Populärmusik från Vittula (2004)

Jag minns känslan jag fick när jag läste Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula (det här var innan filmen kom). Det var en känsla av fräschhet och överraskning av att läsa en så välskriven bok på just svenska. Det svenska språket är vackert ibland. Vid den här tiden läste jag troligen oftast böcker på engelska så det var en sorts uppenbarelse att läsa på svenska igen. Min text om filmatiseringen skrevs i oktober 2004.

Mikael Niemis bok har blivit film, och jag tyckte det var en ganska lyckad sådan. I början störde jag mig på Reza Baghers Smala Sussie-klippning som blev lite förutsägbar och inte smart som i Malmros film. Efter ett tag lugnade han dock ner sig och då blev det underhållande. Jag gillade bröllopsfesten. Den där gårdfarihandlaren var en ganska ruggig figur, mycket märklig, som tagen ur en Hasse & Tage-film eller nåt. Jag vet inte varför men jag fick en sorts Äppelkriget-känsla. Det kanske var naturmystiken. Jag måste säga att Björn Kjellman var rolig som skånsk musiklärare. Ett stort minus var förstås många av skådisarnas försök att prata med norrländsk dialekt. Vissa sket i det och pratade ren stockholmska. Det sistnämnda var nästan att föredra jämfört med Sten Ljunggrens stapplande försök att snacka norrländska. Klart godkänt blir betyget till Populärmusik från Vittula.