Bride of Frankenstein (1935)

11 december, 2019 4 kommentarer

För några år sen såg jag biografi-filmen Gods and Monsters med Ian McKellan som Frankenstein-regissören James Whale. I samband med det la jag även upp texter om tre av hans filmer på bloggen. Trodde jag. Det visade sig nämligen att jag glömde bort att publicera min gamla text om Bride of Frankenstein så därför så kommer den nu. Bättre sent än aldrig.

Sista filmen i min trio med James Whale-filmer är Frankensteins brud, som den heter på svenska. Frankenstein och hans monster är tillbaka. Ingredienserna är i princip de samma fast med några extra kryddor. Exempelvis gör Ernest Thesiger nog den ultimata rollen som Galen Vetenskapsman här. Vithårig, vilt stirrande blick och ett otäckt anlete förstärkt av det uttrycksfulla fotot. Och sen ska ju monstret få sin Eva också. Jag gillade den här uppföljaren mer än den första filmen om Frankenstein. Handlingen har lite mer humor, främst när Den Galne Vetenskapsmannen är i farten. Det blir dock aningen fånigt ibland. Jag gillade verkligen hur det kvinnliga monstret såg ut, även om hon är med för lite. Riktigt snygg design på henne. Fotot i uppföljaren är också aningen vassare än i ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sak som jag glömde skriva när det gällde den första Frankenstein-filmen var att Colin Clive är riktigt bra som den besatte Henry Frankenstein som drömmer om att skapa liv av död. Bäst i alla de tre filmer jag sett av Whale är nog ögonblicket när Frankenstein ser att hans monster rör på sig och är vid liv och då vrålar som bortom besatt ”It’s alive! It’s alive! It’s alive! It’s alive!”.

Sammanfattningsvis när det gäller de tre Whale-filmerna ser det ut så här:

Frankenstein (1931) 3-/5
Den osynlige mannen (1933) 3/5
Frankensteins brud (1935) 3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

Serena (2016)

8 december, 2019 2 kommentarer

Jag har aldrig riktigt gillat Serena Williams. Hon är en oerhört skicklig tennisspelare med underbara grundslag och en hård serve. Men det är nåt med hennes sätt som inte klickat helt med mig. Då gillar jag hennes syrra Venus mer. Hon kändes mer ödmjuk. Det är lite som med Zlatan och Henke Larsson. Det är inget snack vem som är den bäste fotbollsspelaren men inte heller vem som framstår som mest sympatisk. Främst under senare år har ju Zlatan sjunkit nåt väldigt och beter sig mer eller mindre som en mobbare på skolgården.

Med denna bakgrund var det en intressant inblick man fick i den här dokumentären som lämpligt nog heter just Serena. Det var kul att få se hur hon är bakom kulisserna så att säga. Vilken resa hon har gjort! Från fattig svart unge i Compton till Roland Garros och Franska Öppna. Straight Outta Compton!

Serena visar sig ha både humor och självinsikt vilket ändrade min bild av henne. Det är en sak att vara aggressiv och kaxig på tennisbanan. Det är en bra sak. Utanför banan kan man vara på ett helt annat sätt, och det var hon. I slutet av dokumentären var hon dessutom vältalig då hon läste en fin dikt för sin syster. She won me over. Undrar om en dokumentär om Zlatan kan göra samma sak? Eller kanske den där boken som David Lagercrantz skrev?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , ,

Leva livet (2001)

6 december, 2019 Lämna en kommentar

Mikael Håfström, vad har vi på honom? Ja, en hel del väl? Ondskan är väl den film som kanske först dyker upp hos mig. Efter denna bar det av till Hollywood för Håfström och filmer som 1408 och The Rite (nej, det är inte en remake på Bergmans Riten). Nu senaste var Håfström på ett enligt mig lyckat Sverige-besök i och med Quick. Min text om Leva livet (nu ska jaaaag leva livet…) skrevs i juli 2007. Jag skriver att det är Håfströms debutfilm, vilket är felaktigt då han redan 1995 gjorde Hamilton-rullen Vendetta med Stefan Sauk.

I debutrullen av 1408-regissören Mikael Håfström får vi ta del av livet för ett gäng hyresgäster i ett hyreshus och även lära känna en dammsugarförsäljare som besöker dem. Jag skulle kanske kalla filmen för en sorts Magnolia light men helt utan samma nerv och med färre personer inblandade. Nja, en hyfsad rulle får man väl ändå säga. Kjell Bergkvist är sig lik, dvs bra, som en av hyresgästerna. Han gör ett charmigt och lite sorgligt försök att stöta på hårfrisörskan Eva Röse. Filmen börjar bra med ganska mycket fokus på Bergkvist. Så fort han inte är med är det lite sämre. Jag gillade inte scenerna med paret där kvinnan spelades av Lia Boysen. Krystat. Efter ett tag ballar filmen ur en aning och blir nån sorts buskis med tokrolig humor som inte funkar (för mig). Detta blandas med nån sorts svärta som Håfström inte riktigt får ihop. Jag fick ibland Aki Kaurismäki-vibbar när dammsugarförsäljaren var med. Jag ger knappt godkänt till Leva livet. För spretig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

The Texas Chain Saw Massacre (1974)

4 december, 2019 8 kommentarer

The Texas Chain Saw Massacre, mer känd i Sverige som Motorsågsmassakern, visade sig bli (ytterligare) en skräckklassiker som inte gick hem hos mig.

Det fanns ändå en del saker jag uppskattade. Leatherface själv var en obehaglig figur. Plötsligt dyker han upp som en omutlig mördarmaskin. Han är metodisk, rakt upp och ner, och behandlar sina offer som vore de djur som ska slaktas.

Fotot, magic hour-fotot, var överraskande fint och gav en känsla av en äkta film. Man har även använt en del halvroliga kameravinklar när man t ex filmar underifrån. Musik och ljudspår funkade bra i mina öron.

Inledningen använde ett grepp som förde mina tankar till en found footage-film som The Blair Witch Project. En berättarröst konstaterar att det handlar om verkliga händelser. Jag undrar om det var ett tidigt försök till nån sorts variant av found footage?

Jaha, det verkar ju som att jag nästan gillar filmen? Men, nej, jag gillar den inte. Skådisarna är nämligen usla, genomusla. Speciellt gäller det Paul A Partain som spelar Franklin som sitter i rullstol. Eller det är möjligt att han spelar bra men att jag fullkomligt hatade hans rollfigur. Ibland är det ju svårt att skilja på det där. Även resten av skådisarna är usla. För mig gör det tyvärr att filmen faller tokplatt.

Trots att miljöerna var white trash-rysliga (lite True Detective säsong 1-vibbar kanske) och Leatherface till en början var otäck så blev det ändå till slut fånigt när han sprang omkring med sin motorsåg och jagade skrikande tjejer. Bitvis gjorde även våldet, framförallt mot kvinnorna, att jag kände en känsla av äckel, och jag vet inte om det var rätt form av äckel.

Slutsatsen är att jag gillade Leaterface men hatade alla andra. Äcklad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 1, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)

1 december, 2019 4 kommentarer

Fritz Lang är en regissör som har gjort en hel kader med fina filmer. Från tidiga tyska stumfilmer som Metropolis till noir-rullar som While the City Sleeps och Scarlet Street. Min korta preblogg-text om regissörens första ljudfilm M skrevs i juli 2007.

M är en imponerande film på många sätt, särskilt med tanke på att den har några år på nacken. Den känns modern. Klippningen är innovativ, som t ex när man växelvis visar myndigheterna respektive gangstergänget när de på olika platser har runda bordet-samtal om hur de ska stoppa den gäckande barnamördaren (som spelas läbbigt av en vansinnig och visslande Peter Lorre). Inledningen är mycket bra men sen tycker jag filmen har en svacka i mitten när den känns lite som en torr dokumentär utan nån riktig huvudperson. Jag känner att filmen, för mig, har en del likheter med Citizen Kane. Jag känner mig imponerad men samtidigt något distanserad. Filmen tar sig en aning mot slutet då Lorre gör en imponerande desperat insats. Bäst i filmen är gangsterledaren (Gustaf Gründgens), komissarie Lohmann (Otto Wernicke) och Lorre, förstås.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Only the Brave (2017)

29 november, 2019 2 kommentarer

En BOATS som överraskade mig en hel del är brandmansfilmen Only the Brave. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig men inte att jag skulle vara i princip rörd till tårar i slutet.

Inledningsvis var det det gamla vanliga med macho-män som säger hej då till fru och barn. Det spelas rockmusik i bilen på väg ut mot skogen. Det grabbsnackas under pauserna mellan släckningsarbete. Macho.

Miles Teller spelar en slarver och är urtypen av en figur som ska skärpa till sig, växa upp, klippa sig, skaffa sig ett jobb, och ta hand om sin familj under filmens gång.

Så det är kanske inte så mycket nytt under solen och ingenting speciellt upphetsande. Det är som sagt macho så det förslår och filmen är superamerikansk. Americana! Och det är kanske just därför jag gillar den, just att den känns ärlig. Under titten satt jag och funderade på om jag hade gillat den lika mycket om huvudpersonerna hade varit soldater. Det är mycket möjligt att det inte hade funkat då, som i Lone Survivor. Det är nåt med soldater som dör ärofyllt i slow motion som bara inte funkar för mig.

En liten detalj som stack ut med Only the Brave var dess klippning. Det är ett grepp som man ser då och då i filmer, nämligen att man klipper över till nästa scen innan den pågående scenen kommit till ett normalt avslut. Jag gillade det eftersom det gav ett bra tempo till filmen.

Det visade sig även som tur var att handlingen innehöll mer än brandmän som släcker bränder och fruar och barn som väntar hemma. Fruarna är riktiga människor som får andra scener än såna där de väntar vid telefonen.

Mot slutet får jag en tryckande känsla av en kommande katastrof, och när slutet väl kom var jag helt oförberedd eftersom jag inte hade koll på den verkliga historien. Det var mycket rörande. Den enda lilla plumpen var att man envisades med att veva bilder på de verkliga personerna under eftertexterna. För mig blir det bara lök på laxen, tårta på tårta, och övertydligt smetigt. Det hade räckt med bilden med trädet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Greppet att visa de verkliga personer funkade dock givetvis utmärkt i Chernobyl. Där kändes det helt berättigat.

Arkiverad under Action, Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Sicko (2007)

27 november, 2019 2 kommentarer

Nu när jag avhandlat den sista filmen som jag såg under Stockholm Filmfestival så kändes det passande att lugna ner sig lite och skicka ut en gammal preblogg-recension. Texten om Sicko skrev jag i oktober 2007, och, nej, jag har fortfarande inte sett den där dokumentären jag nämner i slutet, Manufacturing Dissent.

Som vanligt handlar det om en underhållande och tänkvärd dokumentär/propaganda-film från Michael Moore. Visst är det vinklat och det är ju det som är poängen på ett sätt. Moore vill ha nåt sagt och tar till de medel som står till buds. Jag tror inte han ljuger i nåt han säger. Däremot väljer han att lyfta fram sånt som backar upp hans poäng. Och denna gång är poängen att nåt är sjukt med det amerikanska sjukvårdssystemet. För att få tillgång till sjukvård måste man först ha en sjukvårdsförsäkring och det kan hända att det inte räcker med det då försäkringsbolagets regler och läkare kan sätta käppar i hjulet, ibland bokstavligen då vi får höra om en flicka som dör i en ambulans på väg till ”rätt” sjukhus.

Efter att ha återgett några skräckhistorier om hur (dåligt!) det funkar i USA ger sig Moore av till Europa för att visa hur (bra!) det funkar där. Här blir det en aning fånigt då Europa framstår som rena sagovärlden. Ok, jag håller med Moore i sak; sjukvård är en sån sak som är perfekt att skötas som en beskattad statlig verksamhet och inte som ett vinstdrivande företag. Men i Europa överdrivs det hela, när Moore gång på gång konstaterar att allt är gratis vilket det ju inte är. Moore nämner nån gång att det faktiskt inte är gratis utan en skattefinansierad verksamhet, men ofta är det helt enkelt – gratis, enligt Moore. Dessutom skulle det inte vara svårt för en sån som Moore att göra en liknande ”skräckdokumentär” om t ex psykvården i Sverige. Brister finns överallt.

Efter Europaäventyret styr Moore kosan till Guantánamo med några sjukliga 11 september-hjälparbetare för att de ska få samma vård som fångarna där får. Det slutar med att de istället hamnar i Kuba där de (förstås!) tas emot med öppna armar. Hyfsad pr för Kastros Kuba. Filmen är, som jag skrev först, både underhållande och tänkvärd. Moore har ett allvar som han blandar upp med en skön humor med självdistans, kanske inte självdistans mot sig själv som person men mot sig själv som amerikan om ni förstår vad jag menar. Mot slutet, med hjälparbetarna i Kuba, blir det riktigt rörande. Det är möjligt att det är rörande på samma sätt som t ex i det smaklösa Extreme Home Makeover men här kändes det i alla fall mer mänskligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag ska försöka se den Moore-kritiska dokumentären Manufacturing Dissent som är gjord av (tidigare) Moore-fans för att få en annan vinkling på fenomenet. Ja, han är blivit ett sånt, Moore.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Song Without a Name (2019)

24 november, 2019 Lämna en kommentar

Sista söndagen på Stockholm Filmfestival har jag som tradition att bjuda in min bror från Uppsala för en dag på festivalen då vi ser två eller tre filmer. I år blev den första filmen Taika Waititis nazisatir och publikprisvinnare Jojo Rabbit. Efter en del funderande så blev den andra och sista filmen… Vinnnarfilmen!

Japp, festivalen brukar alltid ha med en extra visning av den film som vinner Bronshästen och varför inte välja den när det visade sig att jag inte hade sett den tidigare under festivalen. Jag menar, om den nu vann, hur dålig kan den vara?

Song Without a Name eller Canción sin nombre är en peruansk poetisk misärfilm som förde mina tankar till Alfonso Cuaróns Roma. Den utspelar sig i Peru istället för Mexiko men är en svartvit film med ett långsamt berättande om en fattig kvinna som mister sitt barn och har en pojkvän som går med i en rebellgrupp.

Skillnaden med Roma är att huvudpersonen Georgina föder sitt barn på en bluffklinik där personalen sedan stjäl hennes bebis för att sälja den vidare för adoption utomlands. Just detta var en vidrig och Kafka-liknande sekvens där Georgina skickas hem utan sitt barn. Kom tillbaka imorgon säger man. När hon kommer tillbaka nästa dag är det igenbommat och tomt. Här var desperationen massiv. När hon går till polisen och andra myndigheter får hon ingen som helst respons. Till slut går hon till en tidning där hon får kontakt med en journalist som börjar gräva i fallet.

Jag tyckte det här trots sitt ämne var en skön film att se (och sova lite till, ehe). Den är vackert fotad med lugna och långa tagningar i cinéma vérité-stil à la H:r Landshövding (yay!). När journalisten kom i handlingen blev den lite mer intressant och jag trodde ett tag att det skulle bli en sorts konspirationsthriller. Nu blev det aldrig riktigt det. Istället är det en film som liksom händer i mellanrummen mellan det som normalt sätt lyfts fram som avgörande scener. Det hela ger en känsla av nåt saknas, fast inte på ett negativt sätt. Filmen slutar också helt abrupt mitt i vad som jag trodde skulle vara en längre avslutande sekvens.

Jag delar ut en trea till Song Without a Name och avslutar därmed rapporteringen från festivalen för den här gången. Vad tyckte min bror om Song Without a Name? 4,5/5! Bra filmval av mig. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , ,

Jojo Rabbit (2019)

22 november, 2019 7 kommentarer

Det är för mig nu uppenbart att jag tycker olika jämfört med majoriteten när det gäller Taika Waititis filmer. Innan Jojo Rabbit hade jag sett tre av dem: Boy (2/5), Hunt for the Wilderpeople (2,5/5) och Thor: Ragnarok (2,5/5) och. Inga toppbetyg direkt.

Under visningen av hans senaste alster så rullade skratten runt i salongen på Park. Själv skrattade jag inte en enda gång förutom ett litet skrock vid ett tillfälle. Henke nämnde efter visningen att inledningen påminde lite om Wes Anderson och jag kan hålla med. Det är stiliserat och snyggt. En sorts konstruerad värld som ger mig en känsla av att den inte innehåller riktiga människor.

Det är nåt med Waititis stil som inte riktigt funkar för mig. Frågan är vad? Kan det vara så att just den typen av satir som Waititi använder inte funkar för mig? Är problemet att han ofta har barn i huvudrollerna? De populärkulturella referenserna kanske? Dessa referenser lyser i och för sig för det mesta med sin frånvaro i just Jojo Rabbit. I slutändan är det nog helt enkelt så att Waititis humor inte är min stil. Jag gillar intern meta, Waititi extern meta. Waititi tycker si, jag tycker så. Humor.

När jag kollade upp mina texter om hans tidigare filmer såg jag att jag nämnde ovan nämnde Wes Anderson. När jag såg Hunt for the Wilderpeople tyckte jag mig nämligen känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar. Så, ja, Henke, Wes Anderson har nog haft ett inflytande på Waititi.

Det fanns saker med Jojo Rabbit som jag uppskattade. Sam Rockwell var nog bäst i filmen och som vanligt sevärd och rolig. Scarlett Johansson var bra men jag fick aldrig en känsla för vem hon egentligen var så när en viss sak skedde kände jag inget speciellt, och tonskiftet skavde snarare än berörde. Stephen Merchant som Gestapo-agent var underbar (och lång!) och scenerna med honom och hans kompanjoner var bra. ”Heroes” med David Bowie och tillhörande dans var fin.

Men som helhet blir det inte mer än så där lite lagom godkänt till Jojo Rabbit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lille-skutta nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir, SoF-podden, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch för att kolla in vad de tyckte om Jojo Rabbit.

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Krig, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Knives Out (2019)

21 november, 2019 7 kommentarer

Visningen av Knives Out på Filmfestivalen i fredags var en mycket trevlig upplevelse. En perfekt festivalvisning med många kompisar, en fullsatt salong, en film som jag älskade, och slutligen en person i salongen som man kunde störa sig på. Precis som det ska vara!

Knives Out är Rian Johnsons comeback efter hans härliga Star Wars-film The Last Jedi. Det är en Agatha Christie-inspirerad whodunit-deckare (eller snarare whatreallyhappened-deckare) med en skådespelarensamble som inte går av för hackor: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas (Filmitch, du kommer gå ner i brygga!), Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Don Johnson (Sonny Crockett himself!), Toni Collette, Lakeith Stanfield (Snoop Dog himself!), och sist men äldst Christopher Plummer (89 år ung!).

Jag gillade filmen från första till sista stund. Det är en skådespelarnas film och jag tycker det märks att de har haft en rolig inspelning. Undrar om det finns några roliga ”behind the scenes”-klipp, t ex från slutuppgörelsen, som kan liknas vid ett uppkast (fast inte i basket), med Ana de Armas och den bäste (!) Chris.

Jag skulle kalla filmen för en fars. Rollfigurerna beter sig överdrivet och som om de var med i just en fars. Det är en fars. Brittiske Daniel Craig har lagt sig till med en sydstatsdialekt som jag fann underhållande. Jag har hört andra klaga på den men den funkade för mig. Craig gjorde ett val helt enkelt, som Nicolas Cage brukar göra. Det var även kul att se Jamie Lee Curtis skådespela, och ha roligt, eftersom det för egen del var ett tag sen jag överhuvudtaget såg henne i en film.

Själva mysteriet funkade utmärkt. Jag gillade upplägget där man fick reda på vad som hade hänt ganska tidigt, eller man trodde i alla fall att man fick reda på det. Filmen visade sina kort överraskande tidigt för att sen twista till det hela på slutet. Trevligt!

Vem var personen i salongen som man kunde störa sig på? Jo, givetvis en manisk skrattare. Mannen i fråga, kanske en släkting till skrattaren från Hell or High Water, satt på raden framför oss och skrattade inledningsvis åt allt och inget. Ingen annan i salongen skrattade, enbart skrattaren. Lugna ner dig, människa! Turligt nog gjorde han det. Senare när resten av salongen skrattade gemensamt hade skrattaren skrattade klart och höll inne sitt garv. Mycket märkligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om Knives Out. Var det nåt som skar sig i filmen eller fanns det inte ens en knivsudd av nåt att klaga på? Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Komedi, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →