Total Recall (2012)

15 augusti, 2012 17 kommentarer

Titel: Total Recall
Regi: Len Wiseman
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Månadens filmspanarträff blev mycket trevlig. Inte ens ett gäng brittiska fotbollshuliganer kunde störa stämningen. Eller så höjde de den. Innan det öl- eller coke zero-dopade filmsnacket på puben såg vi Total Recall.

Att jag tidigare i veckan såg om originalet med Arnold kan nog ha inverkat både positivt och negativt på hur jag upplevde den nya versionen av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale. Fördelen är att det är lite kul att snappa upp de blinkningar till originalfilmen som poppar upp då och då. Det gör väl kanske att inte filmen som sådan blir bättre men under visningen var det lite kul att leta efter sådana nickningar. Nackdelen var kanske att jag på det stora hela visste exakt vad som skulle hända. Remaken har i princip samma story som i originalet, först kopierad och sen uppdaterad med några små ändringar/tillägg.

Istället för att kolonin på Mars gör uppror så är det kolonin Australien som det kokar i. Jorden är totalt miljöförstörd efter fruktansvärda krig. De enda platser som är beboeliga Storbritannien och Australien. Världen styrs av, vilket känns logiskt i dessa OS-tider, UFB (United Federation of Britain). I Australien, som alltså kallas Kolonin med stort K, bor andra klassens medborgare, arbetare som transporteras till Storbritannien med The Fall, ett snabbtåg som färdas rakt genom Jorden. Yes, ni läste rätt. Det bevisar väl att filmen The Core inte var så korkad… eller att den här rullen är lika korkad.

Nåväl, vi slipper i alla fall avstannande jordkärnor som måste snurras igång. Däremot får vi mot slutet en ganska fånig ”man ser den komma från flera kilometer”-scen när passagerarna i The Fall upplever en stunds tyngdlöshet (”prepare for gravity reversal”) då fordonet/farkosten/mullvaden passerar rakt igenom jordens kärnan. Vänta nu, rakt igenom jordens kärnan?! Hade det inte varit enklare att bygga den där gigantiska tunnelbanan lite vid sidan om där det inte brann så mycket och inte var så himla varmt? Nå, jag antar att man ville ta kortaste vägen, inte fågelvägen alltså, utan mullvadsvägen.

Ett problem, well ett ganska stort problem, är att filmen är tråkig. Jag kan inte uttrycka det bättre än så. Den är tråkig. Det skjuts, hoppas, åks svävare, hiss och what not men dessa scener känns bara tråkiga. Transportsträckor fram till mer intressanta scener där man åtminstone lite grann utforskar det underliggande temat om hur minnet funkar. Om man minns nåt man gjort men inte är säker på att man gjort det, har man då gjort det. Lite mystrevligt blev det också när Bill Nighy dök upp men det visade sig bli ett kort uppdykande och ganska snart var vi tillbaka i skjutandet igen.

Det jag gillar med filmen är som sagt att det är en science fiction-film som har en intressant idé. Idén om att man kan plantera in minnen med hjälp av en teknik som bygger på avancerad fysik/kemi. Det är just detta som resebyrån Rekall erbjuder. Res till Mars eller vart du nu vill åka och upplev två spännande semesterveckor. Allt som krävs är att du sätter dig i en stol i tio minuter med sprutor och probar anslutna. Efter proceduren vaknar du upp övertygad om att du har varit på Mars. Under filmens gång kan man aldrig vara riktigt säker på om det man ser är riktiga händelser eller om det är implantat.

Jag tycker även skådisarna sköter sig hyfsat. Colin Farrell är en bättre skådis än Arnold men Arnold lever mycket på sin charm (ja, charm sa jag!). Farrell gör tyvärr i fel roller en blek figur. Jag gillar honom i Cassandra’s Dream och In Bruge. Det kan vara så att han måste ha en regissör som utmanar honom, annars går han på tråkig rutin. Sharon Stone var perfekt som elak agent i originalet men jag tycker Kate Beckinsale axlar hennes mantel väl. Hon påminde mig om en terminatorrobot utan känslor och med en sak i sinnet. Jessica Biel har fått en ganska tråkig roll som inte fyller nåt egentligt syfte men hon är väl varken bättre eller sämre än originalets Rachel Ticotin. En karaktär som är bättre i originalet är skurken. I 1990 års version spelas han av skurkrolls-go to guy Ronny Cox. Jag gillar verkligen honom. Här spelas han av Bryan Cranston som tydligen ska vara grymt bra i Breaking Bad, en hyllad tv-serie som jag ännu inte sett, men nja jag tycker inte rollfiguren var nåt speciellt.

En sak som en av Filmspanarna (vem var det?) påpekade efter visningen var att det var tydligt att man siktat in sig på en låg åldersgräns på filmen. Det var nåt jag tänkte på under filmen också. Alla ”farliga” ord hade ersatts med andra blekare versioner. ”Shit” var väl det enda som fick vara kvar. Dessutom var det så att den övervägande majoriteten av de som skjuts ihjäl eller förgås i explosioner är robotar, inte levande människor, och då är det ju inte lika farligt eller upprörande för barnen. Däremot fick vi se mängder av, nåja i alla fall tre, bröst. Om det bara hade varit två helt vanliga par bröst så hade de garanterat försvunnit. Nu var det ju inte en naturlig och riktigt människa och då är det tydligen tillåtet för de lättupprörda amerikanerna. Betyget till Total Recall blir två filmspanarikoner av fem möjliga.

Läs nu vad mina filmspanarkompisar som jag såg filmen med tyckte: Henke, Dilan, Fiffi, Har du inte sett den?, Sofia och Jessica (inte Biel).

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Total Recall (1990)

14 augusti, 2012 10 kommentarer

Titel: Total Recall
Regi: Paul Verhoeven
År: 1990
IMDb | Filmtipset

Filmspanarträffen den här månaden ledde för min del till en trevlig double feature. Imorgon kommer en recension av den film som vi såg i lördags. Jag tror ni kan gissa vilken film det är med tanke på vilken film jag skriver om idag.

Total Recall regisserades av Paul Verhoeven som ligger bakom bl a RoboCop (1987) och Basic Instict (1993). Verhoeven, han ligger bakom en del klassiker får man ändå säga. RoboCop ska det ju för övrigt komma en remake på där svenske Joel Kinnaman ska spela Murphy.

Handlingen i korthet: Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) har mardrömmar om Mars. Han är besatt av Mars. Han vill åka dit på semester för att ta reda på varför han drömmer om Mars. Det vill inte hans fru (Sharon Stone). Quaid går dock till resebyrån Rekall där man kan få en semester inpräntad i sin hjärna som ett minne på bara en kvart utan att ens åka nånstans. Nåt går dock fel under proceduren då ett dold minne kommer fram. Personalen rensar Quaids hjärna så att han inte minns sitt besök på Rekall men från och med nu verkar alla vilja döda honom. Eller vill de det?

Jag skulle vilja gilla Total Recall mer än jag gör. Men det finns lite för många delar som gör att det här blir en b-film. Den känns för liten. Man har försökt få till maffiga scener på Mars men det är bl a här filmen känns daterad, och varför jag faktiskt välkomnar en remake. Med lite större budget och modern teknik ska man kunna få till en maffigare film med mer hisnande scenerier och coolare miljöer helt enkelt. Nu tror jag mig ha läst nånstans att Philip K. Dicks novell med den sköna titeln We Can Remember It for You Wholesale faktiskt inte ens utspelar sig på Mars. Det återstår att se om remaken tar oss till den röda planeten.

Kläderna, färgerna, det mesta, känns daterat vilket i och för sig inte är så konstigt utan kanske mest är charmigt. Rött hår plus knallgröna glasögon var tydligen hett 1990 eller man trodde det skulle vara hett 2084 i alla fall. Snyggt var det inte. Jag motsäger mig kanske lite här då jag säger att ibland är det bra och ibland dåligt att en film känns daterad men jag tror ni förstår. Ibland kan det vara charmig, ibland bara dåligt.

Det här var nog på den tiden när Schwarzenegger inte kunde göra nåt fel. Jag hörde att Total Recall var ett försök att få Arnold att faktiskt accepteras som en seriös skådis. Mjae. Allvarligt talat, Schwarzenegger är ju faktiskt en relativt usel skådis. Det gör att man inte riktigt kan ta filmen på allvar. Det är väl kanske där jag gör fel, eller om det är filmen som gör fel. Man kan helt enkelt inte casta Arnold i den här typen av mer seriös roll. Man bryr sig liksom inte alls om karaktären. Man sitter bara och funderar på hans brytning.

Det finns en hel del i filmen som jag gillar. Ibland skrattar jag högt åt filmens one-liners. Jag gillar Ronny Cox som gör skurken Cohaagen, guvernören på Mars. Han är grymt bra på att spela självgod, irriterande, slemmig. En bra skurkskådis helt enkelt. Sharon Stone gör en bra roll som en fru man inte kan lita på. Det framgår i filmen att både hon och Quaids jobbarkompis är… ja… de är inte att lita på. Det framgår direkt men kan bero på att jag sett Total Recall tidigare, haha.

Min favorit är kanske ändå Michael Ironside. Stenhård, men det är faktiskt bättre när han är snäll. Ja, eller snäll kanske är att ta i men när han är en av the god guys i alla fall, en motvillig hjälte som i Starship Troopers (ytterligare en sf-film från Verhoeven). I Total Recall är han tyvärr lite hunsad av sin chef Cohaagen vilket passar Ironside dåligt. Trots det är han kanske ändå min favorit i filmen i konkurrens med Cox (som jag väljer att lyfta fram i bildformat då han känns mindre känd än Ironside) och Stone.

Jag gillar scenerna med Arnold och tjejen när deras ansikten sväller upp ute i Mars tunna luft. Hur fasiken har de gjort dessa scener? De lär ju inte vara datoranimerade, eller?! Snygga var de och det såg hur roligt som helst ut när ögonen höll på att poppa ur ögonhålorna. Slutligen gillar jag, vilket kanske kan tyckas märkligt, våldet. Här känns filmen inte daterad utan snarare osminkad och rå. R rating all the way. Men, tyvärr, jag är kräsen och gnällig (kräsig) idag så det blir bara en stark tvåa.

2+/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kärlek 65

13 augusti, 2012 4 kommentarer

Titel: Kärlek 65
Regi: Bo Widerberg
År: 1965
IMDb | Filmtipset

Idag visade SVT Hasse Ekmans Flicka och hyacinter som matiné. Nu hade jag i det här fallet redan sett filmen på dvd tidigare i somras, men ibland, eller ganska ofta om jag ska vara ärlig, kommer det såna här guldkorn på vår statliga television. Filmer som kanske inte finns att se online eller på dvd/blu-ray. Ett annat exempel är Arne Sucksdorffs Pojken i trädet som jag lyckades se (nu ser jag att även den filmen finns på dvd men ändå). Recensioner av bägge dessa svenska klassiker kommer att dyka upp här på bloggen. Det är alltså värt att kolla i tv-tablån på morgonen och programmera videon om det behövs. Även Bo Widerbergs Kärlek 65 hade jag turen att upptäcka på ettan eller om det var tvåan.

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Jag tänkte då att det kanske var dags att beta av Widerbergs filmer. Han är ändå en av de mest kända svenska regissörerna, även om han i en del kretsar inte är lika hajpad som andra (*host*Bergman*host*). Hänsynsfullt nog visade SVT inte långt efter Barnvagnen Widerbergs tredje film, Kärlek 65 från, just det, 1965. Kärlek 65 är en äkta metafilm om filmregissören Keve (spelad av Keve Hjelm) som brottas både med familjeproblem och konstnärliga problem. Samtliga skådisar spelar personer med samma namn som sig själva. Vi ser bl a Inger Taube (från Barnvagnen), Thommy Berggren (i en kort cameo som skådis) och en ung Björn ”Dynamit-Harry” Gustafson.

Kärlek 65 är en väldigt personlig film som handlar om Bo Widerberg själv, i form av regissören Keve. Det handlar dels om regissören Keves, alltså Widerbergs, relation till sin fru och dotter, och dels om hur han tänker när det gäller filmen som konstart. Nåt Widerberg är grym på, och det visade han också i Barnvagnen, är långa scener med musik utan dialog. I Kärlek 65 flyger man t ex drake vid kusten några gånger till skön melankolisk musik. Härlig stämning här. Keve Hjelm är ganska rolig som regissören. Han har ett par intensivt stirrande ögon och han är hela tiden redo att vara hårt arbetande och ambitiös — när det gäller film alltså. Frun och dottern kommer i andra hand. Det är en sevärd film men lite varning för flum. Det var kul att se Ben Carruthers, från John Cassevetes Shadows dyka upp mot slutet.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Metafilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Barnvagnen

12 augusti, 2012 6 kommentarer

Titel: Barnvagnen
Regi: Bo Widerberg
År: 1963
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bo Widerbergs hyllade film Kvarteret Korpen för första gången. Jag såg också hans kriminalklassisker Mannen på taket (även den hyllad) som jag hade sett tidigare men det var eoner sen så det räknas knappt. Först tänkte jag dock posta omdömen av Widerbergs tidigare filmer som jag såg för några år sen: debuten Barnvagnen, Kärlek 65 och Elvira Madigan. Först ut en kortkort text om Barnvagnen.

Jag passade på att se Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen när SVT visade den. Det var en klart intressant film att se. Miljöerna — från 60-talets Malmö — är underbart dystra och intressanta som tidsdokument. Samtidigt som det finns en realism i filmen så är den även poetisk vilket fotot (som för övrigt Jan Troell står för) starkt bidrar till. Pianisten Jan Johanssons musik bidrar även den till rätt stämning; ibland jazzig, ibland melankolisk. Bästa scenen är när Britt (Inger Taube), som flyttat hemifrån, hämtar en kristallkrona hos sina föräldrar för att ha i sin nya lägenhet. Andra tycker att scenen när Thommy Berggren och Taube lyssnar på Vivaldi på biblioteket är den bästa.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

Surrogates

10 augusti, 2012 2 kommentarer

Titel: Surrogates
Regi: Jonathan Mostow
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Bruce Willis jagar en mystisk mördare i en värld där flertalet lever sina liv uppkopplade till fotomodellskopior av sig själva. Hehe, detta var faktiskt oväntat odåligt. Det är en i grunden ganska enkel historia. Det är inte så himla många twister och komplicerade svängningar som det brukar kunna vara. Men bitvis är det en obehaglig och lite sorglig stämning med alla surrogat som går omkring medan värdarna sitter hemma i sina morgonrockar. Man kan även dra paralleller till att man rent mentalt har en mask på sig, t ex på jobbet eller när man åker tunnelbana (man är ett surrogat för sig själv så att säga). Som sagt, det är en lite märklig stämning eftersom alla är photoshopade fotomodeller som beter sig aningen stelt. Det var ett kul slut också, även om det var förutsägbart. Trots ett ganska intressant tema är det Disney som producerar så då blir det lite väl smörigt och slickt producerat. En token programmeringsnörd dyker givetvis också upp (gäsp).

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Knowing

9 augusti, 2012 8 kommentarer

Titel: Knowing
Regi: Alex Proyas
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nicolas Cage spelar en deprimerad högskoleprofessor som lever ensam med sin son efter att frun dött något år tidigare. När ett brev från en 50 år gammal tidskapsel från sonens skola hamnar i händerna på Cage blir han besatt. Brevet är nämligen fyllt med siffror som tycks ha förutsett en mängd katastrofer under de senaste 50 åren. Om Cage tolkat siffrorna rätt listar brevet även några katastrofer som ännu inte har hänt. Nu är det upp till Cage att försöka förhindra dessa.

Hehe, ja, vad ska man säga? Nicolas Cage känns krystad som vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det känns som om han går omkring och är ständigt bajsnödig. Regissör till detta spektakel är Alex Proyas som bl a gjort de klart sevärda Dark City och I, Robot. Början av filmen är mystisk, välgjord (ja, tekniskt sett så är hela filmen välgjord) och spännande. En sekvens som gjorde att jag fullständigt tappade hakan är en lång scen utan klipp där Cage hamnar mitt i en flygkrasch. Filmen är faktiskt sevärd enbart för denna fantastiska scen. Fick lite Children of Men-vibbar här.

Nå, men sen då? Ja, haha, efter ett tag ballar hela filmen ur och blir en kalkon. Inte en jättedålig kalkon men en kalkon. Proyas (eller snarare de tre manusförfattarna) mixar religion, kreationism, Disney/familjefilmskänsla, sci-fi och patriotism till en skrattretande soppa där Cage står mitt i smeten och försöker verka seriös. Fast jag gillade det ändå. Mot slutet sker det faktiskt lite oväntade saker och det hela är mörkare än jag väntade mig. Men det absoluta slutet är bara för mycket.

3-/5

PS. En sak som jag alltid, som svensk (?), tyckt är märklig är att en amerikan (i alla fall på film) så fort det börjar hetta till, tvångsmässigt från lådan på översta hyllan i garderoben jämt tar fram sin pistol. Det konstigaste kanske är att det faktiskt finns en pistol där.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Grizzly Man

8 augusti, 2012 17 kommentarer

Titel: Grizzly Man
Regi: Werner Herzog
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den här dokumentären var faktiskt främst väldigt rolig/märklig. Det var underhållande/fascinerande att titta på Tim Treadwells egeninspelade filmer om björnar i Alaska, främst pga att det i själva verket är en sorts videodagböcker där allt handlar om Tim själv. Det hade lika gärna kunnat handla om blåvalar, knark eller rymdfärder. Nu var det björnar som Tim valde för att ändå på nåt vis sätta sina egna demoner i centrum. Herzog har gjort en ganska vanlig dokumentär om en fascinerande person. Tims egna filmer varvas med intervjuer av folk som kände honom och fram växer en bild av en excentrisk och egocentrisk person som man ändå inte kan låta bli att gilla. Det är bra att Herzog väljer att inte frossa i Tims död mer än nödvändigt. Det är väldigt sällan jag ger dokumentärer högre betyg än tre och även här får det bli en stark trea. Två dokumentärer som är värda fyror i mina ögon är t ex svenska Armbryterskan från Ensamheten och danska Armadillo.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , ,

10 i topp: Stephen King

7 augusti, 2012 13 kommentarer

Filmitch postade en lista med sina tio favoritböcker av Stephen King och Sofia var inte långsam att haka på. Jag kunde inte heller låta bli att göra min egen lista trots att jag inte är så förtjust i att sätta ihop listor. Men jag vet att andra gillar det så here we go. Jag försökte att inte titta för noga på Filmitch och Sofias listor för undvika att bli påverkad. Jag kommer fuska en hel del också eftersom det är jag själv som bestämmer reglerna. 😉

****


10. The Dead Zone, Christine & Firestarter
Dessa tre böcker var de första av King som jag läste. Jag kan faktiskt inte minnas vilken som var den allra första men jag minns att jag fullkomligt älskade Kings stil och jag var fast. Jag minns fortfarande en hel del scener ur alla tre som om jag hade läst dem igår. Jag klumpar ihop alla tre på tionde plats.


9. Dolores Claiborne & Rose Madder
På plats nio placerar jag Kings kvinnoböcker som jag gillade skarpt. Dolores Claiborne har kommit som en bra film med King-bekantingen Kathy Bates i huvudrollen. Det finns en del till i ”kvinnotrilogin”, nämligen Gerald’s Game som var den första King-bok (och bok överhuvudtaget) som jag läste på engelska och tyckte var astråkig. Nån som kan svara på om det berodde på att den faktiskt är seg eller om det var engelskan som gjorde det? Numera läser jag alla King-böcker på engelska utan undantag.


8. The Drawing of the Three & The Waste Lands
The Dark Tower är en helt sagolik fantasyserie som spänner över sju delar och dessutom vävs in i många av Kings andra böcker. Det är ett sant nöje att läsa DT-böckerna samt att hitta DT-referenser i andra böcker. Jag är en sann DT-junkie. Efter den något torra första delen The Gunslinger var det del två och tre som drog in mig fullkomligt och gjorde mig beroende. Det är med skräckblandat förtjusning som jag ser fram emot en kommande filmatisering. Tyvärr är det vaniljregissören Ron Howard som ska styra DT-skutan.


7. The Shining
King själv hatar Kubricks filmatisering. Eller ja, jag tror faktiskt han gillar den (den är med i Danse Macabre som en favoritfilm) men han tycker inte filmen riktigt är samma historia som boken är. Ett av Kings klagomål är att Jack Torrance (Jack Nicholson) är galen från början. I boken ska det enligt King mer handla om en gradvis förändring. Tyvärr gjorde King en egen fullkomligt usel tv-version som är mer trogen boken. Men det betyder alltså inte att det är en bättre film. Åh nej, det är precis tvärtom. Boken däremot är kanon och en favorit.


6. The Green Mile
The Green Mile är med på listan eftersom det var en av böckerna som fick mig tillbaka in i Kings värld. När jag läste den hade jag haft ett längre King-uppehåll under mina universitetsstudier men då jag fick The Green Mile i min hand insåg jag att King är en rackare på det han gör: att skriva historier som verkligen får en att känna för karaktärerna och leva sig in i miljöerna.


5. The Talisman
Det här är en fantasyfavorit som King skrev tillsammans med Peter Straub. Det är fascinerande parallellvärldar som målas upp och boken är en spännande roadmovie med en vackert skildrad vänskap. Dessutom är det här en av få böcker som har fått mig att gråta. Ni som läst boken vet vad jag syftar på för avsnitt. Varg!


4. The Long Walk
En gastkramande thriller om en förrädisk gångtävling där deltagarna ska gå i en viss hastighet så länge de kan. Går de för långsamt blir de skjutna. Det kan bara finnas en segrare. En sjukt obehaglig stämning. Boken är lite av en kusin till The Running Man som det ju blivit film av (och så nämner jag inte ens Battle Royale eller The Hunger Games). Jag väntar på Michael Hanekes filmatisering av The Long Walk med Andrew Garfield i huvudrollen. Fast jag läste hos Rörliga bilder och tryckta ord att det är Frank Darabont som filmrättigheterna och det låter ju också bra. Både The Running Man och The Long Walk skrevs av King under pseudonymen Richard Bachman.


3. The Stand
Jag gillar postapokalyptiska historier och The Stand är inget undantag. Det är en fascinerande historia där vi får följa en grupp överlevande efter att en förkylning som inte går över utan istället blir dödlig har slagit ut större delen av jordens befolkning. I USA delas de som klarat sig upp i två grupper där den onda fraktionen leds av Kings eviga skurk The Walkin’ Dude aka Randall Flagg. En episk historia som ändå fokuserar på det mänskliga.


2. Wizard and Glass
Den fjärde delen i The Dark Tower-eposet är min favorit i serien.  Den var efterlängtad, det gick sex år mellan den tredje och fjärde delen, men den som väntar på nåt gott. I Wizard and Glass får vi träffa Roland som ung och nykläckt revolverman när han skickas iväg långt bort från hemmet i Gilead till en avlägsen del av Mid-World. Här kommer en romantisk, sorglig och tragisk kärlekshistoria att utspela sig då Roland träffar Susan. Jag köpte en specialutgåva av boken med finfina annorlunda illustrationer av Dave McKean.


1. It
Etta på min lista blir Kings tegelsten på över tusen sidor som verkligen har… det (ehe). I Derry härjar Det i clownen Snåljåps skepnad, först på 50-talet då de sju i The Losers Club träffas första gången och sen på 80-talet då ”förlorarna” blir tvungna att möta sin värsta innersta skräck igen (det är nämligen så Det ger sig till känna). Just nu läser jag Kings senaste 11/22/63 och det är mycket trevligt men lite obehagligt att återigen lära känna Derry och några av dess innevånare igen.

****

Efter att ha gjort den här listan så har jag fått lite blodad tand så jag nog lova att det kommer listor med mina favoritfilmer från olika år. Jag börjar med 2000-2011. Men det kan dröja ett tag då diverse andra projekt ligger i pipen.

Arkiverad under 10 i topp, Böcker, Listor Tagged with

Flickan från tredje raden

6 augusti, 2012 5 kommentarer

Titel: Flickan från tredje raden
Regi: Hasse Ekman
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Flickan från tredje raden är en tokcharmig film skriven och regisserad av Hasse Ekman. Filmen har ett finurligt manus och är en tidig svensk Magnolia, Short Cuts eller Crash. Alltså en film där en mängd människoöden flätas samman till en slumpväv. Ekmans film är dock mer lättsam än sina amerikanska efterföljare. Det som binder samman människorna i filmen är en ring, en ring som går från person till person och på ett eller annat sätt påverkar personens liv.

Eva Henning spelar rollen som flickan (eller ängeln?) från tredje raden som visar sig för teaterskådespelaren Sture (Hasse Ekman) för att få honom att inse att livet, det är inte så illa ställt med det trots allt som han tycker går emot honom. Jag gillar verkligen Eva Henning, som även var mycket bra i Ekmans Banketten. Resten av skådespelarensemblen är inte sämre. Förutom Henning och Ekman ser vi bl a Sigge Fürst, Sven Lindberg och Gunnar Björnstrand.

Mest intressanta av de personer som vi får träffa tycker jag det skuldsatta paret Antonsson är, där Dagmar Antonsson spelas av Barbro Hiort af Ornäs (som vi känner igen som Stig-Helmer Olssons mamma!). Här har Ekman även fått till en Hitchcock-liknande spänning under en sekvens som involverar ett roulettespel.

Notera cigaretten

Filmen har alltså ett smart manus som påminner lite, eller kanske inte så lite faktiskt, om It’s a Wonderful Life av Frank Capra. I en dokumentär som jag sett om Ekman berättar han att han som ung under en längre tid bodde i Hollywood och där inspirerades av det han såg på bio. När han sen började göra film i Sverige så använde han dessa erfarenheter, och det märks. Han var före sin tid, åtminstone i Sverige.

När jag såg den här filmen så funderade jag på varför den hette Flickan från tredje raden. Tredje raden?! Hmm, hon står ju högt uppe på en balkongplats och inte på tredje raden, tänkte jag. Några veckor efter titten så var jag på Dramaten och såg Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och vi hade platser på… ja, ni gissade rätt, tredje raden. Då insåg jag att rader på teatern inte har samma betydelse som på bio. På teatern finns först parketten och sen första, andra och tredje raden. På Dramaten och alla gamla teatrar så är salongen nästan som en på högkant stående cylinder. I botten finns parketten och den tredje raden är den högst belägna balkongen. Alltid lär man sig nåt nytt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

An Empress and the Warriors

5 augusti, 2012 Lämna en kommentar

Titel: An Empress and the Warriors (Jiang shan mei ren)
Regi: Ching Siu-tung
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jag minns en kinesisk tv-dramaserie, en superromantiskt sådan, som visades på SVT för länge sen. Den handlade om en man som jobbade på ett stålverk under kulturrevolutionen. Just det, jag har för mig att han var japan som hade kommit till Kina som ung pga kriget mellan Japan och Kina. Detta faktum retades eller snarare föraktades han för. Och så blev det förvecklingar när han blir kär i en tjej som han inte tillåts träffa. Kineserna har nåt speciellt sätt att få till den där romantiska überkänslan. Hmm, jag måste ta reda på vad det var för serie det där. Jag minns den som gripande. Förmodligen fanns det läskiga politiska undertoner i den som jag missade.

Nåväl, An Empress and the Warriors är ett kinesiskt historiskt kostymactiondrama där det är väldigt svårt att missa propagandan. Filmen handlar om krigarprinsessan Fei’er som utbildas till drottninggeneral över riket Yan. När hennes pappa kungen dör i strid mot grannriket Zhao blir hon den nya ledaren. Brorsonen till kungen ser sig sidsteppad och planerar att ta över tronen genom att mörda den nya drottningen. Fei’er blir allvarligt skadad men överlever. Hon räddas av en f.d. krigare som nu lever som eremit och kan det här med naturläkemedel.

Filmen är som en mix av Crouching Tiger, Hidden Dragon, Blodets tron och den där tv-serien jag nämnde. Man smider ränker, man vill ta över ta makten, man mördar varandra medelst giftpilar. Och så är det klassiskt superromantiskt på det där kinesiska sättet där det egentligen inte finns nån erotik med i spelet. Det är ren kärlek och givetvis nån sorts åtrå men på nåt sätt så blir det på ett annat plan än det rent köttsliga. Samtidigt är det ganska tydligt att det handlar om en sorts kinesisk propaganda som riktar sig till vårt samhälle idag. Målet är att ha en enad stor nation.

Donnie Yen är med men han spelar en biroll. Hjältinnan i filmen är prinsessan. Om ni är sugna på lite kostymvärdsaction blandat med romantik så An Empress and the Warriors är en godkänd söndagsmatiné.

3-/5

Filmen finns att se på Voddler helt gratis!.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension, Voddler Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →