Porco Rosso

23 juni, 2013 1 kommentar

Porco RossoTitel: Porco Rosso
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Hayao Miyazaki, mannen myten legenden, gjorde 1992 en film som handlar om ett italienskt flygaress från första världskriget. Filmen utspelas i Italien mellan första och andra världskriget och man kan kanske tycka att det är en lite udda miljö för en japansk animeregissör.

Jaha, då verkar det som om jag har sett alla Hayao Miyazakis långfilmer förutom Ponyo, den senaste. Porco Rosso var en mer lättsam och inte så vidare djup Miyazaki. Han är helt klart besatt av flygande farkoster, det har vi sett i många andra filmer. Här handlar det om helt vanliga (nåja, nästan) flygplan från slutet av 1920-talet. Det hela utspelas i Italien under tiden för den där framväxande fascismen. Det är alltid intressant när Miyazaki tecknar sin version av t ex ett europeiskt land. Det är snyggt och idealiserat. En annan sak jag gillar med Miyazaki är att konstiga saker i hans filmer liksom inte betraktas som konstiga. Han har ofta med helt vrickade prylar men gör liksom ingen större grej av det. Som vanligt har han med starka tjejer i rollerna. Filmen Porco Rosso säger inte så mycket, den är inte så rackarns spännande utan puttrar mest på. Småtrevlig är väl en bra beskrivning.

Jag nämnde att Miyazaki har med lite märkliga saker ibland utan att göra nån grej av det. I Porco Rosso t ex så är ju hjälten, ett flygaress, förvandlad till en gris pga en förbannelse (därför kallas han just Porco Rosso). Spoiler Lite lustigt är att filmen slutar innan vi som tittare får nån klarhet i om förbannelsen bryts eller inte. I själva verket nämns knappt förbannelsen utan det är bara så det är, helt enkelt. Min tolkning är att Porco Rosso blev skonad från döden under en flygstrid (detta visas i en flashback-scen) men då av nån anledning blev förvandlad till gris ”i utbyte” Spoiler slut. En annan lite lustig detalj är att ett fartyg med en massa små flickskoleelever i början av filmen blir överfallet av luftpirater och de unga flickorna blir kidnappad. Fast grejen är att eleverna mest tyckte det var kul att bli kidnappade och sen delta i en luftstrid. Jag vet inte, det hela kändes något vrickat och jag får för mig att man hade framställt det på ett annat sätt i en västerländsk produktion (eller?).

3-/5

Arkiverad under Action, Anime, Äventyr, Övernaturligt, Betyg 3, Film, Recension, Romantik, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , ,

Lupin III: Castle of Cagliostro

20 juni, 2013 3 kommentarer

CagliostroTitel: Lupin III: Castle of Cagliostro
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Även om det är svårt att tro så gjorde Hayao Miyazaki en gång i tiden sin första film. Den såg jag i februari 2010 och här kommer mitt lilla omdöme om den.

Då har jag sett Hayao Miyazakis första film. Det är en film som bygger på en tv-serie som bygger på en manga som bygger på böckerna om gentlemannatjuven Arsène Lupin (skrivna av belgaren Maurice Leblanc i 1900-talets början). Handlingen utspelas i Cagliostro, ett påhittat europeiskt pytteland som för tankarna till Monaco eller det lilla alplandet Liechtenstein (när det gäller miljöerna). Här är Lupin, tillsammans med några kompisar, ute efter greven Cagliostro som Lupin misstänker ligger bakom en stor verksamhet inom pengaförfalskning. Dessutom håller greven den unga prinsessan Clarisse fången i ett torn på det stora slottet Cagliostro (ja, allt heter Cagliostro i filmen).

Nja. Det här visade sig inte vara nån höjdare. Det är hoppigt, lite jobbigt berättat. Det kan nog delvis bero på att det bygger på en manga och tv-serie med väl etablerade karaktärer. Nu kastas vi direkt in i handlingen och förväntas känna till bakgrundshistorien och de olika figurerna. Dessutom är stilen, i vissa scener, alldeles för fånig. Grundhistorien är väl hyfsad. Miljöerna och figurerna är ibland vackert tecknade, ibland bara ok. Vissa detaljer har Miyazaki-känsla över sig, t ex grevens märkliga lönnmördargäng. I övrigt är det lite 60-talskänsla, lite James Bond- eller Helgonet-känsla. Musiken är ibland lugn och cool, men ibland på tok för gapig och jobbig.

Att huvudpersonen heter Lupin III beror på rättighetsproblem när det gäller karaktären Arsène Lupin. I den japanska mangan löste man det genom att kalla honom Lupin III och det ska alltså vara Arsène Lupins sonson det handlar om.

2+/5

Arkiverad under Action, Anime, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Sky Crawlers

19 juni, 2013 Lämna en kommentar

The Sky CrawlersTitel: The Sky Crawlers
Regi: Mamoru Oshii
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Mamoru Oshii gjorde en av de anime-rullar som jag inledde mitt tittande med i denna genre för några år sen, Ghost in the Shell (4-/5).

The Sky Crawlers handlar om ett (möjligen framtida) alternativt Europa där krig förs som ett sorts spel mellan två konsultföretag. De som krigar, främst stridspiloter vad det verkar, gör det med livet som insats men är genmanipulerade så att de aldrig åldras. De kallas Kildren och förutom att de inte åldras (men dö kan de, typ) så har de även problem med minnet. Nåt som hänt förra månaden är som ett töcken för dem. Vi får följa en sådan pilot som kommer ny till en flygbas.

Mmm, det här var en snygg anime med melankolisk stämning. När jag såg Oshiis Innocence (som är en uppföljare till Ghost in the Shell) störde jag mig på att vissa scener var 3D-animerade och inte klassiskt animerade. I The Sky Crawlers är flygscenerna 3D-animerade medan de mer vardagliga, jordnära (!), scenerna är traditionellt animerade. Här funkar detta grepp. Båda teknikerna är snygga och ger dessutom en bra kontrast då det verkligen framstår som två olika världar. Filmen är ett sorts mysterium och det är en del att klura ut. T ex om vad som egentligen händer med Kildren-piloterna och hur det är med deras minne. The Sky Crawlers är lite blek men snygg, och ger mig en del att tänka på. Nåt positivt: Oshii gillar fortfarande vind som fantastiskt snyggt blåser i håret på folk.

En intressant tanke som läggs fram i filmen är att människan inte riktigt uppskattar fred om det inte samtidigt finns krig. Det är därför som ”samhället” (myndigheterna, de styrande) beslutat att man ska ha krig. Men kriget förs alltså egentligen inte mellan länder utan man anlitar företag för att sköta det hela. Resten av det civila samhället är inte inblandat, förutom att de kollar in ”ställningen” i dokusåpa-liknande tv-program.

3/5

Arkiverad under Alternativhistoria, Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Cowboy Bebop

18 juni, 2013 8 kommentarer

Cowboy BebopTitel: Cowboy Bebop
Regi: Shinichirô Watanabe
År: 2001
IMDb | Filmtipset

När jag såg den här animen så kom jag att tänka på att det finns en del likheter med Firefly/Serenity. Firefly var ju en amerikansk tv-serie om en grupp prisjägare på rymdskeppet Serenity. Efter tv-serien kom sen filmen Serenity.

Det är förstås filmen Cowboy Bebop (med undertiteln Knockin’ On Heaven’s Door) som jag har sett, inte tv-serien. Cowboy Bebop är en helt ok anime om besättningen, tillika prisjägarna, på rymdskeppet Bebop som jagar en mystisk man som hotar att utrota jorden med ett – mystiskt – biologiskt vapen. En sak som tilltalar mig med anime är att teckningsstilen inte går ut på att vara realistisk utan snarare estetiskt tilltalande, eller cool om man så vill. Cowboy Bebop är lagom cool, våldsam och snygg. Som ofta i de anime jag ser så är det även sci-fi och lite filosofi inblandat.

Den griper dock inte tag helt, vilket delvis kan bero på att jag såg den dubbad på engelska. De amerikanska röstskådisarna känns aningen b och känslan försvinner lite. Det blir dock bättre efter hand när jag vande mig, och skådisarna är ingen katastrof som varit fallet andra gånger. Det fanns även en aningen jobbig besättningsmedlem som störde lite till en början. Men filmen som helhet blir bättre och bättre (när mystiken tätnar och spänningen tilltar) och landar till slut på en normal trea. En schysst matiné eller nattiné, helt enkelt.

3/5

Arkiverad under Action, Anime, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Min granne Totoro

17 juni, 2013 19 kommentarer

TotoroTitel: Min granne Totoro
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1988
IMDb | Filmtipset

I maj 2007 begärdes filmbolaget Triangelfilm i konkurs. Triangelfilm hade två år tidigare köpt upp Sandrews biografer och startat egna kedjan Astoria. Det höll alltså i två år. Förutom att försöka konkurrera med SF så gjorde Triangelfilm även välgärningen att låta gamla Studio Ghibli-filmer få nypremiär på bio. Just i maj 2007 såg jag denna film på bio.

Ghibli slår till och gör årets barnfilm på bio. I alla fall enligt svenska kritiker som går i brygga över denna Miyazaki-skapelse från 80-talet. Det är Triangelfilm som visar den på bio som en del av sin satsning på gamla Miyazaki-filmer (jag tror detta är den första de visar). Filmen handlar om de två systrarna Satsuki och Mei (Mei är minstingen) som flyttar till ett nytt hus med sin pappa samtidigt som deras mamma ligger på sjukhus. I det nya huset och framförallt i skogen runt omkring upptäcker Mei och Satsuki sällsamma varelser, bl a den lurviga barbapappagrävlingen Totoro.

Mycket av stämningen och temat i Min granne Totoro känns igen från andra Miyazaki-filmer. Miyazaki är fascinerad av naturen och de hemligheter som kan döljas där. Ofta handlar det om att om man inte visar respekt inför naturen så går det illa. Redan Nausicaä (1984) är en sorts klimatfilm. Min granne Totoro är lite mer personlig men naturmystik förekommer. De två systrarna bearbetar sin rädsla inför mammans sjukhusvistelse genom att fantisera och leka tillsammans med fluffbollen Totoro. Nån egentlig historia finns liksom inte. Istället är det, som vanligt i anime, karaktärerna som styr.

Jag såg filmen på bio och nåt som störde mig nåt enormt var de två systrarnas gälla röster som skar genom luften och in till mina känsliga öron som den värsta rundgång man kan tänka sig. Hemma hade man ju kunnat sänka volymen till en mer lämplig nivå men det gick ju inte här. Det här störde upplevelsen en hel del. Nåja. Filmen har några magiska scener. Bäst gillade jag sekvensen när Satsuki och Mei står vid busshållplatsen i regnet i väntan på sin pappa då Totoro och även den omtalade Kattbussen dyker upp. Miyazaki i sitt esse. Men som helhet kan jag bara ge en normal trea. Det är en vacker varm film men jag föredrar de mer vuxna Princess Mononoke och Nausicaä.

Jag kan  tycka det är lite märkligt att filmen inte går upp på bio även med svensk dubbning utan enbart med japanskt tal och svensk text. Det är ju trots allt främst en barnfilm. Men i och för sig, jag tror att man som femåring på nåt sätt ändå uppskattar och tar in filmen trots att man inte kan läsa den svenska texten. Totoro går liksom inte att ogilla.

3/5

Arkiverad under Anime, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , ,

Laputa: Castle in the Sky

16 juni, 2013 3 kommentarer

LaputaTitel: Laputa: Castle in the Sky
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1986
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med att posta gamla anime-recensioner. Återigen blir det om en Studio Ghibli-film och återigen är det Hayao Miyazaki som står vid regirodret. Just den här filmen såg jag hemma hos en kompis som är ett stort Miyazaki- och anime-fan. På samma kväll hann vi med två filmer: Laputa och så Nausicaä som jag skrivit om tidigare.

Det var animekväll var det häromkvällen. Det blev två filmer av Hayao Miyazaki. Först ut var alltså Laputa, som kändes som en förlaga till Miyazakis Det levande slottet. En pojke och en flicka med en magisk kristall letar efter en mystisk flygande ö. Även pirater och armén är på jakt efter kristallen och ön. Laputa var ett actionfyllt matinéäventyr späckat med Miyazakis fantasi när det gäller miljöer och figurer. Miyazaki verkar besatt av flygande farkoster av olika slag. Det kan vara ondskefulla krigsmaskiner eller vackra flygande öar. Allt är tecknat med en detaljrikedom och känsla vilket bara det gör filmen sevärd. Nu tyckte jag ändå filmen inte var nåt speciellt. Som sagt, den kändes som ett småmysigt matinéäventyr och var ganska enkelspårig och saknade det lilla extra, så betyget blir en vanlig trea.

3/5

Arkiverad under Action, Anime, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Romantik, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

After Earth

12 juni, 2013 20 kommentarer

After EarthTitel: After Earthfilmspanarna_kvadrat
Regi: M. Night Shyamalan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

En film får vara mycket men inte tråkig. Som jag nyligen skrev i min recension av Nicolas Winding Refns Only God Forgives: det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Ja, just så tycker jag. Grejen med just Only God Forgives var att den inte var intetsägande och ändå fick den en etta i betyg från mig. Fråga mig inte hur det gick till.

På den senaste filmspanarträffen valde Markus från Har du inte sett den-podden film och han valde en film som jag mycket väl själv hade kunnat välja. Det var en film med en lockande titel, eftersom jag (nästan) alltid gillar postapokalyptiska filmer. Det var en sf-rulle som borde borga för en visuell fest och förhoppningsvis en tankeväckande historia. Det var ett bra val med andra ord! Och dessutom med manus och regi av M. Night Shyamalalamadingdong. Bara en sån sak.

I After Earth ser vi Will Smith som en pappa, Cypher Raige (Cypher. Raige), som har dålig kontakt med sin son (Jaden Smith). I början av filmen får vi veta att människan har tvingats fly från Jorden och bosatt sig på andra planeter i universum. Enligt uppgift har det gått 1000 år. Människorna är i krig med utomjordingar (när jag tänker efter så är människorna också utomjordingar numera så här efter Jorden) som är ena elaka varelser. De odlar på genetisk väg fram ett supermonster, ett supermonster kallat Ursa, som kan spåra upp en människa genom dess feromoner. I det här fallet är det lukten av en människas rädsla som den triggar på. Monstren har en liten brist bara: de är blinda! Så om du bara inte är rädd så blir du inte upptäckt. Pappa Cypher kan konsten att koppla bort rädslan, vilket kallas för att spöka (oh yeah), och han är en av de bästa soldaterna som alla ser upp till. Sonen Kitai är bra på att springa som Tom Cruise men han kollapsar när det verkligen gäller.

Efter påtryckningar från mamma Raige (Sophie Okonedo) tar Cypher med sig Kitai på ett uppdrag för att bonda. Problemet är att deras rymdskepp kraschar på en ogästvänlig planet. De enda överlevande är Kitai och Cypher. Cypher har brutit benet på två ställen och deras ”signalpistol” ligger 10 mil bort efter att deras skepp har delats i två delar. Deras enda chans är att Kitai ger sig iväg själv. Planeten är en planet som verkar vara gjord för att hysa allt möjligt liv än just människan. Luften är syrefattig, alla djur är livsfarliga och fåglarna är inte att leka med. Dessutom är en Ursa on the loose.

”Fear is not real. It is a product of thoughts you create. Do not misunderstand me. Danger is very real. But fear is a choice.”

Vi kan väl börja med det som jag gillade med filmen. Jag tyckte miljöbyggandet var coolt. Jag gillade designen på rymdskeppet och bostäderna. Det var en märklig blandning av tältläger och high tech. Rymdskeppets innandöme såg ut som en stor val. Just liknelsen med en val gjordes av Henke och jag håller med. Det var som en stor val där stora vita balkar, till synes gjorda av trä, löpte genom skeppet. Istället för fasta väggar och dörrar användes vita lakan. Mycket märkligt och något flummigt. Man hade möjlighet att färdas mellan vårt universums planeter men när det gällde själva skeppet så var det trä och lakan som gällde. Ok?

Vad gillade jag mer? Inte så mycket mer. Filmens stora problem är att den är urbota tråkig, tråkig och trist. Will Smith ska föreställa en man som inte känner rädsla. Visst. Men det betyder också att han är helt renons på ALLA känslor, i alla fall känslor som man vill sympatisera med. Resultat blir en stel robot och det kan nog vara Will Smiths sämsta insats någonsin. Sonen Kitai däremot han ska vara fylld av känslor av rädsla som han inte kan kontrollera. Problemet är att master Jaden inte är skådis nog (ännu) att gestalta detta. När han sen dessutom större delen av filmen får klara sig på egen hand utan nån att spela emot så… nej, det funkar inte. Han tar i så han bajsar på sig.

Filmen försöker få till ett far-son-drama men det förekommer aldrig några bra scener mellan kombattanterna. Istället får vi se Jaden slåss mot diverse cgi-djur och Will bli tröttare och tröttare i skeppet. I början av filmen fanns det en viss coolhet när det gällde miljöerna och själva historien om hur människorna hade koloniserat andra planeter. Detta tappades helt bort och i slutändan hade filmen lika gärna filmen kunnat utspelas i vår tid i Alaskas vildmark med en Jaden som kämpar för att ta sig från ett kraschat flygplan tillbaka till civilisationen. Fast att låta den utspelas i vanliga normala Alaska hade inte gjort det till en bättre film i vilket fall eftersom både Will och Jaden är tråkiga. Se bara på bilden på postern ovan. Jamen vafan!

Det här kanske ändå är ett fall framåt för M. Night efter The Last Airbender (som jag inte har sett). Fast hur mycket han var inblandad i After Earth är lite svårt att säga eftersom det verkar vara ett rent familjesmide från Will, Jaden och medproducent Jada.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 1+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar? Kände de sig dagen efter som Henke eller vädrade de morgonluft?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Akira

11 juni, 2013 2 kommentarer

MotorcyclesTitel: Akira
Regi: Katsuhiro Ôtomo
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Dags för ytterligare en gammal anime-recension och den här gången blir det INTE om en Studio Ghibli-film. Akira är en film som möjligen tillsammans med Ghost in the Shell startade en animevåg i västerlandet långt innan Miyazakis Spirited Away.

Akira handlar om… ja, det är inte helt lätt att förklara. Jag tror att det kan vara bra att se den här filmen, som ju bygger på en manga-serie, efter att ha tagit reda på lite om bakgrunden så man får en sorts ramhandling. Nu kastas man rakt in i historien och det är lite svårt att förstå vad som händer. Vi befinner oss i alla fall i Neo Tokyo år 2018, 30 år efter det tredje världskriget. Kaneda och Tetsuo är med i ett motorcykelgäng och efter en olycka blir de indragna i ett hemligt militärt projekt (kallat Akira, eller namnet Akira förekommer i alla fall ofta). Tetsuo blir kidnappad och utsatt för mystiska experiment som påverkar hans hjärna. Kaneda träffar en underjordisk motståndsgruppp och försöker tillsammans med dem avslöja och stoppa vad som pågår. Typ.

Jag gillade den här filmen från början, trots att jag inte riktigt fattade allt. Stämningen är skönt postapokalyptisk (jag gillar oftast sånt) och Neo Tokyo är otroligt bra animerat – vilket detaljrikedom! I filmen dyker i början några barn upp som verkar ha parapsykologiska krafter och dessutom ser de ut som 90-åringar i ansiktet. En är jagad av militärer som tar hjälp av de andra två, och en åker dessutom omkring i en minisvävare. Eh, vad är det som pågår? Ja, det tog ett tag att få ihop alla ledtrådar och det hjälpte dessutom att efteråt titta lite på en making of-film som fanns på dvd:n (bl a fick man reda på varför ett av barnen åker omkring med sitt minitefat), men det mesta föll på plats. Allt eftersom filmen pågår så förstår man också, eller anar, varför de ser så gamla ut i ansiktet.

AkiraNär det gäller animeringen så är det så snyggt det kan bli. Av de animefilmer jag har sett hittills så måste jag säga att jag föredrar dem där man endast använder klassisk animering och inte klassik animering blandat med datoranimerat, om man alltså bara ska se till just animeringen. Jag tycker det ”skär sig” lite grann när man blandar dessa två tekniker. Sen är det ju i och för sig så att man blir väldigt imponerad när man inser vilket jobb som har lagts ner för att göra en film som Akira, där allt är gjort för hand. Det är sanslöst. Jag gillar även själva tecknarstilen, bl a har man fått till explosioner och rökmoln på ett väldigt snyggt sätt. Det ser nästan ut som om en explosion liksom är ett levande väsen som sväller och rör på sig. Mycket snyggt. Actionsekvenserna som på motorcykel genom ett nattligt Neo Tokyo är snygga (i brist på andra ord, sorry) och välgjorda. Det är bara att njuta.

Om man jämför med den förra anime-filmen jag såg, Metropolis, så är de två väl ungefär lika snygga och tecknarstilen är väldigt lika. Skaparen av Akira-mangan är samma snubbe som skrev manus till Metropolis för övrigt (vet dock inte hur mycket av själva tecknarstilen i Metropolis han ligger bakom). Även historien och miljöerna är likartade; det handlar om hemliga projekt där människan i viss mån försöker leka gud, vi ser ett samhälle i uppror med underjordiska motståndsgrupper, och det utspelas i liknande framtida gigantiska städer. I fokus finns även en oskyldig karaktär som får obegränsade krafter. Ytterligare en likhet är ju sluten, som båda är vackra, explosionsartade och skumma (eftersom man inte riktigt förstår vad som händer)…

…och för att fortsätta jämförelserna så gillar jag just sluten i de bägge filmerna. Slutet var det som räddade Metropolis från ett sämre betyg. I övrigt så är ju Akira bättre. När det gäller miljöerna så är de väl lika bra tecknade, men jag tycker karaktärerna är bättre i Akira. I Metropolis kändes vissa karaktärer överdrivna och jag fick barnfilmskänsla. I Akira är de lite hårdare, mer verklighetstrogna och råare på nåt sätt. I Akira slipper man också de lite barnsliga sekvenser som finns i Metropolis. En annan sak som är betydligt bättre i Akira är musiken – man slipper alltså den jobbiga jazzmusiken som man av nån anledning har valt att använda i Metropolis.

Hmm, det här blev ju nästan en Metropolis vs. Akira, haha. Ja, det hela utmynnar i alla fall i att Akira är den bättre filmen och den får en svag fyra.

Jag måste bara tillägga att det fanns en scen som jag gillade speciellt mycket. Det är när Tetsuo hallucinerar på sitt rum och några leksaker får liv. Leksakerna bildar sen större formationer i form av bl a en gigantisk nallebjörn. Svårt att förklara kanske men det var riktigt effektfullt och häftigt gjort.

4-/5

Arkiverad under Anime, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Se mig

10 juni, 2013 Lämna en kommentar

Se migTitel: Se mig (Comme une image)
Regi: Agnès Jaoui
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Vid tiden för den svenska premiären av Agnès Jaouis film Se mig bodde jag i Östersund. När jag nu läser min gamla recension av den så undrar jag om biografen som jag såg filmen på fortfarande finns kvar?

Om man bor i Östersund och vill se lite andra filmer än Kingdom of Heaven och Star Wars så finns Folkets Bios biograf Regina (min kommentar:  ja, den är kvar men har sommarlov nu!) att tillgå. Här var jag och såg Agnès Jaouis senaste rulle. Den handlar om Lolita som är dotter till den framgångsrika författaren Étienne. Lolita kämpar med att hitta rätt i livet, att hitta sin självkänsla och att bli sedd (inte minst av sin pappa!). Mamman Étienne, hon verkar ha förlorat sin ödmjukhet och har efter sin framgång förvandlats till en ganska odräglig människa som oftast behandlar sin omgivning som luft eller som bollplank för att visa sin egen förträfflighet.

Jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag inte gillade Jaouis förra film, I andras ögon, speciellt mycket. Hmmm, faktum är att jag inte gillade den alls. Jag tyckte det var en fransk snackfilm av det dåliga slaget: urtråkig och pretto med människor och problem jag inte riktigt kunde relatera till. Här fanns en helt annan intensitet och jag kände för huvudpersonen Lolita som försöker hitta sig själv. Sen skildrade den på ett väldigt bra sätt flera fenomen i dagens samhälle. Främst handlade det om det här äckliga fjäskandet inför kända framgångsrika personer då plötsligt ens egna värderingar och åsikter inte räknas utan man gör allt för att framstå som rätt. Och om hur man själv kan gå från att kämpa motströms för att sen plötsligt lyckas och vad som händer med en då.

Förutom att spegla detta läbbiga kändisdravel fanns också den starka historien om Lolita som försöker att bli sedd men som hela tiden inte riktigt litar på andra eller sig själv. Och den där pappan, hooo… hyfsat odräglig och ”full of himself” speciellt när äntligen dottern släpper loss och kommer ut ur sitt osäkerhetsskal under ett sångframförande i en kyrka. Vad gör pappan då? Ja, se filmen själva så får ni se. Det är väldigt bra skådespelarinsatser också måste jag säga, kanske speciellt av Jean-Pierre Bacri som spelar pappan.

En rolig detalj var att alla ingredienser – middag hemma med en flaska vin, lunch/middag/fika på restaurang, resa till lantstället där man äter marinerad kanin, dricker vin och spelar schack – som brukar vara med i den vanliga franska snackfilmen även var med här. Det är samma miljöer men med skillnaden att det samtidigt hela tiden var ett tätt och intressant drama.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , ,

Prinsessan Mononoke

9 juni, 2013 3 kommentarer

MononokeTitel: Prinsessan Mononoke
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Det var ett tag sen jag postade några av mina gamla anime-recensioner. Nu är det dags igen och inte förvånande är det kungen av anime Hayao Miyazaki som ligger bakom.

Filmen som Studio Ghibli-grundaren Hayao Miyazaki gjorde innan Spirited Away utspelar sig i en svunnen och magisk tid då djurgudar vaktade i skogarna. En avlägsen och undanträngd spillra av en stam människor råkar ut för ett gigantiskt och besatt vildsvin. Prinsen i byn blir skadad och tvingas färdas lång väg för att ta reda på varifrån demonen kom och kanske bli kvitt sin egen förbannelse som förtär hans kropp och sinne. Dit han till slut kommer pågår en strid mellan skogens varelser och människor i en gruvkoloni. Här träffar han också den mystiska prinsessan Mononoke.

Det är så vackert gjort det här. Varje bild är ett konstverk och det måste ha tagit åtskilliga timmar, dagar, veckor, månader…, år att få ihop den här rullen. Filmen har en härlig matinékänsla med en prins som färdas långväga på ett mystiskt uppdrag, etc, etc. Temat om hur människan egentligen behandlar (misshandlar) naturen är alltid aktuellt förstås (can you say The Day After Tomorrow?). Det som är annorlunda här är att det inte förekommer några egentliga skurkar, utan människor som tror de gör det rätta för sig själv och andra.

Vissa sekvenser är magiskt vackra och gör sig ännu bättre eftersom man då valt att inte ha nån musik utan det blir ödsligt tyst i stället. Sen har vi lite oväntat (kanske) våld mitt i allt stämningsfulla. Kroppsdelar flyger lite hit och dit i några korta sekvenser. Några sämre partier är historien om gruvkolonin som känns lite svag och fånig med kvinnor som gör sig till för prinsen som anländer. Lite intressant här var ändå att det är en kvinna som styr i byn. Hon framstår först som en ondskefull bitch men det visar sig att hon kanske är en välgörare ändå genom att hon anställer både bordellkvinnor och leprasmittade som arbetare. Naturen har hon dock inte mycket till övers för, vare sig hon är god eller ond.

Jag tyckte musiken ibland var lite smörig. Direkt dålig var dessutom den engelska översättningen. Jag såg filmen på japanska med engelsk text. Textremsan dök dock upp lite otajmat och passade inte till det som sades kändes det som. Ofta sas inget men ändå dök textremsan upp. Det verkar som att det inte skett en direkt översättning utan en lite mer subjektiv tolkning av vad som ska sägas. Lite irriterande. Hur som helst, det blir en svag fyra till denna anime som också kändes lite långdragen.

4-/5

Arkiverad under Anime, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →