Film- och bloggåret 2019

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar 2019 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Jag går igenom filmerna jag såg. Överraskningarna och besvikelserna, de härliga bioupplevelserna och de mindre bra visningarna. Har jag gått i mål med några projekt eller kanske startat upp några nygamla? Årsbästalistan för 2019 får ni vänta på tills snön börjar smälta i vår, om det nu finns nån snö att smälta…

Bästa filmerna jag sett i år:
Förra året såg jag två filmer (Annihilation och The Shawshank Redemption) som nådde toppbetyget 5/5). I år blev det faktiskt tre. Det hela började i våras med Avengers: Endgame. Detta var en av de mer positiva bioöverraskningar jag har varit med om, speciellt efter den svaga Avengers: Infinity War. Som en del av mitt Bergman-projekt såg jag om Fanny och Alexander och blev besatt så till den grad att jag förutom en recension även skrev sex kåserier (nej, inte sexkåserier) om filmen. Slutligen så kryssade jag i höstas den sista 5/5-filmen för året i och med Joker. Vilken bioupplevelse!

Sämsta filmerna jag sett i år:
Ja, det kanske inte är så givande att lista filmer som man INTE gillar men jag gjorde det förra året och eftersom jag utgick från förra årets nyårsinlägg så fanns rubriken kvar. Mitt tidigare nämnda Bergman-projekt ledde mig till ett par riktiga kalkoner som t ex tv-filmen Venetianskan och tv-operan Trollflöjten (opera… bläh). DCEU-rullen Aquaman och den kinesiska sf-soppan The Wandering Earth gjorde mig inte glad.

Årets besvikelser:
Claire Denis High Life såg jag på Malmö Filmdagar och det var en film jag verkligen såg fram emot. Det blev en total besvikelse. Det var inte mycket som funkade för mig tyvärr. Jag hade en liknande upplevelse med Robert Eggers nya film The Lighthouse. Höga förväntningar. Det var till och med så att The Lighthouse var min bloggheader under Stockholm Filmfestival. Men filmen föll platt. Min prettogen reagerade inte som den skulle.

Årets överraskningar:
Överraskningar? Hmm, har vi några som kvalar in? Jo, men Aniara var nog en sådan positiv överraskning. 1: Svensk science fiction. 2: Svensk science fiction som funkar. 3: Svensk science fiction som är riktigt bra. Utöver det så var Bergmans två dokumentärer om Fårö trevliga små överraskningspärlor.

Årets komedier:
Helt klart Dolemite Is My Name! En härlig comeback av Eddie Murphy. I övrigt är det tunt bland komedierna. Jag ser alldeles för få bra komedier. Fast problemet är nog att jag ser alldeles för få komedier överlag. Ah, vänta nu! Jag glömde ju Knives Out. En härlig film som lockade mig till skratt flera gånger.

Årets tv-serie:
Ohotad etta är givetvis Chernobyl. Här snackar vi fem tajta avsnitt med intensitet, spänning, perfekta tidstypiska miljöer och strålande skådespelarinsatser (bl a från svenskarna Stellan Skarsgård och Fares Fares) och i regi av Johan Renck.

Årets bästa bioupplevelser:
Avengers: Endgame är en svårslagen upplevelse. Fullpackat i salongen, och när Steve Rogers säger ”Avengers… assemble” fick nog alla gåshud. Det kändes så i alla fall. Delad etta med Endgame måste ju Joker vara. Sällan, eller aldrig, har jag blivit så fysiskt påverkad av en film. Det var på gränsen att jag fick lämna salongen. Den hade nåt den där filmen. Joaquin Phoenix är ju en sak. Hedersomnämnande till Knives Out under Stockholm Filmfestival. En mycket trevlig visning trots en inledningsvis störande skrattare.

Årets värsta bioupplevelser:
Egentligen inga katastrofer det här året men visningen av The Lighthouse på Bio Rio var ingen höjdare. Det smaskades och klirrades med bestick bakom oss då det åts mat så det stod härliga till i salongen. Underkänt! Bio Rio får gå på utbildning hos Capitol där man vet hur man hanterar mat i salongen. Jag menar, en sån grundläggande sak som metallbestick som klirrar mot porslinstallrikar. Kom igen.

Bloggprojekt:
Jag gick i mål med mitt Bergman-projekt och det kändes faktiskt ganska stort. Nu har jag sett och skrivit om 50 Bergman-filmer. En jämn och fin siffra. Här hittar ni alla mina betyg och länkar till texterna. Ett projekt som jag väckt till liv igen är årsbästalistorna. Efter att för några år sen ha stannat vid 1973 så kom jag i år ut med 1972. Det var mycket trevligt att bekanta sig med ett antal 72-filmer och på så sätt få återigen uppleva hur annorlunda filmer var på den tiden. Under 2020 kommer jag fortsätta med resten av 70-talet, och vem vet, vi kanske till och med börjar beta av 60-talet men då blir det till att se en radda 60-talsrullar.

Nyupptäckt filmpodd: Dämonpodden var en trevlig bekantskap och extra kul att lyssna på eftersom jag själv höll på med samma Bergman-resa som de som är med i podden, dvs att titta sig igenom hela Bergmans filmografi. Nördigt underhållande med referenser till allt från tyska filosofer via film noir till Buffy.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Ingen tvekan om att det var Marriage Story.

Svenska filmer: Ett gäng Bergman-filmer men den allra bästa nya svenska filmen jag såg var helt klart det dystra rymdeposet Aniara. Även Quick var en positiv överraskning.

Min lista över de Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
11. The Wandering Earth (1/5)
10. Cargo (2/5)
9. Extinction (2/5)
8. Tau (2/5)
7. Knock Down The House (3/5)
6. I Am Mother (3/5)
5. Close (3/5)
4. Bird Box (4/5)
3. Dolemite Is My Name (4/5)
2. The Irishman (4/5)
1. Marriage Story (4,5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, vad det nu än betyder.

Ett urval av tv/webb-serier som jag kollat in:
The Orville, säsong 2: Minst lika bra som säsong 1 även om man tyvärr inledde svagt. Nu längtar jag efter säsong 3.
Star Trek: Discovery, säsong 2 (Netflix): Klart sämre än Star Trek-homagen The Orville. Tonen är helt off och det gäller speciellt klingonerna som bara känns fel.
Angel, säsong 4 och 5: Jag gick äntligen i mål med serien efter mycket kämpande. Hanteringen av Cordy var under all kritik och Angels snorunge Connor ska som alltid kastas tillbaka till en helvetesdimension.
After Life, säsong 1 (Netflix): Ricky Gervais överraskande bra och rörande serie om att komma igen efter en tung förlust. Rolig är den också givetvis.
Lost in Space, säsong 1 (Netflix): Inte jättebra men den tog sig en aning i slutet av säsonen. Tyvärr är det alltför familjevänligt och wholesome (är det präktig man säger på svenska?).
The Mandalorian, säsong 1: Helt ok Star Wars-serie där Baby Yoda är svår, för att inte säga omöjlig, att motstå.

Bäst bland mat-serierna: MasterChef: The Professionals. MasterChef, både den vanliga serien med amatörer och den med yrkeskockar, är BBC när de är som bäst. Det är mysigt, varmt och lärorikt. Jag valde att lyfta The Professionals den här gången men allra bästa är nog ändå MasterChef Australia (vilket ju förstås inte är BBC) där man nu har bytt domare inför 2020 års serie, vilket gör mig orolig. I vilket fall så står sig Sveriges version slätt.

Sämst bland mat-serierna: The Great British Bake Off, säsong 10, var en stor besvikelse. Detta är den tredje säsongen med de nya värdarna Noel och Sandi. Jag tyckte de två första säsongerna med dem var helt ok även om Noel och Sandi förstås inte kan mäta sig med Mel och Sue. Just den här säsongen funkade dock inte alls. Låg nivå på humorn och väldigt märkliga och omotiverade domslut.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Robin Hood, 10 i topp: Filmer 1979, 10 i topp: Filmer 1994, Avengers: Endgame och The Martian. Förra årets etta Potatishandlaren förpassas till plats 6. Att Robin Hood är etta förklaras med att många efter Kalle Anka på julafton undrar vilket djur Broder Tuck är. Svar: Grävling. Att The Martian hamnat på listan måste väl ha att göra med att den visats på tv under året.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Hongkong, Tyskland, Spanien och Finland. Det är fortfarande något av ett mysterium varför Hongkong hamnar så högt. Förra året var jag inne på att det måste vara nån form av spindelbot som kör från Hongkong. Vem vet?

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

Till sist: Vila i frid Nils Petter Sundgren