Ponyo på klippan vid havet (2008)

19 juli, 2020 5 kommentarer

Borta hos Filmitch pågår ett Ghibli-projekt där Karlstads filmguru kollar igenom de Ghibli-filmer som finns på Netflix. Störst inom Ghibli är medgrundaren och regissören Hayao Miyazaki som ligger bakom filmer som Prinsessan Mononoke, Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och en massa andra klassiker. Själv hade jag sett alla hans filmer… utom en och det är just den om Ponyo. Kanske berodde det på att jag kände att den skulle vara för barnslig, enbart för barn. Samtidigt säger jag till alla, inklusive mig själv, att Miyazakis anime-filmer inte är rena barnfilmer utan filmer för alla.

Nu när Ponyo på klippan vid havet dök upp på Netflix hade jag inte längre nån ursäkt för att inte se den. Sagt och gjort så kröp jag upp i soffhörnet för att förhoppningsvis ha en mysig stund framför tv-skärmen.

Inledningen av filmen kändes något skum. Jag förstod inte vad som hände egentligen. Det förekom ingen dialog och jag ställde mig frågor hela tiden. Vem är kvinnan i bubblan? Uppdatering: det var en man i bubblan. Är det där en ubåt? Är det en blandning mellan människa och fisk? Är de små fiskmänniskorna den större fiskmänniskans barn? Efter den förvirrande men vackra inledningen bjöds det på barnteckningar och opera. Ja, varför inte (även om jag har svårt för opera)?

Ganska snart har jag dock koll på vad som händer och dras in i filmens värld. Inte oväntat så visar det sig att den är så mycket mer än en barnfilm. Den har ett djup och nyanser i form av vardagliga men fina detaljer. Hur det funkar på ett dagis, eller ett ålderdomshem. Familjerelationer som känns äkta. En mamma som efter jobbet öppnar ölen och blir full och bitter på sin man som ständigt är frånvarande. Mysig matlagning i form av läcker ramen. Detaljer som gör det där lilla extra.

Vattnet är så rackarns snyggt. Det är flytande fantastiskt som Christopher Doyles foto i en Wong Kar-wai-film. Samtidigt är det förstås farligt med tanke på tsunami-faran. Filmen har ett miljöbudskap också som så ofta i en Miyazaki-film. Haven och dess invånare är nåt vi ska vara rädda om. Jag har svårt att förstå hur man inte kan gilla den här filmen. Jag gillar den i alla fall, så mycket kan jag lova.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ramen-upphetsning – Ramen-koma

Arkiverad under Anime, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Two-Lane Blacktop (1971)

17 juli, 2020 2 kommentarer

För en månad sen la jag upp en text om bilåkarrullen Gone in 60 Seconds. Idag är det dags för ytterligare en film med bilåkning i fokus, nämligen Two-Lane Blacktop från 1971. Efter att ha sett filmen i oktober 2004 var jag rätt så missnöjd. Jag tror det kan ha varit ett typexempel på att gå in i till en film med helt fel förväntningar. Jag väntade på biljakter (jag menar, den svenska titeln är Fortare än döden!) men fick en film där man i och för sig åker bil men som i grunden är ett drama.

Detta var en ganska meningslös film om två unga snubbar som åker runt i USA och tävlar i street racing med en upphottad cheva. De blir utmanade av en medelålders man om att komma först till New York. Dessutom har de fått en liftartjej på halsen. Njae, som sagt, meningslöst, och tydligen ett försök att fånga stämningen i Easy Rider. Jag tycker det misslyckas helt. Det är bara segt och dessutom inga biljakter alls. Då är t ex, den i och för sig också helt meningslösa men ändå underhållande, Blåst på 60 sekunder (1974) ett bättre val. Förresten, Warren Oates gjorde en bra insats som den medelålders mannen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , ,

Duck, You Sucker! (1971)

15 juli, 2020 6 kommentarer

Åsa-Nisse-vibbar, någon?

Jag hade dålig koll på den här filmen visade det sig. Jag visste nog att Sergio Leone hade gjort ytterligare en western efter Once Upon a Time in the West men jag vad den hette eller handlade om visste jag inte. Dessutom blandade jag kanske ihop den med Hang ‘Em High, eller i alla fall så lägger jag dessa filmer i samma genrekorg: nämligen westernkomedin.

Både de svenska och engelska titlarna bidrar till de här vibbarna, speciellt utropstecknet (som i och för sig ofta saknas på engelska när det gäller Ducka, skitstövel!). Nu vet jag inte om Häng dom högt! är en westernkomedi (troligen inte) eftersom jag inte har sett.

Vad är då Duck, You Sucker!? Jag skulle beskriva den som episk buddywestern (Wikipedia beskriver den som en Zapata Western Film). Vi har det klassiska omaka paret som motvilligt, eller inte alls motvilligt, slår sina påsar ihop och försöker navigera sig igenom den mexikanska revolutionen.

John (eller mer korrekt, Sean) spelas av James Coburn och är en IRA-medlem på flykt undan rättvisan (ja, det beror ju på hur man ser det) som bytt en revolution mot en annan. Juan (Rod Steiger) är en mexikansk bandledare som rånar dilligenser men drömmer om att tömma banken i Mesa Verde på allt sitt guld.

När Juan och John möts första gången, under mindre vänskapliga former, och Juan upptäcker att John är något av ett sprängämnesgeni ser han till att rekrytera honom för att råna banken i Mesa Verde. Men hur var det egentligen, vem rekryterade vem? Det finns ju nobla motiv och mindre nobla motiv, apropå dynamit och dess uppfinnare…

Inledningen av filmen var inte så lovande för mig. Dubbningen, dvs att man spelar in ljudet i efterhand inklusive skådespelarnas tal, tar alltid lite tid att vänja sig vid (för mig). Jag tyckte ändå att det var bra gjort den här gången.

Sekvensen på dilligensen där de rika grisarna pratar ner till Juan och hans gelikar som vore de djur, samtidigt som de smaskande äter gourmet-mat, kändes nåååågot övertydlig. Till de bidrog även de extrema närbilderna på de smackande munnarna. Ja, vi fattar, de är grisaktiga smackande rasister och fascister.

Däremot blev jag lite tagen på sängen (på ett positivt sätt) av avslutningen på den här sekvensen, vilket är ett bevis på att det är alltid bra att gå in helt blank till en film.

Efter det här blev filmen bara bättre och bättre. När väl John (i form av en underbar James Coburn) gjorde entré var det bara att slappna av och njuta av filmen. Juans och Johns första möte var njutbart, och det var även första gången den klassiska repliken ”Duck, you sucker!” yttrades. Haha, helt underbart. Jag var tvungen att se om den scenen några gånger eftersom Coburns dialogleverans var så skön. Juan, han bara: ”vad är det som händer?!”. Booooom! Shakalak.

Så, ja, det förekommer alltså en del humor men den funkade för mig, och det blev aldrig buskis vilket jag var lite rädd för. En bit in i filmen så blev även buddy-elementet tydligt. John och Juan gillar varandra! De får respekt för varandra. Båda lurar varandra till höger och vänster men till slut finns det inget mer att luras om och då återstår respekten och vänskapen. Fint.

Filmen är episk. Den innehåller episka scener, eller scenerier är kanske ett bättre ord. Jag undrar vilken budget man haft? Mängden statister (både mänskliga och de inom släktet Equus) är imponerande. Jag såg inte att det stod ”Inga djur skadades under inspelningen av denna film”. Hmm, jag undrar varför? Inte. Det var andra tider, helt klart. Att Steiger spelar mexikan är också en tidsmarkör och inget som skulle hända idag (och då syftar jag inte på att Steiger inte finns med oss längre).

Tillbaka till det episka. Explosionerna var episka. Episka säger jag! Grymt välgjorda och de slår vilken cgi-explosion som helst. Vid ett tillfälle spränger man en stor stenbro och jag trodde inte mina ögon. Man måste ju ha byggt upp den där stenbron ute i öknen? Eller var det så att det var en gammal bro som ändå skulle rivas? Oavsett så var det grymt imponerande.

Det förekommer även en tågkrasch mellan två lok som var ruggigt välgjord. Och ni vet ju vad som gäller för tågkrascher: de går inte att titta bort från.

Duck, You Sucker! är även en sorglig film. Den utspelar sig under en revolution (eller två, mer korrekt) och det är upplagt för martyrer och/eller förrädare. Med andra ord är det upplagt för starka känslor. Jag tyckte den här filmen hade ett hjärta som bultade. Kanske har det varit nåt jag har saknat i Leones tidigare westerns. Relationen mellan John och Juan bidrog förstås också till hjärtat.

Ennio Morricones musik var ytterligare en detalj som funkade klockrent för mig. Jag tyckte det var en sällsam musik med märkliga ljud och röster. Udda instrument som inte var vackra men gav helt rätt stämning. Röstkörer som gav en sorts romantisk känsla ibland, och en obehagskänsla ibland. Jag gillade musiken!

Jag skulle kunna skriva mer om Rod Steigers bra tal om revolutioner (”Don’t tell me about revolutions!”), om de bisarra flashback-sekvenser där Coburn i slowmotion hånglar med sin flickvän samtidigt som hans bästa kompis tittar på, om hur man spränger en kyrka sönder och samman, om hur filmen inleds med ett citat av Mao, om hur den klipptes ner från 157 minuter till 120 minuter när den hade premiär i USA, om hur filmen är känd under en mängd olika titlar (kärt barn har många namn), etc, etc, etc.

Men jag nöjer mig så och delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Explosioner i filmen – och då har jag ändå inte med alla

Fler tankar om Duck, You Sucker!:

Rörliga bilder och tryckta ord: del 1 och del 2
Filmitch
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Once Upon a Time in the West (1968)

12 juli, 2020 4 kommentarer

Då var vi framme vid Leones sista spaghettivästern, höll jag på att säga, för faktum är nämligen att det finns en till, Ducka, skitstövel! från 1971. Är den kanske lite bortglömd? Titeln mig att tänka på buskis eller Åsa-Nisse. Inga bra vibbar direkt. Vi får se om jag kanske får tag i den och tar en titt. Om så är fallet finns det en chans att det dyker upp en recension om den på onsdag. Min preblogg-text om Once Upon a Time in the West skrevs i oktober 2007.

Det var kul att se denna klassiker. Igen, kanske man ska säga, även om det enda jag minns är en munspelande Charles Bronson sittandes i ett hörn, typ. Jag struntar i handlingen utan går direkt på vad jag tyckte. (Om ni vill veta mer om filmen, klicka på titeln här ovan för att komma till filmens IMDb-sida.)

Nå, nja, det var ungefär som väntat. Jag hade ju svårt att tro att det skulle bli någon spektakulär skillnad jämfört med dollartrilogin som jag precis har sett. Visst, det är bra. Men det är – tydligen – inte riktigt min stil. Jag tycker det är för känslokallt, långdraget, för mycket hämnd för oförätter som ägde rum för länge sen när någon var ung. Det blir inflation i de utstuderade duellerna. Visst, de är pampiga, men Sergio: ”Kill your darlings!”.

Nu låter det kanske som om filmen får underkänt men så är inte fallet. Trots att det inte riktigt passar mig så är det ju en ruggigt välgjord film. Scenerierna är vackra. En episk undergångsstämning genomsyrar filmen. Jag får nästan känslan av en efter katastrofen-film. Jag har nu förstått varför Stephen King fick inspiration för sin mästerliga bokserie The Dark Tower från Leones westernfilmer. En positiv sak var Claudia Cardinale som lyfte filmen en aning genom att hon är en kvinna i en huvudroll, och inte bara ett offer som det annars brukar vara i Leones macho-filmer. Sen gillade jag även Jason Robards, både som skådis och hans rollfigur. Mellan honom och Cardinale fanns tendenser till lite riktiga känslor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , ,

The Good, the Bad and the Ugly (1966)

10 juli, 2020 8 kommentarer

Jag verkar ha tyckt ganska lika om alla filmer i Sergio Leones dollartrilogin. Bra men inte mycket mer än så. Jag antar att det här är ett exempel på såna filmer som hyllas av många andra men som jag helt enkelt inte går ner i brygga över. Då återstår att se vad jag tycker om Once Upon a Time in the West. På söndag kommer en gammal text om den filmen så då får ni svaret på den frågan. Kanske borde jag även ta mig en titt på Leones Duck, You Sucker! från ’71 som jag inte har sett. Min text om The Good, the Bad and the Ugly skrevs i september 2007.

Då har jag sett den tredje delen i Leones dollartrilogi. Efter att ha sett alla delar så konstaterar jag att ingen får högre betyg än tre. Det som drar ner betyget är känslan av västernkomedi som jag ibland får, den usla dubbningen samt att jag tycker att det är väldigt mycket snygga bilder men nånstans ganska tråkiga karaktärer, hur coola de än är. I den tredje delen är Lee Van Cleef mer ond än i För några få dollar mer och därför en aning mer ointressant. Jag tyckte han var coolare i den förra filmen. Clintan är cool men nu har jag sett honom i två filmer och nyhetens behag kanske är över. (Lite kul var att man fick se hur han fick sin poncho här?)

Jag tyckte filmen var alldeles för lång för sitt eget bästa. Leone tappar tråden några gånger, bl a när Clintan (den gode) och Eli Wallach (den fule) hamnar mitt i inbördeskriget. Jag såg för övrigt den långa versionen (för det finns väl en sådan?). Det hela dras ut för länge helt enkelt. Jag märkte dock att filmen hade högre budget än de föregående filmerna. Även själva slutet dras ut för länge. Med de andra filmerna i bagaget blir det inflation i duellscener. Fast jag medger att slutscenerna här är intensiva, tillspetsade och bra. Det är bara det att det är lite för mycket allt <spoiler>främst när Wallach springer runt i cirklar i kyrkogården i typ 10 minuter</spoiler>.

Jag ber om ursäkta för den dåliga recensionen. Jag vet inte om jag skrev nåt vettigt överhuvudtaget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

For a Few Dollars More (1965)

8 juli, 2020 7 kommentarer

Det är lustigt hur saker som händer ibland verkar hända av en anledning. Nu ska jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte hade nån speciell relation till Ennio Morricone (vilket nog främst beror på att jag har ganska dålig koll på filmmusikkompositörer överlag). Samtidigt är det ju lite obehagligt bra tajming att jag postar inlägg om Once Upon a Time in America och A Fistful of Dollars bara dagarna innan demonkompositören går bort. For a Few Dollars More såg jag och skrev om i juli 2007. Vila i frid, Ennio.

I den andra delen av dollartrilogin är mannen med ponchon prisjägare lite mer uttalat än i den första delen. Den här gången får han konkurrens av Lee Van Cleef, både när det gäller coolhetsfaktor och skicklighet med revolvern. Van Cleef är nämligen one cool prisjägare. De båda slår motvilligt sina påsar ihop för att jaga den störste skurken av dem alla, den skrattande men sorgsna galningen El Indio (hypnotiskt spelad av Gian Maria Volontè från den första delen).

Lee Van Cleef höjer den här filmen ett snäpp. Dels är han cool och dels får Clintan möta nån som är snitsigare, både i hjärnan och med revolvern. De båda gör ett ganska skönt par som inte litar på varandra för fem öre. El Indio är en ganska annorlunda skurk med sin speldosa, sitt mystiskt sorgsna sinne och sin sorgsna blick. Morricones musik är bättre här. (Min kommentar: Puh, vilken tur att jag var positiv till musiken.) Den ger mer tyngd och tar dessutom helt över den, för mig, bästa scenen i filmen: <spoiler>då El Indio tidigt i filmen ska döda en förrädare och utmanar honom med hjälp av sin speldosa; när den tystnar får de båda duellanterna dra sin revolver</spoiler>.

Slutomdömet blir en stark trea. Filmen är tyngre än förra delen men ändå nånstans något av en bagatell, även om den var på väg mot nåt stort några gånger.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

A Fistful of Dollars (1964)

5 juli, 2020 11 kommentarer

För en dryg vecka sen postade jag ett inlägg om Sergio Leones Once Upon a Time in America och hintade om att det troligen skulle komma gamla preblogg-texter även om Leones dollartrilogi och Once Upon a Time in the West. Sagt och gjort, först ut är den första filmen i dollartrilogin med en ung Clint Eastwood (ja, eller ung och ung, han var 34). Jag hittade faktiskt två gamla texter om filmen. Jag såg den först 2003 på Cinemateket och sen återigen 2007 i samband med att jag kollade igenom hela trilogin plus OUaTiW.

För en handfull dollar är Sergio Leones remake av Akira Kurosawas Yojimbo. Handlingen vet de flesta så jag skippar den. För övrigt tyckte jag det var lite fräckt att bara sno ett manus så där. Hela grundidén är ju Kurosawas (och en annan snubbe som hette Ryuzo Kikushima). Nåväl, Leones film är i alla fall bra. Clintan är coolheten själv. Det är snygga bilder, snygga närbilder. Jag saknade kanske lite djup hos rollfigurerna. Det blev lite väl mycket yta. Betyget blir 3+/5. Jag la märke till att Clintan gav bort de pengar han tjänar till det unga paret med ungen, precis som Toshiro Mifunes samuraj.

Jag ska ta och kolla in För några få dollar mer, Den gode, den onde, den fule med Clintan samt Harmonica – en hämnare med Bronson (min kommentar: det gjorde jag till slut men det dröjde fyra år). Dessa ska tydligen vara snäppet bättre. Jag bör nog även se Once Upon a Time in America. Jag tror faktiskt jag har sett samtliga dessa, men det var evigheter sen. Jag kommer speciellt ihåg en munspelande Bronson.

Här kommer min tankar från 2007 då jag alltså såg om filmen.

Jag bestämde mig (till slut) för att se Sergio Leones dollartrilogi samt Once Upon a Time in the West. Först ut alltså är För en handfull dollar som jag såg och recenserade för några år sen (betyget blev då 3+/5). Clint Eastwood kommer till en fattig by för att kanske tjäna lite pengar. Efter några frågestunder hos bartender och dödgrävare visar det sig att chanserna för lite kosing ser ganska bra ut. Byn styrs nämligen av två gäng, Rojos och Baxters. Clintans revolverman ser en chans att utnyttja situationen.

Hmm, nja, det här var ju något av en bagatell. Musik och stämning gör att det bitvis känns som en västernkomedi. Clintan är den som lyfter filmen eftersom han är cool. Scenen med mulan är ganska underbar: ”You see, my mule don’t like people laughing”. Och sen är ju de duell/uppgörelse-scener som förekommer helt ok. Men hela filmen känns lättviktig. Jag tror det kan bero på att det inte är Ennio Morricone som gjort musiken… eh, det var tydligen Morricone som låg bakom den trots allt. Hur som helst, jag tyckte inte musiken var lika bra här som i uppföljaren För några få dollar mer (se nästa inlägg). Betyget till första delen av dollartrilogin kan inte bli mer än en normal trea.

Betyg 2003:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Adam’s Rib (1949)

3 juli, 2020 4 kommentarer

För några dagar sen postade jag ett inlägg om George Cukors film Gaslight. Idag är det dags för ytterligare en Cukor-regisserad film, Adam’s Rib. Lite trivia kring filmen. Manus skrevs av ett äkta par där mannen lystrade till det härliga namnet Garson Kanin! Den äkta makan hette Ruth Gordon. Ringer det en klocka? Jo, Gordon spelade en av de nyfikna grannarna i Rosemary’s Baby. En roll hon för övrigt vann en Oscar för. Min text om Adam’s Rib skrevs i juli 2004.

Demonregissören George Cukor (En skön historia, Gasljus, Borta med vinden) står för instruktionerna till skådisarna Katherine Hepburn och Spencer Tracy i denna komedi om könsroller. Det hela kretsar kring en rättegång där en kvinna står anklagad för att ha skjutit (dock inte dödat) sin otrogne man. Advokat respektive åklagare är… rätt gissat: Hepburn och Tracy, som dessutom är äkta makar i filmen. Upplagt för familjegnabb.

Nää, me not like. Jag tyckte det hela var tillgjort och fånigt, och jag fattar inte hur den kan ha så högt betyg på allsmäktige IMDb (7.6). Men, men, smaken är ju olika. Den slog in öppna dörrar för mig. Hepburn vill i filmen försvara kvinnan som sköt sin man för att han var otrogen och Tracy tycker förstås att det är lagen som gäller. Det blir ingen vidare poäng när filmen till slut kommer fram till att skjuta nån ska man ju inte göra. Dessutom var dialogen mellan de två kombatanterna löjlig. Rättegångsscenerna likaså. Vissa av frågorna är väl fortfarande aktuella med tanke på vissa våldtäktsrättegångar på senare år, men här blev det bara löjligt. Tidens tand hade ätit för mycket kändes det som. Det fanns några guldkorn dock. Om jag säger lakrits så förstår ni som har sett filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , ,

Miracle Mile (1988)

1 juli, 2020 2 kommentarer

För ett gäng år sen så köpte jag ett antal plastbitar med filmer om apokalypsen och dess efterdyningar. Filmer som On the Beach, A Boy and His Dog, Fail Safe och Night of the Comet.

Av nån anledning blev det aldrig av att jag såg tre av dessa filmer: Threads, The Day After och Miracle Mile. De blev liggande kvar på hyllan.

Nu när Henke och Patrik pratade om just Miracle Mile i Rapporter från apokalypsen-podden så passade det utmärkt att gräva fram den ur gömmorna.

Hehe, det första som slår mig är den otroliga 80-talskänslan. Musiken, färgerna, frisyrerna och inte minst bauta-mobiltelefonerna. Sen är det nåt med stilen på fotot som skriker 80-tal också.

Anthony Edwards, doktor Mark Greene från Cityakuten (åh, Cityakuten, den serien såg jag på med nöje), spelar huvudrollen som Harry som svarar när det ringer i en telefonkiosk. Han får reda på att ett kärnvapenkrig är på väg att bryta ut och nu har han en dryg timme på sig att get the hell out of dodge, och helst ta med sig sin flickvän Julie (Mare Winningham) också.

Filmen är för fånig för att den ska gå att ta på allvar. Om man nu gör en film om apokalypsen så får man välja. Antingen gör man nåt som Edgar Wright hade kunnat göra eller så får man göra det allvarligt. Det är möjligt att det här är allvarligt menat men för mig är det alldeles för 80-tals-cheezy för att funka. 80-talet har aldrig varit ett favoritårtionde för mig.

Skådisarna är inte speciellt bra. Anthony Edwards är väl ok, men känns… fånig. För övrigt låter han lite som Ryan Gosling när han pratar, liksom lite täppt i näsan. Mare Winningham är det väl egentligen inget fel på, men hon har ett skumt utseende som inte funkar för mig.

Denise Crosby, Tasha Yar från Star Trek: The Next Generation (yay!), gör ett kort gästspel inledningsvis som nån form av yuppie-affärskvinna. Det är för övrigt många som gör korta gästspel för att sen försvinna ur handlingen. När Harry får det där telefonsamtalet är han nämligen på en diner och när han berättar vad han har fått höra så ska alla som är där fly tillsammans. Och det är upplagt för en klassisk ”grupp på flykt tillsammans”-film. Nu blir det inte så eftersom Harry avviker för att hitta Julie och det är ju Harry vi fortsätter följa.

Om jag ska nämna tre filmer som jag kom att tänka på under titten så blir det Deep Impact (åh, pappan och dottern på stranden), Southland Tales (inleds med en kärnvapenttack) och Melancholia (jordens undergång, bokstavligen!). Av dessa tre är en mycket bra, en är bra, och en är sämre än Miracle Mile. Ni vet nog vilka jag syftar på.

Nja, Miracle Mile var inte speciellt bra. Det är för fånigt, för ostigt, för mycket 80-talskänsla. Men den är väl ändå sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tre filmer om apokalypsen

Även Fripps filmrevyer-Henke skriver om filmen idag. Mirakulös eller medioker?

Arkiverad under Action, Apokalyptisk, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Gaslight (1944)

28 juni, 2020 3 kommentarer

Det är lustigt, eller inte alls lustigt, men jag får alltid för mig att Gaslight är en Hitchcock-film. Det beror förmodligen på att den har en Hitchcock-stämning över sig, att Ingrid Begman är med, och att den i handlingen påminner om Hitchcocks Rebecca. Min preblogg-text om Gaslight, som för övrigt är bättre än Rebecca, skrevs i juli 2004.

Ingrid Bergman fick en Oscar för sin insats i den här dramathrillern regisserad av George Cukor, som ligger bakom bl a En skön historia, Adams revben och Borta med vinden (min kommentar: cancelled!). Bergman spelar Paula Alquist, systerdotter till en världsberömd och mördad sångerska. Tio år efter mordet på sin moster så återvänder Paula med sin nya man Gregory (Charles Boyer) till lägenheten i London där mordet ägde rum. Obs! spoilers i texten nedan.

Gasljus är en riktigt mysig historia där Bergman spelar bra. Givetvis skulle jag kunna säga. Jag gillar varje film jag sett med Ingrid tror jag. Men främst är det faktiskt Charles Boyer som imponerar, här håller jag med Tjeckblixten och Grönlövet (min kommentar: gamla filmforumkompisar), som den slemmige äkta mannen med orent mjöl i påsen som försöker driva Paula till sinnesjukdom och isolera henne i lägenheten. Jag har sett att vissa klagar på att man lätt förstår vem som är mördaren, men det är ju det som är poängen (!) och gör filmen bättre eftersom Paula inte förstår det. Jag gillar stämningen som filmen skapar. Det känns som en klassisk spökhistoria/Hitchcock-thriller. Sevärt och mysigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →