Dune (2021)

17 november, 2021 11 kommentarer

Dune! Det har tydligen länge varit en dröm för Denis Villeneuve att filmatisera Frank Herberts ofilmbara roman (och senare bokserie) från 60-talet. Nu har det skett. Kombinationen science fiction och Denis Villeneuve kan ju knappast gå fel, i alla fall inte om man tittar på fransk-kanadickens track record. Arrival och Blade Runner 2049 är mer eller mindre perfekta filmer (BR2049 lite mindre perfekt).

Vad är det som gör Dune ofilmbar? Ja, själv har jag inte läst nån av böckerna så det är svårt för mig att säga. Det jag hört är att stoffet är så gigantiskt att det inte går att komprimera ihop till en enda film. Nu vet jag inte om man här pratar om alla böckerna (Herbert skrev sex stycken) eller om det bara handlar om den första boken. Men jag antar att enbart den första är tillräcklig för att ge en manusförfattare huvudbry.

Tidigare har Alejandro Jodorowsky försökt sig på en filmatisering. Hans misslyckande skildras i dokumentären Jodorowsky’s Dune. Även David Lynch har försökt och faktiskt ”lyckats” få till en film. David Lynchs Dune får bottenbetyg av mig och det är hans klart sämsta film.

Skulle Villeneuve lyckas? Ja, givetvis. Dune är en mäktig film och det var en mäktig upplevelse att se den på bio. Ljudet, ljudspåret, fotot, stämningen, bilderna, vyerna, sanden, maskarna, arkitekturen, ornithoptern, ja, allt var perfekt in i minsta detalj.

Skådisarna? Perfekta. Det är verkligen en strålande rollbesättning: Oscar Isaac, Rebecca Ferguson, Stellan Skarsgård, Javier Bardem, etc, etc. Ja, sen har vi även Timothée Chalamet i huvudrollen som den unge Paul. Chalamet har aldrig varit nån favorit för mig. Det känns som att han bara har ett uttryck (brooding). Här funkar han även om han inte lyfter filmen.

Själva historien som berättas kanske inte är perfekt eller fullbordad men för mig så räckte filmens världsbyggande för att göra mig nöjd. Det är en lång film men jag hade aldrig tråkigt. De 156 minuterna rullade på i snabbt takt då jag var som uppslukad av de världar som Villeneuve visade upp. Nu ser jag fram emot del två… och del tre?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I den nya podcasten Nätrullarna pratar jag och Daniel mer ingående om Dune. Lyssna här eller på Spotify.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Control (2007)

14 november, 2021 2 kommentarer

Anton Corbijn verkar inte vara nån lustigkurre direkt. Eller det kanske han är privat, men han gör inte direkt några lättsamma filmer. The American är dyster. A Most Wanted Man är dyster, inte bara för att det var en av Philip Seymour Hoffmans sista filmer. Control är rätt så dyster den med och min preblogg-text om den skrevs i april 2010.

Anton Corbijns första långfilm är välgjord och snygg och handlar om en sorgsen ung man vid namn Ian Curtis som råkar vara sångare i det mytomspunna bandet Joy Division.

Mja, tyvärr blir jag av nån anledning inte helt fångad av filmen. Kanske för att jag inte är jätteinsatt i Joy Division och deras historik och musik. Fast jag har alltid varit nyfiken på Ian Curtis och varför han dog, hur bandet lät i början, hur förhållanden var mellan bandmedlemmarna, och vad som hände efteråt när New Order bildades. Fast om man vill veta just sådana saker så är det här fel film. Fokus här är Curtis som väl utan tvekan var mest intressant.

När det gäller musiken i sig så får vi faktiskt höra en hel del i ganska många och långa konsertsekvenser. Tyvärr så tycker jag filmen blir lite upprepande då den helt enkelt växlar mellan konsertscenerna (som i och för sig är bra) och andra ganska intetsägande scener där egentligen inget händer förutom att Curtis är deprimerad och sjunker allt djupare ner i grubblerier.

”Love Will Tear Us Apart” funkade bättre i Donnie Darko än här. I Richard Kellys debutfilm var den perfekt.

Annik (älskarinnan spelad av Alexandra Maria Lara) var för snygg. Hon såg ut som en fotomodell (haha, men det var väl det som lockade Ian) till skillnad från Samantha Morton (fru Curtis) som har ett ganska skumt utseende. Som sagt, jag hade velat veta mer om hur de jobbade, skrev låtar, etc. Men det finns säkert nån bra dokumentär som fokuserar på det (nån som har nåt tips?).

Hmm, fan, efter att ha YouTubat lite på Joy Division så kan jag bara konstatera att de var grymma, t ex ”She Lost Control” som har en suggestiv stämning över sig. Dessutom är väl filmens titel tagen från den låten?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – En ny filmpodcast!

13 november, 2021 10 kommentarer

Jag har startat en liten podcast med min tenniskompis Daniel. Vi kallar oss för Nätrullarna och snackar om film och tv som uppvärmning innan vår lördagstennis. Första avsnittet är ute nu och handlar bl a om Denis Villeneuves nya mastodontfilm Dune (Part One!). Vi kommer även med några tips på tv-serier och pratar lite om våra favoritslag inom tennisen.

Eftersom det verkar dröja innan Apple verifierat vår podcast så att den blir sökbar så kanske Nätrullarna inte dyker upp i din podspelare när du söker på namnet (speciellt om du har en iPhone). Det går dock att lägga till vår RSS-feed manuellt i din podspelare. Länken till feeden är http://natrullarna.libsyn.com/rss. Obs! Vi finns redan på Spotify!

För att lägga till RSS-feeden manuellt i iPhones Podcaster-app gör följande:

  1. Öppna Podcaster.
  2. Klicka på Bibliotek.
  3. Klicka på Ändra i övre högra hörnet
  4. Klicka på Lägg till program via URL…
  5. Kopiera in länken till RSS-feeden och klicka Prenumerera.

Arkiverad under Film, TV Tagged with , ,

13 Tzameti (2005)

12 november, 2021 2 kommentarer

Jag skriver i texten nedan att 13 Tzameti är en georgisk film. Det stämmer inte helt. Regissören är mycket riktigt från Georgien men filmen är producerad med franska pengar. Jag skriver även i PS:et att jag inte riktigt förstår regissörer som gör remakes på sina egna filmer. Mm, nja, det är väl inte så svårt att förstå. Hollywood vill göra en remake på din smala utländska film. Det är väl klart du tackar ja. Eller? Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2007.

13 är en ganska smart, och hyfsat vidrig, georgisk (!) thriller som jag passade på att se på biografen Sture tillsammans med tre andra i salongen (jag trodde ett tag att jag skulle bli helt ensam). En ung invandrarkille i Frankrike kommer över en tågbiljett med tillhörande instruktioner. Trots att han inte har någon aning om vad det handlar om, men eftersom han behöver pengarna, tar han tåget och följer instruktionerna.

Bitvis är detta ett nästan bisarrt styckte film som tränger sig på. Eftersom man själv precis som huvudpersonen inte vet vad det hela går ut så skapas en otäck stämning som sen övergår till äckel och en sorts… fascination. Det är en annorlunda film men jag kan inte ge mer än en trea då jag tyckte den förblev tom. Snygg, smart och bisarr men tom på något sätt. I alla fall var det känslan jag hade efteråt: jaha, ledde det inte till något mer? Själva idén är bra men räcker inte för en långfilm. Ah, den får ett plus i kanten ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Sen verkar det som om det kommer en (amerikansk?) remake (mer påkostad får man anta) med samma regissör. Njaa, förstår mig inte riktigt på det här med regissörer som gör remakes på sina egna filmer (min kommentar: 2010 kom den engelskspråkiga remaken av samma regissör och med Sam ”Ian Curtis” Riley i huvudrollen).

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Planet Terror (2007) + Death Proof (2007)

10 november, 2021 2 kommentarer

2007 slog Quentin Tarantino och hans polare Robert Rodriguez sina påsar ihop och gjorde double feature-filmen Grindhouse. Men om jag minns rätt så gick den aldrig upp bio i Sverige utan Planet Terror och Death Proof visades som två separata filmer. Själv såg jag inte filmerna på bio utan det blev två dvd-tittar istället och här kommer mina preblogg-tankar om dem.

Planet Terror (2007)

Planet Terror är en underhållande rulle med en sympatisk självdistans. Det rullar på från början och slår aldrig riktigt av på takten. Det finns nåt fascinerande med zombie-filmer, eller snarare med zombier, tycker jag. Det är nåt med att människan finns kvar men ändå inte. Just i Planet Terror kanske inte just det är själva grejen. Snarare är zoombie-historien en ursäkt för att visa action och splatter, och inget fel i det. Nä, som sagt, underhållande fartfylld action med ganska sköna repliker och hyfsat coolt skådespeleri (fast Quentin själv är ganska dålig). Sen gillar jag verkligen slutscenerna eftersom jag varit där <spoiler>i Tulum i Mexiko</spoiler> själv och det är paradiset på jorden kan jag säga. Kul också att se Freddy ”Six Feet Under” Rodríguez i den här typen av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Death Proof (2007)

Death Proof = Dötrist. Den här rullen gav mig nada. Handlingen finns inte, eller så är den osynlig. Först ett gäng snackande tjejer som Stuntman Mike (Kurt Russell) fattar tycke för. Och sen ytterligare ett gäng snackande tjejer som Mike fattar tycke för. Ok, om dialogen hade varit kul, djup, filosofisk, rolig, kul eller nånting. Nu fanns där inget förutom nån sorts sökt coolhet. Actionscenerna är för få – det hade behövts tio till som ersättning för den i övrigt fullkomligt ointressanta rullen. I och med att filmen var så meningslös i övrigt så blev inte actionscenerna speciellt roliga de heller. Det fanns liksom ingen man hejade på. Det var liksom bara våld för våldets skull, och utan den självdistan och glimt i ögat som fanns i Planet Terror. Nä, underkänt Quentin, din klart sämsta film hittills.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Som nån sorts summering kan jag säga att just det här med att det ska vara en hyllning till grindhouse-biografer/filmer inte ger mig nåt mervärde alls. Eftersom jag inte vet nånting om grindhouse egentligen så ser jag filmerna som filmer helt enkelt; de får inte nåt plus i kanten bara för att de är en kärleksfull hyllning till ett kulturellt fenomen. Men Planet Terror var helt ok. Och Rose McGowan var bäst.

(Men ok då, jag såg om den första Death Proof-kraschen fyra gånger tror jag. Den var cool. Det enda som var coolt i Death Proof.)

Arkiverad under Action, Betyg 2, Betyg 3, Biljakt, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jar City (2006)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Jar City (eller Mýrin som den isländska originaltiteln lyder) var den sista filmen som jag såg under 2007 års Stockholm Filmfestival. Inget fel med Beck men det visade sig att Jar City var en isländsk Beck och det kanske inte är just det som man (läs: jag) vill se på en filmfestival. Efter den lilla texten sammanfattar jag festivalen som jag upplevde den den gången.

Denna isländska deckare inledde lovande, kanske mest för att miljöer och språk var annorlunda. Det gjorde att filmen kändes fräsch till en början. Ett kargt isländskt landskap mixat med det lustiga isländska språket och läckerheter som kokt fårhuvud på menyn på polislunchrestaurangen gav en lite annorlunda känsla. Men när man sen skrapade på ytan en aning så visade det sig vara en ganska ordinär, eller medioker om Jonas så vill (min kommentar: Jonas var en filmforumkompis som ansåg att medioker betydde urusel, vilket jag inte höll med om), polisdeckare med de flesta av genrens kännetecken. Det blev lite för många helikopterfilmningar (om än vackra) på kommissariens bil när han är på väg ut i det isländska landskapet för att förhöra någon. Det blev lite för många förhör. Det blev lite för många scener hos obducenten. Och till råga på allt så bor kommissarien ensam och har en dotter som det skurit sig med. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt även om det är helt ok rent hantverksmässigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av 2007 års festival: Och därmed avslutar jag årets festival för min del. Som vanligt har det varit en skön och mysig stämning då man glidit runt bland biograferna i höstmörkret. Idel fullsatta salonger har det varit på de filmer jag har varit på. Och de som går är genuint filmintresserade vilket alltid ger en mer förväntansfull och koncentrerad stämning än på vanliga biovisningar. Toppfilmer i år har för min del varit No Country for Old Men, Paranoid Park och Into the Wild (jag rankar dem i den ordningen). Tre filmer har fått underkänt (dvs en tvåa eller sämre i betyg) och lika många har fått treor. Ganska normalfördelat alltså.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , ,

Ed Wood (1994)

5 november, 2021 8 kommentarer

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The War on Democracy (2007)

3 november, 2021 Lämna en kommentar

När jag går på Stockholm Filmfestival är det sällan att jag väljer att se dokumentärfilmer. Det känns som att man lika gärna kan se de flesta dokumentärer hemma i tv-soffan. Det brukar liksom inte vara Dune-episka filmer vi pratar om. Men i och för sig kan man stöta på dokumentära guldkorn också. Gunda t ex, som jag såg just hemma i tv-soffan förra året via Festival on Demand. The War on Democracy såg jag under 2007 års festival.

The War on Democracy är en dokumentär om USA:s agerande i Latinamerika som ramas in av ett sorts porträtt av Venezuelas president, tillika hatobjekt i Vita Huset, Hugo Chavez. Det framgår tydligt att USA har spelat en manipulativ roll i ett flertal länder i Latinamerika. En folkligt vald ledare i ett latinamerikanskt land som vill införa demokrati men som inte är en Vita Huset-marionett är inte populär i USA. Då ser man hellre en USA-vänlig diktator som Pinochet i Chile t ex (och stöder det genom militära insatser eller på annat sätt) eftersom det anses bättre för USA:s ekonomi och säkerhet. Det är ett idiotiskt beteende och pinsamt för USA men det är som om man inte låtsas om faktum eller är för att dumma att fatta. Och nu är det samma visa i Irak när man försöker ”lära ut” demokrati. Skrämmande. Tyvärr var dokumentären i sig ganska tråkig. Det hade behövts en Michael Moore för att ledsaga oss istället för den ganska tråkiga John Pilger (som dessutom verkade vara lite väl bundis med den numera maktgalne Chavez).

En CIA-ansvarig intervjuas i filmen men han framstår som en fullständigt inkompetent skitstövel och blir bara ett sorts offerlamm som ska representera det onda USA. Det kändes som ett billigt grepp (typ som Charlton Heston i Bowling for Columbine). Det gör i och för sig inte det som USA gör i världen mindre fel. Kolla t ex in det här inslaget från SVT:s Kobra (min kommentar: länken funkar inte och jag minns tyvärr inte vad det var jag länkade till men det gjorde tydligen mig upprörd).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , ,

Foxy Brown (1974)

31 oktober, 2021 2 kommentarer

Foxy Brown är filmen med en svart och kvinnlig hjältinna som kickar stjärt. I Pam Griers gestaltning är hon som en sorts superhjälte med svart bälte i barstolar (som hon själv uttryckte det när en motståndare skröt om att hon hade svart bälte i karate).

Filmens förtexter påminner lite om en James Bond-film men Pam Grier är både den kvinnliga dansaren och James Bond som kvinna. Och det hela avslutas med att hon riktar pistolen mot kameran precis som Bond gör (åh, nej, nu kom jag att tänka på det tragiska som hände filmfotografen Halyna Hutchins).

Det är mycket kvinnlig power i filmen. Foxy Browns största motståndare är bordellmamman Miss Kathryn (Kathryn Loder). Miss Kathryns egna manliga hejdukar är förmodligen mer rädda för sin chef än för de manliga rivaler som de ska slåss mot.

Det här är en blaxploitation-film och om man har sett några filmer i den genren så vet man ungefär vad som väntar. Det är på gränsen till buskis ibland och det är hela tiden over the top med coola fajter och oneliners. Det kan hända att det är något av en acquired taste och jag har väl förvärvat den smaken nu, för jag gillar det här.

Den största anledningen till det är trots allt Pam Grier, så enkelt är det. Hon är en total badass… <spoiler>Hon skär exempelvis av kuken till Miss Kathryns manliga kompanjon Steve och ger till Miss Kathryn inlagd i en burk, som en inlagd gurka typ</spoiler>. Hur många outfits har Grier i filmen? Många är det, och ungefär lika många frisyrer där afron givetvis är favoriten.

Samtidigt som det alltså är en cool blaxploitation-film med allt vad det innebär så är det i grunden en antiknarkfilm och en film om rasismen (alla vita i filmen är förstås onda) och det korrupta i det amerikanska samhället. Det kanske inte är speciellt subtilt gjort men det går liksom bra ihop med resten av filmens ganska galna ton. Jag kan inte låta bli att slå till med ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Edward Scissorhands (1990)

29 oktober, 2021 6 kommentarer

Fredag och dags för ytterligare en Tim Burton-film och det börjar bli uppenbart att Burton inte är nån favorit hos mig direkt. Min preblogg-text om Edward Scissorhands skrevs i januari 2005.

Edward (Jonnhy Depp) är en konstgjord människa som har fått saxar som händer av sin skapare, en uppfinnare spelad/cameoad av veteranen Vincent Price. Detta var dock bara ett experiment och tanken var att Edward skulle få ett par riktiga händer till slut. Tyvärr hinner den gamle uppfinnaren dö innan det blir verklighet. Edward upptäcks sen av en godhjärtad kvinna som låter honom bo hos sin familj i det perfekta amerikanska 50-tals-villaområdet.

Nä, det här var en besvikelse. Jag tyckte det var löjligt och inte engagerande för fem öre. Sorry, Grönlövet (min kommentar: Grönlövet, en gammal filmforumkompis som älskade filmen). Burton är ju bra på att skapa schyssta miljöer men historien han berättar här var banal och tråkig tyckte jag. Det var aldrig spännande om det nu var meningen. Depp gör ju knappt någonting, säger knappt nåt. Om han säger nåt så är det knappt en fullständig mening.

Jag ledsnade också ganska snabbt på hans olika klipporgier vare sig det var buskar, hår eller isskulpturer. Upprepningar och inte speciellt kul från början. Blad, hårtussar och till slut is flög hit och dit och sen visades resultatet upp. Hur många gånger? För många. Jag fastnade inte heller för nån av karaktärerna överhuvudtaget och inledningen där Winona Ryder ska föreställa gammal mormor var patetisk. Tyckte jag. Det blir ett lågt betyg.

Jag har kommit fram till att Burton nog inte är nån favorit hos mig. De enda filmerna som är riktigt ok och kanske lite mer än så är Big Fish (en svag fyra) och Sleepy Hollow (som det var länge sen jag såg men som nog är värd en svag fyra den med). Annars är det mest snygga, fantasifulla men lite tomma filmer tycker jag. Han lyckas aldrig skapa nån känsla för karaktärerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →