Before Midnight but not Before September

8 juni, 2013 7 kommentarer

Before MidnightI den numera globala filmvärlden har det under den senaste tiden har det pratats vääääldigt mycket om Before Midnight, den tredje och avslutande delen i Richard Linklaters s.k. Before-trilogi. Eller ja, det kanske inte har pratats så mycket om den egentligen. Alla har mest sett fram emot den och alla har gjort sitt bästa för att undvika spoilers. Hur har det gått för Jesse och Céline? Alla vill veta men ingen vill veta innan de ser filmen. Under juni månad har den premiär… eller ja, det gäller inte Sverige. Här får den nämligen inte premiär förrän 20 september.

Jag skickade ut frågor till SF Bio och till distributören NonStop Entertainment för att få veta varför.

****

Här är först min konversation med SF Bio:

Jojjenito: Vi är förundrade över varför man (filmbolag/distributör) väljer att lägga den svenska premiären fyra månader efter resten av världen. Just Before Midnight känns som en omtalad film och en av de mest efterlängtade under senare år. När det gäller de riktigt stora blockbustrarna är det bättre ställt. Där kan vi t.o.m. ibland få filmerna nån vecka innan de öppnar i USA. När det gäller de ”mindre” filmerna verkar det dock fortfarande vara som förgjort.

SF Bio: Det finns många olika anledningar till vilket premiärdatum en film får. Det är främst filmbolagen som bestämmer när olika länder får visa deras filmer. Ofta vill de kolla hur filmen går i produktionslandet och något annat land först. Storfilmer (t.ex. James Bond och Harry Potter) bedöms som säkra kort och har därför ett datum för världs- eller europapremiär. När filmen väl får tillstånd att visas i Sverige måste biografägarna förhandla med filmbolagen om vem som har tillstånd att visa den. Därefter måste Statens Medieråd granska filmen för att den ska få en åldersgräns och visningstillstånd i Sverige.

Jojjenito: Att man vill kolla hur det går för en film i produktionslandet först, det kan jag förstå. Men man måste ju ändå visa lite fingertoppskänsla. När det gäller en helt ny okänd film, då finns det kanske en poäng. När det gäller en film som Before Midnight så är det ju en efterlängtad avslutning på en trilogi. Man måste veta att den kommer att gå bra (ett säkert kort). Det finns ingen som helst anledning att vänta med premiären i det fallet. Nu vet jag att det inte är ni (SF Bio) som har bestämt sig för detta men ni måste ju ändå hålla med i det här fallet och har ni inget inflytande alls?

SF Bio: Det är många faktorer som spelar in, ibland kan det rentutav vara så att Sverigepremiären ligger före många andra länder som i fallet med t.ex. The Hobbit och Iron Man 3. Det ska även passa in med andra premiärer då vi har ett begränsat antal salonger. Ibland kan en premiär senare/tidigareläggas om det finns många andra filmer på samma tema eller i samma genre.

Programläggningen för biograferna är en väldigt komplex process då vi visar över 300 filmer om året och samordnar schemat för över fyrtio biografer. Beslut om premiär tas i samråd med SF Bio och distributörerna och det är hemskt trist att du är besviken på premiärdatumet som blivit, men hoppas att du kan ha förståelse för biografbranchen och allt vad det innebär med att få såväl biografer och besökare som distributörer och filmbolag nöjda.

****

Jag fick även svar från NonStop Entertainment via Twitter.

NonStop Entertainment: Hej, väldigt kul att ni är så peppade på Before Midnight! Premiärdatum sätts i samarbete med biograferna där man tar hänsyn till en mängd faktorer som säsong (är folk lediga/hemma), vilka andra titlar som går (konkurrens) hur långt från ursprungslandets premiär man hamnar, när kan man få bäst pressgenomslag och framför allt när man tror den kan dra flest besökare. Lite oväntat så var varken Bara en natt (Before Sunrise) eller Bara en dag (Before Sunset) några större bioframgångar i Sverige och vi ville ge Before Midnight den allra bästa chansen att nå en så bred publik som möjligt och för en aningen vuxnare film som Before Midnight är höst mycket bättre än sommar. Förstår dock att det frestar på att vänta!

****

Vad har vi lärt oss av detta? Ja, kanske att nyckelorden i det hela förmodligen är ”när man tror den kan dra flest besökare” och ”en så bred publik som möjligt”. Det handlar som vanligt om pengar.

Vi har också lärt oss, eller åtminstone noterade jag det nu, att filmen kommer få behålla originaltiteln Before Midnight. De tidigare filmerna fick ju svenska titlar men Bara en eftermiddag kanske lät tråkigt? 😉 En annan sak jag lärt mig eller snarare insett är att jag faktiskt inte ens sett de två första filmerna, vilket kan tyckas märkligt med tanke på det här inlägget. Men det är principen jag är ute efter, hur det fungerar och hur filmbolag och distributörer tänker.

Arkiverad under Film, Funderingar, Kommande Tagged with

Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice

5 juni, 2013 27 kommentarer

Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.

****

Miami Vice

Manliga… posörer?

Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.

Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.

Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.

Loco

Loco

Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.

Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.

Bäst i filmen

Bäst i filmen

Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.

Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.

Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Innocence

3 juni, 2013 2 kommentarer

"Alltid är det nåt som kommer mellan oss"

”Hmm, alltid är det nåt som kommer mellan oss”

Titel: Innocence
Regi: Paul Cox
År: 2000
IMDb | Filmtipset

En gammal recension av en myspyssöndagseftermiddagsfilm med två 70-åringar i huvudrollerna.

Claire och Andreas återupptar en kärleksaffär de två hade för över 40 år sen. För Claire blir det komplicerat eftersom hon är gift och hennes man uppskattar inte (nähä!) hennes gamla flamma, även om det får honom (Claires man) att fundera på sitt eget agerande när det gäller deras äktenskap.

Innocence är en lite småputtrig film som varken var riktigt bra eller riktigt dålig. Andreas (spelad av Charles ‘Bud’ Tingwell) hade en ganska skön inställning till livet (och döden). Det fanns en del intressanta filosofiska frågor i filmen men som filmhantverk var det väl ganska blekt. Återblickarna på när Andreas och Claire var tillsammans för 40 år sen återkom alldeles för ofta och med samma bildspråk varje gång. Det blev tröttsamt till slut. Så fort nån av de två skulle minnas tillbaka på nåt som hade hänt så klippte man in en återblicksscen på exakt samma sätt varje gång. Nja.

Jag hade velat veta mer om deras tidigare historia. Nu visades bara korta återblickar (som, som sagt, återupprepades gång på gång) utan nån som helst historia eller dialog. Men tanken var väl att detta skulle visa på oskulden i deras tidigare förhållande, nåt som nu var förbi. En svag trea blir det, hur som helst. Lite kul och annorlunda med 70-åringar i huvudrollerna i ett kärleksdrama. Kul var även att de ofta sa ”Nä, nu får vi bete oss som vuxna och inte som tonåringar”…

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , ,

Only God Forgives

1 juni, 2013 13 kommentarer

Only God ForgivesTitel: Only God Forgives
Regissör: Nicolas Winding Refn
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Du ser en film på bio och under filmen är det inte direkt en känslomässig storm du finner dig i. Du märker knappt att filmen pågår och nästa dag har du i princip glömt bort den. Den har inte gjort nåt intryck alls. Det är ju såna filmer som borde få de riktigt dåliga betygen, eller hur? Filmer som däremot berör, som sätter sig kvar, som snurrar i huvudet dagarna efter, det är ju såna filmer borde få ett högt betyg, oavsett vad du tyckte om filmen. Visst låter det vettigt?

Då med det sagt bara så att ni förstår mitt resonemang så konstaterar jag alltså att Only God Forgives inte är en sån film som bara puttrar på som en romantisk komedi på TV3 på söndagskvällen. Nej, det är en film som känns, som faktiskt ger avtryck så… NEJ FÖR I HELVETE, sluta nu! Du hatar ju filmen, du hatar den, den är avskyvärd. Möjligen avskyvärt intressant. Men du hatar den.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med den där karaokesjungande jävla thaipolisen när han kommer inglidande i rummet i långsamt majestät för att sen stanna framför sitt knäande offer samtidigt som han bakom ryggen tar fram sitt svärd då… ja, då kör jag upp hans kära svärd i röven på honom tills det kommer ut genom munnen och säger tittut.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med Ryan Gosling där han sakta går, står helt stilla, sakta går, står helt stilla, i en svartröd ohyggligt vacker korridor samtidigt som impending doom-musiken buuuuuuurrrrrruuuuuumaaaaaaauuuuuuar då… ja, då ska jag thaiboxa Gosling till stenåldern med ett knä i magen och en armbåge i huvudet.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med thaipolisen där han sjunger karaoke samtidigt som hans kollegor sitter som lydiga apatiska kollegor och tittar på när den smöriga sången slemmar sig fram genom thaipolisens äckliga läppar då… ja, då tar jag thaipolisens mikrofon och tvingar honom att använda den som buttplug istället.

Kristin Scott ThomasSå här tänkte också jag under Only God Forgives: Fan, vad bra Kristin Scott Thomas är. Fan, hur bra är hon inte!? Fullkomligt oigenkännlig. Gosford Park, The English Patient, franska snackfilmer?  Glöm det. Det här är Hollywoodfruar i kubik och hon är en blonderad bitch utan dess like med mysfleece, högklackat och solbrillor stora som tefat. Och hon ska ha sitt rum nu, bitch.

Jag tänkte också så här under Only God Forgives: Fan, vad bra den är. Musiken, alltså. Hur bra är den inte? Hur bra som helst. Buuuurrruuuum… brruuuuuuaaaaaaam. Och så kommer plötsligt en scen med ännu bättre musik. Som i Drive ungefär. Thaipolisen och Gosling ska boxas och Gosling cirkulerar runt thaipolisen samtidigt som han knäpper upp kostymen. Hur snyggt är det inte!?

Under Only God Forgives tänkte jag också så här: Men sluta nu!? Varför ska du visa när thaipolisen skär ut ögonen på snubben, båda ögonen i närbild. Jaha, det räckte inte med det. Du ska visa när han kör in en sticknål i örat också. Ja, men visst, help yourself när du ändå håller på. Jag kan ändå inte göra nåt åt saken, jag bara tittar på. Fast om du är tjej ska du blunda.

Efter Only God Forgives tänkte jag så här: Hur i helvete ska jag betygsätta filmen? Svar: Inte ens Gud förlåter det här.

1/5

Nu måste ni bara kolla in vad Fiffi och Henke tänkte under Only God Forgives eller åtminstone vad de skriver om den. Även Vrångmannen har skrivit om filmen och han levde upp till sitt namn, och här hittar ni Except Fears hyllning till filmen. Uppdatering: Nu har även Jessica sett filmen och hon ställer frågan om kritikern som gav den 5/5 i Cannes hade drabbats av solsting.

****

PleasureEn trevlig överraskning var att Stockholm Filmfestival innan huvudfilmen Only God Forgives bjöd på svenska kortfilmen och nyblivna Cannes-vinnare Pleasure. Vi fick även en kort intervjustund med regissören Ninja Thyberg och skådisen Jenny Hutton. Jag hade hört en del om filmen efter att ha lyssnat på Kinos Cannes-poddar och det var en intressant kvart måste jag säga. Tänk dramakomedi som utspelas på en arbetsplats där huvudpersonen får chansen att visa framfötterna efter att en kollega inte klarat av att leverera resultat. Grejen är att det utspelas på en porrfilmsinspelning. 3-/5 blir betyget till Pleasure.

Arkiverad under Betyg 1, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 x Hämnd: Lady Vengeance

31 maj, 2013 4 kommentarer

Lady VengeanceTitel: Lady Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2005
IMDb | Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Avslutningsdelen i trilogin såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2005.

En ung kvinna blir fråntagen sitt nyfödda barn och dessutom dömd till fängelse i 13 år för mord. Under sin tid bakom galler planerar hon sin hämnd på mannen som är orsaken till hennes olycka. Park Chan-wook är med andra ord tillbaka men tyvärr nådde filmen inte upp till föregångarens klass. Oldboy känns fräschare, skarpare, mer genomtänkt och är spännande hela tiden (Hämnarens resa däremot hade jag svårare för).

Lady Vengeance innehåller, inte oväntat, flashbacks, snygga bilder, en småklurig handling och en lite bisarr humor. Men den saknar det som gör att jag blir gripen eller engagerad. Den känns lite hoptotad bara för att fullborda hämndtrilogin. Idéerna har liksom tagit slut. Den är ändå inte dålig, utan en sevärd film som kan vara värd att kolla in på bio när den kommer i januari. Den växte lite grann efter att jag hade sett den eftersom jag insåg hur vissa detaljer i handlingen hängde ihop. Det gällde att vara lite uppmärksam för att ha koll på vad som händer och varför. Bl a har ett telefonsamtal som rings från ett museum med fiskar i akvarium stor betydelse, fast det kom jag på först efteråt.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

3 x Hämnd: Oldboy

30 maj, 2013 6 kommentarer

OldboyTitel: Oldboy
Regi: Park Chan-wook
År: 2003
IMDb | Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Nu till en film som tog mig fullkomligt med storm.

Park Chan-wook (the sicko) gjorde för ett par år sen Hämnarens resa, vilket var del ett i en trilogi om HÄMND (den tredje delen är inte gjord än efter vad jag har förstått). Detta är del två och handlar om Dae-su (spelad av Choi Min-sik), en man som kidnappas och blir inlåst i 15 år. När han till slut släpps ut har han en enda tanke i huvudet: HÄMND.

Det här var en grym grym filmupplevelse de första 20-25 minuterna. Helt annorlunda än vad man är van vid. Bra bra bra musik med bilder och händelser på duken som kändes som om de var gjorda i ett annat universum. Äcklande men ändå (eller just därför) upphetsande vålds/tortyrscener som är skickligt gjorda. Korridorsscenen är strålande. Var det bara ett klipp?! Såg ut så i alla fall. Choi som spelar den inlåsta mannen är hur bra som helst. Han har ett läbbigt vansinnigt grin. Tydligen tränade han också i 6 veckor och tappade nästan tio kg inför filmen.

Jag tyckte det här var en mycket bättre film än Hämnarens resa. Kanske för att jag här var förberedd på det våld som skulle förekomma. Det kändes inte lika meningslöst och märkligt här heller. I Hämnarens resa så ändrade filmen karaktär så plötsligt att jag inte hängde med utan tappade intresset. Här uppskattade jag av nån anledning våldet mer och det kändes som helt naturligt i filmen.

En sak som var lite kul var att när jag såg filmen på bio så var det en hel del medelålders par (ibland med sina barn). Jag blev lite förvånad eftersom jag inte trodde den här filmen skulle nå ut till medelbiobesökaren. Jag funderade lite på om de visste vad de hade gett sig in på egentligen. Kanske hade de sett några av de övervägande väldigt bra betygen och förväntade de sig en välgjord men ändå ”normal” thriller. Haha, ja, jag undrar vad de tyckte. Kul i alla fall att den ses av många och jag hoppas att de flesta gillar detta så filmdistributörerna inte tvekar att satsa lite annorlunda.

Som jag sa tidigare så hade filmen en strålande inledning, men den tappade lite mot slutet. När väl orsaken till inlåsningen nystas upp så blev det lite som det brukar bli i skräckisar när väl monstret visas: spänningen försvinner till viss del. Vi får se lite återblickar från Dae-sus ungdom som var lite sämre än resten av filmen. Ändå fanns här väldigt snygga övergångar mellan nutid och dåtid (som påminner om hur John Sayles arbetade i Lone Star). Nåväl, en tänkvärd, intensiv och välgjord filmupplevelse var det hur som helst. Det blir en fyra!

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 x Hämnd: Sympathy for Mr. Vengeance

29 maj, 2013 10 kommentarer

Mr. VengeanceTitel: Sympathy for Mr. Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2002
IMDb | Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Först ut en film som jag inte uppskattade, kanske för att jag inte var helt med på den koreanska stilen.

Hämnarens resa handlar om dövstumme Ryu som har en syster som behöver en ny njure. Sjukhuset hittar inga donatorer (själv har Ryu fel blodgrupp). Ryu ger sig in på den illegala donatormarknaden. Resultatet blir att han blir av med 10 miljoner won samt en av sina egna njurar, utan att få någon njure till systern. När sen sjukhuset oväntat meddelar att de hittat en njure kan han inte bekosta operationen. Nu blir Ryu till råga på allt även sparkad från sitt jobb. Desperat bestämmer sig Ryu och hans anarkisttjejkompis för att kidnappa hans förra chefs dotter för att skaffa pengarna. Härifrån går det mesta fortfarande ganska så fel, för att underdriva lite grann.

En sak som irriterar mig är att alla (well, de flesta i alla fall) beskrivningar av filmen nämner att Ryu och hans tjej kidnappar Ryus förra chefs dotter. Nu är det ju faktiskt så att de inte gör det. De planerar att göra det, ja, men de väljer en annan tjej istället. Detta faktum verkar de flesta ha missat. Sen måste jag säga att jag inte riktigt förstår vad Ryu tänkte han skulle göra när han fixat den illegala njuren. Det hade ju ändå inte gått att finansiera operationen. Men är man desperat så är man väl.

Hur som helst, så tyckte jag länge det här var en bra film, kanske ingen höjdarrulle, men klart sevärd. Nu är det ju så att filmen mot slutet byter stil ganska mycket. Jag tyckte inte våldet var så obehagligt att det blev äckligt och därför dåligt, jag tyckte bara helt enkelt att mitt intresse för filmen försvann. Jag tyckte den blev tråkig och ganska meningslös. Sorry. När regissören tog livet av rollfigur efter rollfigur så blev det till slut inte roligt. Den oförutsägbarhet och det liv filmen hade till en början byttes ut mot en sorts förutsägbar oförutsägbarhet. Det blev segt och utdraget mot slutet.

Spoiler
En sak som jag aldrig riktigt förstod var varför Song Kang-hos rollfigur skulle vara med under obduktionen av sin egen dotter, liksom på obduktionen av den där pojken som han till en början låtsades vara far till. Titta på obduktionen av sitt eget barn?! Ja, jag vet inte, det har man väl förmodligen rätt till men det är väl nåt som personalen bör avråda bestämt. Och så undrar jag varför regissören valt att lägga in en voice-over-röst som förklarar vilka som dödar Song Kang-hos rollfigur på slutet
Spoiler slut.

Inte mycket annat i filmen förklaras men just detta tydligen (se spoilern ovan)? Det förstod i alla fall jag utan den där berättarrösten! Åh, jag önskar jag kunde ge filmen bättre betyg, för den innehåller vissa underbara scener.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Saw

28 maj, 2013 7 kommentarer

SawTitel: Saw
Regi: James Wan
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Var det här rullen som startade vågen av tortyrporrfilmer? Ja, det var det va? Jag såg den på en förhandsvisning och visste då inget om den. Jag har inte sett nån av uppföljarna i Saw-serien eller nån av Hostel-filmerna och allt vad de heter.

Seriemördarrullen Se7en 2… eh, ursäkta, Saw hette den visst. Nä, men skämt åsido, många verkar jämför den med Se7en, men jag vet inte. Seriemördare med fäbless för kluriga mord som sätter myror i huvudet på polisen, visst. Annars är det mest olikt, och framför allt sämre. Saw är en b-film, vilket Se7en inte är.

Filmen inleds med att vi träffar på två män som vaknar upp inlåsta i ett sunkigt badrum, fastkedjade och med en död kropp mellan sig. De inser efter ett tag att de har blivit offer för seriemördaren ”Jigsaw”, som har som specialitet att inte mörda sina offer själv utan sätta dem i en sån situation att de tvingas döda sig själv eller andra. Med hjälp av vissa ledtrådar, utplacerade av Jigsaw, får nu de två männen försöka komma fram till vad de ska göra. Fly, döda eller dödas?

Inledningen på Saw tyckte jag lovade ganska gott. Tänkte en del på en annan film i ungefär samma stil. Nämligen den smarta kultrullen Cube. Det som var smart i Cube var att man i den filmen valde att behålla handlingen förlagd till de inlåsta personerna. I Saw gör man misstaget att hoppa ut från rummet och följa två poliser (varav en kalkonspelas av en Danny Glover på dekis) som utreder Jigsaws tidigare mord. Ja, nu hade kanske inte detta varit en dålig idé om inte filmen här tappar den spänning som fanns i rummet med de två männen. Vad gör Glover i den här filmen?! Lite rolig (ofrivilligt) var han i alla fall, speciellt efter att han blir knivskuren (gurgel).

Ok, det som var bra tyckte jag var när filmen utspelade sig i rummet, där männen försöker klura ut vad de ska göra för att ta sig ut. Intensivt och spännande, även fast skådisarna bitvis känns som såpaskådisar av b-klass. Tyckte även återblickarna på vad som hänt de två männen innan de låstes in var ok. Scenerna med fotografen var riktigt bra gjorda, speciellt när det inte var nån musik och nästan helt mörkt. Dessutom var den där stora papiermaché-dockan (eller vad det var) ganska obehaglig, speciellt när den cyklade…

Det som inte funkar är handlingen med de två poliserna. Här förloras känslan helt och det blir en polisthriller av c-klass. Vid några tillfällen envisas man också med att använda en speciell typ av ryckig klippning för att öka spänningen. Detta funkade hjälpligt i scenerna med en tjej som fått en inverterad björnsax på huvudet. Det blev bara löjligt när man använder samma teknik när poliserna ska åka bil från plats A till B.

Mot slutet ballade sen filmen ur fullständigt. Då funkade inte handlingen i rummet heller. Det blev för mycket av allt (inklusive den sedvanliga och nästan tröttsamma vändningen à la Shyamalan), och filmen gick i det här skedet som en nedåtgående berg-och-dal-bana från en svag fyra till en svag tvåa i betyg. Helhetsbetyget blir således en svag trea. Kanske lite snällt, men här fanns trots allt bra idéer som till viss del funkade men som tyvärr också slarvades bort på vägen.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Australia

26 maj, 2013 4 kommentarer

AustraliaTitel: Australia
Regi: Baz Luhrmann
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av nyligen sedda the not so great The Great Gatsby kommer här en recension av Australia, en annan av Baz Luhrmanns filmer som jag faktiskt har sett.

Nicole Kidman gör societetsdamen från England som får känna på äventyr och romantik i det vilda Australien, dit hon kommer för att möta sin man som driver en boskapsranch. Väl där finner hon sin man mördad. Hon träffar snälla aboriginer inklusive 10-årige charmtrollet Nullah (Brandon Walters), som har aborginsk mor och vit far, och som agerar berättarröst i filmen. Hon träffar också Hugh Jackman som spelar Mannen med stort M, en boskapsfösare som motvilligt hjälper Kidman driva sin boskap från farmen till kuststaden Darwin för att därmed utmana den elake boskapskungen King Carney (Bryan Brown). Och sen står ju andra världskriget, och därmed japanerna, för dörren.

Australia sas vara en sanslös pastisch på gamla romantiska hollywood-filmer. Den skulle vara ett spretigt pekoral som hade för många slut och var för lång. Och, ja, det är väl egentligen bara att hålla med på alla punkter, haha. Men jag gillade den ändå hyfsat. Det är en sån film helt enkelt. Det är romantik i kubik och det ska liksom vara så. Sen lärde jag mig en del om Australiens historia. T ex att barn med blandat påbrå (vit pappa, aboriginsk mamma, eller tvärtom) togs från sina familjer, och att detta praktiserades fram till 1973. För detta bad Australiens premiärminister om ursäkt i år (2008 alltså).

Men visst, filmen har en hel del brister. Början var ganska jobbig, med dålig och ryckig klippning utan flyt. Dessutom var musiken nån sorts enerverande varieté-gladswing. Klippningen tog sig efter hand – eller så vande jag mig. Specialeffekter användes ibland lite fult. Jag satt ibland och tänkte ”Mhmm, det där är datoranimerade kossor”. Ändå var det här den bästa film jag sett av regissören Baz Luhrmann. Men då har jag i och för sig bara sett den huvudvärksframkallande och helt obegripligt hajpade Moulin Rouge! (2001) som faktiskt var hans senaste film. Sju år, det är ganska lång tid mellan två filmer. I klass med Stanley Kubrick – men inte Roy Andersson. Hur som helst, Australia får precis godkänt. Bitvis bra men för ofokuserad och långdragen.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: North by Northwest

24 maj, 2013 4 kommentarer

Alfred i profilNorth by NorthwestTitel: North by Northwest
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1959
IMDb | Filmtipset

Vet ni vad? Jag grävde fram ytterligare en gammal Hitchcock-recension så vi kör den också. Det kan även bli så att jag kör en sorts sammanfattning i ett inlägg under helgen. Vi får se.

En reklamman (Cary Grant) blir förväxlad med en agent och får som en följd av det både skurkar och polisen efter sig på en jakt genom USA, bl a på ett tåg där vår hjälte träffar femme fatalen Eve (Eva Marie Saint).

Jaha, förvånansvärt torftigt och ospännande med tanke på att många anser att North by Northwest är en av Hitchcocks bästa. Själv tyckte jag det kändes som helt ok screwballkomedi med vissa spänningsinslag. Cary Grant kör på i sin vanliga stil vilket för mig gjorde att det aldrig blev riktigt spännande även om det bitvis var ganska roligt. Eh, förresten hur gammal var egentligen Grants mamma i filmen när hon födde sin son?

Kanske var jag på fel humör men jag tycker att Hitchcock nog gjort många filmer som är bättre, t ex Dial M for Murder (min kommentar: som jag tyvärr inte skrivit om, kanske borde se om den?). Men North by Northwest blev ändå bra så fort underbare och slemmige James Mason var med, liksom den likaså slemmige Martin Landau. Det var kul att se Landau, då jag inte visste att han skulle vara med.

Alltså, missförstå mig rätt, filmen var ju inte på något sätt dålig och jag gillade vissa scener mycket, men däremellan var det inte speciellt strålande. Jag tyckte slutet vid Mount Rushmore var något av ett antiklimax faktiskt.

Vad gillade jag? Flygplansscenen (även om jag blev störd av att piloten måste varit blind), tändsticksetuiscenen (mycket bra, och typiskt Hitchcock, det här är han bra på). Jag stördes lite av Grants beteende vid mordet på FN-snubben. Vad fan höll han på med? Spoiler Varför ta i kniven och stå där som ett fån?! Kändes krystat Spoiler slut.

Slutbetyget blir ändå nästan en fyra, det är bra, det är Hitchcock, det är 50-tal, det är fina 50-talsfärger, det är Cary Grant, det är Eva Marie Saint, det är Hitchcock i en cameo, det är supsense då och då, men det landar ändå på en stark trea, vilket alltså är klart godkänt så ni nu inte sätter nåt kaffe i halsen eller så.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →