Mad Max: Fury Road (2015)

16 maj, 2015 18 kommentarer

Furiosa

Jag gick och såg den nya Mad Max-filmen så fort jag kunde, på premiärdagen. Ändå hade jag givetvis inte lyckas undvika de massiva och unisona hyllningar som George Millers fjärde film om vägkrigaren Max Rockatansky hade fått. Därmed var följaktligen förväntningarna uppskruvade en del. Detta skulle var nåt utöver det vanliga.

Storyn i filmen är inte nåt utöver det vanliga. I det postapokalyptiska ökenlandskapet i Australien försöker Max (Tom Hardy) överleva, utan att hjälpa eller stjälpa nån annan. Ensamvargen Max finner dock snart att han måste ta ställning och hjälpa Charlize Therons Furiosa att fly från envåldshärskaren den evige Joe. En biljakt tar vid…

…och slutar inte förrän filmen är slut. Ja, haha, filmen är faktiskt i princip en enda långa ökenbiljakt i hög fart. På ett sätt är just detta faktum både det jag gillar och inte gillar med filmen. Jag gillar att den inte tar några fångar, att den är så extrem, att det just är en enda lång biljakt. Det är en actionfilm med fokus på just action. Samtidigt så är det bara lång biljakt. Och därmed ska jag sluta säga att filmen är en enda lång biljakt. Men faktum är ändå att jag saknar lite dynamik i storyn. Dynamit, däremot, råder det ingen brist på.

I filmen skildras ett extremt klassamhälle där större delen av människorna antingen är urfattiga och/eller betraktas som en sak. T ex så är Max en ganska stor del av filmen en alldeles levande och egen blodpåse för en av skurkarna. När man föds så har man en tydlig uppgift, kanske som krigsherre eller om man är kvinna främst som föderska eller amma.

Trots ovanstående tematik så är det bästa med filmen ändå detaljerna. Hur bilarna ser ut. Designen på maskerna, kläderna, sminket, alla prylar. Helt otroligt coolt. Jag gillade att filmens färger växlar mellan orangerött på dagen och silvergrått på natten. Utstuderat snyggt. Filmens utseende och känsla är verkligen nåt utöver det vanliga, och precis Miller själv säger så känns det logiskt att skurkarna på framsidan av en bilarna spänt fast en hårdrocksgitarrist. Bil förresten; killen med de tunga och eldiga riffen åker på nåt som mer liknar en rullande scen belamrad med förstärkare och högtalare. Filmens vrickade design får mig ibland att tänka på hur det brukar se ut i Jean-Pierre Jeunets eller Terry Gilliams filmer.

Bland det som sagts om filmen är att den är en feministisk triumf och att detta gör den till en bättre film. Mycket riktigt så är Charlize Therons karaktär Furiosa en badass och den som styr handlingen i filmen. Max får lov att spela andrafiol eller åtminstone samma fiol. Men blir det en bättre filmen bara pga av detta? Nej, givetvis inte. Men den blir inte sämre heller. Om handlingen och karaktärerna är tilldragande så kan däremot såna här aspekter höja en film ytterligare men stående för sig själv så är det inget som jag brukar fundera på så mycket när jag bedömer en film.

Jag gillar mycket i filmen och om jag hade haft en skrattande Joel bredvid mig i biosätet som under Furious 7 så hade kanske Mad Max: Fury Road nått upp till en fyra i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fiffis filmtajm om vägkrigaren. Kolla in vad hon tycker här. Fler Mad Max-recensioner droppar in. Kolla in Fripps filmrevyer, Filmitch, Vrångmannen och Filmparadiset. Nu har även Den perfekta filmen poddat om denna inte helt perfekta film och Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om den. Även Plox, The Nerd Bird och Flmr ansluter med sina tankar.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tema: Decennier – Un long dimanche de fiançailles

15 maj, 2015 Lämna en kommentar

decadesOn setDet är fredag och det betyder som vanligt Tema: Decennier. Mina decennie-spanarkompisar Henke och Christian söker igenom decennierna efter filmer som de har missat. Precis som förra fredagen så har de två herrarna ytterligare en gång valt en film som jag redan har sett och skrivit om och det finns inte utrymme för nån omtitt (så mycket film, så lite tid, ni vet) så det blir bara en länk till min recension.

Jean-Pierre Jeunet är en regissör jag oftast uppskattar. När jag kollade på Filmtipset så ser jag att jag nästan har sett alla hans långfilmer. Den enda jag missat är den senaste, The Young and Prodigious T.S. Spivet från 2013. Så här har jag tyckt om hans filmer. De två första gjorde han tillsammans med Marc Caro.

Delicatessen – 3/5
La cité des enfants perdus – 3/5
Alien: Resurrection – 3/5
Amélie – 4/5
Un long dimanche de fiançailles – 3/5
Micmacs – 3/5

Här hittar ni Henkes och Christians texter om En lång varig (ehe) långvarig förlovning:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Film Tagged with , , , ,

10 i topp: Filmer 1997

14 maj, 2015 21 kommentarer

1997Rackarns vad många årslistor jag publicerar nuförtiden. Jag som var så anti mot listor förr i tiden. Man kan ju inte tävla i film liksom! Men nu har jag insett att det kan man visst!

Nyss listade jag mina favoriter från förra året och den här gången hoppar vi tillbaka till 1997. När jag kollade igenom de filmer jag hade betygsatt på Filmtipset så var de kanske inte så många, men däremot var det många av dessa som hade fått högt betyg. Jag fick ihop närmare 25 filmer att välja bland. Det var inte helt lätt. Den här gången var det dessutom lite klurigt att välja ut nummer ett. Det brukar oftast vara ett ganska självklart val. Den här gången var dock ett bra tag sen som jag såg många av filmerna och då blir det lite svårare. Eller blir det det? Det kanske blir lättare egentligen. De filmer som stannar kvar efter lång tid är de som förtjänar att hyllas! Nåväl, without further trams, då kör vi!

En liten detalj bara. Min regelbok som talar om vilket år en film är ifrån gäller inte ”historiska” pre-blogg-år. Då kör Jojjenito på IMDb-år rakt av.

 

10. Con Air
Con Air
Är detta ett guilty pleasure för mig? Kanske. Men det är en ruggigt underhållande film med en stjärnuppställning av skådisar. Det är även producent Jerry Bruckheimers första film utan sin kompis Don Simpson. Frågan är om Bruckheimer har producerat bättre filmer än Con Air efter att Simpson gick ur tiden.

9. Lost Highway
Lost Highway
Jag bara måste ta med Lost Highway på topp-10. Jag minns en gång för länge sen när jag såg filmen på den trevliga biografen Sture på en Cinemateket-visning. Två platser från mig satt en viss Torsten Jungstedt, svensk veteranfilmkritiker. När det återstod en kvart av filmen lät Jungstedt höra ”Åh, jisses!” och lämnade salongen. Lost Highway innehåller en av de mer obehagligare scenerna nånsin när Mystery Man ringer hem till Bill Pullman.

8. Perfect Blue
Perfect Blue
Det är lite Lynch-vibbar på plats åtta i och med Perfect Blue, en surrealistisk Satoshi Kon-anime. Bara något år innan Kon tyvärr gick bort så var jag på Cinemateket som ordnade en visning av en annan av Kons filmer, Tokyo Godfathers. Innan visningen hölls ett mycket trevligt Face2Face med Satoshi Kon själv där han bl a påstod att Mitt liv som hund var en hans favoritfilmer.

7. Gummo
Gummo
Så här inleder jag min Gummo-recension: ”Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! Varför ser jag Loa Falkman framför mig? Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett.”

6. Prinsessan Mononoke
Prinsessan Mononoke
Den andra anime-filmen på listan. Vacker, tänkvärd och med en handling som inte tar de vanliga västerländska vägarna. Studio Ghibli och Hayao Miyazaki när de är som bäst.

5. The Fifth Element
The Fifth Element
Det här kan vara ett rent nostalgival. När jag såg Det femte elementet när den var aktuell så tokgillade jag den. Jag tyckte Bruce Willis och Milla Jovovich var hur coola som helst. Jag gillade den där blåfärgade operadivan och jag tyckte t.o.m. att Chris Tucker var bra.

4. The Game
The Game
Åh, The Game. 1997 fanns Internet men det var ju inte aaaaalls samma sak som idag. Det var alltså mycket lättare att hålla sig borta från spoilers och detaljer i filmer än det är idag. Jag blev fullkomligt tagen på sängen David Finchers rulle. Speciellt slutet blåste iväg mig.

3. Funny Games
Funny Games
Mer lek men nu i händerna på Michael Haneke. Jag tror jag sällan varit så arg på en regissör som jag var på Haneke efter att ha sett Funny Games första gången. Scenen som innehöll en viss fjärrkontroll gjorde mig galen.

2. Boogie Nights
Boogie Nights
Paul Thomas Anderson är och förblir min favoritregissör (trots Inherent Vice). Boogie Nights är en hans bästa och den kom på plats två när jag inspirerad av Plox Twitterlistade mina PTA-favoriter. Gör det du med vettja.

1. Contact
Contact
Bättre än Interstellar! 🙂

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: The Apostle, Donnie Brasco, Deconstructing Harry, The Ice Storm, As Good As It Gets, Marius et Jeannette, Men with Guns, Abre los ojos, Riket II, Smak av körsbär, Winterschläfer, Jackie Brown, L.A. Confidential, Cop Land och Gattaca.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1997:

We Could Watch Movies
Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2014

10 maj, 2015 16 kommentarer

2014Då var det äntligen dags att sammanfatta 2014 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag som vanligt är sent ute att jag inte känt att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Jag kryssade inte riktigt alla filmer ska-se-listan men nu känner jag mig ändå rätt nöjd. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2014 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok. Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats tio.

 

10. Chef
Chef
En skönare bioupplevelse var det länge sen jag hade. Jag mådde bra innan filmen men jag mådde bättre efter den – och ännu bättre efter att jag tillsammans med Henke, Jonas och Fiffi dräpt en härlig pastalunch på Vespa nere i Malmö efter visningen.

9. Ida
Ida
82 minuters konstutställning i form av perfekta svartvita bilder bjuder förra årets polska Oscarsvinnare för bästa utländska film på.

8. Birdman
Birdman
En härligt intensiv film som är en skådespelarnas film. Visst kan det bli lite övertydlig ibland när det gäller regissörens ”avsky” för superhjältefilmer och recensenter men det är ändå en skön åktur i form av en enda lång tagning utan (synbara) klipp. Så mycket bättre än Den ryska arken.

7. ’71
'71
Oj, oj, oj, oj, årets svettigaste bioupplevelse? Jack O’Connell visar att han förtjänar sin titel (se nedan). I konkurrens med Chef så var detta den bästa filmen jag såg under Malmö Filmdagar i höstas.

6. Blue Ruin
Blue Ruin
En så smart film. Den har den perfekta blandningen av mörkt allvar och en dråplig humor. Manuset är välskrivet med en suverän känsla för små detaljer. Förra årets sexa var Blå är den varmaste färgen. Just sayin’.

5. Calvary
Calvary
Tänk om man hade kunnat se den här filmen på bio?! Vilken upplevelse det hade varit. En härlig brumbjörn i form av Brendan Gleeson och så det irländska landskapet. Och då har jag inte ens nämnt själva historien.

4. Nightcrawler
Nightcrawler
Den bästa filmen som jag såg på förra årets Stockholm Filmfestival. Well, den var i alla fall det fram tills att jag såg den film som kom på plats nummer två på listan. Jake Gyllenhall har aldrig varit bättre eller mer obehaglig. Vad tänkte Oscarsjuryn på?!

3. The Grand Budapest Hotel
Grand Budapest
Årets bästa bioupplevelse i hård konkurrens med Chef. Jag och Wes Anderson har tidigare inte funkat alls. Eller, ja, ibland har jag väl tyckt att hans filmer varit helt ok. Men inget mer än så. Nu bara föll jag pladask för hans filmvärld. Sug på den Filmitch!

2. Whiplash
Whiplash
’71 var inte årets svettigaste bioupplevelse. Det var nämligen den sista magnifika kvarten av Whiplash. Jag satt på kanten av mitt säte, på helspänn, som en person i trance. På vägen hem i tunnelbanan Spotify-lyssnade jag på Caravan på repeat.

1. Enemy
Enemy
Fasiken. Vi har alltså ettan på listan kvar. Det blir Enemy. Jag har inte skrivit om Enemy än. Jag känner att jag vill se om den en gång till innan jag samlar mina tankar om den. Jag fick hur som helst rysningar av filmen. Om jag hade sett den på Stockholm Filmfestival 2013 så hade det varit en 2013-film. Jag återkommer med recension när jag sett om den.

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: Godzilla, X-Men: Days of Future Past, Snowpiercer, Dawn of the Planet of the Apes, The Salvation, Gone Girl, Turist, Locke, Cold in July, Starred Up, Captain America: The Winter Soldier och Interstellar.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där lilla pärlan med Eddie Marsan: Still Life. Och så Zvjagintsevs Leviatan förstås.

Årets…

Besvikelse: The Raid 2 – Mådde mest dåligt när jag såg den.
Mest överskattade: The Lego Movie – Filmreferenser overload.
Största överraskning: Maleficent – Josh Larsen från Filmspotting kan faktiskt ha rätt nån gång.
Nykomling: Jack O’Connell från ’71 och Starred Up – En naturkraft.

Eftersom jag är aningen sent ute så finns det ju redan en del andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här hittar ni några:

Den perfekta filmen-Niklas
Har du inte sett den?-Carl
Plox
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , ,

Tema: Decennier – Ong-bak

8 maj, 2015 4 kommentarer

decadesDet är fredag och det betyder som vanligt Tema: Decennier. Mina kompisar Henke och Christian söker igenom decennierna efter filmer som de har missat. Vi har nu nått fram till 00-talet och den här gången handlar det om en spektakulär martial arts-film. Vi pratar om ONG-BAK!

Första gången jag hörde talas om Ong-bak var inför Stockholm Filmfestival 2003. Jag hade vid den här tiden precis börjat uppskatta martial arts-filmer och Ong-bak skulle visas på festivalen. Tyvärr så ingick den (givetvis) i sektionen Twilight Zone och då var det visningar sent (typ kl 23) på vardagskvällar och i små salonger som gällde. Så det blev ingen titt för mig den gången. Två år senare, när jag en sommar jobbade i Östersund, så hittade jag Ong-bak i en lokal videobutik och filmen förgyllde en ljus sommarkväll efter en hård (yeah, right) arbetsdag. Så här tyckte jag Ong-bak då.

Ong-bak är cirkus. Tony Jaa är en cirkusartist. Det är allt jag kommer att skriva om Ong-bak idag. Istället länkar jag till en härlig YouTube-video där vi får se hur Tony och gänget tränade inför filmen. Det framgår ganska tydligt att det krävs mycket träning för att få till det vi får se i den färdiga filmen. Dessutom verkar det vara så att Tony inte förstått det här med smärta och gravitation.

Så. Vad tyckte nu Henke och Christian om detta akrobatiska martial arts-spektakel. Krävs det en speciell gen för att man ska uppskatta em sån här typ av film? Här hittar ni min gamla recension och domen från mina decenniekollegor:

Jojjenito
Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Asiatiskt, Film, Martial arts Tagged with , ,

Filmspanar-tema: Det går åt helvete – Clockwise (1986)

6 maj, 2015 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratLegendJaha, vad har vi här då? Det går åt helvete. Jag tror nog inte jag var med på filmspanarträffen där det bestämdes att vi skulle köra det här temat. Det kan hända att jag lagt in veto… eller åtminstone gnällt lite, haha. Inget klockrent kommer nämligen till mig. Det känns lite luddigt men samtidigt avgränsat. Jag tänker ändå i tre riktningar.

1. Dystopier. Filmer där det nästan bokstavligen går åt helvete, åt pipsvängen. Tänk The Road. Ja, jag gillar ju postapokalyptiska filmer så varför inte. Men jag kommer inte på nån bra och orkar inte göra nån vidare research för att hitta en lämplig kanditat.

2. Djävulsfilmer. En lite lösare tolkning, det medges. Jag är väldigt fascinerad av filmer där Hin håle, Lucifer, Satan, Belsebub eller Djävulen rätt och slätt (kärt barn har många namn) figurerar. Kanske skulle jag kunna se den där M. Night Shyamalan-skrivna rullen som utspelar sig i en hiss. Men, nja, i såna fall vill jag vänta tills vi verkligen har Djävulen som tema. Härmed nominerar jag Djävulen som nästa filmspanartema.

3. Filmer där det går åt skogen för vår huvudperson. En sån där film som oftast utspelar sig under en helvetesdag för vår stackars hjälte. Allt som kan gå fel, går fel. Japp, det får bli denna vinkling, och filmen som dök upp i skallen var en gammal 80-talsklassiker som jag trodde var en rolig film. Ibland ska man inte undersöka vad som finns under det där nostalgiska skimret…

 

URsäkta, vad är klockan? (1986)

Cleese gör rollen som en nitisk rektor på en kommunal brittisk skola. Han har fått den stora äran att bli inbjuden till en rektorskonferens och faktiskt vara ordförande under konferensen. Vanligtvis är det bara de lyxiga privatskolorna som ens är påtänkta. Sketna kommunala skolor göra sig icke besvär. Cleese, som var en riktig slarver som ung och när han studerade till lärare, har nu styrt upp sitt liv och sin skola. Allt han gör är organiserat in i minsta detalj. Han gör rätt sak i rätt tid i enlighet med ett intrikat system. Han håller koll på fem saker (och elever) samtidigt i huvudet. Han har full kontroll på allt och alla. Ja, ni hör ju, detta är ett korthus som bara väntar på att falla.

När filmen inleds har Cleese den relativt enkla uppgiften att ta sig med tåg till Norwich i tid till sitt inledningsanförande på konferensen. Kaos väntar med andra ord runt hörnet.

John Cleese i sitt esse? Här står han nog nästan på toppen av sin karriär. Eller, ja, det var väl i samband med A Fish Called Wanda som kom två år senare. Han är i alla fall tillräckligt av en ”stjärna” för att bli ansvarig för att själv lyfta en film. Fast problemet är bara att filmen inte alls lyfter. Den är tråkig, dålig, fånig, tråkig, seg och puttrar på utan att jag skrattar en enda gång.

Ursäkta, vad är klockan? Ja, vad är klockan egentligen? Är inte filmen slut snart? Clockwise är en bastard byggd på det som inte funkade i Pang i bygget (en serie jag ändå fortfarande tycker är rolig som helhet) och nån stentrist brittisk såpa. Hem till gården? Det är inte roligt, det är väl det största problemet. Skämten liksom kommer långt efter att man redan förstått att de ska komma. Sen kommer de igen, och igen. Ett drinking game man skulle kunna köra till den här filmen: ta en shot varje gång Cleese säger ”Right!”. Skämtet där nån frågar ”Left?”, dvs ”ska vi svänga vänster här?”, och Cleese svarar ”Right!” i betydelse ”det är korrekt” upprepas tre, fyra gånger… för mycket.

Clockwise

Titta, vad galet, Cleese har munkdräkt på sig!

Den kanske jobbigaste rollfiguren är en snubbe som inte kan avsluta sina meningar. Han avslutar inte en enda mening. Han kan inte. Detta upprepas, ja, lika många gånger som snubben har repliker. Jäsp.

Det fanns en sak som jag ändå uppskattade lite. Johns rektor gillar sina elever och eleverna gillar, till synes, honom. Han är nitisk, men rättvis och inte en sadist. Jag fann detta lite charmerande och gulligt. Men Cleese är ju huvudpersonen och den som ska gå igenom problem och sen komma ut på andra sidan som en förändrad person som har förstått meningen med livet, och då måste vi ju kunna relatera till honom. Problemet är bara att i slutet så har inte Cleese lärt sig nånting alls. Filmen bara tar slut.

Slutligen, den där konferensen. Vilken samling brittiska kostymklädda ”stiff upper lip”-män vi fick träffa här! Filmen gör sig lustig över hur galet och helt bisarrt det är att en kvinna (en KVINNA!) dyker upp på konferensen. Vad gör hon där? Man får ju inte ta med sig sina fruar!? Ett daterat skämt för att uttrycka det milt. På gränsen till anstötande var när filmen tycker att vi tittare ska tycka det är roligt med förvirrade, dementa, äldre damer som går vilse, glömmer vad de sa för fem sekunder sedan eller plötsligt börjar sjunga.

Avslutningen av filmen då Cleese äntligen… SPOILER… kommer fram till konferensen ska vara härligt förvirrad. Ett underbart kaos där allt blir helt GALET. Nej, det blev bara segt.

    

Kolla nu in hur mycket åt helvete det gick för de andra filmspanarna. Hade de en bättre ansats/valde de bättre filmer? Jag är ganska säker på det.

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 1, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Yi yi (2000)

1 maj, 2015 5 kommentarer

decadesChristian och Henke är ena rackare på att välja de gemensamma filmerna i sitt Tema: Decennier. Nu är vi inne på 00-talet. Nej, inte 1900-talet, det handlar förstås om 2000-talet. Den första fredagsfilmen blev Yi yi från just år 2000. Under det tidiga 2000-talet var min prettofilmsgen inte så försvagad som den är nu och Yi yi var en film som jag jättegärna ville se vid den här tiden. Av olika anledningar så blev det aldrig av, trots stark prettofilmsgen. Nu säger jag inte alls att Yi yi är en prettofilm men jag tror ändå att det krävs en ganska stark prettofilmsgen (eller ett decennie-tema) för välja att se just denna film.

Yi yi är ett taiwanesiskt familjedrama av regissören Edward Yang. När jag skulle se på filmen tänkte jag att ”det här klarar jag av en vardagskväll efter jobbet”. Jo, tjena. Filmen är tre (3!) timmar lång. (Ben-)Hur ska det här gå!? Jo, precis som var fallet med det bibliska dramat med Charlton Heston i huvudrollen så delade jag faktiskt upp filmen i två tittar. Detta är väldigt ovanligt för mig. När jag väl börjar kolla in en film så brukar jag se den klart och det gäller t.o.m. senaste gången jag avnjöt femtimmarsversionen av Bergmans Fanny och Alexander. Med Yi yi så bestämde jag att ta det i form av en tvåstegsraket.

Så här upplevde jag de första 97 minuterna:

Under inledningen kände jag viss oro. Det förekom ingen dialog. Musiken var som tagen ur en såpa, ett smörigt pianostycke. Det kan bli lång kväll det här. (Det här var innan jag hade fastlagit att jag skulle se filmen i två sittningar.) Men sen etableras alla karaktärer och filmens tema ganska så direkt på ett väldigt enkelt sätt. Jag nämnde att musiken kändes såpaaktigt. Faktum är att hela filmen på ett sätt känns som en såpa. Utgångspunkten är ett bröllop. Ganska snart förstår vi att det finns mycket dolt under ytan. Gamla kärlekar dyker upp. Förvecklingar, intriger, gräl, sjukdom, folk hamnar i koma, hat, passion… ja, det var riktigt roligt faktiskt. 🙂

En filmisk detalj var att man ofta filmat med stillastående kamera och med ett ovanligt avstånd. Det kändes udda, som att filmarna övervakade, filmade på håll, som övervakningskameror. Faktum är att vi i början får se huvudpersonerna i bilder från övervakningskameror. Jag undrar om detta var en medveten blinkning till att det under ytan i vanliga människors liv ofta pågår mer än man tror, och att filmen visar just det livet under ytan.

Yi yi

Det förekommer även en del andra filmiska trick, t ex när replikerna vi får höra kommer från en helt annan scen än den vi i själva verket får se men att orden ändå passar perfekt till bilderna och sammanhanget.

Ja, jag gillar mycket här. Det är en episk men ändå enkel historia. Det här är nåt jag ofta noterar i asiatiska filmer, och jag gillar det. Episkt men samtidigt enkelt.

Efter 97 minuter tryckte jag på stopp precis efter en fest för att fira att ett barn blivit fött, typ en fest efter ett dop (baby shower heter det väl på svenska). Festen ballar ur och en av huvudpersonerna står efteråt hemma och upprepar ”It’s all over”. Så slutar alltså del ett av Yi yi.

Fortsättning följer…

 

…NU!

Ja, del två inleds med stort drama, ett överdrivet farsartat men samtidigt allvarligt drama. Det är den asiatiska stilen. Take it or leave it.

Filmen fortsätter i samma stil. Det är vemodigt och många förlorade kärlekar och missade chanser blir det.

Regissören Yang verkar ha hakat upp sig på hur livet upprepas. Livets hjul. I filmen får vi följa både den äldre och den yngre generationen och deras historier flyter ihop till en. De äldre karaktärernas backstory (saker som hände när de var unga) visas genom att vi får se ungefär samma saker hända för de yngre karaktärerna. Jag tyckte detta var snyggt ihopsatt.

Jag tycker filmens ton påminner om Boyhood (även om Boyhood inte är en lika bra film). Livet rinner iväg som det alltid gör. Plötsligt sitter man där och undrar vart det tog vägen, som Patricia Arquette gjorde i den bästa scenen i Boyhood. I Yi yi förekommer en liknande och minst lika gripande scen.

Ibland kan det möjligen bli lite övertydlig med repliker som känns skrivna. Repliker som rollfiguren aldrig skulle komma på att säga. Slutscenen var ett exempel på ett sånt ögonblick. Men det är petitesser.

Några slutnoteringar:

  • Musiken blev bra till slut. Såpaklinket försvann och ersattes av jazzig pianoblues eller klassisk musik.
  • Tyst gråt är nog den jobbigaste
  • Alla i filmen har dubbelnamn. Ting-Ting, Yang-Yang, Min-Min, osv.
  • I Taipei har man märkliga signaler på sina dörrklockor. När man ringer på i Taiwan får man nämligen höra fågelsång.
  • Fasiken, vad mandarin är vackert. Xièxiè.
  • Det förekommer många scener där filmens värld reflekteras i speglar eller fönster av olik slag.
  • Japaner och kineser pratar engelska med varandra.

Bra val av film, Henke!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Yi yi. Ja ja eller nej nej?!

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Avengers: Age of Ultron (2015)

27 april, 2015 21 kommentarer

SF har nåt som de kallar för Bioklubben. Det funkar så att du blir medlem och sen får du poäng för varje biobiljett du köper. När du nått upp till ett visst antal poäng kan du använda poängen för att lösa ut nya biobiljetter. Ungefär som när man får EuroBonus-poäng när man flyger med SAS som man kan utnyttja till andra resor. Det här låter ju jättefint och smidigt. På SF:s hemsida kan man enkelt och i god tid innan visningen köpa sina biljetter, välja de platser man vill ha i salongen, registrera sitt bioklubbsnummer så att man får poäng. Man kan gå in på sin egen sida för att se hur många poäng man har och när man måste använda dem. Ett litet aber är nämligen att man måste utnyttja sina poäng inom en viss tid, annars förfaller de.

Nu kan man ju enkelt använda sina poäng när man som köper sina biljetter via nätet, så det där med att poängen försvinner ska ju inte vara nåt problem. Eller vänta nu… det visar sig att det INTE går att använda poäng när man köper biljetter via nätet. Hur tänkte SF där?! Tänkte de överhuvudtaget? Eller handlar det om att SF faktiskt inte vill att man ska kunna använda sina poäng via nätet? Att de vill att det ska vara lite bökigt? Göra det svårt för kunderna och tjäna mer pengar? Inte ok.

Det enda sättet att utnyttja sina poäng är i en kassa på en biograf. Det här låter kanske inte så farligt, men grejen är att jag vill kunna köpa mina biljetter i god tid före visningen. Jag vill se den där grafiken där jag kan se vilka platser som är tillgängliga och sen välja den plats jag vill ha. Jag vill göra detta i god tid och sen vill jag kunna komma till biografen ganska nära inpå visningen med en kaffe i handen och hämta ut min biljett i en biomat. Dessutom måste det – det bara måste – vara möjligt och rent av en barnlek att lösa det rent tekniska med att använda sina poäng via nätet. Man kan ju göra allt annat via nätet för bövelen. Nä, det här måste SF ta och fixa. Pronto.

Jag har varit medlem i Bioklubben i drygt ett år och jag har samlat in och blivit av med hur många poäng som helst. I lördags var faktiskt första gången jag lyckades utnyttja mina poäng då jag löste ut en biljett för att se den senaste Avengers-filmen på en lunchvisning på Sergel. Jag passade på att fråga personalen där varför det inte gick att utnyttja sina poäng via nätet och fick svaret att det fanns nåt tekniskt problem… men att det var på gång. Tekniskt problem, my ass, säger jag. På gång… jag tror det när jag ser det. Fixa och fixa nu. Jag är programmerare, jag kan hjälpa till. Det är bara att ringa. Jag gör det gratis. Det tar en kvart, jag lovar.

Ultron

Ultron: En ganska tråkig skurk som dessutom verkade ha en mun gjord av nån typ av okänd elastisk metall. Det såg bara konstigt ut när han pratade. Visst var det William Hurt som gjorde rösten?

Aaaaaaanyway. Avengers: Age of Ultron var det. Den första filmen jag såg med filmspanarna var faktiskt just den första Avengers-filmen. Den fick godkänt av mig. En underhållande 3,5/5 men det är inte Guds gåva till människorna som många verkar vilja hävda. Min förväntningar på uppföljaren var varken höga eller låga. Jag vet inte ens om de existerade. Joel nämnde i onsdags när vi sågs för att se Miraklet i Viskan att han funderade på att se Avengers: Age of Ultron direkt efteråt. Jag hade inte ens koll på att den redan hade premiär.

Jag tror mitt relativa ointresse kan bero på en viss mättnad. Marvel Studios formligen sprutar ur sig filmer, och är det inte Marvel Studios själva så är det ändå filmer om andra Marvel-karaktärer som X-Men eller Spindelmannen. Och då har vi inte ens nämnt DC-snubben Stålmannen.

I Avengers: Age of Ultron så kastas vi direkt in i den i mitt tycke rätt förvirrade handlingen. Våra hjältar är i kast med att anfalla ett Hydra-högkvarter i ett östeuropeiskt land. Hydra är skurkarna. I högkvarteret finns Lokes spira… äh, skit samma, jag orkar inte redogöra för mer om handlingen. En sak leder till en annan och plötsligt har Tony Stark och Bruce Banner skapat en artificiell intelligens kallad Ultron som flyr via Internet och nu vill förgöra världen.

Handlingen är ändå inte det intressanta. Karaktärerna och hur de samverkar är det intressanta. Det var väl just detta som var roligast med den första filmen, t ex hur Tony Stark och Steve Rogers inte kan sluta att gnabbas. I den här uppföljaren tycker jag inte riktigt samspelet räcker till för att det ska bli en lika bra film.

En sak som jag inte kan låta bli att störa mig på var att vi fick träffa på två mutanter från X-Men också: Quicksilver (torrbollen Aaron Taylor-Johnson med usel accent) och Scarlet Witch (duktiga Elizabeth Olsen, helt utan accent). Quicksilver såg vi ju i den senaste X-Men-filmen där han dessutom ägde den absolut coolaste scenen. Eftersom Marvel inte äger filmrättigheterna till X-Men, men på nåt sätt ändå äger rättigheterna till karaktärer därifrån, så har det gjorts ett avtal som säger att Scarlet Witch och hennes tvillingbrorsa Quicksilver får vara med i Marvels filmer men de får inte vara mutanter. Haha, helt galet. I Avengers: Age of Ultron är de alltså inte mutanter utan förädlade människor, dvs ett resultat av Hydras experiment på människor. Men som jag har förstått det så är det här egentligen inget konstigt i serietidningsvärlden där det är accepterat att det finns en mängd parallella universum där saker och ting kan vara olika. Black Widow kanske flirtar mer med Captain America än med Hulk t ex.

Nåja. Scarlet Witch är faktiskt med i filmens bästa scen, tillsammans med den vad jag trodde något bleke karaktären Hawkeye (Jeremy Renner). Mitt under slutstriden håller Hawkeye ett litet pepptal där han pushar Scarlet Witch att anta utmaningen och bli en Avenger. Bra grejor.

En sak jag gillade var att både Black Widow och Hawkeye konstaterar att de inte har superkrafter (som de andra) utan är vanliga människor men att de ändå har nåt att bidra med i Avengers-gruppen.

Vad mer? Ja, jag har inte så mycket att säga faktiskt. Actionsekvenserna är ganska tråkiga. Den inledande attacksekvensen hade dessutom tydlig och tråkig cgi i form av helt datoranimerade Tor- och Black Widow-karaktärer. Jag trodde vi konstaterade redan i The Matrix Reloaded att detta inte funkar. Slutuppgörelsen är lite långdragen. Under eftertexterna dyker Jar Jar Binks upp i extrascen. En helt ok popcorn-rulle är vad detta är. Fem delat med två känns som ett rimligt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer om Avengers: Age of Ultron, och sen tidigare har Fiffis filmtajm och Flmr delat ut sina domar. Även Den perfekta filmen poddar om filmen idag. Och nu har även The Nerd Bird spanat in hämnarna (i IMAX).

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Calvary (2014)

26 april, 2015 2 kommentarer

Nej, nu är det dags att skriva om den här filmen. Calvary heter den. Vad betyder egentligen Calvary? Kavalleri? Eller är det nåt kyrkligt? *googling* Aha, det är platsen (eller kullen) där Jesus blev korsfäst, även kallad Golgata, och det betyder egentligen dödskallen. Mmm, en snällis som ska dö för andras synder, är det det vi har att göra med här? Ja, bokstavligen.

Mästerskådisen Liam Nees… nej, vad skriver jag? Jag menar förstås Brendan Gleeson. Brendan Gleeson spelar en präst som i en bikt får veta att han ska dö om en vecka. Det är alltså Brendan Gleeson som ska dö och det är den som biktar som ska utföra dådet. Orsaken är att biktaren blivit sexuellt utnyttjad som barn av präster från den katolska kyrkan. Det värsta sättet att slå tillbaka mot kyrkan är att slå tillbaka mot nån som är god, dvs Brendan Gleesons präst. Så resonerar i alla fall biktaren. Gleeson får en vecka på sig att göra det han vill, men sen ska de båda ses på stranden för ett trevligt litet möte.

Ja, det är en bisarr film det här och jag gillar den mycket. Regissör och manusförfattare är John Michael McDonagh, storebror till Martin McDonagh som ju ligger bakom toppfilmen In Bruges. Det finns likheter här. Det är humor och mörkaste allvar blandat i en härlig mix. Man (ja, Henke, MAN) brukar ju säga att asiatisk film blandar humor och allvar på ett något udda sätt, ett sätt som vi västerlänningar inte riktigt förstår eller uppskattar. Jag måste säga att bröderna McDonagh har ett liknande drag. Trots upplägget – vår präst ska dö eller fly om en vecka – så förekommer det en härlig humor i filmen. Men det blir aldrig farsartat. Samtidigt blir det aldrig för mörkt när det väl är mörkt. Det är liksom rakt på sak istället, och det gillar jag.

Calvary

Brendan Gleeson grubblar… förmodligen över varför Ex Machina inte får svensk biopremiär?!

Calvary är en väldigt vacker film. Det karga (irländska?) landskapet är härligt. Den lilla staden har en sandstrand som inte direkt känns karibisk men är perfekt för slutuppgörelsen.

Samtidigt som det är en ganska dyster film så är den ändå mysig, lite som en road movie då präst-Brendan kör en sista runda och besöker medlemmarna i sin flock. En av dessa är en åldrande amerikansk författare spelad av ingen mindre än M. Emmet Walsh! Jätteroligt att återse en favorit från bröderna Coens debutfilm Blood Simple.. (Japp, en extra punkt ska det vara där.)

Kul också att se borgmästaren från The Wire i form av Aidan Gillen. Game of what?

Präst-Brendan får även besök av sin dotter som påminde mig väldigt mycket om Jessica Chastain. Har alla irländare rött hår och fräknar?

Jag måste bara avsluta med ett relativt pessimistisk citat från filmen. Det är några mörka rader det handlar om men ändå finns det kanske nånstans en liten ljusglimt i form av… jag vet inte vad. Självinsikt? Jag minns inte riktigt detaljerna i scenen men en karaktär (troligen Brendan) försöker hävda att det finns godhet hos människan. Svaret blir en uppmaning om att sluta lura dig själv genom dessa ord:

”Tibetans spit on blind people in the streets. They are killing albinos in Africa”.

Slut på recensionen eller snarare slut på mitt svamlande om denna film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events (2004)

24 april, 2015 4 kommentarer

LemonyNyligen sammanställde filmspanarna topp-10-listor med sina favoritfilmer från 2004. En film som inte kom med på min lista var just denna film med den långa titeln. Däremot hade Sofia den på sin plats nummer sju. Uppdatering: Och Fiffi hade den på plats 2!! Själv såg jag och gillade filmen när jag under ett halvår jobbade i Östersund för tio år sen. Här kommer min recension från den tiden.

Det här är berättelsen om de tre syskonen Baudelaire vars föräldrar dör i en mystisk eldsvåda. Efter tragedin skickas de till sin närmsta släkting, greve Olaf (Jim Carrey) som visar sig vara en riktigt otrevlig typ som bara vill åt pengarna från det arv som väntar barnen. Olaf ser till att bli barnens förmyndare och försöker sen med alla medel ha ihjäl barnen.

Det första jag tänkte på var att det är en oerhört snygg film. Foto och scenografi är välgjorda in i minsta detalj. De datoranimerade effekterna som förekommer smälter bra in och det var först efter att ha tittat på extramaterialet – nåt som jag sällan brukar göra men det är tråkigt i Östersund – som jag (tyvärr) fick reda på i vilka scener man tagit hjälp av datorn. Skådisarna gör även de en ambitiös insats. Jim Carreys rollfigur greve Olaf klär ut sig till ett antal figurer för att lura barnen och Carrey får därmed spela ut hela sitt register även om det är lite mer återhållet än vanligt. Att Carrey är aningen nedtonad är bra eftersom en Carrey på högvarv hade tagit för mycket fokus från filmen som helhet. Här är han alldeles lagom men ibland även väldigt rolig med sina olika rollfigurer. Jag tror jag gillade den italienska karaktären mest.

Barnen funkar också men känns nästan lite väl perfekta på nåt sätt. Och det är det som är problemet med hela filmen. Trots att den är väldigt välgjord och snygg, eller just därför, så saknas något under den där snygga ytan. Jag blir inte gripen eller indragen in i filmen. Den puttrar på i sin lilla gång och Meryl Streep dyker upp i en rolig roll men jag saknar nån sorts klo. En berättarröst (Jude Law) påstår hela tiden att det här är en riktigt sorglig film och att om man inte tål tråkigheter så ska man välja en annan film och inte titta vidare. Det är bara det att jag inte tycker filmen lever upp till det riktigt. Så himla sorgligt blir det aldrig, i alla fall framställs det inte så vad berättarrösten än säger. En sak som var rolig var början på filmen. Först trodde jag att det var fel dvd-skiva som låg i fodralet. Jag undrade ”va fan är det här nu då, måste jag gå tillbaks till butiken och byta filmen!?”. Kul faktiskt. Jag fattar inte att jag gick på det. Nåväl, betyget blir en alldeles normal trea (eller kanske lite mer…) till denna matinéfilm utan riktig spets.

Eller vänta, Jim Carreys imitation av en dinosaurie är helt sjukt bra. Det dyker upp såna här små Carrey-pärlor då och då. Det är bara att samla dem och stoppa i en påse.

Och hmmm, nu när jag tänker efter lite och efter att ha läst igenom andras recensioner så var det faktiskt så att greve Olaf var riktigt läskigt ibland. Han var inte bara så där låtsaselak, utan faktiskt, mot slutet, riktigt elak och rent av otäck. Jag lägger på ett plus efter trean. (Min kommentar: Dvs betyget blir 3,5 hopp.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →