är att jag såg om stora delar av filmen). Vissa skulle nog kalla den mest provocerande men jag är bara fascinerad. Det känns som en dokumentär, som att Korine bara placerat kameran där i den där småstaden i Ohio.

Det här var en film som jag hade velat se väldigt länge. Gick den att hitta på några av våra streamingtjänster? Nope, jag fick ta till andra medel eftersom jag slutat köpa plastbitar.

4-/5

PS. Även Filmitch har nyligen sett och fascinerats av Gummo. Läs mer här.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

God and Monsters

23 februari, 2013 4 kommentarer

Gods and MonstersEfter att jag såg Gods and Monsterns för några år sen så såg jag tre filmer av James Whale, hans två första om Frankenstein och så The Invisible Man. Håll utkik efter recensioner av dessa framöver. Först biografifilmen om regissören själv, vilket är lite passande då vi ju precis avhandlat Hitchcock.

Ian McKellan är James Whale, regissör av bl a Frankenstein samt bög och arrangör av poolpartyn med bara pojkar (och då menar jag både bara och bara). Efter att Whale på gamla dar fått en liten hjärnblödning ser han syner, minns känslosamt tillbaka på sin barndom och händelser i första världskriget. Hans trofasta hushållerska Hanna anställer en ny trädgårdsmästare, Clayton (en kvinnotjusande slarver och ex-Marine spelad av Brendan Fraser), och Whale vill måla av honom… ansiktet alltså. Trots sina olikheter växer en vänskap fram mellan de två, mestadels genom att Whale berättar historier och Clayton lyssnar. Men det hela kommer naturligtvis ställas på sin spets när Whale blir mer och mer desperat när hans hjärna spelar honom spratt.

Ok, McKellan är givetvis i högform i den här filmen. Det var riktigt kul att se honom briljera i rollen och formligen spela brallorna av sina medspelare (både som skådis och i själva rollfiguren, haha). Filmen har alltså en hel del humor, i form av underbar dialog och leverans av densamma av McKellan. Det var verkligen en skådespelarnas film om man säger så. Det är skickligt skådespel som helt gör filmen sevärd. Brendan Fraser är ganska oväntat, för mig, med som den något tröge trädgårdsmästarslackern. Jag måste säga att han sköter sin roll ok även om han kanske inte behöver göra så mycket i scenerna med McKellan, det är liksom bara att vara med och se lite dum ut (och det klarar han bra, hehe). Nä, skämt åsido, han är bra. Det var även en fröjd att se Lynn Redgrave som hushållerskan med rätt att bryta på tyska. En härlig tant.

Förutom skön dialog och roliga scener med McKellan så finns det även ett allvar i botten. Frågor om att sticka ut (homosexualitet (inte minst i Hollywood) är fortfarande aktuellt), om att åldras, om att kanske inte få leva fullt ut som man är pga av inskränkta föräldrar, tas upp. Filmen innehåller även den vanliga Hollywood-kritiken om att det är filmbolagen som bestämmer och att regissören främst är ett verktyg för bolagen att tjäna pengar. Whale var inget undantag. Vi får även se klipp ur hans kända filmer Frankenstein och Bride of Frankenstein och höra Whale snacka lite om dem. Jag blev lite sugen på att se (om) dem. Det är en klart sevärd film där det hela står och faller med skådisarnas insats, och jag tycker det lyckas, och det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Metafilm, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Stake Land

19 februari, 2013 14 kommentarer

Stake LandTitel: Stake Land
Regi: Jim Mickle
År: 2010
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen (det var nog i somras) så fick jag tips om två postapokalyptiska filmer av Filmitch. En var Carriers. Den andra som jag nu alltså har sett, eller snarare skrivit om, var Stake Land. Det var nämligen ett bra tag sen jag såg den men det blev inte av att posta ett inlägg om den förrän nu. När jag läste igenom handlingsbeskrivningen av filmen på dess Wikipedia-sida så mindes jag ganska mycket av filmen och en hel del scener spelades upp i mitt inre.

För nåt år sen började jag se The Walking Dead och blev fullkomligt fascinerad av serien. Det gjorde inte så mycket att både tempo och handling i säsong två i princip försvann. Jag gillade ändå serien. Stake Land känns som en del av samma trend. I ett USA efter en vampyrepedemi träffar vi unge föräldrarlöse Martin (Connor Paolo) som tas om hand av vampyrjägaren Linco… eh Mister kallas han här (Nick Damici). De två färdas norrut för att hitta New Eden, om det nu finns. Man träffar på folk på vägen, både trevliga folks och otrevliga folks. En grupp otrevlingar är förstås en religiös sekt som ser vampyrepedemin som Guds straff (nähä?).

Som sagt, när jag läste igenom beskrivningen av handlingen så kände jag att vissa scener och sekvenser faktiskt sitter kvar trots att det var ett halvår sen jag såg filmen. Smart som jag är så skrev jag ner lite stödord efter att jag såg den då för ett halvår sen och det som nu följer är en renskrivning av dessa. 😉

Filmen verkar inte riktigt veta vad den vill. Miljöerna är snygga, det är ett white trashigt postapokalyptiskt vampyr-USA. Vi har ett melankoliskt upprepande och klinkande piano som ska få till stämning. Fast det är som den stämningen inte leder nån vart då det bara är en ytlig stämning.

I The Walking Dead (som jag inte har börjat titta på tredje säsongen av än) så är det zombier. Här är det vampyrer men i princip är det samma sak: hjärndöda varelser som vill äta upp dig eller på ett eller annat sätt ta kål på dig. Först blev jag lite förvirrad eftersom man tidigt i filmen dödade en sån där varelse, som jag trodde var en zombie, genom att köra en påle genom hjärtat, inte hjärnan som det ju brukar vara. Men det var alltså en vampyr, även om jag skulle kalla det vampyrzombie.

Egentligen är det aldrig riktigt spännande. Ett tydligt budskap är att USA är dåligt och förfaller medan Kanada är Eden. Att religion är nåt som går över styr är också nåt som filmen gör tydligt.

Men jag tycker man har fått till en trevlig indiepostapokalypskänsla här och filmen får godkänt även om det är knappt.

3-/5

PS. Kelly McGillis från Top Gun (!) är med i filmen och spelar… nunna.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Django Unchained

16 februari, 2013 6 kommentarer

Samuel L. JacksonTitel: Django Unchained
Regi: Quentin Tarantino
År: 2012
IMDb | Filmtipset

När jag pluggade i Uppsala så gick jag då och då på bio med mina kursare. Vi såg en hel del bra film, bl a Singles, Short Cuts, Natural Born Killers. Och så Pulp Fiction. Jag ska berätta en liten anekdot från visningen av Pulp Fiction. En av mina kursare, Fredrik, var lite känslig, lite blödig när det gällde blod och… sprutor. Fredrik satt i sätet bredvid mig. Ni som sett Pulp Fiction vet alla att det förekommer en scen när John Travoltas rollfigur tvingas köra in en adrenalinspruta rätt in i hjärtat på Uma Thurman. Platsen där sprutan ska tryckas in är markerad med en röd tuschpenna. Denna scen blev för mycket för stackars Fredrik som sjönk ihop i sin biofåtölj, helt avsvimmad. Nån minut senare vaknade han till och kunde fortsätta ”njuta” vidare av filmen.

Jag är väldigt förtjust i Pulp Fiction. Det var väl kanske ett tag sen jag såg den men varje gång den visas på nån tv-kanal och jag råkar komma in i den så brukar jag kolla en stund. Det finns helt underbara sekvenser i den. En sak det finns gott om i Pulp Fiction och Tarantinos senare filmer är dialog. Det pratas en massa. Det här var inget jag tänkte på speciellt mycket på när jag såg just Pulp Fiction första gången men så här nästan 20 år senare så är det ju tydligt.

En annan detalj som jag hörde nån nämna på en podcast om Tarantinos filmer är att det ofta förekommer en scen, kanske främst mot slutet av filmen, där handlingen liksom stannar upp. En scen där det, återigen, pratas väldigt mycket och tempot går ner. I Pulp Fiction är det The Bonnie Situation som är den scenen. Nu när jag tänker efter så minns jag att jag nog tyckte filmen blev lite sämre just då. Fast samtidigt kan dessa scener vara bra också på ett sätt. Ofta byggs spänningen upp långsamt fram tills att rollfigurerna hamnat i en hypernervig situation, och efter att ha tittat på klippet jag länkar till så är kan jag konstatera att det är en bra scen (även om det känns som en lite konstig avslutning på själva filmen).

Min historia med Tarantino är mestadels en glad sådan. Jag tokgillade de flesta filmerna fram till Kill Bill-filmerna. När första Kill Bill-filmen skulle komma hängde jag på låset när biljetterna skulle släppas till Stockholm Filmfestivals visning. Hajpen var enorm. Jag blev inte besviken på filmen och gav den en fyra. När tvåan kom såg jag den på bio och det var kanske här nånstans den där intensiva kärleken till Tarantinos filmer svalnade. Kill Bill: Vol. 2 var helt ok, inte mer. Jag tyckte det pratades för mycket. Dialogen kändes konstlad. Death Proof gjorde inte mycket för att återuppväcka kärleken, snarare tvärtom. Inglourious Basterds var bättre men Tarantino-suget var ett minne blott.

Med ovan nämnt så är det lite kul och motsägelsefullt att jag avbröt en trevlig middag en fredagkväll för att smita iväg för att se Tarantinos nya film Django Unchained. En orsak var att jag skulle träffa mina vänner i Filmspanarna dagen efter och i princip alla hade sett Django och jag ville ju inte sitta där och inte fatta nåt, alternativt hålla för öronen, när diskussionerna började.

Haha, nu har det här inlägget blivit en sorts genomgång av min historia med Quentin så det blir inte så mycket plats kvar för att skriva om Django. Men det kanske är passande då filmen inte gav mig så rackarns mycket. Det är en underhållande film, inget snack om den saken, även om jag har lite svårt att se varför den ska behöva vara så himla lång. Det känns liksom inte som den typ av film som behöver vara så lång. Det finns mycket att gilla och en del som inte är lika bra (som t ex Tarantinos egen insats som australiensare).

Efter filmen tweetade jag om att i Tarantinos senare filmer så känns hans skådisar som ”dialog(ue) delivery devices” och inte som riktiga personer. Lite så känner jag här också. Ja, Christoph Waltz är underbar som prisjägaren Schultz. Ja, Leo DiCaprio är härligt elak som plantageägaren Calvin Candie. Ja, Sam Jacksom är Onkel Tom-skruvat bra som Candies högra hand Stephen. Men nånstans på vägen så slutar jag liksom bry mig… eller jag gjorde det nog inte från början heller när jag tänker efter. Den skådis som jag gillar mest kan faktiskt vara Jamie Foxx i titelrollen. Han är den som genomgår den största förändringen i filmen. I början är han en förtryckt slav som knappt säger nåt. I slutet är han en badass hjälte som räddar sin dam och är befriad.

3/5

PS. Don Johnson! Det tog några minuter innan jag kände igen honom.

Don Johnson

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock

13 februari, 2013 38 kommentarer

HitchcockTitel: Hitchcockfilmspanarna_kvadrat
Regi: Sacha Gervasi
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Den här månadens Filmspanarhäng inleddes med nåt otäckt. Innan vi skulle se biografifilmen Hitchcock om The Master of Suspense så fikade vi. Jag beställde en capuccino och en vaniljsemla. Jag fick inte en vaniljsemla. Jag fick en wienersemla och det var en grotesk sak. Ett frasigt sött och platt wienerbröd utan gott gult klegg med tre liter grädde till. Givetvis knöt jag näven i fickan och tuggade i mig styggelsen.

Efter denna skräckupplevelse blev det trevligare… ja, fast först stannade vi alltså till på en biograf och såg månadens film som visade sig vara en ganska otäck upplevelse det med, fast på fel sätt.

När man gör biografifilmer kan man göra på lite olika sätt. Ett sätt är att berätta hela historien, i princip från början till slut, som i t ex Walk the Line där större delen av Johnny Cashs liv skildras. Eller så kan man välja ett speciellt litet avsnitt som man fokuserar på som t ex i Lincoln. I Hitchcock har man valt det senare sättet och det hela kretsar kring tiden för inspelningen av Psycho från 1960.

Alfred har precis gjort succé med North by Northwest. Filmbolaget vill ha en film till i samma stil. Det vill inte Alfred. Han vill göra nåt nytt, nåt fräscht. Han vill känna den där kreativa glädjen som han tydligen inte känner längre. Faktum är att Alfred inte mår bra alls. Han hetsäter, dricker för mycket sprit, är överviktig. Samtidigt börjar äktenskapet med fru Alma (Helen Mirren) knaka i fogarna. Så läser Alfred Robert Blochs Psycho, en historia som inspirerats av den verklige seriemördare Ed Gein. Alfred bestämmer sig för att filma den upprörande historien utan att ha filmbolagets stöd när det gäller pengarna. Makarna Hitchcock tvingas belåna sin lyxvilla för att finansiera filmen som alla tror ska bli ett fiasko.

Filmen består av två parallella historier kan man säga. Dels handlar det om hur arbetet med Psycho gick till och dels handlar det om svårigheterna herr och fru Hitchcock har i sitt förhållande. När det gäller den senare historien så finns det två scener som var bra på riktigt. Den första utspelas vid Hitchcockarnas swimminpool när Alfred berättar för Alma varför han vill göra Psycho. För en gångs skull kunde jag här se en sorts människa bakom fatsuit, lösnäsa och manér. Den andra, vilket var den bästa scenen i hela filmen, var när Helen Mirren skäller ut Alfred efter noter och samtidigt spelar den vita skjortan och den svarta slipsen av Hopkins.

Den del av filmen som handlar om inspelningen av Psycho var intressant och jag hade gärna sett mer av den. Nu tyckte jag inte riktigt man fick till balansen mellan Psycho-delen och äktenskapsdelen. I en sidohistoria har Alma har en sorts flört med en manusförfattare, spelad av den som vanligt slemmige Danny Huston, men det leder inte nån vart utan rinner ut i sanden.

Det stora problemet för mig var att Hopkins inte funkade, inte på något sätt. Även fast han egentligen ser helt annorlunda ut så kan jag inte låta bli att tänka på Hannibal Lecter. Jag sitter och väntar på att han ska väsa ”…and a nice chianti, slurp slurp”. Apropå slurp så blir det upprepande och övertydligt när man ständigt och jämnt låter oss se, och framförallt höra, Hopkins slurpa rödvin och äta vaniljkräm (eller vad det nu var) direkt ur förpackningen på natten vid kylen. Sen försöker Hopkins köra med nån sorts putande mun som jag antar var ett av Hitchcocks manér. Resultatet blir en fet pratande anka.

Jag tyckte även det blev övertydligt och fånigt när Hitchcock ska visa hur den berömda duschscenen ska gå till. Han tycker inte den blir tillräckligt intensiv och tar själv hand om kniven och hugger mot Janet Leigh (Scarlett Johansson) samtidigt som han ser inre bilder av allt han hatar (chefen för filmcensuren bl a). Fast, som sagt, det var intressant att ta del av hur man arbetade med filmen och hur Alfred inte på något sätt hade full kontroll över det, om filmen nu skildrar det hela som det faktiskt gick till (sånt är ju svårt att veta).

Jag vet inte, hela filmen hade en lättviktigt känsla av tv-film vilket kanske kan förklaras av greppet att låta Alfred själv prata in i kameran som han gjorde i Alfred Hitchcock presenterar-tv-serien. Sen är filmen plötsligt slut (förvånansvärt snabbt i dessa 3-timmarsfilmtider) och allt är bra mellan herr och fru Hitchcock. Jaha?!

Både Jessica Biel, som den andra kvinnliga Psycho-stjärnan Vera Miles, och Scarlett Johansson gör ganska bleka insatser men de har å andra sidan inte några speciellt intressanta roller.

Nej, jag fick aldrig nån riktig känsla varken för Hitchcock eller för vad filmen ville säga om Hitchcock.

En annan, och mycket bättre biografifilm, som jag kom att tänka på är Capote. Det finns en parallell här med Hitchcock som blir besatt av den verklige historien om Ed Gain och ser syner av honom med jämna mellanrum. I Capote är det ju Truman Capote som blir besatt av mordet på familjen Clutter 1959. Se den istället är mitt tips!

Det finns ytterligare en koppling till Capote faktiskt. Samma år som Capote där ju Philip Seymour Hoffman spelar Capote så kom även Infamous där Toby Jones spelar samma roll. Det lustiga är att även Hitchcock med Hopkins ackompanjeras av en systerfilm, tv-filmen The Girl, som handlar om inspelning av The Birds. Vem spelar Hitchcock här? Jo, stackars Toby Jones förstås.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Tyckte nu min filmspanarvänner att Hitchcock var en otäck upplevelse eller hade de en trevlig filmstund? Klicka på länkarna nedan så får du veta.

Plox
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Mode + Film
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →