13 Tzameti (2005)

12 november, 2021 2 kommentarer

Jag skriver i texten nedan att 13 Tzameti är en georgisk film. Det stämmer inte helt. Regissören är mycket riktigt från Georgien men filmen är producerad med franska pengar. Jag skriver även i PS:et att jag inte riktigt förstår regissörer som gör remakes på sina egna filmer. Mm, nja, det är väl inte så svårt att förstå. Hollywood vill göra en remake på din smala utländska film. Det är väl klart du tackar ja. Eller? Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2007.

13 är en ganska smart, och hyfsat vidrig, georgisk (!) thriller som jag passade på att se på biografen Sture tillsammans med tre andra i salongen (jag trodde ett tag att jag skulle bli helt ensam). En ung invandrarkille i Frankrike kommer över en tågbiljett med tillhörande instruktioner. Trots att han inte har någon aning om vad det handlar om, men eftersom han behöver pengarna, tar han tåget och följer instruktionerna.

Bitvis är detta ett nästan bisarrt styckte film som tränger sig på. Eftersom man själv precis som huvudpersonen inte vet vad det hela går ut så skapas en otäck stämning som sen övergår till äckel och en sorts… fascination. Det är en annorlunda film men jag kan inte ge mer än en trea då jag tyckte den förblev tom. Snygg, smart och bisarr men tom på något sätt. I alla fall var det känslan jag hade efteråt: jaha, ledde det inte till något mer? Själva idén är bra men räcker inte för en långfilm. Ah, den får ett plus i kanten ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Sen verkar det som om det kommer en (amerikansk?) remake (mer påkostad får man anta) med samma regissör. Njaa, förstår mig inte riktigt på det här med regissörer som gör remakes på sina egna filmer (min kommentar: 2010 kom den engelskspråkiga remaken av samma regissör och med Sam ”Ian Curtis” Riley i huvudrollen).

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Planet Terror (2007) + Death Proof (2007)

10 november, 2021 2 kommentarer

2007 slog Quentin Tarantino och hans polare Robert Rodriguez sina påsar ihop och gjorde double feature-filmen Grindhouse. Men om jag minns rätt så gick den aldrig upp bio i Sverige utan Planet Terror och Death Proof visades som två separata filmer. Själv såg jag inte filmerna på bio utan det blev två dvd-tittar istället och här kommer mina preblogg-tankar om dem.

Planet Terror (2007)

Planet Terror är en underhållande rulle med en sympatisk självdistans. Det rullar på från början och slår aldrig riktigt av på takten. Det finns nåt fascinerande med zombie-filmer, eller snarare med zombier, tycker jag. Det är nåt med att människan finns kvar men ändå inte. Just i Planet Terror kanske inte just det är själva grejen. Snarare är zoombie-historien en ursäkt för att visa action och splatter, och inget fel i det. Nä, som sagt, underhållande fartfylld action med ganska sköna repliker och hyfsat coolt skådespeleri (fast Quentin själv är ganska dålig). Sen gillar jag verkligen slutscenerna eftersom jag varit där <spoiler>i Tulum i Mexiko</spoiler> själv och det är paradiset på jorden kan jag säga. Kul också att se Freddy ”Six Feet Under” Rodríguez i den här typen av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Death Proof (2007)

Death Proof = Dötrist. Den här rullen gav mig nada. Handlingen finns inte, eller så är den osynlig. Först ett gäng snackande tjejer som Stuntman Mike (Kurt Russell) fattar tycke för. Och sen ytterligare ett gäng snackande tjejer som Mike fattar tycke för. Ok, om dialogen hade varit kul, djup, filosofisk, rolig, kul eller nånting. Nu fanns där inget förutom nån sorts sökt coolhet. Actionscenerna är för få – det hade behövts tio till som ersättning för den i övrigt fullkomligt ointressanta rullen. I och med att filmen var så meningslös i övrigt så blev inte actionscenerna speciellt roliga de heller. Det fanns liksom ingen man hejade på. Det var liksom bara våld för våldets skull, och utan den självdistan och glimt i ögat som fanns i Planet Terror. Nä, underkänt Quentin, din klart sämsta film hittills.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Som nån sorts summering kan jag säga att just det här med att det ska vara en hyllning till grindhouse-biografer/filmer inte ger mig nåt mervärde alls. Eftersom jag inte vet nånting om grindhouse egentligen så ser jag filmerna som filmer helt enkelt; de får inte nåt plus i kanten bara för att de är en kärleksfull hyllning till ett kulturellt fenomen. Men Planet Terror var helt ok. Och Rose McGowan var bäst.

(Men ok då, jag såg om den första Death Proof-kraschen fyra gånger tror jag. Den var cool. Det enda som var coolt i Death Proof.)

Arkiverad under Action, Betyg 2, Betyg 3, Biljakt, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jar City (2006)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Jar City (eller Mýrin som den isländska originaltiteln lyder) var den sista filmen som jag såg under 2007 års Stockholm Filmfestival. Inget fel med Beck men det visade sig att Jar City var en isländsk Beck och det kanske inte är just det som man (läs: jag) vill se på en filmfestival. Efter den lilla texten sammanfattar jag festivalen som jag upplevde den den gången.

Denna isländska deckare inledde lovande, kanske mest för att miljöer och språk var annorlunda. Det gjorde att filmen kändes fräsch till en början. Ett kargt isländskt landskap mixat med det lustiga isländska språket och läckerheter som kokt fårhuvud på menyn på polislunchrestaurangen gav en lite annorlunda känsla. Men när man sen skrapade på ytan en aning så visade det sig vara en ganska ordinär, eller medioker om Jonas så vill (min kommentar: Jonas var en filmforumkompis som ansåg att medioker betydde urusel, vilket jag inte höll med om), polisdeckare med de flesta av genrens kännetecken. Det blev lite för många helikopterfilmningar (om än vackra) på kommissariens bil när han är på väg ut i det isländska landskapet för att förhöra någon. Det blev lite för många förhör. Det blev lite för många scener hos obducenten. Och till råga på allt så bor kommissarien ensam och har en dotter som det skurit sig med. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt även om det är helt ok rent hantverksmässigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av 2007 års festival: Och därmed avslutar jag årets festival för min del. Som vanligt har det varit en skön och mysig stämning då man glidit runt bland biograferna i höstmörkret. Idel fullsatta salonger har det varit på de filmer jag har varit på. Och de som går är genuint filmintresserade vilket alltid ger en mer förväntansfull och koncentrerad stämning än på vanliga biovisningar. Toppfilmer i år har för min del varit No Country for Old Men, Paranoid Park och Into the Wild (jag rankar dem i den ordningen). Tre filmer har fått underkänt (dvs en tvåa eller sämre i betyg) och lika många har fått treor. Ganska normalfördelat alltså.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , ,

Ed Wood (1994)

5 november, 2021 8 kommentarer

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The War on Democracy (2007)

3 november, 2021 Lämna en kommentar

När jag går på Stockholm Filmfestival är det sällan att jag väljer att se dokumentärfilmer. Det känns som att man lika gärna kan se de flesta dokumentärer hemma i tv-soffan. Det brukar liksom inte vara Dune-episka filmer vi pratar om. Men i och för sig kan man stöta på dokumentära guldkorn också. Gunda t ex, som jag såg just hemma i tv-soffan förra året via Festival on Demand. The War on Democracy såg jag under 2007 års festival.

The War on Democracy är en dokumentär om USA:s agerande i Latinamerika som ramas in av ett sorts porträtt av Venezuelas president, tillika hatobjekt i Vita Huset, Hugo Chavez. Det framgår tydligt att USA har spelat en manipulativ roll i ett flertal länder i Latinamerika. En folkligt vald ledare i ett latinamerikanskt land som vill införa demokrati men som inte är en Vita Huset-marionett är inte populär i USA. Då ser man hellre en USA-vänlig diktator som Pinochet i Chile t ex (och stöder det genom militära insatser eller på annat sätt) eftersom det anses bättre för USA:s ekonomi och säkerhet. Det är ett idiotiskt beteende och pinsamt för USA men det är som om man inte låtsas om faktum eller är för att dumma att fatta. Och nu är det samma visa i Irak när man försöker ”lära ut” demokrati. Skrämmande. Tyvärr var dokumentären i sig ganska tråkig. Det hade behövts en Michael Moore för att ledsaga oss istället för den ganska tråkiga John Pilger (som dessutom verkade vara lite väl bundis med den numera maktgalne Chavez).

En CIA-ansvarig intervjuas i filmen men han framstår som en fullständigt inkompetent skitstövel och blir bara ett sorts offerlamm som ska representera det onda USA. Det kändes som ett billigt grepp (typ som Charlton Heston i Bowling for Columbine). Det gör i och för sig inte det som USA gör i världen mindre fel. Kolla t ex in det här inslaget från SVT:s Kobra (min kommentar: länken funkar inte och jag minns tyvärr inte vad det var jag länkade till men det gjorde tydligen mig upprörd).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , ,

Foxy Brown (1974)

31 oktober, 2021 2 kommentarer

Foxy Brown är filmen med en svart och kvinnlig hjältinna som kickar stjärt. I Pam Griers gestaltning är hon som en sorts superhjälte med svart bälte i barstolar (som hon själv uttryckte det när en motståndare skröt om att hon hade svart bälte i karate).

Filmens förtexter påminner lite om en James Bond-film men Pam Grier är både den kvinnliga dansaren och James Bond som kvinna. Och det hela avslutas med att hon riktar pistolen mot kameran precis som Bond gör (åh, nej, nu kom jag att tänka på det tragiska som hände filmfotografen Halyna Hutchins).

Det är mycket kvinnlig power i filmen. Foxy Browns största motståndare är bordellmamman Miss Kathryn (Kathryn Loder). Miss Kathryns egna manliga hejdukar är förmodligen mer rädda för sin chef än för de manliga rivaler som de ska slåss mot.

Det här är en blaxploitation-film och om man har sett några filmer i den genren så vet man ungefär vad som väntar. Det är på gränsen till buskis ibland och det är hela tiden over the top med coola fajter och oneliners. Det kan hända att det är något av en acquired taste och jag har väl förvärvat den smaken nu, för jag gillar det här.

Den största anledningen till det är trots allt Pam Grier, så enkelt är det. Hon är en total badass… <spoiler>Hon skär exempelvis av kuken till Miss Kathryns manliga kompanjon Steve och ger till Miss Kathryn inlagd i en burk, som en inlagd gurka typ</spoiler>. Hur många outfits har Grier i filmen? Många är det, och ungefär lika många frisyrer där afron givetvis är favoriten.

Samtidigt som det alltså är en cool blaxploitation-film med allt vad det innebär så är det i grunden en antiknarkfilm och en film om rasismen (alla vita i filmen är förstås onda) och det korrupta i det amerikanska samhället. Det kanske inte är speciellt subtilt gjort men det går liksom bra ihop med resten av filmens ganska galna ton. Jag kan inte låta bli att slå till med ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Edward Scissorhands (1990)

29 oktober, 2021 6 kommentarer

Fredag och dags för ytterligare en Tim Burton-film och det börjar bli uppenbart att Burton inte är nån favorit hos mig direkt. Min preblogg-text om Edward Scissorhands skrevs i januari 2005.

Edward (Jonnhy Depp) är en konstgjord människa som har fått saxar som händer av sin skapare, en uppfinnare spelad/cameoad av veteranen Vincent Price. Detta var dock bara ett experiment och tanken var att Edward skulle få ett par riktiga händer till slut. Tyvärr hinner den gamle uppfinnaren dö innan det blir verklighet. Edward upptäcks sen av en godhjärtad kvinna som låter honom bo hos sin familj i det perfekta amerikanska 50-tals-villaområdet.

Nä, det här var en besvikelse. Jag tyckte det var löjligt och inte engagerande för fem öre. Sorry, Grönlövet (min kommentar: Grönlövet, en gammal filmforumkompis som älskade filmen). Burton är ju bra på att skapa schyssta miljöer men historien han berättar här var banal och tråkig tyckte jag. Det var aldrig spännande om det nu var meningen. Depp gör ju knappt någonting, säger knappt nåt. Om han säger nåt så är det knappt en fullständig mening.

Jag ledsnade också ganska snabbt på hans olika klipporgier vare sig det var buskar, hår eller isskulpturer. Upprepningar och inte speciellt kul från början. Blad, hårtussar och till slut is flög hit och dit och sen visades resultatet upp. Hur många gånger? För många. Jag fastnade inte heller för nån av karaktärerna överhuvudtaget och inledningen där Winona Ryder ska föreställa gammal mormor var patetisk. Tyckte jag. Det blir ett lågt betyg.

Jag har kommit fram till att Burton nog inte är nån favorit hos mig. De enda filmerna som är riktigt ok och kanske lite mer än så är Big Fish (en svag fyra) och Sleepy Hollow (som det var länge sen jag såg men som nog är värd en svag fyra den med). Annars är det mest snygga, fantasifulla men lite tomma filmer tycker jag. Han lyckas aldrig skapa nån känsla för karaktärerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Battle of Wits (2006)

27 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Jag tror kan ha blivit lite lurad av den insäljande synopsis-texten i programmet till 2007 års Stockholm Filmfestival och att det var därför jag valde att se Battle of Wits. Ack, så besviken jag blev. Det roligaste med filmen kanske är originaltiteln: Mo gong!

Jag trodde det här skulle vara ett sevärt krigsactiondrama med kung fu-inslag. Och ett krigsdrama var det ju men inte med några häftiga fajter överhuvudtaget. Andy Lau gör så gott han kan (skådespelarmässigt) som en listig och fredsälskande munk som försöker hjälpa en till synes hjälplös stad mot den mäktiga krigarnationen Zhao. Tyvärr fattades spänningen helt i filmen. Handlingen saggar sig fram mellan ”storslagna” krigsscener och sega strategisamtal. Laus munk använder några smarta trick som är lite kul. Problemet är dock att handlingen är alldeles för statiskt. Det känns som om inget händer i den här filmen som vill vara episk men som bara blir tråkig. När det gäller fajter på film så föredrar jag helt klart smarta man mot man-fajter framför storslagna krigsscener till häst. Det är bara i Sagan om ringen (min kommentar: ja, eller snarare i de två uppföljarna om man ska vara noga) som det funkar och kanske några filmer till (min kommentar: Ran?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Sweet Sixteen (2002)

24 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Jag såg Sweet Sixteen första gången på Stockholm Filmfestival 2002. Då skrev jag så här: ”Sweet Sixteen av Ken Loach var nog en bra film och skådespelarna gjorde strålande instatser kändes det som. Men det är inte värt så mycket om man inte kan förstå vad någon säger. Eftersom språket är engelska så behövs ju ingen textning och det funkar jättebra i en film som One Hour Photo men när det är den värsta skottska brytning man kan tänka sig så blir det problem. Pga av detta går det inte att sätta något rättvist betyg”. 2007 såg jag om filmen och då lät det så här från mig.

”Ken Loach som bäst” är rubriken om jag hade haft en sån. Jag såg den här filmen på Stockholm Filmfestival för ett gäng år sen. Problemet var att den utspelades i Glasgow och inte var textad. Jag förstod kanske hälften av den skottska rotvälska som pratades. Nu när jag såg den igen så mindes jag inte så mycket av filmen förutom kanske känslan och möjligen en del starka scener. I centrum har vi den unge bråkstaken Liam, en sån där jobbig person som är jobbig men med ett gott hjärta (suveränt gestaltad av unge Martin Compston).

Loach tecknar ett fint porträtt av Liam och hans familj och kompisar. Liam vet att han är smartare och mer viljestark än andra och han vill ju så gärna hjälpa sin mamma som snart kommer ut från fängelset och då är ju risken att man hamnar på den kriminella vägen. Men det är bara temporärt, förstås. En engångsgrej för att hjälpa morsan. Men så lätt är det inte när man väl tagit det klivet. Filmen är både rörande och rått realistisk och en skildring av ett liv som inte är så lätt. Den håller samma klass som nu aktuella This Is England. Bravo, Loach! Klart bättre än den något svulstiga Frihetens pris. Här är det mer jordnära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2002 Tagged with , , , , , , , , ,

Batman Returns (1992)

22 oktober, 2021 2 kommentarer

Dags för den fjärde filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om uppföljaren till Batman som kom tre år efter den första filmen. Min prebloggtext om Batman Returns skrevs i augusti 2004.

Batman är tillbaka i batmobilen och Tim Burton är tillbaka i regissörsstolen. Denna gång slåss Batman (Michael ”Ingvar Carlsson” Keaton) mot företagsmogulen Max Schreck (Christopher Walken) och den utstötte Pingvinen (Danny De Vito). Det blir även lite catfight mot Catwoman (Michelle Pfeiffer).

Som vanligt är miljöerna imponerande eftersom det är en Burton-film. Men som vanligt så tycker jag den där spänningen och intensiteten saknas. Det blir lite för mycket saga och lite för barnsligt. Jag tror inte det har med serietidningsursprunget att göra utan det är Burtons stil helt enkelt. Jag tycker exempelvis de båda X-Men-filmerna (liksom den första Spider-Man) är bättre än Burtons båda filmer om Lädderlappen. I Batman – återkomsten saknar jag en riktig skurk. Nu ska det delas mellan Schreck och Pingvinen men jag tycker inte någon av dem axlar Jack Nicholsons fallna Joker-mantel. Sen är ju som sagt Keaton ganska tråkig, både när han är Bruce Wayne och när han är Batman. Jag kan väl tillägga det positiva att Danny Elfman skapat en ganska bra stämning med sin musik i bägge filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →