Avengers: Age of Ultron (2015)

SF har nåt som de kallar för Bioklubben. Det funkar så att du blir medlem och sen får du poäng för varje biobiljett du köper. När du nått upp till ett visst antal poäng kan du använda poängen för att lösa ut nya biobiljetter. Ungefär som när man får EuroBonus-poäng när man flyger med SAS som man kan utnyttja till andra resor. Det här låter ju jättefint och smidigt. På SF:s hemsida kan man enkelt och i god tid innan visningen köpa sina biljetter, välja de platser man vill ha i salongen, registrera sitt bioklubbsnummer så att man får poäng. Man kan gå in på sin egen sida för att se hur många poäng man har och när man måste använda dem. Ett litet aber är nämligen att man måste utnyttja sina poäng inom en viss tid, annars förfaller de.

Nu kan man ju enkelt använda sina poäng när man som köper sina biljetter via nätet, så det där med att poängen försvinner ska ju inte vara nåt problem. Eller vänta nu… det visar sig att det INTE går att använda poäng när man köper biljetter via nätet. Hur tänkte SF där?! Tänkte de överhuvudtaget? Eller handlar det om att SF faktiskt inte vill att man ska kunna använda sina poäng via nätet? Att de vill att det ska vara lite bökigt? Göra det svårt för kunderna och tjäna mer pengar? Inte ok.

Det enda sättet att utnyttja sina poäng är i en kassa på en biograf. Det här låter kanske inte så farligt, men grejen är att jag vill kunna köpa mina biljetter i god tid före visningen. Jag vill se den där grafiken där jag kan se vilka platser som är tillgängliga och sen välja den plats jag vill ha. Jag vill göra detta i god tid och sen vill jag kunna komma till biografen ganska nära inpå visningen med en kaffe i handen och hämta ut min biljett i en biomat. Dessutom måste det – det bara måste – vara möjligt och rent av en barnlek att lösa det rent tekniska med att använda sina poäng via nätet. Man kan ju göra allt annat via nätet för bövelen. Nä, det här måste SF ta och fixa. Pronto.

Jag har varit medlem i Bioklubben i drygt ett år och jag har samlat in och blivit av med hur många poäng som helst. I lördags var faktiskt första gången jag lyckades utnyttja mina poäng då jag löste ut en biljett för att se den senaste Avengers-filmen på en lunchvisning på Sergel. Jag passade på att fråga personalen där varför det inte gick att utnyttja sina poäng via nätet och fick svaret att det fanns nåt tekniskt problem… men att det var på gång. Tekniskt problem, my ass, säger jag. På gång… jag tror det när jag ser det. Fixa och fixa nu. Jag är programmerare, jag kan hjälpa till. Det är bara att ringa. Jag gör det gratis. Det tar en kvart, jag lovar.

Ultron

Ultron: En ganska tråkig skurk som dessutom verkade ha en mun gjord av nån typ av okänd elastisk metall. Det såg bara konstigt ut när han pratade. Visst var det William Hurt som gjorde rösten?

Aaaaaaanyway. Avengers: Age of Ultron var det. Den första filmen jag såg med filmspanarna var faktiskt just den första Avengers-filmen. Den fick godkänt av mig. En underhållande 3,5/5 men det är inte Guds gåva till människorna som många verkar vilja hävda. Min förväntningar på uppföljaren var varken höga eller låga. Jag vet inte ens om de existerade. Joel nämnde i onsdags när vi sågs för att se Miraklet i Viskan att han funderade på att se Avengers: Age of Ultron direkt efteråt. Jag hade inte ens koll på att den redan hade premiär.

Jag tror mitt relativa ointresse kan bero på en viss mättnad. Marvel Studios formligen sprutar ur sig filmer, och är det inte Marvel Studios själva så är det ändå filmer om andra Marvel-karaktärer som X-Men eller Spindelmannen. Och då har vi inte ens nämnt DC-snubben Stålmannen.

I Avengers: Age of Ultron så kastas vi direkt in i den i mitt tycke rätt förvirrade handlingen. Våra hjältar är i kast med att anfalla ett Hydra-högkvarter i ett östeuropeiskt land. Hydra är skurkarna. I högkvarteret finns Lokes spira… äh, skit samma, jag orkar inte redogöra för mer om handlingen. En sak leder till en annan och plötsligt har Tony Stark och Bruce Banner skapat en artificiell intelligens kallad Ultron som flyr via Internet och nu vill förgöra världen.

Handlingen är ändå inte det intressanta. Karaktärerna och hur de samverkar är det intressanta. Det var väl just detta som var roligast med den första filmen, t ex hur Tony Stark och Steve Rogers inte kan sluta att gnabbas. I den här uppföljaren tycker jag inte riktigt samspelet räcker till för att det ska bli en lika bra film.

En sak som jag inte kan låta bli att störa mig på var att vi fick träffa på två mutanter från X-Men också: Quicksilver (torrbollen Aaron Taylor-Johnson med usel accent) och Scarlet Witch (duktiga Elizabeth Olsen, helt utan accent). Quicksilver såg vi ju i den senaste X-Men-filmen där han dessutom ägde den absolut coolaste scenen. Eftersom Marvel inte äger filmrättigheterna till X-Men, men på nåt sätt ändå äger rättigheterna till karaktärer därifrån, så har det gjorts ett avtal som säger att Scarlet Witch och hennes tvillingbrorsa Quicksilver får vara med i Marvels filmer men de får inte vara mutanter. Haha, helt galet. I Avengers: Age of Ultron är de alltså inte mutanter utan förädlade människor, dvs ett resultat av Hydras experiment på människor. Men som jag har förstått det så är det här egentligen inget konstigt i serietidningsvärlden där det är accepterat att det finns en mängd parallella universum där saker och ting kan vara olika. Black Widow kanske flirtar mer med Captain America än med Hulk t ex.

Nåja. Scarlet Witch är faktiskt med i filmens bästa scen, tillsammans med den vad jag trodde något bleke karaktären Hawkeye (Jeremy Renner). Mitt under slutstriden håller Hawkeye ett litet pepptal där han pushar Scarlet Witch att anta utmaningen och bli en Avenger. Bra grejor.

En sak jag gillade var att både Black Widow och Hawkeye konstaterar att de inte har superkrafter (som de andra) utan är vanliga människor men att de ändå har nåt att bidra med i Avengers-gruppen.

Vad mer? Ja, jag har inte så mycket att säga faktiskt. Actionsekvenserna är ganska tråkiga. Den inledande attacksekvensen hade dessutom tydlig och tråkig cgi i form av helt datoranimerade Tor- och Black Widow-karaktärer. Jag trodde vi konstaterade redan i The Matrix Reloaded att detta inte funkar. Slutuppgörelsen är lite långdragen. Under eftertexterna dyker Jar Jar Binks upp i extrascen. En helt ok popcorn-rulle är vad detta är. Fem delat med två känns som ett rimligt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer om Avengers: Age of Ultron, och sen tidigare har Fiffis filmtajm och Flmr delat ut sina domar. Även Den perfekta filmen poddar om filmen idag. Och nu har även The Nerd Bird spanat in hämnarna (i IMAX).

Guardians of the Galaxy (2014)

YonduI lördags var jag på en stumfilmskonsert där Victor Seastroms The Scarlet Letter och Anna Järvinens livemusik avnjöts (recension kommer på onsdag!). På vägen dit hann jag dock med att kolla in den senaste Marvel-skapelsen Guardians of the Galaxy.

Det jag fann uppfriskande med filmen var att det var för mig helt okända karaktärer. Vi träffar en pratande och maskingevärsskjutande tvättbjörn, ett pratande (nåja) träd, en gammelspråkspratande jätte med röda tatueringar som vägrar ta på sig nåt på överkroppen, en grönskinnad kvinna som är adoptivdotter till rymdens storskurk Thanos. Och så Chris Pratt som väl spelar en någorlunda normal människa. Som skådis var han dock helt ny för mig.

Pratt spelar Peter Quill som kidnappas av ett rymdskepp från jorden 1988 när han är åtta år gammal och hans mamma precis dött. Spola fram drygt 25 år och vi befinner oss nånstans i yttre rymden på en planet där Quill letar efter en metallsfär med nånting värdefullt i, Det Värdefulla.

Quill försöker sälja sfären utan att tala om det för sin ”chef”, den blåhudade Yondu, spelad av Michael Rooker (från The Walking Dead, yay!). Andra, däribland den där grönhudade kvinnan (Zoe ”inte blå den här gången” Saldana), vill också åt Det Värdefulla. Tumult uppstår och våra fem blivande hjältar (däribland tvättbjörnen, trädet och jätten) slängs in i finkan. De flyr förstås ganska snart. Förresten, en av hjältarna satt redan i finkan från början insåg jag nu.

Det här känns som en film som ”alla gillar”. Jag har lyssnat på podcasts om filmen. Alla hyllar den, i alla fall de poddare som gillar superhjälte- och serietidningsfilmer till att börja med. Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes. Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.

Min favorit var Drax, det är alltså jätten som inte vill ta på sig en skjorta. Well, då skulle ju han dölja alla sina fina tatueringar. När han introducerades i filmen trodde jag att han var en dussinkaraktär som skulle försvinna ganska snart. Jag hade inte alls koll på att han var en av huvudpersonerna. Just detta faktum kändes som sagt uppfriskande. Som figur är han lite annorlunda. Han pratar ett korrekt och gammaldags språk och förstår inte metaforer. Ja, ganska lustig får man säga att han var.

Men annars. Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var. Trädet, Groot, var bitvis rolig. Det förekom dock en scen med Groot inblandad som jag fann lite märklig. Groot massakrerar typ 30 fiendesoldater på en gång genom att spetsa alla i bröstet med sina två förlängda trädarmar och sen svänga dem fram och tillbaka som leksaker på en pinne för att slutligen svinga bort dem och dra tillbaka sina armar. När han är klar vänder han sig om mot sin kamrater och ler på ett efterblivet sätt och vill ha uppskattning. Jag antar att det här ska vara roligt men jag fann det märkligt och något udda, speciellt i en film som sjuåringar kan se. Men det är säkert bara jag.

Filmens skurkar var som såna filmers skurkar brukar vara. Inte komplexa. Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film. Han hade även ett märkligt vapen, en pil som han styrde genom att vissla. Även Yondu slaktade på ett ganska grymt sätt ett gäng soldater i en scen som kändes lite udda.

Vilken annan dag som helst skulle jag ge filmen en trea men just idag så är jag lite kinkig. Jag tycker inte filmen är tillräckligt speciell för att få mer än en stark tvåa.

Thanos såg för övrigt ut som den fete kungen nere hos Jar Jar Binks i Star Wars-uppföljarna. Fånig alltså, inte skrämmande alls.

Oj, jag glömde nästan nämna musiken för det måste man göra när man skriver om filmen. Haha, ja, ni märker, jag har fått en överdos av information om filmen. Fasiken, man kanske skulle ta en podcastpaus…

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

X-Men: Days of Future Past (2014)

Charles möter CharlesMarvelskapelserna X-Men är ju inte en del av The Marvel Cinematic Universe (som t ex The Avengers) eftersom det inte är Marvel Studios som äger rättigheterna till filmerna om mutanterna. Därför har X-Men, precis som Spider-Man, kört sitt eget race vid sidan om Thor, Captain America, Iron Man & Co.

Fast egentligen var det den första X-Men som, i mina ögon, satte en ny nivå och banade vägen för kommande superhjältefilmer. 2000 kom den filmen och jag gillar den skarpt och den har länge varit den bästa filmen i serietidnings/superhjältegenren. Uppföljarna (prequels, reboots, etc.) har varit allt från bra via ok till dåliga. Den senaste X-Men: First Class gillade jag inte.

I X-Men: Days of Future Past kombinerar vi X-Men-sagan med, som titeln antyder, allas vår vän Tidsresan. Filmens inledning utspelas i en dystopisk Terminator-liknande framtid där mutanter, och människor som hjälper mutanter, jagas av s.k. Sentinels. Dessa Sentinels är mutantuppsökande och -dödande robotar som är oövervinnliga. Enda sättet för X-Men att besegra dem är att åka tillbaka i tiden och hindra den händelse som var källan till att Sentinels skapades från första början. Det faller på Wolverines (Hugh Jackman, exakt hur många gånger har han spelat den rollen, en fråga för en kommande quiz kanske?) lott att göra tidsresan eftersom hans kropp är den enda som klarar av att läkas efter ett tidshopp på 50 år tillbaka i tiden till 1973.

Ja, men det här var ju en riktigt underhållande film, nästan från början till slut. Efter X-Men: First Class, som i min ögon urartade till X-Men: Beverly Hills med alldeles för många rollfigurer, så var mina förväntningar ganska låga. Nu ska sägas att jag nästan alltid gillar tidsresor i film så redan där var man på plus. Precis som i Looper så är det ändå inget man ägnar speciellt mycket tid åt eller uppmärksamhet på. Fast lite får vi ändå. Som t ex det här med att tiden är som en flod. Den rinner i en riktning. Du kan kasta i en sten och orsaka ringrörelser men i slutändan rinner den ändå mot sitt mål. Tiden och det som sker ändrar sig gärna inte. Just detta tema var nåt som Stephen Kings utmärkta 11/22/63 djupdök i. Det finns faktiskt ytterligare en referens till 11/22/63 som ju kretsar kring mordet på JFK…

Det var härligt att återigen se Sir Patrick Stewart som Charles Xavier (Professor X) och Sir Ian McKellen som Erik Lehnsherr (Magneto) men jag ska erkänna att den del av filmen som utspelas i framtiden är den minst intressanta. Den känns lite slarvigt, pliktskyldigt, gjord och miljöerna övertygar inte. De känns inte på riktigt. Nej, filmen lever upp när vi är tillbaka på 70-talet där vi träffar Jennifer Lawrence som Mystique, James McAvoy som en ung Charles och förstås our man Michael Fassbender som Magneto. Vi återser även Hank ”Beast to be” McAvoy (Nicholas Hoult). En ny bekantskap för mig är Quicksilver (Evan Peters).

Quicksilver

Quicksilver var det. Han må vara en ganska irriterande snorunge men han var huvudperson i min absoluta favoritscen. Det är en scen som sticker ut. Tempot stannar upp och det var bara att njuta. Wolverine, Beast och Charles är i Pentagon för att frita Magneto som sitter fängslad där inunder långt bort från allt som stavas metall. Till sin hjälp har de snabbheten själv, Quicksilver, som när det ser mörkt ut rycker ut till undsättning. Efter visningen nämnde jag för Joel och Har du inte sett den?-Johan, som jag såg filmen med, att jag älskade den scenen och då fick jag höra att ”jo, det var en bra scen men det blev väl lite väl Wes Anderson-quirky”. Haha, det är andra gången på kort tid som jag verkligen gillat en film (första gången var det The Graduate det handlade om) men ändå har det dragits paralleller till Wes Anderson, som ju inte är min favorit direkt. Man kanske skulle se The Grand Budapest Hotel ändå. Så småningom, ja.

Här kommer vi till det märkligaste. Några gånger under filmen fick jag tårar i ögonen. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det blev känslosamt. Dammigt. Jag gillade verkligen hela avsnittet när Charles (som McAvoy) åker till framtiden för att prata med sig själv (Patrick Stewart alltså) och sen kommunicerar med Mystique via olika väntade människor på en flygplats. En snygg sekvens.

En skön sak var att ”skurken” Bolivar Trasks kortväxthet aldrig berörs, förutom en liten kommentar en liten gång. Trask spelas ju av Peter Dinklage som jag känner igen från Living in Oblivion och The Station Agent och ni andra även från Game of Thrones. Han funkar hur som helst perfekt i rollen och skönt att han liksom bara är en skådis som alla andra. Gillart.

Magneto. Magneto. Erik. Vad ond du är. Just när jag tror att du ska vända och faktiskt visa din goda sida då har du helt andra planer. Hård som den magnetiska metall du kan kontrollera.

Jag tyckte mig se några logiska luckor i filmen, och några finns det säkert, men eftersnacket med Joel och Johan rätade ut de frågetecken jag hade.

När ni ser filmen, sitt kvar under hela eftertexterna! Det kommer en märklig extrascen. Joel (X-Men-nörden i sällskapet) kunde i samarbete med den SF-värd (jultomten!) som kom i in salongen efter visningen så småningom identifiera vilka fyra ryttare vi hade sett plus vem mutanten i kåpa var.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Days of Future Past? Kolla in här: Har du inte sett den?-Johan, Fiffi, Filmitch, Sofia, Cecilia, Henke och Joel.

Captain America: The Winter Soldier (2014)

RobertDet kom ett sms. Det var ett sms från min filmspanarkompis Henke. Det stod ”Har du sett Capt America?”. ”Nope” svarade jag. Henke skickade då ”Sugen? I veckan. Inte Kista, Sergel”. ”Yes” svarade jag. Varför återger jag nu den här interna sms-konversationen. Jo, för att det var upptakten på en av de bästa bioupplevelser jag har haft i år. Henke och jag såg till slut Captain America: The Winter Soldier i tisdags, på Sergel, inte i Kista, i 2D, inte i 3D – och jag stortrivdes. Till saken hör att jag på lördagen hade genomlidit prettoskapelsen The Quiet Roar och på söndagen hade jag sett Oscarsfilmen 12 Years a Slave. Jag var helt enkelt upplagd för nåt lättsamt, en Marvel-film t ex.

Jag vet inte hur mycket bakgrunden med de andra ”tunga” filmerna bidrog till att jag njöt så mycket av filmen. Men faktum är att jag efter ett tag satt med ett stort smile på läpparna, och det fortsatte filmen igenom.

I uppföljaren till den första filmen om den amerikanske kaptenen Steve Rogers får vi förutom titelpersonen själv återse Marvel-bekantingarna Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) och Nick Fury (Samuel L. Jackson), chefen för underrättelseorganisationen S.H.I.E.L.D.. Nya bekantskaper är Sam Wilson/Falcon (Anthony Mackie) och den mystiska Winter Soldier (Sebastian Stan).

I filmens inledning utsätts Nick Fury för ett attentat i en helt fantastisk actionsekvens. Efter detta är det upp till Cap America, Black Widow och nya hjälten Falcon att ta reda på vad som ligger bakom. Och de kan inte lita på någon. Inte ens S.H.I.E.L.D., där höjdaren Alexander Pierce (spelad av skådespelarhöjdaren Robert Redford!) agerar suspekt.

Tjoho! Jag älskade detta. Det är perfekt tempo, med härliga actionsekvenser som kommer med precis lagom mellanrum. Däremellan är det skönt samspel mellan de tre huvudkaraktärerna. Black Widow försöker hooka upp Steve med tjejer, liksom lära honom hur datingscenen ser ut på 2010-talet. Steve kommer ju från en annan mer ”oskyldig” tid. Vi fick ju se i den första filmen hur Steve på 1940-talet kraschade med ett plan i Arktis och sen var nedfrusen i dvala innan han 70 år senare väcktes upp och gick med i S.H.I.E.L.D..

Jag gillade Anthony Mackie som Falcon också. Han och Steve blir kompisar och gör roliga saker ihop. Typ som att rädda världen. 🙂 Och Robert Redford. Vilken hjälte. 77 bast och kickar bakdel. Apropå Redford så måste ni se All is Lost där Robban ensam på en segelbåt bär upp en hel film!

Jag gillar konspirationstemat som genomsyrar filmen. Våra hjältar kan inte lita på någon. Efter visningen konstaterade både Henke och jag också att det var ganska mycket James Bond över skurkens storslagna planer. Det handlar om att rasera och sen ta över världen. Vi pratar stor skala här.

Captain America: The Winter Soldier är den bästa (!) filmen som vi hittills sett komma ur Marvel Cinematic Universe. Nej, den något överhajpade The Avengers är inte bättre. Här hittar ni länkar till mina recensioner av de tidigare filmerna: Iron Man, The Incredible Hulk, Iron Man 2, Thor, Captain America: The First Avenger, The Avengers, Iron Man 3, Thor: The Dark World.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kolla nu in vad Henke skriver om Captain America. Log han sig igenom filmen som jag gjorde?

The Wolverine (2013)

WolverineYtterligare en Marvelrulle! Den här gången är det dags för Hugh Jackman för att kamma upp frisyren och återigen ikläda sig rollen som den järva osårbara Logan aka Wolverine. Det är faktiskt inte första gången som Wolverine får en egen film. Redan 2009 kom X-Men Origins: Wolverine, som Marvel nog vill glömma. Den var inte speciellt bra. The Wolverine är en bättre film. Logan åker till Japan och träffar en bekant från slutet av andra världskriget. Han dras in i företagsintriger där även yakuzan är inblandad. Vem som är skurk är lite oklart till en början men en av skurkens medhjälpare är Dr. Green aka Viper, givetvis en mutant vars förmåga är att ömsa skinn (?). Filmen är aldrig tråkig men aldrig heller nåt jättespeciellt. Det bästa är nog bonusscenen under eftertexterna.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Iron Man 3 (2013)

Iron Man 3Iron Man 3. Iron Man 3. Hmm, vad handlade den om egentligen? Vem var skurken? Utan att titta efter på nätet kan jag inte riktigt minnas… jo, vänta nu! Haha, det var ju en helt galen Ben Kingsley som The Mandarin. Fast sen var den nån twist där också… Iron Man är inte min favorit bland Marvels figurer. Kanske beror det på att jag tycker Robert Downey Jr pratar liiiiite för mycket. Nu minns jag även att Tony Stark har problem med sömnen efter det som hände i The Avengers. Så Stark får slåss både med sig själv och mot The Mandarin. En hafsig film med ganska tråkig action i slutet med typ 30 autostyrda järnmän som flyger omkring. Ändå hyfsat underhållande så den tvåa i betyg som jag gav filmen känns rätt.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Thor: The Dark World

PantsTitel: Thor: The Dark World
Regi: Alan Taylor
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag var en av få (?) som gillade första filmen om Tor ganska mycket. Den fick i alla fall en stabil trea. Jag fick vad jag väntade mig: helt ok underhållning med en ganska stor dos humor. Ett klagomål jag ofta hörde (och hör) om den filmen var att den var för liten. Tor var en Gud som färdades mellan galaxer men ändå utspelades en stor del av filmen, och slutuppgörelsen, i en dammig småstad i New Mexico. Just det var inget jag tänkte på när jag såg filmen även om jag kanske kan se det så här i efterhand. Jag hade roligt när Tor var på jorden och betedde sig udda och ville köpa en häst i husdjursbutiken. Charmigt. Det småskaliga var inget som jag störde mig på.

I uppföljaren slår man på den större trumman. Efter succén med The Avengers har man nog en betydligt större budget och nu är det inte småskaligt längre och jag veeeet inte om det blir så mycket bättre egentligen. För mig blev det mer generiskt (som Har du inte sett den?-boysen brukar säga) och lite tråkigare. Men nu är allt inte mörkt; det finns det ljuspunkter.

Visst är det lustigt hur många filmer nu för tiden som ska vara mörka. Det är mycket svart och mörkt i titlarna, eller hur? Star Trek Into Darkness, The Dark Knight, Transformers: Dark of the Moon, Dark Shadows… Ska det kanske återspegla den mörka värld vi lever i nu, med lågkonjunktur, fattigdom, tsunamis och klimathot. Nu ska givetvis direkt sägas att Thor: The Dark World iiiiiinte på något sätt är mörk. Det är lättsam matinéunderhållning och inget annat.

Loke (Tom Hiddleston) sätts av Oden (Anthony Hopkins) i husarrest i Asgård efter händelserna i The Avengers. Mamma Frigg (Rene Russo) håller fortfarande av sin son och besöker honom då och då och vill hitta gott i honom. Tor (Chris Hemsworth) har inte varit tillbaka till Midgård (jorden) efter händelserna i New York (i slutet av The Avengers). Han har fullt upp med att kriga i de andra världarna (av totalt nio) för att åter ge makten till Asgård och få till lite stabilitet i världe.. eh världarna. I Midgård råkar dock en viss Jane Foster transporteras genom en portal till en annan värld där hon hittar en muahahahamörk hemlighet som aldrig borde ha hittats. Det är med andra ord dags för Tor att komma tillbaks ner på jorden.

Filmens behållning för mig är Stellan Skarsgård. Haha, ja, det är sant. Jag kunde inte låta bli att småskratta under alla scener han är med i, och han är faktiskt med i förvånansvärt många. Är det en revy med Stefan & Krister jag ser? Lika rolig var inte Janes kompis och kvinnliga sidekick Darcy (Kat Dennigs). Hon påminde mig om den jobbiga sidekicken spelad av Justin Bartha i National Treasure-filmerna. De ska vara en sorts rolig nörd. Hur snygga som helst men glasögon och en rolig mössa och så… vips… är de nördar.

Filmens nästa behållning, efter en Skarsgård i kalsipper eller mindre, är givetvis Loke i form av nye favoriten Tom Hiddleston. Jag kan knappt förstå att det är samma skådis som spelade vampyr i Only Lovers Left Alive. Nu är han svarthårig och ganska blek även här men jag får ändå känslan av en helt annan skådis och tror att Hiddleston är något av en kameleont. Samspelet mellan bröderna Tor och Loke är det mest intressanta med filmen men jag tycker vi kanske får för lite av det.

Vad som inte riktigt funkar är den stora historien. Vi har en huvudskurk i form av svartalven Malekith (Christopher Eccleston). Han är ganska tråkig. Han har en storslagen plan som går ut på att använda Etern, den mystiska kraft som Jane hittade och fick i sig i början av filmen. Hela den delen av filmen bryr man sig liksom inte om, men så brukar det ju ofta vara. Etern är bara en MacGuffin. Det är bara det att då behöver resten – samspelet mellan rollfigurer, häftig action, etc. – vara det som lyfter filmen. Men, nej, det lyfter aldrig riktigt för mig. I mitten av filmen förekommer några evighetslånga krigsscener då Asgård attackeras och det bara känns som man vill visa sina 3D-effekter. Tråkigt!

Men jag ska inte vara för hård. Jag blev hyfsat underhållen, plus att jag fick se Heimdall (Idris ”Stringer Bell” Elba) utan hjälm och därför får filmen betyget ”hyfsad”.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Man of Steel

Så bekymrad

Så bekymrad

Titel: Man of Steel
Regi: Zack Snyder
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Mannen av stål är tillbaka och den här gången ska vi vara mörka. Till skillnad från Marvels filmer som ju, i alla till en ganska stor del, litar på humor så ville DC förmodligen bryta av mot det och vara mööörka, precis som man varit i Dark Knight-trilogin. Den förra supermannenfilmen Superman Returns var faktiskt en film som jag uppskattade när jag såg den på bio när den kom. I den nya rebooten Man of Steel berättas hela historien från början eeeeen gång till. Det som kanske sticker ut är att en ganska stor del faktiskt utspelas på Krypton innan det går käpprätt för den planeten. Vi får träffa Kal-Els pappa Jor-El (Russell Crowe) som försöker övertyga De Äldste att Krypton håller på att gå under och att man måste evakuera. De Äldste är i förnekelsefasen, general Zod (Michael Shannon) dyker upp, tumult uppstår, Jor-El och hans fru skickar sin nyfödda son till Jorden. Nu kan historien börja.

Min första tanke var: är det här en uppföljare till The Chronicles of Riddick? Miljöerna på Krypton tyckte jag påminde väldigt mycket om den filmen. Överdådigt, kitschigt men snyggt. Och visst fanns det nåt biologiskt levande över designen av Krypton, rymdskeppen och de där flygande kommunikationsdroiderna. H.R. Giger, någon? Det fanns även likheter med Asgård från Marvel-filmen Thor. I Man of Steel är dock kitschigheten något nedskruvad. Jag tänkte också på Avatar då Jor-El plötsigt rider på en flygande drake eller vad det nu var för djur/insekt. Det känns aningen fånigt att den hade en chans mot Kryptons rymdskepp då den inte ens sprutade eld.

Min andra tanke, när Krypton-delen var slut, var: hmm, jag gillar det här, det är som en mix av Wolverine och tv-serien om Hulken. Clark är en vandrare, en drifter, som försöker hitta sig själv. Han går från jobb till jobb. Han kan inte låta bli att hjälpa till när någon (eller många) är i fara. Det som saknas lite var kanske att han aldrig riktigt behöver göra några svåra val, som t ex att välja mellan vilka han ska rädda. Nu handlar det mer om om han ska avslöja sina superkrafter eller ej, och det gör att insatsen inte är lika hög (inga ”stakes” som Filmspotting brukar säga).

”Can’t I just… keep pretending I’m your son?”
”You ARE my son”

Badass

Filmens badass

Jag gillade inledningen och flashbackscenerna då vi får se Clark som barn och hur han hanterar att han har superkrafter. Det var som en extrem pubertet. Massor med intryck, massor med känslor, massor med krafter. Här påminner filmen en del om Spider-Man-filmerna. Jag gillade Amy Adams. Hon har blivit lite av en favorit. Hon känns som ett lite annorlunda val här kanske men jag tycker hon funkar. Vi hade kunnat få Jessica Biel och det hade varit lite… blekt. Jag gillade hur filmen såg ut och hur effekterna såg ut. Här fanns inga fel egentligen.

Var fanns det fel? Ja, ett problem är att filmen helt enkelt är för lång. Eftersom fajterna mellan general Zod och Stålmannen saknar spänning (både Zod och Super är i princip odödliga!) så är det coolt och häftigt men tyvärr även segt. När man ena sekunden är uppe och slåss på en satellit och nästa sekund är tillbaka på Jorden inne i en tågstation så blir det liksom… ospännande, hur visuellt häftigt det än nu är, Zack. Det som livade upp en del var Zods kvinnliga kollega Faora-Ul som spelas av tyskan Antje Traue, som jag faktiskt sett tidigare i sf-rullen Pandorum (men titta!: av en slump så skrev jag om Pandorum igår).

Ni märker att jag ägnat en stor del av recensionen åt att jämföra med andra filmer. Det beror på att filmen knappt har en egen personlighet. Det är blek film, en film som försvinner ur medvetandet. Ni vet såna där figurer som man kan se i bilder med ett kaotiskt mönster om man tittar på bilden på rätt sätt. Så länge man håller rätt fokus så ser man den där hunden (eller vilken figur det nu handlar om) men så fort du tappar koncentrationen så blir det bara ett virrvarr av mönster som inte säger något. Ungefär så är det med Man of Steel. Jag känner att jag börjar tappa greppet om filmen. Den börjar försvinna bland alla andra liknande superhjälteactionfilmer. Därför blir betyget en trea, varken mer eller mindre.

3/5

Superman Returns

Superman ReturnsTitel: Superman Returns
Regi: Bryan Singer
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

En kommande film som det pratats en massa om på de podcasts jag lyssnar på är Man of Steel. Man har analyserat trailers och funderat på hur de olika skådisarna kommer funka i sina roller. En sak som alla är överens om är att den senaste Stålmannen-filmen är riktigt dålig. I beg to differ. Jag såg och skrev om Superman Returns i januari 2007.

Superman Returns var en positiv överraskning för min del. Det kan bero på att jag var på humör att se en ganska lättsam film. Brandon Routh spelar inte Stålmannen, han spelar Christopher Reeve och han gör det bra. Han är så där töntig och helylle (som Clark Kent) och så där stark och helylle (som Stålis) som han ska vara. Kevin Spacey spelar Kevin Spacey, fast han kallar sig Lex Luthor i den här filmen. Spacey passar ok i rollen med sin nedtonade psycho-stil och speciella sätt att prata så där lågt och cyniskt som han brukar göra. I övrigt tycker jag filmen är snyggt gjord med smakfulla datoreffekter och spännande actionscener. Mot slutet blir det lite väl sentimentalt förstås men det får man svälja. Nä, faktum är att det fanns nåt i den här filmen som gav mig en skön känsla. Jag tror det var Rouths Stålis i kombination med en relativt storslagen känsla med snygga effekter som gjorde det. Det var nära att den fick en fyra faktiskt men det får bli en stark trea nu när jag har smält filmen en vecka.

3+/5

Filmspanar-tema: Omstart – The Amazing Spider-Man

VinterUnder julhelgen, innan det blev tråkig tö, var jag ute på några skidturer i det uppländska vintriga snölandskapet. På en av dem åkte vi förbi ett träd som konstigt ut på håll. På vintern så tappar ju lövträden sina löv och det här stora lövträdet (det kan ha varit en ask if you ask me) hade inte kvar några löv, förutom på en stort parti nere vid marken. Det såg fel ut. Varför var löven kvar där? När vi kom närmare såg jag att en stor gren hade gått av och nu hängde ner mot marken. Hela den stora grenen hade sina löv kvar. Jag fann detta fascinerande, och det var inget jag hade tänkt på tidigare. Men nu insåg jag att när en gren går av så slutar ju den delen av trädet att leva. Det finns ingen mening med att tappa sina löv på hösten för att senare under våren knoppa ut i nya. Nej, hela livscykeln stannar upp och löven hänger envist kvar i en kamp som är dömd att misslyckas. Istället för att ge plats åt en ny generation löv så blir de kvar men utan att få några fina höstfärger. De vittrar sakta sönder, ruttnar ihop till bruna förvridna skrynkligheter.

Kopplingen mellan min lilla notering om lövträds livscykel och årets sista filmspanartema är möjligen lite långsökt. Men som jag ser det så behövs det en omstart då och då. Kanske inte varje år, men då nånting har blivit för stort, för tungt, för gammalt, då kommer det förr eller senare att brytas av och vittra sönder. Det här har filmbolagen av idag förstått. Kanske har de förstått det lite för bra. Omstarter, eller reboots som det heter på svenska, är populärt. Den omstartsfilm som jag har valt som symbol för denna trend är en film som blev anklagad att komma för tidigt efter sin senaste föregångare. Det är bara fem år mellan Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man som regisserades av ingen mindre än Marc Webb.

****

Andrew GarfieldTitel: The Amazing Spider-Man
Regi: Marc Webb
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Min spontana känsla när jag hörde talas om att man skulle komma med en reboot på Spindelmannen var ”jaha, redan!?”. Nu har jag förstått att det hade att göra med med rättigheter som löpte ut. Om inte Sony Pictures gjorde en till film så skulle man förlora filmrättigheterna. Plan A var nog att göra Spider-Man 4 men det blev en reboot istället. Tobey Maguire var för gammal. Inte mig emot. Jag tyckte aldrig riktigt Tobey passade i rollen. Han kändes lite för… fånig, oseriös, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Dessutom skulle vi få se ursprungshistorien en gång till, och jag brukar alltid gilla superhjältarnas ursprungshistorier mest.

Killen som anlitades att spela den 17-årige Peter Parker (jag tror han i filmen ska vara 17 i alla fall) blev 29-årige (!) Andrew Garfield (The Social Network) – och Garfield är helt trovärdig som valpig sjuttonåring. Efter att Peters föräldrar försvunnit växer han upp hos sin farbror Ben (Martin Sheen) och faster May (Sally Field). En dag hittar Peter sin pappas gamla portfölj med kvarlämnade forskningspapper. Pappans forskning var orsaken till att Peters föräldrar försvann (och senare dog) och lämnade Peter hos Ben och May. Peter vill nu försöka ta reda på varför. Spåren leder till en viss Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) på företaget Oscorp.

Jaha, det är egentligen inget större fel med filmen. Kanske inte nåt större rätt heller. Jag tycker Garfield passar bättre än Maguire. Garfield har det rätta outsider-stilen. Vad, eller vem, jag gillar mindre är The Lizard som inte funkar alls. När monstret visar sig så… nej, det var ju bara en sorts ful dinosaurie helt utan känsla och dessutom fult animerad. Tråkig helt enkelt. Efter att ha lyssnat på diverse podcasts om filmen så blev jag uppmärksammad på ett antal logiska luckor men eftersom jag egentligen inte tänkte på dessa medan jag såg filmen så är det väl fusk. Faktum är att jag såg filmen både i somras på bio och nu under julhelgen och grejen är att jag inte tyckte de där logiska luckorna egentligen fanns.

En positiv grej tyckte jag var att Garfield och Stone hade bättre kemi än Maguire och Kirsten Dunst, i alla fall som jag minns det. Men som helhet är det en blek blaha-film utan toppar och dalar. Mellanmjölk liksom. Det finns några smöriga partier (förstås) som när några kranarbetare samarbetar med Spidey. Men av nån anledning störde jag mig inte alls lika mycket på det andra gången jag såg filmen. Kanske för att jag var förberedd. 2014 kommer The Amazing Spider-Man 2, sen antar jag att trean kommer två år senare… och efter det är det väl dags för en omstart igen!


eller uttryckt i siffror 3/5

****

Läs nu om andra Filmspanares omstarter:

Mode + Film
ExceptFear
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Addepladde
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr