Små ulykker

22 mars, 2013 Lämna en kommentar

Små ulykkerTitel: Små ulykker
Regi: Annette K Olesen
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension av en dansk film med den något töntiga svenska titeln Små danska olyckor. Ungefär som när man lägger till markören ”fransk” i filmer från Frankrike, som t ex Franska nerver eller En fransk familjs sexkrönika, för att locka kulturtanten inom oss. Jag skrev recensionen på den tiden jag tyckte dansk film var det bästa som fanns.

Det är lustigt hur dansk film, i mina ögon, är så pass mycket bättre än svensk film just nu. Det här är en ganska enkel film gjord av danska regissören Annette K. Olesen. Med enkel menar jag att det inte handlar om en film med en jättebudget, med ett skruvat Charlie Kaufman-manus eller nåt sånt. Det är en film om vanliga människor och det blir faktiskt mer spännande och levande än man kan tro (eller just därför).

När mamman i en familj dör så samlas de tre barnen och pappans bror för begravningen och allt annat som medföljer. De tre barnen är inte helbundis utan lever tre ganska olika liv där alla har sin beskärda del av problem. Men är man släkt så är man. Mest rörande är nog delen om yngsta dottern Marianne vars liv mest består av orientering (dvs springa i skogen med karta och kompass) samt middagar med pappan. Nu har hon dock satt in en kontaktannons och dessutom börjat ett nytt jobb.

Sonen Tom lever ett hektiskt liv som egenföretagare som inte har tid med varken sina barn eller sin fru. Äldsta dottern, Eva, är en glidare som inte vill bli vuxen. Hon skriver haikudikter eller målar, fast utan talang. Filmen blandar drama och humor på ett skönt sätt. Jag vet inte om det beror på det danska kynnet att det är så, men resultatet blir ofta bra på film. Det är drama, men med stänk av svart lite absurd humor. Sen är Jesper ”Bänken” Christensen med också. Han spelar pappans bror som blivit sjukpensionär och spenderar dagarna rökandes och liggandes i tv-soffan.

Mmm, trots att det är filmat med enkla medel och ingen larger than life-historia så dras man in i filmen och framför allt är det dess karaktärer som är intressanta och roliga. Den lever på sina duktiga skådisar och samspelet mellan dessa. Sen kan man säga att det även är en helt ok må-bra-film med sitt sköna men ändå lite abrupta slut. Ja, gillar alltså filmen och den får nästan en svag fyra, men vissa delar var inte lika bra som andra. Jag tyckte inte storasystern var så intressant t ex, även om Jannie Faurschou gestaltade den enerverande och obekväma Eva på ett riktigt bra sätt. Delen med Christensen var kanske också lite svagare.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gummo

6 mars, 2013 4 kommentarer

GummoTitel: Gummo
Regi: Harmony Korine
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! (Varför ser jag Loa Falkman framför mig?) Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett. Winter’s Bone? Frozen River? Haha, släng er i väggen, ni är inte ens i närheten. Några filmer som möjligen kan mäta sig är Larry Clarks Kids och Bully och så Killer Joe förstås. Vem har skrivit manus till Kids? Harmony Korine förstås. Fast Gummo är värre/bättre än dessa filmer på så många sätt. Jag tror det kan vara att det samtidigt är en vacker film. Musiken sticker ut också.

Filmen har ingen direkt handling. Det handlar väl kanske om två bröder som dödar katter för att få pengar, för att köpa milkshakes eller horor. Vi får se scener som bara är för mycket. En mamma badar sitt barn i kolsvart skitigt vatten och bjuder på spaghetti och köttfärssås. Ungen sitter i badet och äter sin spaghetti samtidigt som två barn ringer på. De säljer choklad för att få pengar och påstår att det är för välgörande ändamål. Barnen får pengar, ungen i badet får choklad till efterrätt. Jag vet inte varför men hela den här sekvensen fascinerade mig. Just att ungen sitter i badet och äter. Dessutom har den här ungen ett så udda utseende att man inte kan låta bli att bli fascinerad (se bilden ovan).

Gummo är så långt ifrån politiskt korrekt man kan komma. Här finns fördomar mot bögar, svarta, dvärgar, det mesta. Det är samtidigt märkligt fint filmat och jag gillar bilderna jag ser. Jag kommer att tänka lite på Ruben Östlund. Undrar om inte Ruben tittat lite på den här filmen. Det förekommer några ganska störande scener där det nästan blir för mycket.

Jag tittade om på några scener nu och det är fanimej en helt galen film (faktum är att jag såg om stora delar av filmen). Vissa skulle nog kalla den mest provocerande men jag är bara fascinerad. Det känns som en dokumentär, som att Korine bara placerat kameran där i den där småstaden i Ohio.

Det här var en film som jag hade velat se väldigt länge. Gick den att hitta på några av våra streamingtjänster? Nope, jag fick ta till andra medel eftersom jag slutat köpa plastbitar.

4-/5

PS. Även Filmitch har nyligen sett och fascinerats av Gummo. Läs mer här.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

God and Monsters

23 februari, 2013 4 kommentarer

Gods and MonstersEfter att jag såg Gods and Monsterns för några år sen så såg jag tre filmer av James Whale, hans två första om Frankenstein och så The Invisible Man. Håll utkik efter recensioner av dessa framöver. Först biografifilmen om regissören själv, vilket är lite passande då vi ju precis avhandlat Hitchcock.

Ian McKellan är James Whale, regissör av bl a Frankenstein samt bög och arrangör av poolpartyn med bara pojkar (och då menar jag både bara och bara). Efter att Whale på gamla dar fått en liten hjärnblödning ser han syner, minns känslosamt tillbaka på sin barndom och händelser i första världskriget. Hans trofasta hushållerska Hanna anställer en ny trädgårdsmästare, Clayton (en kvinnotjusande slarver och ex-Marine spelad av Brendan Fraser), och Whale vill måla av honom… ansiktet alltså. Trots sina olikheter växer en vänskap fram mellan de två, mestadels genom att Whale berättar historier och Clayton lyssnar. Men det hela kommer naturligtvis ställas på sin spets när Whale blir mer och mer desperat när hans hjärna spelar honom spratt.

Ok, McKellan är givetvis i högform i den här filmen. Det var riktigt kul att se honom briljera i rollen och formligen spela brallorna av sina medspelare (både som skådis och i själva rollfiguren, haha). Filmen har alltså en hel del humor, i form av underbar dialog och leverans av densamma av McKellan. Det var verkligen en skådespelarnas film om man säger så. Det är skickligt skådespel som helt gör filmen sevärd. Brendan Fraser är ganska oväntat, för mig, med som den något tröge trädgårdsmästarslackern. Jag måste säga att han sköter sin roll ok även om han kanske inte behöver göra så mycket i scenerna med McKellan, det är liksom bara att vara med och se lite dum ut (och det klarar han bra, hehe). Nä, skämt åsido, han är bra. Det var även en fröjd att se Lynn Redgrave som hushållerskan med rätt att bryta på tyska. En härlig tant.

Förutom skön dialog och roliga scener med McKellan så finns det även ett allvar i botten. Frågor om att sticka ut (homosexualitet (inte minst i Hollywood) är fortfarande aktuellt), om att åldras, om att kanske inte få leva fullt ut som man är pga av inskränkta föräldrar, tas upp. Filmen innehåller även den vanliga Hollywood-kritiken om att det är filmbolagen som bestämmer och att regissören främst är ett verktyg för bolagen att tjäna pengar. Whale var inget undantag. Vi får även se klipp ur hans kända filmer Frankenstein och Bride of Frankenstein och höra Whale snacka lite om dem. Jag blev lite sugen på att se (om) dem. Det är en klart sevärd film där det hela står och faller med skådisarnas insats, och jag tycker det lyckas, och det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Metafilm, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Stake Land

19 februari, 2013 14 kommentarer

Stake LandTitel: Stake Land
Regi: Jim Mickle
År: 2010
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen (det var nog i somras) så fick jag tips om två postapokalyptiska filmer av Filmitch. En var Carriers. Den andra som jag nu alltså har sett, eller snarare skrivit om, var Stake Land. Det var nämligen ett bra tag sen jag såg den men det blev inte av att posta ett inlägg om den förrän nu. När jag läste igenom handlingsbeskrivningen av filmen på dess Wikipedia-sida så mindes jag ganska mycket av filmen och en hel del scener spelades upp i mitt inre.

För nåt år sen började jag se The Walking Dead och blev fullkomligt fascinerad av serien. Det gjorde inte så mycket att både tempo och handling i säsong två i princip försvann. Jag gillade ändå serien. Stake Land känns som en del av samma trend. I ett USA efter en vampyrepedemi träffar vi unge föräldrarlöse Martin (Connor Paolo) som tas om hand av vampyrjägaren Linco… eh Mister kallas han här (Nick Damici). De två färdas norrut för att hitta New Eden, om det nu finns. Man träffar på folk på vägen, både trevliga folks och otrevliga folks. En grupp otrevlingar är förstås en religiös sekt som ser vampyrepedemin som Guds straff (nähä?).

Som sagt, när jag läste igenom beskrivningen av handlingen så kände jag att vissa scener och sekvenser faktiskt sitter kvar trots att det var ett halvår sen jag såg filmen. Smart som jag är så skrev jag ner lite stödord efter att jag såg den då för ett halvår sen och det som nu följer är en renskrivning av dessa. 😉

Filmen verkar inte riktigt veta vad den vill. Miljöerna är snygga, det är ett white trashigt postapokalyptiskt vampyr-USA. Vi har ett melankoliskt upprepande och klinkande piano som ska få till stämning. Fast det är som den stämningen inte leder nån vart då det bara är en ytlig stämning.

I The Walking Dead (som jag inte har börjat titta på tredje säsongen av än) så är det zombier. Här är det vampyrer men i princip är det samma sak: hjärndöda varelser som vill äta upp dig eller på ett eller annat sätt ta kål på dig. Först blev jag lite förvirrad eftersom man tidigt i filmen dödade en sån där varelse, som jag trodde var en zombie, genom att köra en påle genom hjärtat, inte hjärnan som det ju brukar vara. Men det var alltså en vampyr, även om jag skulle kalla det vampyrzombie.

Egentligen är det aldrig riktigt spännande. Ett tydligt budskap är att USA är dåligt och förfaller medan Kanada är Eden. Att religion är nåt som går över styr är också nåt som filmen gör tydligt.

Men jag tycker man har fått till en trevlig indiepostapokalypskänsla här och filmen får godkänt även om det är knappt.

3-/5

PS. Kelly McGillis från Top Gun (!) är med i filmen och spelar… nunna.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Django Unchained

16 februari, 2013 6 kommentarer

Samuel L. JacksonTitel: Django Unchained
Regi: Quentin Tarantino
År: 2012
IMDb | Filmtipset

När jag pluggade i Uppsala så gick jag då och då på bio med mina kursare. Vi såg en hel del bra film, bl a Singles, Short Cuts, Natural Born Killers. Och så Pulp Fiction. Jag ska berätta en liten anekdot från visningen av Pulp Fiction. En av mina kursare, Fredrik, var lite känslig, lite blödig när det gällde blod och… sprutor. Fredrik satt i sätet bredvid mig. Ni som sett Pulp Fiction vet alla att det förekommer en scen när John Travoltas rollfigur tvingas köra in en adrenalinspruta rätt in i hjärtat på Uma Thurman. Platsen där sprutan ska tryckas in är markerad med en röd tuschpenna. Denna scen blev för mycket för stackars Fredrik som sjönk ihop i sin biofåtölj, helt avsvimmad. Nån minut senare vaknade han till och kunde fortsätta ”njuta” vidare av filmen.

Jag är väldigt förtjust i Pulp Fiction. Det var väl kanske ett tag sen jag såg den men varje gång den visas på nån tv-kanal och jag råkar komma in i den så brukar jag kolla en stund. Det finns helt underbara sekvenser i den. En sak det finns gott om i Pulp Fiction och Tarantinos senare filmer är dialog. Det pratas en massa. Det här var inget jag tänkte på speciellt mycket på när jag såg just Pulp Fiction första gången men så här nästan 20 år senare så är det ju tydligt.

En annan detalj som jag hörde nån nämna på en podcast om Tarantinos filmer är att det ofta förekommer en scen, kanske främst mot slutet av filmen, där handlingen liksom stannar upp. En scen där det, återigen, pratas väldigt mycket och tempot går ner. I Pulp Fiction är det The Bonnie Situation som är den scenen. Nu när jag tänker efter så minns jag att jag nog tyckte filmen blev lite sämre just då. Fast samtidigt kan dessa scener vara bra också på ett sätt. Ofta byggs spänningen upp långsamt fram tills att rollfigurerna hamnat i en hypernervig situation, och efter att ha tittat på klippet jag länkar till så är kan jag konstatera att det är en bra scen (även om det känns som en lite konstig avslutning på själva filmen).

Min historia med Tarantino är mestadels en glad sådan. Jag tokgillade de flesta filmerna fram till Kill Bill-filmerna. När första Kill Bill-filmen skulle komma hängde jag på låset när biljetterna skulle släppas till Stockholm Filmfestivals visning. Hajpen var enorm. Jag blev inte besviken på filmen och gav den en fyra. När tvåan kom såg jag den på bio och det var kanske här nånstans den där intensiva kärleken till Tarantinos filmer svalnade. Kill Bill: Vol. 2 var helt ok, inte mer. Jag tyckte det pratades för mycket. Dialogen kändes konstlad. Death Proof gjorde inte mycket för att återuppväcka kärleken, snarare tvärtom. Inglourious Basterds var bättre men Tarantino-suget var ett minne blott.

Med ovan nämnt så är det lite kul och motsägelsefullt att jag avbröt en trevlig middag en fredagkväll för att smita iväg för att se Tarantinos nya film Django Unchained. En orsak var att jag skulle träffa mina vänner i Filmspanarna dagen efter och i princip alla hade sett Django och jag ville ju inte sitta där och inte fatta nåt, alternativt hålla för öronen, när diskussionerna började.

Haha, nu har det här inlägget blivit en sorts genomgång av min historia med Quentin så det blir inte så mycket plats kvar för att skriva om Django. Men det kanske är passande då filmen inte gav mig så rackarns mycket. Det är en underhållande film, inget snack om den saken, även om jag har lite svårt att se varför den ska behöva vara så himla lång. Det känns liksom inte som den typ av film som behöver vara så lång. Det finns mycket att gilla och en del som inte är lika bra (som t ex Tarantinos egen insats som australiensare).

Efter filmen tweetade jag om att i Tarantinos senare filmer så känns hans skådisar som ”dialog(ue) delivery devices” och inte som riktiga personer. Lite så känner jag här också. Ja, Christoph Waltz är underbar som prisjägaren Schultz. Ja, Leo DiCaprio är härligt elak som plantageägaren Calvin Candie. Ja, Sam Jacksom är Onkel Tom-skruvat bra som Candies högra hand Stephen. Men nånstans på vägen så slutar jag liksom bry mig… eller jag gjorde det nog inte från början heller när jag tänker efter. Den skådis som jag gillar mest kan faktiskt vara Jamie Foxx i titelrollen. Han är den som genomgår den största förändringen i filmen. I början är han en förtryckt slav som knappt säger nåt. I slutet är han en badass hjälte som räddar sin dam och är befriad.

3/5

PS. Don Johnson! Det tog några minuter innan jag kände igen honom.

Don Johnson

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock

13 februari, 2013 38 kommentarer

HitchcockTitel: Hitchcockfilmspanarna_kvadrat
Regi: Sacha Gervasi
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Den här månadens Filmspanarhäng inleddes med nåt otäckt. Innan vi skulle se biografifilmen Hitchcock om The Master of Suspense så fikade vi. Jag beställde en capuccino och en vaniljsemla. Jag fick inte en vaniljsemla. Jag fick en wienersemla och det var en grotesk sak. Ett frasigt sött och platt wienerbröd utan gott gult klegg med tre liter grädde till. Givetvis knöt jag näven i fickan och tuggade i mig styggelsen.

Efter denna skräckupplevelse blev det trevligare… ja, fast först stannade vi alltså till på en biograf och såg månadens film som visade sig vara en ganska otäck upplevelse det med, fast på fel sätt.

När man gör biografifilmer kan man göra på lite olika sätt. Ett sätt är att berätta hela historien, i princip från början till slut, som i t ex Walk the Line där större delen av Johnny Cashs liv skildras. Eller så kan man välja ett speciellt litet avsnitt som man fokuserar på som t ex i Lincoln. I Hitchcock har man valt det senare sättet och det hela kretsar kring tiden för inspelningen av Psycho från 1960.

Alfred har precis gjort succé med North by Northwest. Filmbolaget vill ha en film till i samma stil. Det vill inte Alfred. Han vill göra nåt nytt, nåt fräscht. Han vill känna den där kreativa glädjen som han tydligen inte känner längre. Faktum är att Alfred inte mår bra alls. Han hetsäter, dricker för mycket sprit, är överviktig. Samtidigt börjar äktenskapet med fru Alma (Helen Mirren) knaka i fogarna. Så läser Alfred Robert Blochs Psycho, en historia som inspirerats av den verklige seriemördare Ed Gein. Alfred bestämmer sig för att filma den upprörande historien utan att ha filmbolagets stöd när det gäller pengarna. Makarna Hitchcock tvingas belåna sin lyxvilla för att finansiera filmen som alla tror ska bli ett fiasko.

Filmen består av två parallella historier kan man säga. Dels handlar det om hur arbetet med Psycho gick till och dels handlar det om svårigheterna herr och fru Hitchcock har i sitt förhållande. När det gäller den senare historien så finns det två scener som var bra på riktigt. Den första utspelas vid Hitchcockarnas swimminpool när Alfred berättar för Alma varför han vill göra Psycho. För en gångs skull kunde jag här se en sorts människa bakom fatsuit, lösnäsa och manér. Den andra, vilket var den bästa scenen i hela filmen, var när Helen Mirren skäller ut Alfred efter noter och samtidigt spelar den vita skjortan och den svarta slipsen av Hopkins.

Den del av filmen som handlar om inspelningen av Psycho var intressant och jag hade gärna sett mer av den. Nu tyckte jag inte riktigt man fick till balansen mellan Psycho-delen och äktenskapsdelen. I en sidohistoria har Alma har en sorts flört med en manusförfattare, spelad av den som vanligt slemmige Danny Huston, men det leder inte nån vart utan rinner ut i sanden.

Det stora problemet för mig var att Hopkins inte funkade, inte på något sätt. Även fast han egentligen ser helt annorlunda ut så kan jag inte låta bli att tänka på Hannibal Lecter. Jag sitter och väntar på att han ska väsa ”…and a nice chianti, slurp slurp”. Apropå slurp så blir det upprepande och övertydligt när man ständigt och jämnt låter oss se, och framförallt höra, Hopkins slurpa rödvin och äta vaniljkräm (eller vad det nu var) direkt ur förpackningen på natten vid kylen. Sen försöker Hopkins köra med nån sorts putande mun som jag antar var ett av Hitchcocks manér. Resultatet blir en fet pratande anka.

Jag tyckte även det blev övertydligt och fånigt när Hitchcock ska visa hur den berömda duschscenen ska gå till. Han tycker inte den blir tillräckligt intensiv och tar själv hand om kniven och hugger mot Janet Leigh (Scarlett Johansson) samtidigt som han ser inre bilder av allt han hatar (chefen för filmcensuren bl a). Fast, som sagt, det var intressant att ta del av hur man arbetade med filmen och hur Alfred inte på något sätt hade full kontroll över det, om filmen nu skildrar det hela som det faktiskt gick till (sånt är ju svårt att veta).

Jag vet inte, hela filmen hade en lättviktigt känsla av tv-film vilket kanske kan förklaras av greppet att låta Alfred själv prata in i kameran som han gjorde i Alfred Hitchcock presenterar-tv-serien. Sen är filmen plötsligt slut (förvånansvärt snabbt i dessa 3-timmarsfilmtider) och allt är bra mellan herr och fru Hitchcock. Jaha?!

Både Jessica Biel, som den andra kvinnliga Psycho-stjärnan Vera Miles, och Scarlett Johansson gör ganska bleka insatser men de har å andra sidan inte några speciellt intressanta roller.

Nej, jag fick aldrig nån riktig känsla varken för Hitchcock eller för vad filmen ville säga om Hitchcock.

En annan, och mycket bättre biografifilm, som jag kom att tänka på är Capote. Det finns en parallell här med Hitchcock som blir besatt av den verklige historien om Ed Gain och ser syner av honom med jämna mellanrum. I Capote är det ju Truman Capote som blir besatt av mordet på familjen Clutter 1959. Se den istället är mitt tips!

Det finns ytterligare en koppling till Capote faktiskt. Samma år som Capote där ju Philip Seymour Hoffman spelar Capote så kom även Infamous där Toby Jones spelar samma roll. Det lustiga är att även Hitchcock med Hopkins ackompanjeras av en systerfilm, tv-filmen The Girl, som handlar om inspelning av The Birds. Vem spelar Hitchcock här? Jo, stackars Toby Jones förstås.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Tyckte nu min filmspanarvänner att Hitchcock var en otäck upplevelse eller hade de en trevlig filmstund? Klicka på länkarna nedan så får du veta.

Plox
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Mode + Film
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Boys from Brazil

12 februari, 2013 6 kommentarer

Gregory PeckTitel: The Boys from Brazil
Regi: Franklin J. Schaffner
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Movies – Noir nyligen skrev om The Boys from Brazil kommer här min gamla recension av samma film som jag skrev i augusti 2009.

Nazi-doktor Mengele (Gregory Peck) bestämmer sig för att i ett ambitiöst projekt återupprätta Tredje Riket. En ung journalist (Steve Guttenberg!) får nys om det hela när han spionerar på gamla nazister som gömmer sig i Sydamerika. Han meddelar judiske nazijägaren Lieberman (Laurence Olivier) som dock först inte tror på det hela. När mystiska dödsfall börjar äga rum förstår dock Lieberman att nånting skumt är i görningen.

Jag gillar en hel del i filmen. Vi har en topptrio med skådisar i form av Peck, Olivier och James Mason (något av en personlig favorit). Peck är nog den jag gillar mest. Han är suverän som Mengele (som nästan är som ett barn om han inte får sin vilja igenom). Olivier kändes tyvärr lite väl virrig, utan pondus, även om det säkert var tänkt så. Jag vet inte, jag tog honom inte riktigt på allvar. (Olivier är klart bättre i samtida Marathon Man.) Sen dyker det även upp en del roliga skådisar i biroller, bl a Bruno Ganz och Prunella Scales (fru Basil Fawlty). Lite kul, och annorlunda, var att det inte var nån ung hotshot som var huvudhjälten. Nu var det tre gamla gubbar istället.

Sen är det ju alltid trevligt med konspirationsfilmer som utspelas på lite olika platser i Sydamerika, USA och Europa (Storlien t ex, haha). Det förekom några riktigt roliga Sverigereferenser, bl a nämns det lilla samhället Rasbo som ska ligga 15 km utanför Uppsala (vilket stämmer!). Nåt som inte stämmer är att det ska finnas en gigantisk kraftdamm i Storlien. Sett till hantverket så känns filmen ibland lite tv-mässig, t ex när det gäller vissa bildlösningar. Jag saknade även den där känslan av det faktiskt var en riktigt otäck konspiration på gång. Det hela kändes något långsökt. Som helhet är det dock en småcharmig film som mot slutet faktiskt blir ganska spännande.

3/5

PS. Som jag skrev ovan så var slutet faktiskt ganska spännande och även lite paradoxalt då

Spoiler
ju faktiskt ”Hitler” räddar livet på juden och nazijägaren genom att låta hundarna käka upp Mengele
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lincoln

10 februari, 2013 9 kommentarer

Daniel Day-LewisTitel: Lincoln
Regi: Stephen Spielberg
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stephen Spielberg verkar prenumerera på Oscarsnomineringar. Förra året var det War Horse som fick en nick i kategorin Bästa film. Med Lincoln har även Spielberg blivit nominerad som regissör. Jag vet inte, jag tycker det är ganska länge sen jag blev riktigt omskakad eller imponerad av en Spielberg-film. Det kanske var när jag såg Super 8, haha.

Lincoln handlar egentligen inte om president Lincoln utan om hur det gick till när representanthuset röstade igenom det trettonde tillägget, upphävandet av slaveriet, till den amerikanska konstitutionen. Inbördeskriget rasar, Lincoln vill upphäva slaveriet, hans utrikesminister Seward (David Strathairn) tycker tillfället är fel valt och att man ska försöka få slut kriget istället. Utrikesministern påpekar dessutom att man inte har en chans att vinna omröstningen då de behöver även röster från rivalerna från det demokratiska partiet. Ett tjuv- och rackarspel sätter igång för vinna omröstningen.

Jag har svårt att bli indragen i själva handlingen. Nu i efterhand har jag läst på en del men jag har fortfarande inte riktigt greppat varför Lincoln tyckte det var så viktigt att få igenom tillägget just vid detta tillfälle. Det pratas, grälas, diskuteras, debatteras och mutas i filmen och jag har lite svårt att hålla reda på allt och alla. Det blir The West Wing fast som kostymdrama på 1860-talet.

Stora delar av filmen utspelas i representanthuset där vi får ta del av en del roliga debatter där slaverimotståndaren och medborgarrättskämpen Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones) visar prov på välsmort munläder. Men det blir lite tråkigt till slut. Det räcker liksom inte. Samtidigt slänger Spielberg in lite familjedrama i mixen också. Abraham och hans fru (Sally Field) grälar en del, främst om sonen Robert ska få delta i inbördeskriget. Just den delen av storyn, då Robert (Joseph Gordon-Levitt) dyker upp, kändes mest ditsatt bara för att. Kanske för att få nån sorts känslomässig bit när det gällde kriget.

Det positiva med filmen, och det är ett stort plus, det är inte oväntat Daniel Day-Lewis som Abraham Lincoln. Jag tror han har Oscarn som i en liten ask (ja, eller tillräckligt stor för att gubben ska få plats). Jag fattar inte hur karln gör. Han gör Lincoln nedtonad. Han har hittat vissa ticks, manér som han kör med hela tiden men han gör det inte överdrivet så att det nästan blir en karikatyr som det ju kan bli ibland (se recension som kommer på onsdag). Det känns inte som det är samma skådis som gjorde Bill The Butcher i Gangs of New York eller Daniel Plainview i There Will Be Blood. Lincoln framstår som en genuint trevlig person och inte skrämmande som DDL var i de två andra nämnda rollerna.

En sak jag undrade lite var var alla svarta som måste ha kämpat för sina rättigheter höll hus? Inte i den här filmen i alla fall, förutom som ”statister” eller i början av filmen som stolta soldater i en ganska smörig scen. Well, nu fokuserade ju filmen på själva omröstningen och vägen dit och då var det vita i huvudrollerna.

En intressant sak är att demokraterna framställs som ”skurkar” i filmen, vilket gjorde att jag blev intresserad av att läsa på om historien här, om hur började det hela med demokrater och republikaner osv, och då kanske filmen har lyckats med nånting i alla fall. Men det är inte tillräckligt för att ge mer än en tvåa.

2+/5

PS. Efter att läst på lite snabbt om amerikansk politisk historia visar det sig att demokrater och republikaner nästan bytt roller med varandra när det gäller åsikter om man tittar på 1800-talet jämfört med idag. Fast jag gjorde bara en snabb Wikipedia-skumning så ta mig inte på orden. Intressant i vilket fall.

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Zero Dark Thirty

7 februari, 2013 17 kommentarer

Zero Dark ThirtyTitel: Zero Dark Thirty
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Oj, tyngden av den här filmen gjorde sitt till slut. När den sista delen (räden!) vevar igång är jag helt, totalt – fullkomligt – investerad i filmen, lika investerad som Jessica Chastains rollfigur Maya är i sitt jobb; sitt jobb att fånga in… eh, ja, eller döda Usama bin Ladin. (Ja, ”investerad” är förmodligen en ful direktöversättning från engelskan men så där är det ibland.)

Maya lever för sitt jobb och i över tio år har hon jobbat med att hitta bin Ladin. Vad ska hon göra sen? Jag vet inte om slutscenen är övertydlig eller perfekt, politisk eller mänsklig, men bra är den. Under filmens gång får vi endast en kort kort scen där Maya och hennes jobbarkompis Jessica (spelad av Jennifer Ehle) pratar i kanske en minut om nåt annat än jobbet. Om att varva ner och kanske flörta med nån av kollegorna. Sen smäller en bomb och de får annat att tänka på.

Jag lärde mig ett nytt (engelskt) ord när jag lyssnade på en podcast om filmen. Ordet är procedural. Zero Dark Thirty är en procedural. Bigelow har rakt upp och ner skildrat det ibland långtråkiga och tröstlösa jobbet med att hitta bin Ladin. Det är just det jag gillar. Den långsamma uppbyggnaden, det envisa nötandet ger en känsla av realism som samtidigt ger en känsla av spänning och nerv. Man känner tyngden.

En annan sak som jag tyckte var intressant var hur CIA-agenter är vanliga knegare som de flesta andra. Själv är jag programmerare och jag känner igen det där när man grottar ner sig i ett problem, en bugg som man inte kan släppa. Just idag har jag stångats med en sur jävla bugg som gjorde att jag fick ställa in det planerade biobesöket där Django Unchained skulle ses (gah!). Men, men, det får bli på söndag istället. Nåväl, jag grottar ner mig i buggar och åker ibland till Polen eller Kanada för ”fältverksamhet”. Ungefär som Maya alltså, fast med den skillnaden att CIA-agenterna riskerar livet med jämna mellanrum.

Zero Dark Thirty är en film som jag faktiskt känner för att se om. Det är en lång film full med detaljer, detaljer som är lätt att missa men som när man lägger märke till dem ger mer djup eller förklaringar till vissa saker. Filmen är också en film i princip helt utan de där mer känslosamma ögonblicken. Man tragglar på bara. Men det finns faktiskt ett nästan glatt eller ljust ögonblick i filmen, när faktiskt Maya spricker upp i ett leende. Ett riktigt leende, inte ett sånt där artigt när man hälsar på sin nya chef. Det är när Maya är tillsammans med insatsstyrkan på basen varifrån räden ska utgå ifrån. De skämtar med varandra och kastar nån variant av varpa fast med hästskor (det finns säkert nån som kan upplysa mig om vad den sporten kallas). Fasiken, de där killarna i insatsstyrkan skulle jag inte vilja bråka med.

Sista delen av filmen när man ska slå till mot huset där man tror bin Ladin befinner sig är olidligt spännande. Det är så bra gjort med tysta helikoptrar som rör sig in genom bergslandskapen. Det hela känns som det sker i realtid. Det är egentligen ingen musik förutom kanske nån dov musik som ger tung stämning. Sen när teamet är på plats sker allt utan några vanliga spektakulära Hollywood-inbrytningar. Nej, här jobbar man metodiskt och dödligt.

Sen var det alltså slutscenen. Den är omtalad och den sitter kvar. När jag såg filmen så uppfattade jag den som en rent personlig scen för Chastains karaktär men i efterhand inser jag ju också att man kan se den mer symboliskt.

Som avslutning konstaterar jag att regissör Bigelow har haft en hel del beslut att ta när det gäller hur man ska framställa vissa saker i filmen. Vad ska man visa, vad ska man inte visa? Hur ska man visa det man visar? Hon tar rätt beslut i, i princip, alla fall.

4/5

PS. Kul att Fares Fares är med så mycket som han är. Han verkar snäll även som CIA-agent.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Argo

31 januari, 2013 8 kommentarer

ArgoTitel: Argo
Regi: Ben Affleck
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av det svenska filmprogrammet Kino där man pratade om filmer som inte återger verkliga händelser korrekt. T ex har samtliga filmer som nominerats till en Oscar för bästa film i år kritiserats för detta. En annan Oscarsnominerad film som kritiseras för samma sak är Searching for Sugar Man där ju regissör Bendjellouls helt klart inte återger det som hände som det faktiskt hände. Åtminstone har en del av hela historien helt utelämnats. Just i fallet Searching for Sugar Man blir det på ett sätt värre då filmen är en dokumentär. Fast grejen är att jag inte ser den som en dokumentär, inte en vanlig dokumentär i alla fall. Det är en berättelse helt enkelt, och regissören har valt att berätta den på det sätt som ger mesta och bästa effekt. Om filmen hade varit en spelfilm hade folk inte alls klagat lika mycket. Då hade man sagt att den baseras ju bara på en sann historia. Nu är den gjord som en dokumentär och då blir kritiken skarpare.

Hur som helst, jag tycker det här ämnet är riktigt intressant. De filmer som Kino tog upp var Lincoln, Django Unchained och sist men inte minst – Argo som jag nu har sett.

Argo handlar om räddningsoperationen för att få hem sex amerikanska diplomater som flytt till den kanadensiska ambassadörens hem i Teheran efter att den amerikanska ambassaden stormats av iranska studenter. Ben Affleck spelar CIA-agenten som får uppdraget att rädda de sex. Flera förslag för hur det ska gå till presenteras (cykla till Turkiet t ex, tjena Göran Kropp!) men Affleck gillar inte nåt. Han väljer den minst sämsta idén: att låtsas vara ett filmteam som är på plats för hitta häftiga ställen att spela in sf-filmen Argo på. Sagt och gjort, Hollywood, i form av Alan Arkin och John Goodman, anlitas för att göra bluffen trovärdig. Man skriver filmmanus, har auditions och kick-off-party. Sen åker Affleck iväg till Teheran för att hämta hem sitt ”filmteam” där alla har sin roll färdigskriven för sig. Nån ska vara är filmfotografen och nån en annan ska föreställa regissören.

Kritiken mot Argo var bl a att man förenklar bilden av Iran (alla hatar amerikaner!) och förminskar Kanadas insats när det gäller räddningen av amerikanerna (det var Affleck som gjorde allt!). Haha, ja, så här i efterhand så… visst, kritiken är förmodligen berättigad. Men det är ju för fasiken en film (inte en dokumentär!) och då får man ju ta sig friheter, eller hur?!

Filmen är till en början inte speciellt spännande och är en lite annorlunda blandning av thriller och komedi. Det är en film om hur det funkar i Hollywood. Alan Arkin och John Goodman spelar sköna cyniska snubbar som vet hur man får igång lite buzz kring en film, och vad viktigare är, får in pengar. Jag vet inte riktigt vad filmen går ut på egentligen? Är det en film om de sex amerikanerna eller om filmindustrin eller bägge? Svaret är nog bägge. Även om filmen kanske inte är speciellt spännande till en början så är den välgjord och med bra skådisar. Det är en hel del skönt snack från politiker och agenter (både från filmbranschen och CIA). Det är underhållande.

Avsaknad av spänning var det. De kanske sista 25 minuterna gottgörs detta med råge. När Affleck är på plats och flyktförsöket planeras och sätts igång är det nervigt värre. Det hela stegras mer och mer och på flygplatsen är det på topp. Det är rena Hitchcock-upplägget. Gastkrammande. Och givetvis fullkomligt over the top och inte alls som det gick till i verkligheten (då man tydligen kom igenom säkerhetskontrollen och ombord på planet helt utan problem). Men jag är glad att man gick over the top för det var dessa nagelbitande sista minuterna av filmen som gjorde att den fick en svag fyra till slut.

En sista fråga: När har Argo premiär?

4-/5

PS. Kul att jag (till slut) kände igen Clea DuVall från den mycket bra men tyvärr efter två säsonger nedlagda serien Carnivàle som en av diplomattjejerna.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →