Pixar: The Incredibles (2004)

26 mars, 2021 9 kommentarer

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Deadpool 2 (2018)

20 september, 2020 5 kommentarer

Den första Deadpool-filmen som kom 2016 tyckte jag var bra. Men den hade aldrig chansen att kunna bli en favoritfilm med tanke på vilken typ av film det var. De populärkulturella referenserna som haglade skapade en distans mellan mig och filmen. Jag tyckte ändå den var småputtrig och trevlig och delade ut betyget 3/5.

Nu har tvåan setts, och det mesta är sig likt. Som var fallet med ettan så är det Deadpool 2 jag beundrar på avstånd. Jag beundrar hantverket. Men det är inte min typ av film. Är nåt på riktigt? Inte ens när det är på riktigt är det på riktigt. Det är i mina ögon långt ifrån vad jag kallar en filmfilm. Jag känner inte det där mysiga med att se på film.

Referenserna kryllar det, som sagt, av och jag uppskattar dessa på nån nivå men det är som ett annat lager i filmen istället för att vara en del av filmen. Det är helt enkelt inte min typ av film. Det är som att ge en otroligt välgjord och läcker citrontårta till nån som inte gillar citron. Jag förstår att det känns lite surt men så är det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Metafilm, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Avengers: Infinity War (2018)

2 maj, 2018 9 kommentarer

Avengers och vi tittare har nu nått fram till slutdestinationen (ja, nästan i alla fall) efter splittringen i Civil War och mellanlandningar i Doctor Strange, Guardians 2, Spider-Man: Homecoming, Thor: Ragnarök och Black Panther. Alla (alla!) är verkligen med. Ja, förutom myrmannen och pilbågsmannen som tydligen frivilligt (?) satt sig i husarrest efter det som hände i Civil War.

Avengers: Infinity War tar vid direkt efter händelserna i Ragnrök då ju asarna tvingades fly från sin hemplanet. Ur askan i elden kan man säga. De träffar nämligen på rymdens värsta bad guy Thanos, mannen med den stora hakan, och hans anhang. Thanos är på jakt efter tesserakten, kuben som vi minns från bl a The Avengers. Varför vill Thanos ha kuben? Jo, för att den innehåller Rymdstenen, en av de sex Evighetsstenarna. Dessa sex stenar planerar Thanos att placera i sin metallhandske, smidd av värmen från en döende stjärna, för att få oändlig makt över hela universum.

Eftersom två (om jag räknat rätt) av stenarna finns på jorden, hos Vision och Doctor Strange, så blir The Avengers tvungna att lägga gammalt groll åt sidan för att bekämpa Thanos som har skickat sina underhuggare för att ”samla in” stenarna.

Jag varnar direkt för spoilers. Varning för spoilers.

Jaha, det var väl helt ok det här, eller kanske på sin höjd ok, var min spontana reaktion efter visningen i söndags. Just denna typ av MCU-film som har en hel kader med superhjältar (och skurkar) brukar inte funka lika bra för mig som de filmer som fokuserar på endast en eller två personer. För mig blir det för rörigt, hoppigt och spretigt. Det är därför Winter Soldier är så mycket bättre än Civil War exempelvis, och det är därför jag gillar ursprungshistorier som Spider-Man: Homecoming och Ant-Man.

Det eventuellt positiva och komiska i att Guardians of Galaxy-gänget får träffa Tor och byta några ord med honom på vägen väger inte upp det negativa i att filmen aldrig hinner vila för mig. Vi hoppar från en story till en annan i ett round robin-schema. Lite som i slutet av Return of Jedi. Det är ett sätt att berätta som kanske inte passar mig.

Hur skötte sig Thanos? Var han bra som skurk? Mmm, hyfsad. Han var mer intressant än många andra skurkar. Han hade ett lite annorlunda syfte med sin plan då han inte bara ville utplåna allt liv för att få makt. Nej, han ville utplåna hälften av allt liv för att den kvarvarande hälften skulle få bättre liv. Beundransvärt.

Thanos datoranimerade ansikte gav mig ibland uncanny valley-vibbar samtidigt som det ledde till att jag ibland inte kunde ta honom på allvar just eftersom han var en cgi-figur. Jag tyckte dock Josh Brolins röst gav honom en bra tyngd, ett lugn och en annorlunda eftertänksamhet.

Av Thanos underhuggare, tydligen kallade The Black Order i serietidningarna, gillade jag en figur vid namn Ebony Maw. Han såg ut som Voldemort (ingen näsa!) fast med nån sorts hockeyfrilla istället för att vara skallig. Jag gillade hans stil och nonchalanta sätt att utöva sin telekinesi. Tyvärr avpolletterades han alldeles för lätt och tidigt.

Av hjältarna då? Jo, jag gillar oftast Tor men han var mest ihop med Guardians och jag har aldrig varit så förtjust i dem så då sänktes även Tor.

Steve Rogers, Captain America, är nog min favorit i filmen även om han inte är med så mycket. När jag tänker efter så är det ingen som är med så mycket. Det är kanske Thanos som får mest tid på duken?

När actionscenerna tog vid kände jag att jag zonade ut. Det förekommer bl a en lång sekvens i Wakanda som var trist.

Grundproblemet för mig är nog att jag inte blir engagerad av storyn eller rollfigurerna. Jag bryr mig inte jättemycket, och då är det svårt att gilla filmen jättemycket.

Det i sociala medier omtalade slutet där ett antal av våra hjältar ”dör” påverkade mig inte. Dels för att det tidigare i filmen hintades om att Doctor Strange manipulerade hela skeendet genom nån form av trick, och dels för att det även rent fysiskt framställdes som ett slags tidsresetrick som när Marty och hans syskon försvinner från ett foto i Tillbaka till framtiden. Det kändes som nånting som inte bara är möjligt att upphäva. Nej, det kommer med all säkerhet att upphävas i den fjärde Avengers-filmen.

Som helhet är det ändå en underhållande och helt ok film. Middle of the pack Marvel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen på en bra visning i 2D på Rigoletto tillsammans med Henke. Jag får be om ursäkt för min spontana reaktion när du meddelade ditt betyg efter visningen. Men det var, som sagt, min spontana reaktion. För mig var underhållningsvärdet strax under det i Black Panther och eftersom den filmen inte alls föll dig på läppen så blev jag minst sagt förvånad. Men jag inser nu att vi helt enkelt uppfattar dessa filmer olika. De filmer jag gillar är inte dina favoriter, och vice versa.

Kolla nu in vad Henke skriver om filmen borta hos sig på Fripps filmrevyer.

Även Fiffi, Sofia och film4fucksake har delat med sig av sina tankar i skriftlig form.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Black Panther (2018)

21 februari, 2018 15 kommentarer

Black Panther är det 18:e avsnittet i Marvels filmiska universum. Den tar vid efter händelserna i Civil War där kungen av Wakanda dödades i ett attentat. Vi får följa prins T’Challa när han återvänder till Wakanda för att axla sin fars mantel. Omgående får den nye kungen problem att handskas med då ett museum i London blir bestulet på en artefakt gjord av den myotmspunna meteoritmetallen vibranium (ett bättre namn än unobtanium i alla fall).

Skurkarna bakom stölden av vibranium-artefakten är galningen Ulysses Klaue (Andy Serkis) och hans kompis Erik Stevens (spelad av regissören Ryan Cooglers favorit Michael B. Jordan).

Oj, jag har faktiskt inte så mycket att säga om Black Panther. Den försvann ganska snabbt ur huvudet efter visningen, lite som ett musselskum i Sveriges Mästerkock. Jag hade inte tråkigt medan jag tittade på filmen. Det kanske hände några gånger att jag kom på mig själv att tänka på annat. Överlag är jag dock ganska nöjd.

Inledningen var uppfriskande, lite på samma sätt som inledningen av Wonder Woman var uppfriskande. Den gången var det kvinnor som dominerade filmen. Här var det svarta skådisar som fyllde IMAX-duken och det var en fräsch upplevelse. De afrikanska miljöerna, designen, konsten, kläderna, frisyrerna var härliga. Musiken var bra, och jag tyckte mig flera gånger känna igen samma melodi som i Dr Albans ”It’s My Life”. En homage till den svensk-nigerianske tandläkaren?

Storymässigt tyckte jag dock inte det fanns så mycket att hänga i mahognyträdet. Det är en standardmässig Marvel-film, mer lik de jordnära och mindre filmerna Ant-Man och Spider-Man: Homecoming än spacefilmerna om Thor och galaxens väktare. Det är Wakanda som står på spel, inte jorden eller universum. Precis som i Spider-Man: Homecoming går skurken (och då räknar jag inte Serkis rollfigur) att relatera till och visar det sig att han har personliga kopplingar till T’Challa och Wakanda.

Min favorit bland skådisarna var helt klart Danai Gurira som krigarkvinnan Okoye. Gurira har ju redan visat sig vara en badass som Michonne i The Walking Dead men hon bekräftar det en gång till i Black Panther.

Även T’Challas lillasyster Shuri (Letitia Wright) var en skön figur. Hon var en sorts Q tagen från Bond-filmerna. Ja, faktum är att det var ganska mycket Bond-känsla över Black Panther, bl a under en kasinosekvens i Sydkorea.

En märklig detalj som jag inte kunde låta bli att fundera på var Wakandas system för att välja ledare. Man kunde tycka att ett så välutvecklat land skulle ha aningen mindre barbariska metoder än vad som visas upp i filmen. Mycket märkligt faktiskt.

Filmens action var helt ok förutom slutuppgörelserna. Först fick vi ett rörigt Sagan om ringen-slag, typ battle of the three armies med bl a bepansrade noshörningar. Sen ytterligare en rörig fajt mellan två svarta pantrar i en cgi-tung och mörk miljö.

Betygsmässigt landar jag ändå på en trea.

Jo, just det, en sak till: 3D:n var givetvis totalt meningslös och bidrog inte till nånting förutom att biljetten kostade 240 kronor. 240 kronor?! En positiv sak var dock att visningen på Mall of Scandinavia var riktigt bra. Publiken skötte sig exemplariskt, förutom några små kickar i ryggstödet från de som satt bakom. Haha, alltid är det nåt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som tycker till om månadens filmspanarfilm:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Mackans Film

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Thor: Ragnarok (2017)

3 november, 2017 4 kommentarer

Det har blivit en trevlig tradition att se filmerna i Marvels cinematiska universum på bio, allt som oftast tillsammans med Shinypoddens Henke. Så även nu när det var dags för åskguden Tor att ännu en gång att svinga sin Mjölner.

Vi försökte med alla medel undvika 3D men på nåt märkligt sätt blev det 3D ändå trots att vi trodde vi hade lyckats fixa biljetter till en 2D-visning. När ska filmbranschen fatta att ingen (ingen!) föredrar 3D-visningar. Eller, ja, de har nog fattat men har man en ursäkt att ta mer betalt så gör man väl det.

Så, vad handlar filmen om då? Well, Tor (Chris Hemsworth) försöker till en början hindra Asgårds undergång men inser när han träffar sin syrra Hel (Cate Blanchett) att det finns värre öden än Ragnarök.

Tillsammans med sin adoptivbror Loke (Tom Hiddleston), en fallen valkyria (Tessa Thompson), Heimdall (Idris Elba) och Hulk/Bruce Banner (Mark Ruffalo) så slåss Tor mot Hel och fenrisulven för att rädda Asgård. Vägen mot slutfajten tar oss till soptippsplaneten Sakaar där Jeff Goldblum ordnar gladiatorspel. Vilka som fajtas hade tyvärr trailern den dåliga smaken att avslöja, och tyvärr hade jag tittar på den.

Ja, men det här var väl helt ok, varken mer eller mindre. Efter visningen har filmen i princip raderats från mitt sinne. Under visningen hade jag aldrig rejält tråkigt eller rejält roligt. Det var en jämn ström av hyfsade scener som kom emot mig utan att jag fick nån speciell reaktion. Jag blev aldrig irriterad men ej heller upphetsad av nåt, och då är det väldigt svårt att skriva en vettig recension. Men jag gör ett försök.

Thor: Ragnarok påminner mig om Ron Perlmans rollfigur Salvatore i Rosens namn. I den filmen beskriver William of Baskerville, franciskanbrodern spelad av Sean Connery, den galne Salvatore som en man som pratar alla språk men samtidigt inget. Ungefär så känner jag inför Thor: Ragnarok. Det är en film som är väldigt mycket men just därför inte blir nånting.

Thor: Ragnarok är som en blandning av Guardians of the Galaxy, Sagan om ringen och kanske lite Det femte elementet på det. I grunden är det väl en komedi. Men även en fantasyfilm, och ett rymdäventyr.

Det är en film med en udda grupp lite tilltufsade personer som bildar en ny improviserad familj. Ja, Loke och Tor är ju redan släkt. Gruppen döper t.o.m. sig själva till The Revengers.

Det mesta i filmen påminner om nånting annat vilket gör att den inte känns egen och originell och då tappar den för mig. Det kändes nästan som en fan-film där man tagit rollfigurerna och placerat dem i ett manus skrivet av några fans som fått leka runt lite som de har velat.

Jag gillar ändå en del. Jeff Goldblum var härlig som envåldshärskare som roar sig själv med gladiatorspel. Jag tyckte även om estetiken på planeten Sakaar. Färgerna, hur byggnader och skepp såg ut. Det var snyggt.

Cate Blanchett är bra hon med när hon gör en ond version av sin Sagan om ringen-figur Galadriel. Hon verkar ha haft roligt under inspelningen.

Hulk var kul. Jag gillade att han kan prata nu och att han är mer av en egen karaktär och inte bara ett grönt monster.

Alla i filmen spelar på skoj. Inget betyder nåt verkar det som. Fast det finns ett undantag och det var Idris Elba som Heimdall. Idris verkar ha spelat lite för sig själv utan att samspela med resten av rollbesättningen så mycket och därför kanske han tolkade sin rollfigur mer seriöst. Men jag gillade honom. Idris är alltid bra.

Som vanligt i filmerna om Tor så gillar jag den nordiska mytologin som förekommer. Här får vi några nyheter i form av Hel, Fenrisulven och eldjätten Surtr bl a. Men jag saknade Midgårdsormen.

En lustig detalj är att man i den svenska textningen valt att översätta alla namn på de nordiska gudarna till svenska (med ett undantag). Loki blir Loke, Odin blir Oden och Hela blir Hel. Och Ragnarok blir Ragnarök. Men Thor får förbli Thor. Hmmm, det stör en språkpolis som mig. De måste vara konsekventa här. Antingen översätta alla egennamn eller inga. Fast egennamn ska man ju inte översätta. I filmen heter Loki just Loki och inget annat. Va?! Talar jag mot mig själv eftersom jag själv skriver de svenska namnen i min text? Japp, det stämmer. Jag är i alla fall konsekvent och skriver Tor, inte Thor.

Hur funkade 3D:n då? Inte speciellt bra måste jag säga. Dels kände jag att jag blev trött i huvudet efter ett tag. Glasögonen sitter där på näsan och tynger hela tiden och sen är det nåt som gör att hjärnan får jobba på högvarv. Så fort du vrider lite huvudet för att mjuka upp din nacke så blir bilden suddig. Du måste sitta och titta rakt fram med ett stilla huvud för att bilden ska förbli skarp. Det blir tröttsamt i längden. Och, ja, filmen är förstås för lång. För att inte tala om eftertexterna. Långa.

En annan detalj kopplat till 3D:n var att skådisarna ibland såg ut som små actionfigurer som kändes ditplacerade som om filmen vore en dockfilm. Det var nåt med dimensionerna som bitvis kändes helt fel. Det kändes som en miniatyrvärld och varje gång det hände så tog det mig ur filmen.

Dags för betyg. Det kanske är hårt att sätta 2,5/5 men jag vill markera att jag tycker att t ex den första Thor-filmen var bra mycket bättre. Å andra sidan tycker jag Thor: Ragnarok är mer underhållande än Guardians-filmerna.

Ah, svårt. Fast två filmer kan ju hamna på samma betyg även fast en av dem är klart bättre än den andra. Det finns ett spann. Och nu ser jag att de bägge Guardians-filmerna fick normala tvåor, 2/5, så då känns 2,5/5 helt rätt till Thor: Ragnarok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om världens undergång idag.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Deadpool (2016)

23 oktober, 2017 7 kommentarer

Jag har konstaterat det förr: en viss sorts av referens- eller metahumor i filmer funkar inte fullt för mig. Visst kan sån här humor funka men aldrig fullt ut. X-Men-filmen Deadpool är ett bra exempel, kanske t.o.m. typexemplet. För mig kändes Deadpool som en serie, ofta roliga, sketcher staplade på varandra snarare än en film med en story. Jag har nog samma problem som jag hade med The Lego Movie. Det finns ett lager för mycket, ett metalager eller vad vi nu ska kalla det. För mig ger det en sorts distans som i viss mån underminerar filmen. Då gillar jag MCU-filmen Ant-Man betydligt mer, om jag nu ska jämföra med en annan superhjältefilm med humorinslag. Där tycker jag humorn mer bygger på situationer som rollfigurerna hamnar i snarare än coola repliker. Men Deadpool är ändå småputtrig och rolig. Förtexterna var nog det bästa med hela filmen. Sen missar jag säkert massor pga det uppskruvade tempot (samma problem hade jag med Lego-filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Komedi, Metafilm, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man: Homecoming (2017)

14 juli, 2017 9 kommentarer

Jag som trodde jag inte var speciellt förtjust i amerikanska high school-komedier. Men det var och är jag tydligen. För jag älskade nämligen den senaste MCU-rullen om Spindelmannen – och Spider-Man: Homecoming som filmen heter är inget annat än just en high school-komedi.

Filmen tar vid ganska så direkt efter händelserna i Captain America: Civil War och Peter Parker körs hem tillbaka till Queens för att återgå till sin vardag efter sitt snabba konsultinhopp som en Avenger.

Peter, perfekt gestaltad av Tom Holland, vill inget annat än att jobba för Tony Stark & Co igen men han får nöja sig med att fajtas med Michael Keatons Adrian Toomes aka Vulture. Toomes och hans företag är en sorts skrothandlare, fast skrotet de handlar med är teknik, främst vapen, som chitaurierna har lämnat efter sig efter attacken på New York som vi såg i The Avengers.

Parallellt med sina äventyr som Spindelmannen försöker Peter få sin high school-vardag att gå ihop. Han är med i skolans quiz-lag och har en major crush på lagledaren Liz (Laura Harrier) – och han bygger Dödsstjärnan i lego tillsammans med bästisen Ned aka The Guy in the Chair (Jacob Batalon).

Det verkar som att jag uppskattar de MCU-filmer som är mer av renodlade komedier och som har en humor som inte går åt populärkulturreferenshållet som t ex The Avengers eller Guardians-filmerna. Jag gillar Ant-Man mer. Och jag gillar Spider-Man: Homecoming mer.

Jag satt med ett stort eller ganska stort leende under större delen av den här filmen. Jag tycker den har en skön humor, en skön och rapp dialog. Jag gillar skolmiljöerna med kidsen och Peters kompis Ned är en skön lirare. Jag gillar att det finns en varm stämning på skolan. Alla är nördar och snälla (nästan: för även bland nördar finns det mobbare). Det är inte de vanliga grupperingarna, och kanske är det därför jag gillar filmen, för den varma och mysiga stämningen på skolan och att det inte är så utstuderat med jocks, nerds och cheerleaders.

En stor del av humorn finns i dialogen. Det förekommer massor med vändningar i replikskiften. En person säger nåt, direkt efter det händer eller säger nån motsatsen. Det är kanske ett enkelt grepp men för mig funkade det i princip varje gång. Det är säkert också ett grepp som förekommer i alla de komedi-tv-serier som jag inte följer.

Tony Stark är med precis lagom mycket. Stark ska avnjutas i små doser (eller i Iron Man 3). Happy (Starks hjälpreda/chaufför/livvakt) heter Hogan i efternamn får vi reda på. Jon Favreau är kul och funkar mycket bättre som skådis än som regissör.

En detalj jag gillade var att skurkarna var mer mänskliga än i andra superhjältefilmer. De var liksom ordinary dudes som hade sina problem och dessutom ett eget litet team med sitt eget interna gnabb.

Vulture funkar bra som skurk. Dessutom finns det en twist kring hans rollfigur som gjorde att insatserna (the stakes) blev mycket högre. Det gav en upphov till en mycket bra sekvens i samband med att Peter är på väg till Homecoming-festen. Den såg jag inte komma.

Ja, jag tycker att det finns stakes här. Skalan är mindre och det är mer personligt. Jag kände att Spindelmannen faktiskt blev trött och fick stanna upp och pusta ut under actionsekvenserna. Peter inser t ex att han är höjdrädd, och jag kände av min egen höjdrädsla. Jag tycker även att det framgår att han bara är en unge.

Michael Keaton är svinbra. Han har blivit något av en favorit på sistone (Keatonaissance?). Jag tycker han är jättebra i t ex The Founder (en undersedd rulle) och även här. Hans insats påminner mig lite om Robert Redfords dito i Civil War. Både Redford och Keaton går in ordentligt i rollerna och ger filmerna tyngd.

Det jag såg av Tom Holland som Spindelmannen under Civil War gjorde att mina förväntningar inte var speciellt höga. Jag tyckte han pratade för mycket, precis som Tony Stark, och mest var irriterande. Men här, när vi verkligen får träffa Peter Parker och ta del av hans problem med att få high school-vardagen att gå ihop med livet som Friendly Neighborhood Spider-Man, så funkar det perfekt.

Ja, man kan alltså älska både avsnitt åtta av Twin Peaks: The Return och MCU-filmen Spider-Man: Homecoming.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Henke och Carl om Spindelmannens hemkomst. Gick filmen hem hos dem? Sen tidigare har också Steffo och Fiffi tyckt till. Kolla även in vad Sofia tycker.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

10 maj, 2017 19 kommentarer

Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).

Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.

Några exempel på citat från den texten:

”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”

”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”

”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”

Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.

En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.

Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.

Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.

Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.

Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.

Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:

”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”

Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.

Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratGuardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird (välkommen tillbaka! 🙂 )
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den?-Johan

 

Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.

 

Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Found family, Komedi, Musik, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Logan (2017)

15 mars, 2017 12 kommentarer

Ett tecken på att jag har sett en riktigt bra film brukar vara att jag efter visningen loggar in på the interwebs och kollar upp andras reaktioner på filmen, intervjuer med filmmakarna och skådisarna. Jag känner att jag liksom inte vill släppa taget om filmen utan gotta ner mig ett tag till. Plus att det är kul att höra vad andra, inklusive de som ligger bakom filmen tycker och tänker.

Precis detta hände i söndags efter att jag hade sett Logan, den senaste X-Men-filmen om Wolverine. När man, som jag, driver en filmblogg där man producerar egna texter kan det här beteendet vara lite vanskligt. Det finns en risk att mina egna reaktioner och åsikter blandas ihop med andras innan jag har fått ner mina tankar på pränt.

Men det struntade jag i den här gången, för det var mycket trevligt att höra på Sir Patrick Stewart, Hugh Jackman och regissören James Mangold prata om filmen. Visst, jag hade kunnat vänta tills efter jag skrivit min text men jag kunde inte hålla mig.

Logan utspelar sig år 2029. Vi hittar Logan (Jackman) runt gränsen till Mexiko där han livnär sig som limo-chaufför. Han bor vid en övergiven fabrik tillsammans med exmannen Caliban (en albino som har förmågan att spåra X-Men).

Bredvid huvudbyggnaden, inuti en omkullfallen vattencistern bor, och vårdas, en 90-årig och senildement Charles Xavier (Stewart). Xavier äter mediciner (när han kommer ihåg) och får sprutor för att hålla sig frisk och för att undvika potentiellt farliga (för andra) anfall.

Xaviers sfäriska boplats perforerad med en massa rosthål som släppte in ljus påminde mig lite om Cerebro, den avancerade sökutrustningen som används för att spåra mutanter i de tidigare X-Men-filmerna. Jag undrar om detta var medvetet eller om det är jag som läser in för mycket?

En dag blir Logan kontaktad av en mexikansk kvinna som vill att han ska hjälpa henne och hennes dotter Laura (Dafne Keen) att ta sig från Mexiko till North Dakota och sen vidare till Kanada. Samtidigt är ett ondskefullt företag, det så vanligt förekommande i serietidningsfilmer, på jakt efter Laura. Det är nåt speciellt med flickan…

Wow! Jag älskar, kanske ett starkt ord men det är nästan sant, den här filmen. Det är Midnight Special på crack. Det är en roadmovie och jag gillar i princip alltid roadmovies, det är sen gammalt. Roadmovies har en speciell stämning över sig. Oftast handlar det ju även om en inre resa för rollfigurerna. Så även i Logan, speciellt för titelfiguren och Laura.

Filmen Logan är nog den bästa superhjältefilm jag har sett. Jag kan i alla fall inte komma på nån annan som berört på samma sätt. Mer underhållen har jag nog blivit, t ex av Captain America: The Winter Soldier. Men inte mer indragen i och berörd av storyn.

En anledning till att det är den bästa superhjältefilmen är att det inte är en superhjältefilm, i alla fall inte vad jag skulle kalla en klassisk superhjältefilm. Här står inte en stad eller hela världen på spel. Nej, det handlar om en man, hans gamla vän och fadersfigur och en liten och viktig flicka.

Logan är helt enkelt en dramathriller med tre rollfigurer i fokus som är en roadmovie förklädd till superhjältefilm.

Det var fascinerande och nästan lite jobbigt att se Logan i filmen. Han är nedgången, stel och sliten. Han super och hans sår läker inte lika bra som tidigare. Han haltar när han går, lite som Zeb Macahan. Det verkar vara höften som spökar.

Logan är starkt bunden till Xavier. Han sliter med att få ihop pengar för att köpa en båt så att han och Xavier ska kunna fly undan och leva ute på de öppna haven. Efter ett tag inser jag att det är både för att skydda Xavier men även för att skydda andra. Men det går väl hand i hand. Xavier döljer på en mörk hemlighet, och en sorg, som det hintas om senare i filmen.

Ja, det är inte direkt en munter film det här men den är ändå inte utan humor. Jag gillade samspelet mellan Logan och Xavier, mellan Logan och Laura. Det var äkta, det gavs tid och blev därför både roligt och rörande.

Logan är givetvis även en actionfilm. Det är fokus på relationerna men actionscenerna fungerade som en trevlig krydda. En bit in i filmen fick vi en lång actionsekvens som höll mig på kanten av mitt biosäte. Den inleds med att Laura visar sitt sanna och dolda jag och jag fick nästan rysningar. Vilken badass-tjej! Sekvensen övergick i en intensiv biljakt som fick en klassisk upplösning, som tagen ur en westernfilm…

Det som gör just den här actionscenen speciell är att Logan inte riktigt vet vad han ska göra. Logan har inte full koll utan är illa ute och det känns på riktigt att det faktiskt kan gå åt skogen. Ta bara en sån klassisk sak som att utropa ”Hold on everybody!” för att sen köra igenom ett stängsel och komma undan. Det funkar inte riktigt så här. Hela tiden har Logan även den förvirrade Xavier och Laura att hålla koll på. Ja, just Laura är ju bara till hjälp i och för sig.

Den del i filmen som jag uppskattade mest var nog när vår trio (Logan, Xavier och Laura) träffar på en farmarfamilj ute på vägarna. De blir inbjudna på middag. Logan vet att det skulle innebära en stor risk för samtliga inblandade men Xavier hinner tacka ja.

För första gången får Laura här uppleva hur det kan vara att leva med en familj i ett hus fyllt av värme, skratt och kärlek. När Laura skrattade var det som att alla problem bleknade bort för en stund. Jag blev berörd, dels pga av Lauras bakgrund och hennes uppväxt, och dels för att jag visste att det bara var ett tillfälligt uppskov.

Logan är inte en perfekt film – finns det nån perfekt film? – men jag tänker inte gå in på några detaljer när det gäller vad som kanske inte funkade fullt ut. Jag känner inte för att nitpicka den här gången. Kanske i kommentarerna om nån frågar.

Förutom att det blev dammigt i rummet ett antal gånger under visningen så har filmen även växt ganska mycket efteråt. Eller växt kanske är fel ord men den hänger definitivt kvar i mitt sinne och maler runt. Det är nåt med filmer som slutar på det sätt som Logan gör. Sorgligt och hoppfullt på samma gång. + blir x.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om Logan. Kolla in vad han tycker om filmen här. Andra tyckare om Logan: Flmr, Absurd Cinema, Movies- Noir, Mackans Film och Fiffi.

Vad tycker jag om de andra filmerna i X-Men-serien? Kolla in min tema-sida här.

 

Familj – för en stund

På väg

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, Thriller, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Doctor Strange (2016)

9 november, 2016 5 kommentarer

doctor-strangeEfter Malmö Filmdagar i slutet av augusti tappade jag till viss del intresset att se på film. Innan jag gick på en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio så hade jag endast sett en film (Jätten) på bio under hösten. Jag har inte heller haft speciellt bra koll på de filmer som funnits på repertoaren.

Fördelen med att leva så där lite vid sidan om filmsnacket är att när det väl är dags att gå på bio så har man noll koll på vad som väntar, och det ser jag som nåt positivt.

I helgen var det alltså dags att gå på bio igen då den senaste Marvel-filmen, Doctor Strange, hade premiär ganska nyligen. Att se MCU-filmer på bio känns ganska givet. De är liksom gjorda för det, och ibland blir man rikligt belönad som t ex med Ant-Man och Winter Soldier.

I den senaste filmen från Marvel Studios möter vi neurokirurgen Stephen Strange (The Batch). Strange är briljant som kirurg, men mindre briljant som människa om man säger så. Även om jag egentligen inte sett tv-serien i fråga så påminde han mig om doktor House (Hugh Laurie), men utan kryckan.

Stranges arroganta briljans blir dock hans fall då han som en följd av den råkar ut för en allvarlig olycka. När han vaknar upp i sjuksängen upptäcker han att hans dyrbara kirurghänder är oåterkalleligt skadade. Eller? I sin desperation att bli frisk reser Strange till Nepal för att där söka upp en mystisk sekt (nej, det är ingen sekt!) vars läror enligt uppgift kan bota de värsta skador.

Just det faktum att jag gick in i princip helt blank till filmen gjorde att Doctor Strange kändes som en fräsch upplevelse. Jag visste att Benedict Cumberbatch spelade titelrollen och att Mads Mikkelsen skulle vara med i nån roll. När sen Tilda Swinton, Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor dök upp i ganska stora roller visste jag att det förmodligen skulle bli en sevärd film. De vägar som handlingen tog hade jag ingen koll på alls. Fräscht!

En ganska stor del av filmen är ett sorts träningsmontage där Strange försöker lära sig av ”sektledaren” Den forna (Swinton) och mästaren Mordo (Ejiofor). Jag gillar dessa scener! Kanske beror det på att jag är svag för martial arts-filmer där just sådana här avsnitt är vanligt förekommande. För att lyckas som lärling gäller det att tappa kontrollen och förlora sig själv. Jag kommer att tänka på Morpheus som i The Matrix under ett träningspass säger till Neo: ”Come on, stop trying to hit me and HIT ME!”. Den forna använder liknande men en aning mer extrema tekniker för att få Strange att förstå och bli av med sitt kontrollbehov.

Filmens visuella stil är härlig tycker jag. I vissa delar påminner den om, och nu slår jag in öppna dörrar, Inception. Jag tycker faktiskt den är aningen snyggare även om Nolans film är den bättre.

En sak jag uppskattade, mer än i en del andra av MCU-filmerna, var humorn. Jag skrockade till några gånger och hade riktigt roligt då den något torra ordvitshumorn tilltalade mig. Ett exempel från när skurken Kaecilius (Mikkelsen) träffar Strange för första gången:

Kaecilius: You’ll die defending this world, Mister…?
Dr. Stephen Strange: Doctor!
Kaecilius: Mister Doctor?
Dr. Stephen Strange: It’s Strange!
Kaecilius: Maybe, who am I to judge?

Min typ av humor som jag förmodligen är ensam om att gilla.

Jag gillade även slutuppgörelsen som tog en vändning som jag inte riktigt såg komma. Strange står här ansikte mot ansikte (ehe) med en till synes oövervinnlig motståndare. Han lyckas ändå (givetvis) besegra fienden genom en metod som förde mina tankar till Stephen Kings roman The Dark Tower IV: Wizard and Glass (en favorit!) där ett intelligent och självmedvetet tåg vid namn Blaine the Mono låter sig luras.

Det finns en del negativa saker med filmen men jag går inte in på dem just idag utan nöjer mig med att dela ut en trea till Doctor Strange.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Doctor Strange på Filmstaden Scandinavia i IMAX och 3D tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke. Visningen var helt ok tyckte jag – inga problem med bild eller ljud – men det förekom en del störningsmoment i form av repiga 3D-glasögon, baconchipstuggande och en ensamt evighetsskrattande tjej.

Här hittar ni Henkes revy och igår publicerade även Fiffi en märklig text.

Sen tidigare har jag en tema-sida där jag samlat mina betyg och länkar till recensioner av samtliga MCU-filmer så det är bara att kolla in där för att se vad jag tyckt om tidigare filmer.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →