Match Point

20 juni, 2012 10 kommentarer

Titel: Match Point
Regi: Woody Allen
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Jag såg filmen på bio (och skrev om den i mars 2006) och det här var när jag tyckte Woody var helt ok som regissör, men jag trodde ärligt talat han var slut. Han hade gjort några riktigt (riktigt) bra filmer men nu var han bara trött och fånig. Det var min åsikt. Tur att man kan ha fel ibland.

Woody Allens nya film handlar om tur och otur, eller den handlar om det ytligt sett i alla fall. Vi möter i början av filmen det artiga, lugna, modellvackra (och till synes svärmorsdrömmiga) f.d. tennisproffset Chris (Jonathan Rhys Meyers) som blir anställd som tennistränare på en snobbig tennisklubb i London. Han träffar där rikemanssonen Tom vars syster Chloe (Emily Mortimer) blir förälskad i Chris, medan Chris själv blir besatt av Toms fästmö, Nola, en amerikansk skådis som bara varit med i reklamfilmer (Scarlett Johansson).

Mmm, det här var en ganska överraskande film. Först och främst kändes det inte alls som en Woody Allen-film. Det kan bero på att Allen själv inte är med, men det finns Allen-filmer där han själv inte spelar med i som ändå känns som just Allen-filmer. Den andra överraskningen är att den är riktigt bra. Från början känns det väl som ett ganska vanligt romantiskt drama. Chris är en karaktär som jag inte riktigt får grepp på. I början känns han sympatisk, snäll och ärlig, men det ändras redan när han första gången träffar Nola, då han verkar förvandlas. Nola spelas ju förstås av Scarlett Johansson och hon är lika het som vanligt.

Alla skådisar gör förresten ruggigt bra insatser. Woody måste ha, eller hade i alla fall i den här filmen, en bra hand med sina skådisar och har skapat en bra stämning i filmteamet. En som man lätt glömmer är Tom och Chloes pappa som spelas av nallebjörnen Brian Cox som är en mysfarbror här. Vissa tycker att det finns en bra kemi mellan Rhys Meyers och Mortimer. Det kanske finns en bra kemi rent skådespelarmässigt, men jag fick direkt känslan att Chloe ”klängde” och var ”jätterar” medan Chris liksom bara spelade med, men att han egentligen inte brydde sig mer om Chloe än om ett av sina tennisracketar. Med Nola kändes det helt annorlunda.

Jag har också läst att folk tycker att Johansson gör en tuff och kylig karaktär (t ex Movies – Noir men jag hittar ingen recension att länka till). Nja, jag vet inte. Jag tyckte inte hon var speciellt kylig och tuff. Snarare tvärtom. Ganska osäker egentligen, precis som Chloe för övrigt. Skillnaden är väl hur de båda agerar ut den här osäkerheten. Chloe blir klängig och översnäll, medan Nola blir kaxig och tuff. Vilket förmodligen var det som M-Noir menade. Mmmm, det fanns en hel del att intressera sig för i den här filmen. Bl a var det kul att studera hur vissa karaktärer betedde sig efter några drinkar. Detta gällde främst Nola, samt Toms och Chloes mamma (som blev riktigt elak efter ungefär tre G and T’s).

Förutom det psykologiska dramat som filmen allt mer övergår i så blev det hela även en ganska spännande thriller med klara Hitchcock-referenser. Jag ska väl inte avslöja vad som händer, men om ni tycker att det känns som ett romantiskt drama som inte verkar leda nån vart — så håll ut. Nu tycker jag i och för sig att filmen är riktigt bra hela vägen, från början till slut. Bra klippt är det bl a. En klippning som överraskar lite. Scener staplas på varandra, men ändå med ett bra flyt. Mot slutet dyker några detektiver upp i handlingen var kul. Det kändes lättsamt men passar ändå in. Slutbetyget blir en helt vanlig fyra. Bra gjort, Woody! Och det här med tur och otur knyter givtevis Woody ihop i slutet av filmen.

4/5

PS. Jag noterar även att Rhys Meyers var ganska värdelös på tennis, tennisproffs som han skulle vara. De han tränade hade oftast bättre teknik.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Deconstructing Harry

19 juni, 2012 5 kommentarer

Titel: Deconstructing Harry (Harry bit för bit)
Regi: Woody Allen
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Då tar vi upp Woody Allen-tråden igen och bjuder på en gammal recension av Allens version av Ingmar Bergmans Smultronstället. Min bloggarkollega Addepladde har för övrigt just nu Woody Allen i fokus. Läs mer här.

Harry Block är sexfixerad, otrogen och neurotisk, men framgångsrik som författare. Han skriver om sitt eget liv, och hänger ut släktingar och vänner vilket gör att han inte är speciellt omtyckt. Nu ska han få pris på sitt gamla universitet och ska köra bil dit. På vägen dit kidnappar han sin son och får sällskap med en hjärtsjuk man och en prostituerad. Under resan minns han händelser från sitt liv och vi får även se dessa scener, ibland i den form de tog sig när han skrev ner dem i bokform.

Den påminner en hel del i upplägget om Bergmans Smultronstället, som det sägs vara en sorts hyllning till. Jag tyckte den var rolig och jag skrattade en hel del. Woody Allens författare är en person som man inte kan låta bli att skratta åt. Han är så otroligt osympatisk och kläcker ur sig de mest hänsynslösa repliker man kan tänka sig. Roligt, roligt. Jag blev förvånad eftersom det inte lät som en höjdarrulle när jag läste vad den handlade om. Men Allen använder här, precis som i bl a Annie Hall och Mighty Aphrodite, fantasifulla lösningar i berättandet. Bl a får vi se Harry på besök i helvetet där Billy Crystal är en sorts djävul (inte så konstigt eftersom Crystals rollfigur, enligt Harry, stal hans flickvän).

I helvetet är det fullt med nakna damer och det spelas jazzmusik så det låter i och för sig som Allen skulle trivas där. Lite kul var att Richard Benjamin, från The Last of Sheila som jag såg nyligen, dök upp som karaktären Ken (egentligen Harry själv) från en av Harrys böcker. Ibland blev det lite snurrigt faktiskt med en skådis som spelade en riktig person och sen en annan skådis som spelade samma person fast då med annat namn i en scen ur en av Harrys böcker. Robin Williams gör en suddig cameo som en skådis som inte är fokuserad. Han kan helt enkelt inte bli skarp, vare sig i kamerabilden eller i verkliga livet. Roligt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Ides of March

17 juni, 2012 13 kommentarer

Titel: The Ides of March
Regi: George Clooney
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag har inte sett så många filmer med Ryan Gosling. Gulliga och harmlösa The Notebook är nog den enda som jag kommer på just nu. Ja, förutom Drive då som jag såg alldeles nyss. Nu blev det en till Gosling-film på kort tid, nämligen den George Clooney-regisserade The Ides of March (den svenska titeln utelämnar jag då jag tycker den kändes klichémässig). Efter Drive så var det som att jag väntade mig nya underverk bara för att Gosling var med. Jag fick väl inte riktigt det men en bra film det är The Ides of March definitivt. När det gäller Gosling så känns det lite som om han kör sin ”var så stiff som möjligt”-stil. Hmm, jag är lite tveksam till hans skådespelartalang.

George Clooney har en biroll i filmen där han spelar den demokratiske presidentkandidaten Mike Morris. Fokus i filmen är istället det rävspel som pågår bakom kulisserna. Riktigt kul är det att se Evan Rachel Woods som ni bara måste se i Mildred Pierce, en supertvserie med Kate Winslet som mamman som gör allt för sin dotter (som inte är alltför tacksam kan man väl säga). Jag minns inte så rackarns mycket från The Ides of March. Det är ett hyfsat drama om valkampanjer och om att stå för det man tycker. Själva dramat känns väl kanske som det mer hör hemma i en tv-serie. Nu säger jag inte att det skulle vara en dålig tv-serie men ändå.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

State of Play

16 juni, 2012 10 kommentarer

Titel: State of Play
Regi: Kevin Macdonald
År: 2009
IMDb | Filmtipset

State of Play är en journalist-thriller med inslag av konspirationsfilm. Russell Crowe gör den sunkiga murveln som, lite mot sin vilja, paras ihop med Rachel McAdams (Dagboken) av chefen spelad av Helen Mirren. Det som ska undersökas är ett dödsfall som har en koppling till en känd ”up and coming” politiker (tyvärr spelad av Ben Affleck). Jag brukar (nästan alltid) gilla konspirationsfilmer och State of Play har hela tiden en nerv. Jag kände mig övervakad medan jag såg filmen, vilket helikoptrar, bilder från övervakningskameror, och musik bidrar till. Visuellt är det väldigt snyggt och sterilt, vilket bidrar till den lite obehagliga stämningen.

He, det finns nåt romantiskt över det här med undersökande journalister. De är envisa, påstridiga, representerar liksom den lilla människan, och tar vid där polisen inte längre bryr sig. Crowe är utmärkt i sin roll som just den journalisten. Sen gillade jag även Robin Penn Wright (som trots ganska lite speltid gör något med sin roll). McAdams kanske är aningen för klämkäck med sina smilgropar men ändå ok. Affleck: nja. Filmen handlar en del om papperstidningen vs Internet och papperstidningens förestående (?) död. Filmens hela känsla påminde en hel del om The Wire. Fotot och sättet att berätta påminde om hela den serien, och i den femte och sista säsongen av The Wire fokuserar man på just tidningsmediet. State of Play är trots en del journalistromantik och klichéer spännande och klart sevärd.

4-/5

PS. Själv gillar jag verkligen att läsa pappers-DN till frukosten, men en sak som kändes aningen fånig i filmen var att Spoiler man höll på med antika ”stoppa pressarna”-fasoner när den stora nyheten skulle publiceras i slutet. Kändes lite fånig då man idag självklart skulle publicera direkt på nätet Spoiler slut men jag antar att det var ett sorts inlägg i debatten.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Notebook

15 juni, 2012 15 kommentarer

Titel: The Notebook (Dagboken)
Regi: Nick Cassavetes
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Efter att jag såg The Ides of March (som det kommer en recension av snart) så insåg jag att jag inte har sett så många filmer med nästan sönderkramade Ryan Gosling. Förutom Drive så kunde jag bara komma på gamla The Notebook så därför kommer det en recension från 2009 av just den filmen. Bara så ni vet så vägrar jag skriva ut hela den svenska titeln (förutom som tag). Det räcker gott med Dagboken som är en ok översättning, även om det faktiskt inte handlar om en dagbok utan en anteckningsbok.

Jag hade hört en del om den här snyftaren så jag tänkte att jag kunde se den när jag fick chansen. Filmen som till största delen utspelas på 1940-talet i South Carolina är en kärlekshistoria mellan Noah (quirkymysiga Ryan Gosling) och Allie (smilgropiga Rachel McAdams). Det finns även en parallell handling i nutid där det som händer på 40-talet läses upp av en man (James Garner) för en kvinna (regissörens mamma Gena Rowlands) på ett vårdhem. Det som ställer till det för de unga tu är att Noah är en fattig landsortspojk medan Allie kommer från en rik familj som verkligen inte uppskattar Allies val av pojkvän.

Ok, först ut, så det inte blir några missförstånd: det är en bra film. Det mesta är välgjort. Fotot är stilfullt med skönt tempo. Handlingen är så där mysig som bara en amerikansk film som utpspelas i en småstad någon gång under mitten av 1900-talet kan vara. Skådisarna är vackra och välcastade. Men just det som jag beskriver är också, enligt mig, filmens brist. Allt är lite fööör snyggt. Det är lite för mycket svanar och roddare i motljus till alltför sentimentalt klingande pianomusik.

Sen tycker jag faktiskt att det hade räckt med kärlekshistorien på 40-talet. Nutidshistorien funkar inte riktigt för mig. Den berör helt enkelt inte, kanske beroende på att den får för lite tid. Och om den är tänkt att vara nån sorts twist så är den uppenbar direkt. Men, men, en bra film är det. Det blir nästan en fyra. En scen som jag gillade var när Allies mamma (väldigt bra spelad av Joan Allen) blev känslosam när hon mot slutet pekade ut den där mannen. En sak till: James Marsden har jag aldrig gillat i de filmer jag sett med honom. Men så verkar det ju också som att han alltid får göra ”bror duktig”-rollen.

3+/5

PS. Givetvis kysser de varandra i regnet också, t.o.m på dvd-omslaget, haha. Som sagt, inte dåligt alls men lite för bra.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Dark Shadows

14 juni, 2012 9 kommentarer

Titel: Dark Shadows
Regi: Tim Burton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Återigen var det dags för den månatliga träffen med Filmspanarna då ett gäng svenska filmbloggare går på bio och efteråt snackar film (*host*Prometheus*host*) över en öl eller två. Efter diverse turer blev det Tim Burtons Dark Shadows som blev den film som skulle ses. Ett tag var skräckisen Chernobyl Diaries aktuell och jag var ganska sugen på den men efter att ha läst omdömen om den så blev det nog bra i slutändan även om jag tror att jag skulle uppskatta de miljöer som Chernobyl-rullen utspelas i.

Dark Shadows bygger på en för mig helt okänd amerikansk gotisk tv-såpa. Handlingen, i alla fall handlingen i filmen, går ut på att en tjänstekvinna vid namn Angelique Bouchard (Eva Green) blir svartsjuk då hennes älskare, den unge master Barnabas Collins (evige Tim Burton-kompanjonen Johnny Depp), kärar ner sig i den unga skönheten Josette (Bella Heathcote). Angelique visar sig vara häxa och dödar i sin svartsjuka både Barnabas föräldrar och hans käraste Josette. Barnabas försöker i sin förtvivlan ta livet av sig men se det gick inte. Angelique har nämligen med nån sorts häxkonst förbannat honom till ett evigt liv i plåga som vampyr. Hon ser till att han blir levande begravd i kista (så levande som nu en vampyr är) och koncentrerar sitt tydligen eviga liv (hon är ju häxa, mind you) på att göra livet surt för familjen Collins ättlingar.

Efter en prolog som utspelas på 1700-talet då vi får se familjen Collins anlända till USA från England och där grunda en framgångsrik fiskeriverksamhet (plus att Barnabas Collins alltså blir vampyr och begravd dårå) hoppar handlingen fram till år 1972 och det lilla samhället Collinsport där vi träffar den dysfunktionella familjen Collins som bor på godset Collinwood Manor. ”Familjen” består av matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer), hennes dotter Carolyn (Chloë Grace Moretz från Kick-Ass), hennes bror Roger spelad av Jonny Lee Miller (Sick Boy från Trainspotting, tack för den informationen, Vrångmannen!), Rogers son David och slutligen Helena Bonham Carters psykiater Dr. Julia Hoffman.

Enter vampyren Barnabas som släpps lös ur sin kista av en grupp byggjobbare som var ute på grävjobb och av en slump stötte på Barnabas fängelse i trä. Arma byggjobbare säger jag. Det var fel kista att gräva fram.

Haha, alltså jag hade faktiskt riktigt trevligt en ganska stor del av filmen. Vi får se åtminstone två av Burtons vapendragare i form av Johnny Depp och frugan Helena Bonham Carter och jag hade väl farhågor om att Depp skulle gå på tomgång eller att hela filmen skulle gå på tomgång som jag bitvis tyckte ändå godkända Alice i Underlandet gjorde. Det jag gillar mest med Dark Shadows är när vampyren Barnabas dyker upp i det amerikanska 70-talssamhället med sin gammalmodiga stil och mustiga språk. Det uppstår humor när Barnabas inte säger ”Kiss my ass!” utan istället väljer formuleringen ”You may strategically place your beautiful lips upon my posterior and kiss it repeatedly”. Enkla komeditricks möjligen, men det funkar för mig. Jag fullkomligt älskar Barnabas formuleringsförmåga och val av ord.

En sak som jag blev lite konfunderad över men fann underhållande på ett udda sätt är att ingen som får reda på att man har en vampyr bland sig blir speciellt överraskad, rädd eller tvivlande till att det faktiskt är en äkta vampyr det handlar om. Nej, istället så bara ”jaha, du var vampyr du, jaha, och vad ska du göra i helgen?”. Eller så tar man tillfället i akt att fylla sig själv med vampyrblod för att bli evigt ung. Men det är inget annat att vänta. Den här filmen är inte direkt fylld till bredden med logisk handling. Nej, den är bara en skojig mysig gotisk såpamatiné (ordet skräck hör inte hemma nånstans när man beskriver filmen).

Efter filmen framkom det att vissa Filmspanare inte uppskattade Eva Greens insats som svartsjuk häxa. Jag tyckte hon funkade riktigt bra som slemmig häxa med sitt stora grin och ögon som har nåt svartsjukt över sig. Nej, jag gillar henne. Johnny Depp är bättre än han var i Alice i Underlandet. Han verkade helt enkelt ha haft roligt här.

Jag märker nu att jag helt glömt att nämna att i handlingen som utspelas på 1970-talet så dyker en kopia av Barnabas käraste Josette upp. Hon har fått tjänsten som unge Davids guvernant. Att jag glömde det är inte så konstigt eftersom filmen är alldeles för spretig och vissa handlingsspår glöms bort under stora delar av filmen för att krystat dyka upp igen när allt ska knytas ihop.

Förutom en förvirrad handling som inte är nån handling utan bara en ursäkt för att Johnny Depp ska prata rolig gammal engelska och känna sig udda i ett modernt samhälle (och minst tre gånger skämta om det kvinnliga i Alice Coopers namnn) så är filmens stora problem den sista kvarten då allt fullkomligt ballar ur och bara blir en soppa med plötsligt uppdykande varulvar som kommer in från vänster och tråkiga datoranimerade träfigurer som plötsligt får liv inne i Collinwood Manor i en väldigt tråkig och förvirrad slutuppgörelse. Här sjönk filmen rejält. Det finns två scener till som drar ner betyget. Den första är en ”sexscen” med Barnabas och Angelique som mest blir en sorts fånig brottningsdans som ska vara rolig och häpnadsväckande men bara blir trött. Den andra scenen är en scen som är rolig fram till slutet då plötsligt Barnabas beslutar sig för att han måste döda sina nyblivna vänner vilket inte kändes fair. Det gick inte ihop helt enkelt.

Det finns en massa andra logiska luckor och konstigheter men jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea vilket betyder 2,5 Filmspanar-ikoner. Läs nu vad mina vänner tyckte om Dark Shadows: Jessica, Sofia, Henke, Fiffi, Har du inte sett den? (podcast!) och Vrångmannen (som hade sett filmen tidigare men anslöt senare under kvällen).

Betyg på Dark Shadows:


eller uttryckt i siffror 3-/5

Betyg på den efterföljande diskussionen om Prometheus:

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Primer

13 juni, 2012 2 kommentarer

Titel: Primer
Regi: Shane Carruth
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Vi kör en gammal sf-recension. Det handlar om en film som gav upphov till en ganska förvirrad recension när jag såg den i april 2006, vilket inte är så konstigt eftersom det är en förvirrande film. Det är en debutfilm som skvallrade om en lovande karriär för regissören, men när jag kollade upp honom på IMDb så är Primer än så länge hans enda film även om han tydligen jobbar på en film som ska få premiär i år.

Två stycken kompisar, Aaron och Abe, jobbar helger och nätter i Aarons garage med… nånting. De har ett sorts hobbyföretag, eller det är nog allvarligt, men jag fattade aldrig riktigt om de även jobbade på ett annat större företag (men jag tror det). Sitt miniföretag har de med två andra snubbar men pengarna rullar inte direkt in. Lite kul (för mig) är att de bl a säljer nån sorts specialtillverkade JTAG-kort, något som jag jobbar med typ varje dag, haha. De verkar även konstruera kylskåp.

Nu är det så att A & A plötsligt stöter på ett fenomen, de gör en innovation/upptäckt, som har att göra med att man på nåt sätt kan få material att tappa massa. Det var nåt sorts protein som utsöndrades, fast det egentligen ska ta flera år att få fram det där proteinet från svampar i labb. Efter det här inser de att de är nåt större på spåren; det verkar nämligen som om man kan vidareutveckla idén till att bli en tidsmaskin (fast det sägs egentligen aldrig rätt ut i filmen).

Givetvis vidareutvecklar A & A idén och dessutom håller de allt hemligt, både för kollegor och familj. De börjar resa tillbaka i tiden och utnyttjar det hela genom att först kolla vilka aktier som har stigit och sen när de åker tillbaka i tiden så köper de just dessa aktier och tjänar på så sätt pengar. Det hela funkar till att börja med men efter ett tag blir det givetvis problem. De ställs inför jobbiga frågor och paradoxer när de allt mer desperat börjar resa tillbaka i tiden och därmed skapa en mängd tidslinjer och därmed flera versioner av sig själva.

Oj oj oj, det är bara att erkänna direkt: jag förstod inte hur allt hängde ihop i den här filmen. Därmed inte sagt att jag inte förstod filmen rent känslomässigt. Som i alla filmer med tidsresor så uppstår det paradoxer av det slag som vänder hjärnan ut och in. Det går helt enkelt inte att få grepp om vad som händer fullt ut, mycket beroende på att tidsresor förmodligen inte är möjliga från början. Tidsresor är en paradox i sig. Däremot så är själva grundhistorien inte så himla klurig. Efter ett tag fattade jag att de hade målat in sig själva i ett paradoxhörn när de försökte rätta till saker som gått fel beroende på att de började med tidsresorna från första början. Eh, well. Typ.

Ok, rent hantverksmässigt är det en helt ok film. Det är lågbudget och det är samme snubbe (Shane Carruth) som skrivit, regisserat, producerat, skrivit musiken, varit ansvarig för fotot, mm. Dessutom spelar han en av huvudrollerna. Kul att en sån här film kan nå en större publik. Carruth har fått till en film med en bra stämning mha foto, klippning och musik. Dessutom känns det mer på riktigt (garage-riktigt) än andra större filmer där det vimlar av effekter och blippande datorskärmar. Här vilar det en mystisk, skum stämning över det vi ser och efter ett tag har man på nåt sätt dragits in i filmens plot även om man knappt fattar ett dyft om vad som händer. Men man vet att nåt är fel. Bara att med en kikare titta på sig själv gå in en lagerbyggnad med en syrgastub kan inte vara rätt.

Det mindre bra med filmen är ändå att den känns för smart för sitt eget bästa. Det känns liksom onödigt att det är en dialogtyngd film med lite lurig klippning där saker och ting bara visas i korta scener där man hoppar ganska friskt i handlingen och där väldigt mycket sägs mellan raderna (eller scenerna om man så vill). Det gör att det inte blir lättare att förstå vad som försiggår vilket kan göra att man tappar sugen och helt enkelt ger upp. Nu ska man inte ge upp, utan i stället hänga kvar och inte fundera för mycket kanske, utan bara tänka att det handlar om tidsreseparadoxer och de problem som dessa paradoxer medför. Sen kan man börja tänka efteråt. Men ok, det hjälper att vara 100% fokuserad när man ser Primer, haha. Jag ger filmen en stark trea och rekommenderar den när man känner att man inte vill checka in hjärnan i kylskåpet när man ser en film. Ibland vill man ju det och då passar andra filmer bättre.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

2 x Woody Allen

11 juni, 2012 5 kommentarer

Då kör vi återigen en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och det är två helt ok Allen-rullar.

Titel: Mighty Aphrodite
Regi: Woody Allen
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Ett par, spelade av Woody Allen och Helena Bonham-Carter, beslutar sig efter viss tvekan att adoptera en liten son. Allen blir besatt av att hitta den riktiga mamman. När han väl hittar henne, och det visar sig att hon är prostituerad och porrskådis, blir han besatt av att ”rädda” henne och göra om henne till en helyllemamma. Mmmm, jag tyckte här att Allen har hittat tillbaka till fantasin och det roliga från t ex Annie Hall efter de rejäla bottennappen med Manhattan och Skuggor och dimma. Jag gillade inslagen med den grekiska skådistruppen med olyckskorpen Kassandra i spetsen som ibland dök upp och pratade med Allen i verkliga livet. ”I see disaster. I see catastrophe. Worse, I see lawyers!”. Kul med Zeus som inte hade tid att svara utan använde sig av telefonsvarare. Filmen är lättsam, rolig och sevärd men ingen jättehöjdare.

3+/5

Titel: Sweet and Lowdown
Regi: Woody Allen
År: 1999
IMDb | Filmtipset

En fiktiv dramadokumentär om den påhittade jazzgitarristen Emmet Ray i 20- och 30-talets USA. Emmet är en märklig figur. En gudabenådad gitarrist, världens näst bästa, som gillar att skjuta råttor vid soptippen samt att titta på tåg. Hans måtto när det gäller kvinnor är: ”Love them and leave them”. Det är en lite udda film, där speciellt Emmet Ray är en udda figur, mycket bra spelad av Sean Penn. Filmen hade en del bra och roliga ögonblick. Man känner igen Woody Allens stil fastän han inte är med själv som skådis. Samantha Morton (Morvern Callar) är även hon bra som en stum tjej som är ihop med Ray under en tid. Det konstiga med Ray är att han är självgod och ganska burdus men konstigt nog så känns han ganska sympatisk ändå. Han är i alla fall ärlig. Penn gör en annorlunda roll här och visar att han är en väldigt bra skådis. Som helhet fattas ändå något i filmen.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Summer Wars

10 juni, 2012 Lämna en kommentar

Titel: Summer Wars
Regi: Mamoru Hosoda
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Summer Wars är en ganska mysig anime gjord av samma regissör som ligger bakom trevliga The Girl Who Leapt Through Time. Kenji är en gymnasiekille som är duktig på matte och som extraknäcker som cyberhjälpreda i den konstgjorda datorvärlden OZ. Av skolkompisen Natsuki blir han inbjuden till hennes hemby för att fira hennes gammelmormors 90-årsdag. Kenjis uppgift, visar det sig, är att agera Natsukis pojkvän. Det några märkliga dagar för Kenji. Förutom att ha svårt att hitta rätt i sin roll som Natsukis pojkväns-stand-in så lyckas han även av misstag orsaka kalabalik och kris i OZ-världen. Men det som händer i OZ-världen påverkar även den riktiga världen och snart är hela Jorden hotad, då en ondskefull digital entitet, Love Machine, är ute efter kaos.

Summer Wars är ganska udda blandning av romantisk komedi, familjedrama och science fiction-thriller. Alla delar är liksom lika mycket värda vilket gör att filmen känns lite udda ur ett västerländskt perspektiv. Men det är så det brukar vara när man ser asiatiska filmer (och kanske främst anime). Det är inte riktigt samma mallar. Samtidigt som det är udda och därför fräscht så gör det också att det blir lite spretigt och förvirrande. Temat i filmen har vi sett många gånger förut, inget nytt där. Digitala världar, eller drömvärldar som i Paprika, som flyter över i den riktiga världen. Det är förvisso snyggt gjort här men som sagt inget nytt.

3-/5

Arkiverad under Anime, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Prometheus

7 juni, 2012 15 kommentarer

PrometheusTitel: Prometheus
Regi: Ridley Scott
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Ok, jag börjar med att ta handlingen i korthet om det finns några som läser detta som inte har hört talas om filmen tidigare. 😉 Jag kan väl säga att jag själv varit i det närmaste asketisk när det gäller att kolla på trailers/teasers eller läsa om filmen. Så jag visste faktiskt inte speciellt mycket om handlingen när jag till slut lyckades se filmen. En grupp arkeologer hittar grottmålningar i Skottland som får dem att tro att svaret på gåtan om människans skapelse finns nånstans ute i universum, nånstans hos the cosmic lords. Ett rymdskepp, Prometheus, skickas iväg för för att försöka hitta källan till detta mänskliga liv. Med på skeppet finns bl a Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes partner Charlie Holloway (Logan Marshall-Green). Under den långa resan så är besättningen försatt i kryosömn och skeppet sköts av androiden David (Michael Fassbender).

Om ni fortsätter läsa nu så får ni räkna med rejäla spoilers bara så ni vet.

Början av filmen får mig inte hookad direkt. Jag vet inte, men jag gillade inte direkt de inledande helikopterbilderna från Island till toner av en ganska pompös och smörig musik. När det sen dök upp en datoranimerad jättealbino som äter nåt olämpligt och faller ner i en forsande älv så kände jag att filmen inte var på väg i rätt riktning. Efter den obegripliga (innan man sett hela filmen alltså) inledningen så börjar dock filmen på riktigt. Ganska snabbt är vi ombord på Prometheus där roboten David sköter ruljansen samtidigt som han spelar basket och kollar på Lawrence av Arabien.

Fassbender gör en strålande insats som konstgjord människa. Jag har läst att Fassbender medvetet inte tittat på Alien från 1979, där Ian Holm gör en obehagligt bra gestaltning av roboten Ash, för att inte låta sig bli påverkad. Istället har han tittat på Ridleys Scotts Blade Runner där tydligen Sean Young inspirerade honom. Nåväl, jag tycker faktiskt påminner en del om Ian Holm. Båda har samma upprätta och korrekta stil.

En sak som inledningsvis störde mig lite var designen på Prometheus, främst innandömet. I Alien är skeppet Nostromo ett skitigt och slitet fraktskepp. Ombord på Prometheus är det rent och snyggt à la Star Trek. Det kändes inte speciellt spännande men efter ett tag släppte jag det och tyckte bara det var snyggt. Nåt jag älskade direkt är designen av miljöerna på den måne, LV-223 (alltså inte LV-426 som ju Nostromo så olyckligt landar på), som Prometheus har som mål. Jag älskar Alien-världen och H.R. Gigers design av den. Ingenjörernas rymdskepp är en vacker skapelse. När man är inne i skeppet är känslan att vara inne i magen på en gigantisk larv. Ingenjörerna (the Engineers på engelska) är vad Shaw och Holloway kallar de utomjordiska varelserna som möjligen är upphov till Jordens mänskliga liv.

Hur sköter sig Noomi? Helt ok eller t.o.m. bättre än så skulle jag säga. I början kunde jag störa mig, eller känna att jag satt och lyssnade, på hennes svenska brytning. Detta speciellt eftersom Shaw som barn pratade med en extrem brittisk engelska vilket vi får se i en flashback-scen. Men efter ett tag så hade både jag och Noomi helt gått in i rollen och från och med det tycker jag hon gjorde ett superjobb. Speciellt under de obehagliga självoperationsscenerna. Burr. Noomi blir alltså bättre ju längre filmen fortskrider. När hon får spela fysiskt och desperat är hon grym. Språket är fortfarande ett litet problem. Hennes engelska är inte tillräckligt bra, så är det bara.

Manusmässigt som en film för sig så håller nog inte Prometheus toppklass, men Alien-kopplingen gör att jag älskar den ändå. Storyn är och balanserar på gränsen till det flummiga med sitt ”människans ursprung kommer från rymden”-tema. Jag kommer att tänka på filmer som Mission to Mars och Nicolas Cage-flumfilmen Knowing. Men jag tycker nog Scott och hans manusförfattare håller sig på rätta sida av flumgränsen. För övrigt ser jag filmen som en ren prequel till Alien. Scott får säga vad han vill om att det är en film som står helt för sig själv och bara har samma DNA som Alien. Anledningen till att jag får gåshud (se nedan) är att just kopplingen till Alien.

Vissa av karaktärerna känns inte klockrena. Jag tycker att Vickers (Charlize Therons) inte känns genomarbetad och twisten med att Peter Weyland visar sig vara hennes far rinner bara ut i sanden. Dessutom är ju just det den scenen där Vickers ”överraskande” säger ”…father” med den vanliga konstpausen överanvänd i filmvärlden.

Jag är inte heller helt hemma med Shaws backstory, vad är det som driver henne? Jag tycker inte hennes ”tro” räcker på nåt sätt. Vi får se en kort scen med hennes far som känns onödig trots att den försöker förklara vad som format Shaw. Holloway? Ja, han känns lite blek som karaktär. Han framstår mest som en pajas med sin attityd och sina flip-flops.

Om man är en Alien-fan som jag och precis har sett om framförallt ettan så får man en riktigt härlig belöning främst i slutet av Prometheus. Jag talar om stolen Space Jockey sitter i och när skeppet lyfter i slutet. Här fick jag gåshud. Så jävla coolt och dessutom är det nagelbitarspänning när Noomi och Charlize kämpar för sina liv efter att kapten Janek (Idris ”Stringer Bell” Elba från The Wire, yay!) beslutat sig för att offra sig genom att kamikaza Ingenjörens skepp.

Andra blinkningar till Alien är t ex uppvaknandet efter kryosömnen och den efterföljande frukosten runt ett runt bord i början av filmen. När man utforskar de gigantiska byggnaderna på månen så stöter även en av forskarna på lite gröngult slem som han fingrar på. Hmm, undrar vad det där slemmet kommer ifrån? Det finns även en scen där slangar och kablar hänger ner från taket i Vickers rum (efter att rummet som visade sig vara en livbåt kraschat på månen) och det påminner väldigt mycket om en scen från Aliens när man utforskar kolonin på LV-426. Dessutom så blir ju David halshuggen i slutet och det har vi ju sett både i Alien och Aliens/Alien³ där Ash respektive Bishop agerar utan kropp.

En sak som jag uppskattar med filmen är att Scott valt att inte använda så mycket CGI och rena green screen-scener. Visst, det förekommer mycket datoranimeringar men det allra mesta är inspelat i riktiga studiomiljöer eller riktiga utomhusmiljöer. Jag ställer mig dock aningen tveksam till Ingenjörerna. Jag tyckte inte de var speciellt intressanta som figurer och jag gillade inte heller att de var helt datoranimerade. Och varför fick den där Ingenjören som man väckte från kryosömnen fnatt och började döda alla han såg? Hmm, kanske det hade att göra med att Ingenjörerna nu vill ta kål på människan trots att de skapade dem (oss) från början. Å andra sidan så kanske vi kan se fram emot att få veta mer om dessa varelser i uppföljaren till Prometheus som ju troligen (?) kommer att komma.

Jag har några frågor om själva handlingen. Varför fick Charlie den där lilla svarta saken av David? Han dog och Shaw blev gravid med en Alien-sak. Förmodligen var det ett försök att få med sig hem en Alien-varelse? Vad i helvete hände i början av filmen? Jag antar att det var en Ingenjör på Jorden och att han gav upphov till livet på Jorden, och offrade sig själv på köpet.

När det gäller själva visningen så valde jag denna gång att se den i 2D och det kändes som helt rätt val. Jag ogillar verkligen de där 3D-glasögonen och 3D-upplevelsen ger inte mig nåt mervärde. 3D är bara irriterande och en gimmick. Så är det bara. Dessutom var det härligt tomt och gott om plats i salongen som i och för sig var inte var jättestor men den dög alldeles utmärkt.

En av de sista scenerna i filmen med Ingenjören vars bröst sprängs (och en ny Alien tittar fram) tycker jag hade kunnat komma som en trevlig efter eftertexterna-scen och belöning till oss som faktiskt sitter kvar hela eftertexterna. En ganska irriterande detalj var att medan jag satt kvar helt ensam i salongen så var personalen inne och tände men såg att jag satt kvar och så fick de släcka igen. Detta hände dessutom två gånger. Gah.

4/5

PS. Just det, en liten rolig grej är att jag visste att Guy Pearce skulle vara med i filmen, och jag såg hans namn under förtexterna. Men när filmen var slut så kom jag på att jag inte hade sett Pearce. Vilken roll gjorde Pearce? Sen insåg jag att det förstås var den gamle företagsledaren Peter Weyland gammelsminkad/cgi:ad till oigenkännlighet. Dessutom fick jag för mig att Weyland hade gjort David till en avbild av sig själv och det alltså var Fassbender som spelade Weyland. Det var ju så det var i Alien-filmerna där Bishop var en kopia av sin skapare.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →