Stephen King: Golden Years

4 maj, 2013 8 kommentarer

Golden YearsTitel: Golden Years
Regi: Michael Gornick
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Golden Years är ett exempel på sånt som King har skrivit direkt för tv eller film och det är dessutom ett exempel på att det aldrig blir bra när King skriver manus själv, vare sig det är ett originalmanus eller baserat på nån av hans böcker.

Sf-dramat Golden Years handlar om 70-årige Harlan som jobbar som vaktmästare på forskningsinstitut där en galen doktor, Toddhunter, gör galna experiment där varningslamporna blinkar rött. Doktorn vägrar avbryta och nåt går fel. Doktorn hinner dock fly innan det hela exploderar. Harlan befinner sig i närheten, överlever explosionen men blir exponerad för nån sorts grön strålning. Några dagar senare visar det sig att Harlan blir yngre för varje dag och syntesten han tidigare misslyckats med går plötsligt galant. Detta är förstås intressant för ondskefulla personer med makt som vill utnyttja fenomenet. Personer från en hemlig myndighet, The Shop (Pling! King-klockan ringer), anländer och Harlan och hans fru flyr tillsammans med institutets säkerhetsansvariga, Terry (Felicity Huffman), en kvinna med ett förflutet i The Shop men som nu har blivit snäll.

Oj oj oj, vad dåligt. Det är kassa skådisar och en otroligt seg handling. Det är fyllt med alla klicheér från andra (och bättre) filmer i samma genre. Värst är nog den där Doktor Toddhunter som har vit rock, glasögon och ett hår som står åt alla håll. Han ska spela excentrisk men det blir bara buskis. Det lustiga är att skådisen som heter Bill Raymond även, helt oväntat, är med i Lars von Triers Dogville. En skådis som jag kände igen (till utseendet, inte namnet) var Stephen Root som spelar Milton i Office Space. Här spelar han över i sin roll som administratör som är besatt av fakturor och blanketter. Kände även igen Ed Lauter från Familjen Macahan där han spelade ondskefull sheriff.

Så det var alltså en samling halvkända skådisar men de lyckas inte träffa rätt i sina roller överhuvudtaget. Det är nåt i regin som saknas. Tajmingen är fullständigt åt pipsvängen. Det blir aldrig det minsta spännande, bara smetigt och töntigt. Effekterna är skrattretande och logiken får man leta efter med svepelektronmikroskop. Den enda som får godkänt är, inte helt oväntat, skurken från The Shop, som spelas av R.D. Call.

Som tur var var dvd:n bara tre timmar lång. Ursprungligen är det ju en tv-serie som jag tror i sin helhet är betydligt längre och det vet jag inte om jag klarat med hälsan i behåll. Det enda roliga för mig som King-fantast var att jag snappade upp några referenser till några Kingböcker. Meddelande till Stephen King: Håll dig borta från allt som har med filmmanus att göra och skriv böcker!

1+/5

PS. Är inte Felicity Huffman här lite lik Dana Scully aka Gillian Anderson från The X-Files? Nå, de platsar i alla fall som Lika som bär.

Felicity Huffman Dana Scully

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Stephen King: It

2 maj, 2013 5 kommentarer

ItTitel: It
Regi: Tommy Lee Wallace
År: 1990
IMDb | Filmtipset

För några år sen köpte jag in fyra dvd-filmer baserade på manus av Stephen King. Det som var lite speciellt var att det var originalmanus, alltså manus av King som inte var baserade på nån av hans böcker. Det var just därför jag köpte filmerna, det var ju enda sättet att ta del av just dessa King-historier. Nu tänkte jag posta recensioner av dessa filmer. Ni kan alltså se fram emot ett litet King-tema de närmsta dagarna. Men vi fuskar lite först med tv-film som utan tvekan bygger på en av hans böcker. Det handlar om Det.

Stephen Kings tegelsten It (Det), på över 1000 sidor, är på min topplista över Kings bästa romaner (topp-3 tillsammans med The Stand och The Dark Tower-böckerna). Nu har jag sett tv-versionen (två avsnitt på vardera 1.5 timme) av detta episka verk. Precis som i boken så utspelas den i småstaden Derry, Maine, dels kring 1960 och dels 30 år senare. Ondskan självt, här kallad Det, härjar i form av clownen Pennywise (Snåljåp). Barn försvinner och mördas. Sju stycken lite annorlunda eller mobbade barn bildar tillsammans Förlorargänget (The Loosers’ Club) och bestämmer sig för att ha död på Det. De lyckas – nästan, för 30 år senare kommer Det tillbaka och de nu vuxna förlorarna måste återvända till Derry… där Pennywise väntar, muahahaha.

Det första avsnittet utspelas till största delen när förlorarna var barn, alltså kring 1960. De sju (Bill, Ben, Mike, Bev, Stan, Eddie och Richie) presenteras i tur och ordning. Här har filmmakarna lyckats få till en mysig och samtidigt läskig stämning. Jag får klara Stand by Me-vibbar. Barnskådisarna är grymma och bättre än de vuxna. Det kanske inte är så konstigt då barndomens magi har en förmåga att försvinna både på film och i verkliga livet. Pennywise är betydligt mer otäck när det är barn som möter honom. Med det sagt så är Tim Curry som clownen Pennywise helt underbar. Hans slemmiga röst parat med hans lekfulla clownmanér ger ett av de obehagligaste monstren någonsin faktiskt. Clowner är läskiga helt enkelt. Första avsnittet får 4-/5.

I det andra avsnittet så anländer de nu vuxna förlorarna till Derry för att återigen möta Det, och direkt så är magin till stor del borta. Tyvärr. Det första avsnittet var faktiskt riktigt bra och en svag fyra i mina ögon. Det andra avsnittet kändes bitvis som en sämre kopia av det första. De vuxna skådisarna lyckas inte riktigt bli trovärdiga på samma sätt som barnen. Det bästa med historien i Det är hur Det/Pennywise egentligen inte i sig själv är så stark, utan hur Det utnyttjar det svaga i en själv, det som man är mest rädd för, och livnär sig på det. Det funkar ju på samma sätt med mobbare och den mobbade. Om man går samman, är starka tillsammans så kan man övervinna det, precis som Förlorargänget gör. Just detta var så mycket bättre när det gestaltades av barn. Andra avsnittet får 3/5.

Slutbetyget till hela tv-filmen blir en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Silent Running

26 april, 2013 4 kommentarer

Silent RunningTitel: Silent Running
Regi: Douglas Trumbull
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med ytterligare en gammal recension av en sf-rulle från 70-talet.

Douglas Trumbull var med och gjorde specialeffekter i Kubricks 2001. Några år senare fick han regissera sin egen film och det blev givetvis en sci-fi-film. Trumbull verkar helt insnöad på det. Historien är ganska intressant och aktuell idag. Jorden har blivit fullständigt miljöförstörd och det enda som återstår av Jordens skogar finns nu uppe i rymden i stora biosfärer på ett antal rymdskepp. På ett av skeppen jobbar Freeman Lowell (Bruce Dern), hjärnan och drivkraften bakom hela projektet. När han får reda på att det hela ska skrotas och skogarna sprängas med kärnvapen blir han desperat och kapar ett skepp.

Silent Running är en lite annorlunda sci-fi där det inte är så mycket action. Det är nästan en filosofisk sci-fi skulle man kunna säga (inspirerad av 2001, helt klart). Även om det finns ”smarta” robotar som hjälper personalen på skeppen så är steget till t ex I, Robot med Will Smith väldigt stort. Det ska sägas direkt att budgeten till filmen måste ha varit ansenligt mycket mindre än den budget som Kubrick hade tillgång till i 2001. De effekter som förekommer är enkla och inte speciellt snygga. Ibland är det på gränsen till kalkon eller kult, som t ex när man plötsligt kör några sånger där Joan Baez sjunger.

Historien och hela filmens koncept är klart intressant. Det är en ganska sorglig och melankolisk film med en hel del berättigad samhällskritik, som är aktuell, än mer kanske, i våra dagar. Ibland är den lite rolig, främst pga att Bruce Dern är en lite annorlunda skådis med en speciell röst och ett speciellt sätt att agera. Han passar bra i rollen som trädkramare. Förutom Dern, och några servicerobotar, får vi bara se tre andra skådisar (resten av personalen på ett av skeppen). Det gör att det blir en ganska begränsad film. I större delen av filmen är dessutom Dern helt ensam. Det ger en lite annorlunda och, som sagt, sorglig känsla.

Jag gillar en hel del med filmen: inledningen, själva konceptet, 70-talskänslan (trots att det ska föreställa framtiden så finns en klar 70-talskänsla, bl a Derns frisyr), Derns skådespel, slutet. Men filmen känns ändå lite begränsad om man säger så. Ytterligare en kalkonvarning, förutom Baez-sångerna, är att det så tydligt syns det är en liten människa som går omkring inuti de där servicerobotarna. Betyget kan inte bli mer än en trea. Lite kult är det dock.

3/5

PS. Haha, när jag tänker på titeln Silent Running så kommer jag alltid att tänka på en helt annan film, nämligen Cool Runnings…

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Side Effects

24 april, 2013 13 kommentarer

Side EffectsTitel: Side Effectsfilmspanarna_kvadrat
Regi: Steven Soderbergh
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På den här månadens filmspanarträff hade jag den stora ”äran” att välja film. Efter att ha tittat igenom helgens bioprogram stod det klart att filmvalet inte var så svårt. Filmen Side Effects i regi av Steven Soderbergh hade nämligen premiär. Varför tyckte jag valet var självklart? Jo, dels för att jag gillar Soderbergh som regissör och dels för att han har hotat med att sluta göra film för att istället ägna sig åt måleri (?). Side Effects är tänkt att vara hans sista film, eller åtminstone hans sista rena biofilm eftersom hans HBO-film om Liberace, Behind the Candelabra, får tv-premiär i maj.

Side Effects handlar om Emily (spelad av Rooney Mara), en ung kvinna som är gift med aktiemäklaren Martin (bredhakade Channing Tatum). Filmen inleds med att Martin släpps fri efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för insiderbrott. Nu borde saker och ting ljusna för Emily och Martin men Emily får psykiska problem med ångest och depression och försöker slutligen ta livet av sig genom att köra in med sin bil i en betongvägg. Hon klarar sig dock och får behandling av doktor Banks (Jude Law). Emily testar en rad läkemedel men inget verkar funka. Till slut låter Banks Emily prova ett nytt ganska otestat läkemedel (Ablixa!) och det visar sig positiva effekter – och negativa.

Nu när jag skulle börja skriva om filmen och Steven Soderbergh så kom jag att tänka på att Soderbergh påminner en hel del om Woody Allen när det sättet att göra film. Det finns en sån enkelhet. Det känns nästan som att filmerna har gjort sig själva. Det är liksom inga konstigheter. Båda gör dessutom i princip en eller två filmer om året, år efter år. Fast nu ska ju Soderbergh tydligen ställa in regissörsstolen i möbellagret. En annan sak som stämmer in på båda är filmernas kvalitet. En del är halvbra, en del är bra, en del är mycket bra. Väldigt sällan handlar det om några bottennapp.

Side Effects är kanske dock ett sånt bottennapp (för mig i alla fall). Jag var uttråkad från första stund. Nånting med musiken, bilderna, karaktärerna kändes off, tråkigt, ointressant. Det är svårt att förklara. Det var som att historien aldrig satte sig riktigt. Side Effects är en film som byter skepnad en bit in, och många verkar tycka att den då lyfter några snäpp och en del tycker att början faktiskt är den bättre delen. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt hängde med i alla svängar här. Well, jag förstod väl i princip vad som hände och varför men det kändes mest krystat. Om jag ska förklara mer så skulle jag spoila för mycket så jag säger inte mer om det.

I efterhand insåg jag också att det här skulle kunna benämnas som neo-noir åtminstone när det gäller handlingen och hur karaktärerna beter sig och framställs. Men nu börjar jag komma in i spoilerterritorier igen så det är bäst att jag slutar skriva för detaljerat om handlingen.

Medan jag såg filmen tänkte jag på att musiken störde mig en hel del. Under många scener låg den som en dunkande ljudmatta för att sätta nån sorts stämning men för mig kändes den mest som en distraktion. Det förekom en ljudslinga som var konspiratoriskt mystisk och en med ett klockspel som klingade romantisk. När musiken står ut och man tänker på den så brukar det inte vara ett gott tecken. Faktum är att musiken direkt i inledningen satte en märklig tv-filmskänsla. Det kändes nästan som om det var början på typ Mord och inga visor (Murder, She Wrote) med Angela Lansbury eller kanske Jake and the Fatman. Jag vet inte varför jag kom att tänka på just dessa serier men så gick mina tankar…

Jag borde kanske ha gillat den här filmen mer än jag gjorde. Kanske gick jag in med fel förväntningar, kanske hade jag sett alldeles för mycket bra film på bio under den senaste veckan. Besviken blev jag och det går inte att komma ifrån. Det är möjligt att jag gillar den mer vid en omtitt.

En intressant detalj är att alla de utländska (läs: amerikanska) podcasts jag lyssnat på unisont har hyllat filmen som en av Soderberghs bästa. Om jag däremot tittar på svenska recensenter (och då menar jag ”proffsrecensenter”) så gillar man… inte filmen tänkte jag säga, men det var nog en förhastad slutsats efter att bara ha läst DN:s recension och Emma Gray Munthes reaktion (Obs! Spoilers!). Om jag kollar på Kritiker.se så ger de flesta filmen 3/5 eller 4/5. Hmm, då kanske jag inte behöver fundera på vad det är som just svenska recensenter stör sig på..


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka bieffekter upplevde nu mina filmspanarkompisar efter att ha intagit den här filmmedicinen?

The Velvet Café
Movies – Noir (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Squid and the Whale

17 april, 2013 12 kommentarer

The Squid and the WhaleTitel: The Squid and the Whale
Regi: Noah Baumbach
År: 2005
IMDb | Filmtipset

The Squid and the Whale såg och skrev jag om sommaren 2006. Jag och min bror gick och såg filmen och vi gillade båda den skarpt. Den kommande julen gav jag dvd-versionen i julklapp till mina föräldrar eftersom jag tyckte det var en så bra film. Så här i efterhand kanske det inte var en klockren present dels med tanke på filmens tema – och dels med tanke på att de inte hade en dvdspelare. 😉

Nu när jag varit ledig har jag faktiskt lyckats komma iväg på bio ett antal gånger (well, två gånger, men ändå). Den här gången var det dags för en liten filmpärla som jag hoppas inte drunknar bland blockbustrarna den här sommaren. Bläckfisken och valen utspelas på 80-talet i New York och handlar om en familjs skilsmässa.

Mamman (Laura Linney) och pappan (Jeff Daniels) kommer inte överens. Pappan är en ganska cynisk självupptaget författare på dekis som inte verkar särskilt omtänksam mot sin fru. Mamman känns mer sympatisk men vänsterprasslar. Nu vet jag inte om mammans otrohet i sig är det egentliga ”felet” utan kanske snarare är ett symptom på det som är fel i deras äktenskap.

Hur som helst, skiljs gör de och barnen, storebror Walt och lillebror Frank, blir inte glada (förståeligt). Ett schema görs upp och pappan, som har flyttat till ett nytt hus, får ha barnen varannan dag och mamman varannan. Nu börjar det förstås snackas skit, pappan om mamman (mest) och mamman om pappan (en del). Barnen väljer sida: Walt som vill vara sin pappas son väljer förstås sin coola och cyniska pappa medan den yngsta sonen Frank nog stannar vid sin mammas sida (han gör dock uppror på sitt egna lite annorlunda sätt).

Som sagt, jag tyckte det här var en liten filmpärla. För min del var det lite förvånande eftersom Wes Anderson var inblandad. Har inte varit stormförtjust i nån av hans filmer som jag tycker har en tendens att vara ytligt sköna, t ex Life Aquatic (min kommentar: och många andra av hans filmer). Nu hade ju bara Anderson producerat och då blev det alltså bättre. Noah Baumbach som skrivit och regisserat har nämligen lyckats skapa en personlig film som är rörande, innehåller en både skön och svart humor, och dessutom med riktigt bra och äkta skådespelarinsatser. Jag skulle kunna slänga in en brasklapp när det gäller Daniels som är bra men som har en ganska tacksam roll då han faktiskt inte utvecklas nåt vidare som karaktär utan är sitt cyniska jag hela filmen och känns därför aningen orealistisk. Men just därför är han rolig.

Humorn är med hela vägen genom filmen och det ger en skön känsla utan att man för den skull tappar bort allvaret och de frågor som tas upp. Viktigaste karaktären känns det som storebror Walt är. Han är på nåt sätt navet och det hela berättas lite utgående från honom. Det hela bygger ju också på Baumbachs egna upplevelser på 80-talet och jag gissar på att det är han som är Walt.

Titeln på filmen syftar på en historia om hur Walt som liten inte vågade titta på bläckfisken och valen på ett museum utan mamman fick berätta om det för honom i efterhand. Just denna kontakt med mamman fanns innan Frank föddes och nu saknar Walt den fast han inte vill erkänna det eftersom han nu ska vara pappans coola son. Riktigt rörande när Walt vågar erkänna det här för sig själv och just därför tyckte jag just slutet var riktigt bra. Min nöjdhetskänsla infann sig i alla fall!

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Wackness

16 april, 2013 8 kommentarer

WackTitel: The Wackness
Regi: Jonathan Levine
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Igår skrev jag om Warm Bodies av Jonathan Levine och regissörens namn klingade bekant. Det visade sig att han även låg bakom bl a 50/50 (som jag inte har sett) och The Wackness (som jag har sett och gillat). Följaktligen kommer här min recension av The Wackness som jag skrev i augusti 2009.

The Wackness är en film om sån där sommar där allt händer. Då man både hinner ha tråkigt och uppleva en massa. New York-bon, outsidern, hiphopnörden och marijuanaförsäljaren Luke har något av en drömsommar. Bl a spenderar han en helg vid stranden med en dotter, Stephanie (Olivia Thirlby), till en av sina ganjakunder. En helg som nästan är för bra för att vara sann kändes det som. Den där kunden spelas förresten av Ben Kingsley som inte direkt var lik Gandhi här (min kommentar: påminner mig om jag måste se Sexy Beast). Luke spelas klockrent av Josh Peck som var med som mobbat fetto i sevärda flodrullen Mean Creek (2004). Det är ganska otroligt vad han har gått ner i vikt även om man kan ana lite lönnfett så här fyra år senare.

Av den musik som spelas i filmen så har jag åtminstone hälften på cd (min kommentar: det var platta runda plastskivor som man använde förr i tiden)! Grym rap från hiphopens guldera. Jag önskar bara att de hade spelat nån låt med Public Enemy. Fast deras musik passar kanske inte riktigt in i filmens lite tillbakalutade stämning (och PE var som bäst några år innan ’94 då filmen utspelas). Tyvärr var volymen på musiken mixad alldeles för lågt. Det var för lågt även när det inte var nån dialog samtidigt utan bara en sekvens med musik. Samtidigt blev det nästan överdoserat med bra hiphop. Varje scen inleddes med en låt och det blev nästan för mycket (min kommentar: samma sjukdom som Warm Bodies led av, skillnaden här är att musiken är bra). Bästa scenen, där Peck får visa att han är en riktigt bra skådis, tror jag var när han vid ett tillfälle skäller ut Steph i en telefonsvarare. Jag är tvungen att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Farväl Falkenberg

6 april, 2013 4 kommentarer

FalkenbergTitel: Farväl Falkenberg
Regi: Jesper Ganslandt
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Farväl Falkenberg är en av de filmerna som fick mig intresserad av svensk film. Den stack ut, den stack in, den stack till, tyckte jag när jag såg den i september 2006.

Oj då. En film som växte, både under filmen och efteråt, känner jag nu efter att jag precis sett den på en förhandsvisning ordnad av Stockholm Filmfestival. Filmen startar lite trevande med episodiska skildringar av några barndomskompisars sista sommar i Falkenberg innan vuxenlivet ska ta vid. Då kände jag väl att den var rolig, lite skönt nostalgisk, men ändå inget speciellt. Men efter ungefär halva filmen så drog det in en ödesmättad stämning i biosalongen, nåt som den passande melankoliska musiken starkt bidrog till. De sista 20-25 minuterna är gripande, sorgliga, med några stänk av humor, och bitvis väldigt vackra.

Om jag ska nämna några filmreferenser så kom jag att tänka lite på det bildspråk och de känslor som man ibland hittar i några av Wong Kar-wais filmer. Steven Soderberghs Bubble kan jag också nämna. Fast Farväl Falkenberg är bättre än både Bubble och de (flesta) WKW-filmer jag har sett. Filmen försatte mig i en melankolisk, lite tung men ändå inte jobbig känsla, som satt kvar efter visningen under min cykeltur hem genom ett skymningsvackert Stockholm. Det finns givetvis brister i den här debutfilmen av Jesper Ganslandt, och den passar kanske inte en del, men jag rekommenderar den ändå varmt.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Cloud Atlas

29 mars, 2013 12 kommentarer

Cloud AtlasTitel: Cloud Atlas
Regi: Tom Tykwer, Lana & Andy Wachowski
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag och min f.d. kollega Anders upptäckte när vi började jobba tillsammans för ganska många år sen att vi delade intresset för film och oftast uppskattade vi ungefär samma typ av film. Bl a upptäckte vi att vi båda gillade David Lynch och det är ju ett tecken om något på att man har bra smak, haha. Vi införde därför en tradition med torsdagsbio, en tradition som vi fortfarande håller vid liv. Ibland kan det bli en film i månaden, ibland går det ett halvår, men när vi väl kollar in en film är det alltid trevligt. Första filmen vi såg var Der Untergang och den senaste var Searching for Sugar Man. Oftast är det jag som kommer med förslag på film eftersom jag är mest insatt i the latest goings-on the worlds of film. Roligast var när nog när vi såg True Grit och Anders efter filmen sa att ”Det var väldigt mycket bröderna Coen över den här filmen och jag gillar ju Coen-bröderna och därför även den här flmen. Jag undrar om regissören inspirerats av the Coens?”.

För ett tag sen postade jag min gamla recension av just Der Untergang och där skrev jag att nästa torsdagsfilm kanske skulle bli Cloud Atlas. Nån månad senare kom jag till jobbet och tänkte skicka ett mail till Anders om att vi borde se Cloud Atlas den kommande torsdagen. Vad finns då i min inbox? Jo, givetvis ett mail från Anders där han föreslår att vi ska se Cloud Atlas. Ja, det är nåt Cloud Atlas-igt över det hela, är det inte?

Jag hade hört en hel del om Cloud Atlas men jag kände egentligen inte till några detaljer i handlingen och det är oftast bra. Jag visste att syskonen Wachowski och Tom Tykwer skulle samarbeta och det kunde ju knappast bli sämre. The Wachowskis har gjort en av mina favoritfilmer nånsin med The Matrix och Tom Tykwer är en filmskapare som gör magiska filmer om ödet, kärleken och slumpen. På senare tid hade väl de båda (eller tre) kanske inte direkt visat var skåpet ska stå: Parfymen, The International, Speed Racer?

Men vad är det vi ser är min första tanke? Det är ju sex filmer samtidigt! Kan det här verkligen funka?! Ja, det gör det. Visst, det tar ett tag innan man får grepp om alla historierna men när klippningen är så bra som den är (ja, Oscarsjuryn!) så smälter allt ihop till en helhet, till en enhet.

De sex historierna rullar runt och hakar i varandra. Vi får se tio sekunder från en del, fem minuter från en, två minuter från en annan och så håller det på. Det är sex olika filmer sammanvävda till en enda rörig men ändå sammanhängande soppa. Helt otroligt egentligen. Jag har inte sett en liknande film. Jag kommer att tänka på Mr. Nobody men det här var bra mycket bättre. En rolig detalj är ju sminkningen och maskerna och att försöka identifiera alla skådisarna i alla deras olika roller. Typ ”men vänta nu, var inte det där Halle Berry?!” eller ”Haha, fan vad rolig Tom Hanks ser ut där!”.

Av de sex historierna så gillade jag alla men om jag ska rangordna dem så faller det ut så här (i omvänd ordning):

6. Regissör: The Wachowskis. Genre: Kostymdrama/Äventyr. Story: På ett fartyg i Stilla Havet år 1849. Helt ok men inte min favorit. Jag hade kanske lite svårt att dras in i den här historien. Kul att Tom Hanks var osympatisk för en gångs skull.

5. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Drama. Story: England 1936. Ung musikbegåvad bög jobbar åt hyllad kompositör. Har en direkt koppling till historien som utspelas på 70-talet vilket lyfter den en aning.

4. Regissör: The Wachowskis. Genre: Science Fiction/Action. Story: Nya Seoul år 2144. Det här var actionfilmen av de sex och den var helt ok den med. Temat med kloner har vi sett förut och den kändes lite ytlig om än obehaglig. Annorlunda att se västerländska skådisar som asiater.

3. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Thriller. Story: Kalifornien 1973. En konspirationsthriller som lämpligt nog utspelas på 70-talet, konspirationsthrillerns guldålder.

2. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Komedi. Story: Nutid i England. Haha, mitt i allt har vi en galen komedi om en grupp gamlingar som flyr från ett ålderdomshem. Hugo Weaving gör en härlig kvinnoroll som en sadistisk sköterska.

1. Regissör: The Wachowskis. Genre: Science Fiction/Äventyr. Story: Utspelas i en avlägsen framtid efter en katastrof (år 2321 enligt boken som filmen bygger på). Här träffar vi min favoritkaraktär Old Georgie, en djävulsliknande figur spelad av Hugo Weaving. Tom Hanks plågas av syner av Old Georgie men möter frälsningen i Halle Berry.

Helheten är större än summan av delarna och därför blir betyget högt.

4/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Faro

28 mars, 2013 Lämna en kommentar

FaroTitel: Faro
Regi: Fredrik Edfeldt
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Manusförfattaren Karin Arrhenius och regissören Fredrik Edfeldt samarbetade för några år sen och gjorde då en film som jag gillade väldigt mycket. Den gången handlade det om en flicka och filmen hette Flickan. Den här gången handlar det också om en flicka men också om en pappa. Filmen heter Faro (efter en hamnstad i Portugal och inte Fårö som min ”smarta” mobil tyckte) och jag såg verkligen fram emot den.

Vi hade halvdag på jobbet idag och då passade det pefekt att tajma in en matinévisning på favoritbiografen Sture i Stockholm. Till min förvåning fann jag mig helt ensam i salongen. Det är för övrigt tredje gången det händer på ganska kort tid. De två andra filmerna var Take Shelter och Call Girl.

Faro har många likheter med Flickan. I Flickan skildrades allt ur flickans perspektiv. Även här är vuxna en sorts bifigurer och världen som filmen utspelas i känns nästan som en egen värld där de vuxna försöker tränga sig in.

En pappa och hans dotter, Hella, flyr ut i skogen efter att pappan begått ett mord som han påstår var i självförsvar. Polis och socialtjänst försöker hitta dem. Lite som First Blood nu när jag tänker efter. Ute i skogen lever pappan och dottern som i sin egen värld. Det är dock en bubbla som de båda vet kommer att spricka.

Ibland är det svårt att skriva om en film för att den kanske inte gör nåt speciellt intryck. Det här var en sån film och därmed en besvikelse. Det finns delar som är briljanta, bl a när pappan och Hella dyker under vattnet i en skogssjö och hittar en undervattensskog. Eller när Hella i ensligt hus träffar på en hippiepsykopatkvinna otäckt bra spelad av Gunnel Fred. Men däremellan och ganska långt in i filmen så har jag svårt att bli indragen. Eftersom man inte bjuder på en normalt berättad historia med en början, en mitten och ett slut så krävs det att stämningen gör jobbet. Och det gör den inte fullt ut.

Precis som Flickan så är det en ganska mörk film. I Flickan så fanns det ändå ganska mycket hopp i slutet av filmen men här känns det som man inte riktigt vetat hur man ska knyta ihop det hela. Jag hade varit mer nöjd om filmen slutat vid ett visst tillfälle kanske 10-15 minuter innan det egentliga slutet.

Nej, tyvärr får man inte till den där stämningen som jag ville ha. Det finns egentligen bara ett känslofyllt ögonblick, då det kom en liten liten klump i halsen, då känslorna kändes starka och äkta. I övrigt är det lite för blekt. Fotot är helt ok med en hel del fina naturbilder men det är ju inte Hoyte Van Hoytema-klass. Ett annat problem var att Jakob Cedergren i rollen som pappan inte fick mig att känna nånting. Som jag såg att en annan recensent skrev: det är för små känslopenslar för en gångs skull.

Jag gillar ändå idén och att det inte är en film som andra. Det blir en svag trea.

3-/5

PS. Det här kom också att blir skådespelaren Göran Stangertz sista film. Han gick bort i oktober 2012.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Små ulykker

22 mars, 2013 Lämna en kommentar

Små ulykkerTitel: Små ulykker
Regi: Annette K Olesen
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension av en dansk film med den något töntiga svenska titeln Små danska olyckor. Ungefär som när man lägger till markören ”fransk” i filmer från Frankrike, som t ex Franska nerver eller En fransk familjs sexkrönika, för att locka kulturtanten inom oss. Jag skrev recensionen på den tiden jag tyckte dansk film var det bästa som fanns.

Det är lustigt hur dansk film, i mina ögon, är så pass mycket bättre än svensk film just nu. Det här är en ganska enkel film gjord av danska regissören Annette K. Olesen. Med enkel menar jag att det inte handlar om en film med en jättebudget, med ett skruvat Charlie Kaufman-manus eller nåt sånt. Det är en film om vanliga människor och det blir faktiskt mer spännande och levande än man kan tro (eller just därför).

När mamman i en familj dör så samlas de tre barnen och pappans bror för begravningen och allt annat som medföljer. De tre barnen är inte helbundis utan lever tre ganska olika liv där alla har sin beskärda del av problem. Men är man släkt så är man. Mest rörande är nog delen om yngsta dottern Marianne vars liv mest består av orientering (dvs springa i skogen med karta och kompass) samt middagar med pappan. Nu har hon dock satt in en kontaktannons och dessutom börjat ett nytt jobb.

Sonen Tom lever ett hektiskt liv som egenföretagare som inte har tid med varken sina barn eller sin fru. Äldsta dottern, Eva, är en glidare som inte vill bli vuxen. Hon skriver haikudikter eller målar, fast utan talang. Filmen blandar drama och humor på ett skönt sätt. Jag vet inte om det beror på det danska kynnet att det är så, men resultatet blir ofta bra på film. Det är drama, men med stänk av svart lite absurd humor. Sen är Jesper ”Bänken” Christensen med också. Han spelar pappans bror som blivit sjukpensionär och spenderar dagarna rökandes och liggandes i tv-soffan.

Mmm, trots att det är filmat med enkla medel och ingen larger than life-historia så dras man in i filmen och framför allt är det dess karaktärer som är intressanta och roliga. Den lever på sina duktiga skådisar och samspelet mellan dessa. Sen kan man säga att det även är en helt ok må-bra-film med sitt sköna men ändå lite abrupta slut. Ja, gillar alltså filmen och den får nästan en svag fyra, men vissa delar var inte lika bra som andra. Jag tyckte inte storasystern var så intressant t ex, även om Jannie Faurschou gestaltade den enerverande och obekväma Eva på ett riktigt bra sätt. Delen med Christensen var kanske också lite svagare.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →