Marius et Jeannette (1997)

Runt sekelskiftet var den franske regissören Robert Guédiguian rätt som omtalad och jag såg två av hans filmer. Idag pratas det väl knappt nåt alls om honom, vad jag vet. Guédiguian har ändå varit mycket aktiv och i princip gjort en ny film vartannat år. Hmm, kanske skulle man kolla upp några av hans senare filmer? Min preblogg-text om Marius et Jeannette skrevs i augusti 2004. De årstidsfilmer jag klankar ner på i texten är alltså Éric Rohmers fyra filmer som går under samlingsnamnet Contes des quatre saisons. Det kommer texter om dessa så småningom.

Robert Guédiguian har gjort en mycket bra film som heter Den lugna staden (La ville est tranquille från år 2000). Den handlar om Marseille och de motsättningar och spänningar som finns i den ganska fattiga staden vid Medelhavet. Marius och Jeannette är lättsammare i tonen men lite allvar finns i bakgrunden. I filmen vi får lära känna ett gäng grannar, bl a Jeannette, i ett kvarter intill en byggplats där Marius jobbar som vakt. De båda huvudpersonerna träffas när Jeannette försöker stjäla några burkar färg men blir upptäckt av Marius.

För mig kändes det ganska skönt att se en fransk film som var långt ifrån Éric Rohmers tillgjorda, konstlade och dialogtyngda årstidsfilmer. Här har personerna inte en filosofiföreläsning varje gång de öppnar munnen. Det är en sorts må-bra-film med en skön stämning när grannarna gnabbas och grälar alternativt skrattar och äter middag tillsammans. Jeannette (Ariane Ascaride) är en skön figur med ett hett temprament, vilket leder till att hon bl a får sparken från sitt jobb. Hon kan helt enkelt inte hålla munnen stängd. Jag skrattade några gånger under filmens gång vilket var ganska oväntat eftersom jag trodde det skulle vara ett mer allvarligt drama (vilket var fallet med Den lugna staden). En fyra kanske är i överkant men som kontrast mot Rohmers blaha-filmer blir det ändå en svag sådan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Monsters, Inc. (2001)

Monsters, Inc. är den första Pixar-filmen i regi av Pete Docter. Detta faktum gjorde mig extra nyfiken eftersom jag såg och älskade Inside Out under Malmö Filmdagar för några år sen, och den filmen regisserades av just Docter.

Vad är Monsters, Inc, för typ av film? Ja, jag skulle kunna beskriva den som en animerad och mer familjevänlig version av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunets De förlorade barnens stad. Istället för att stjäla drömmar är det barnens skrik man är ute efter här. Skriken är nämligen den energikälla som driver hela Monstropolis.

På nätterna använder monstren en magisk dörr för att ta sig in i barnens sovrum och skrämma vettet ur dem och buteljera upp skriken. En dag händer det som inte får hända: ett barn (huga!) tar sig igenom garderobsdörren och in i Monstropolis. Barnet, den lilla flickan Boo, hamnar i knät på Sulley och Mike och nu gäller det för de två vännerna att få tillbaka Boo till hennes egen värld innan nån upptäcker vad som hänt och katastrofen är ett faktum.

Filmens inledande förtexter var lite lustiga då det var klassisk animation som (väl?) ska föra tankarna till tecknade filmer från 60-talet. Men det är ju datoranimation som ska vara grejen här! Fast nu har det ju gått sex år sen Toy Story så det kanske dags att vara lite nostalgisk igen ett tag.

Är det Docters grej att skildra en parallell värld som existerar utan att vi människor vet om det? Så är det i Inside Out, Soul och även här. Men det är troligen mer av en Pixar-grej än en specifik Docter-grej.

Monstren är alltså som mest rädda för de barn de ska skrämma vilket ju var något av en paradox. Barnen får absolut inte få reda på vad som pågår, att det finns en monstervärld med helt vanliga knegande monster. Det kändes ändå lite oklart varför de är så rädda för barnen. Men visst, om barnen förstår vad som försigår så kanske de inte blir rädda längre och då försvinner monstrens främsta energikälla. Jag hade ändå svårt att förstå paniken. Den kändes omotiverad, irrationell och överdriven.

Om man mot förmodan råkar släppa in ett barn så kan riskerar man att bli förvisad från Monstropolis. Vart blir man förvisad? Jo, till männsikornas värld förstås. Lämpligen till Tibet, där den förskräcklige Snömannen redan finns.

Precis som i vissa delar av A Bug’s Life så är det alldeles för högt tempo i filmen. Det blir information overload i min stackars gamla hjärna. Dessutom förekommer det en actionsekvens bland hängande dörrar på löpande band som var alldeles för lång och tråkig. I och för sig var grejen med att fly via magiska dörrar ganska bra och påminde mig om en film som jag nu bara inte kan komma på vilken det är… Ah, vänta, det är nog portalerna i Doctor Strange jag tänker på. Skönt att jag kom på det. 🙂

Jag tycker inte manuset är speciellt bra. Det är alldeles för förutsägbart. Exempelvis hintas det tidigt om att barnens skratt är en ännu större kraftkälla än deras skrik. Sen när Sulley i slutet inser det så framställs det som en twist och dessutom avhandlas det för snabbt. Trots att både vi tittare och Sulley själv vetat om det länge. Nej, jag tyckte man slarvade bort hela den aspekten och upptäckten.

Den lilla flickan Boo är gullig. Hon är en orädd tvååring som gillar sina monster. Ja, förutom kameleontelakingen Randall då, som nästan är läbbig på riktigt.

En detalj som jag saknade var den där gruppkänslan som finns i Toy Story-filmerna. Här är det bara Sulley och Mike det handlar om. Själv hade jag svårt för Mike då jag mest tyckte att han gnällde på allt och alla samtidigt som han själv var slarvig och spydig. En riktigt jobbig rollfigur som dessutom hade en av huvudrollerna. Då är det svårt att gilla en film fullt ut. Faktum är att jag tyckte att A Bug’s Life är den snäppet bättre filmen, mycket på grund av den gruppkänsla som finns där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om monstren efter sin omtitt. Buuuu eller bä?

Pixar: A Bug’s Life (1998)

Efter att ha sett och gillat (men inte älskat) Toy Story-filmerna är det nu dags att hoppa tillbaka i tiden till Pixars andra långfilm, nämligen insektsfilmen A Bug’s Life. Just det, det är alltså A Bug’s Life som är Pixar-filmen och Antz är DreamWorks version på samma tema. Kanske är detta det mest klockrena exemplet på tvillingfilmer där Armageddon och Deep Impact är ett annat.

Ja, jag kände direkt att det handlade om ett rejält tidshopp bakåt när filmen började. Animeringen ser helt annorlunda ut jämfört med Toy Story 4 som jag hade i färskt minne. Det ser mer ut som ett datorspel. Ja, eller vänta, idag ser datorspel förmodligen ut som Toy Story 4 men grejen är att jag inte är nån gamer så jag vet inte.

En gång i tiden var jag… kanske inte nån gamer men jag spelade i alla fall Doom (”idbehold A”). Känslan jag fick av inledningen, speciellt naturmiljöerna, gjorde att jag tänkte på det gamla spelet Myst (ja, det var läääänge sen jag spelade datorspel). Det var nåt med ytorna som gav samma vibbar.

Lite udda var kanske att jag även ett tag trodde att det var en animerad version av Sagan om ringen jag skulle få se. Naturmiljöerna och musiken tog mig tillbaka till Fylke och inledningen av den första filmen. Undrar om det är samma kompositör?

Huvudperson i filmen är en arbetsmyra som heter Flik (Dave Foley) och han är ganska jobbig, i alla fall till att börja med. Han är en typisk strulpelle som vill väl men pga dåligt självförtroende och otur så ställer han ändå till det. Det kändes lite förutsägbart hela det här upplägget. Alla som ser filmen vet att han kommer att lyckas i slutändan och vinna prinsessans hjärta. Prinsessan i det här fallet heter Atta (Julia Louis-Dreyfus).

Myrornas onda motståndare är gräshopporna ledda av Hopper (Kevin Spacey), den störste och elakaste gräshoppan av dem alla. När grässhopporna anfaller så blir filmen en andra världskriget-film med nattliga flygbombningar av en stad. Det förekommer även många blinkningar till helikopterscener i Vietnam-filmer som Valkyriornas ritt i Apocalypse Now.

Efter ett tag inser jag att A Bug’s Life, precis som ”Sanctuary” (avsnitt fyra av säsong ett av The Mandalorian), är en remake av/homage till De sju samurajerna. Istället för bönder har vi myror, istället för banditer har vi gräshoppor, och istället för samurajer har vi – wait for it – cirkusartiser.

Det blir Fliks uppgift att i ”storstaden” hitta hjälp mot gräshopporna och det visar sig alltså bli en grupp cirkusartister.

Hela den här sekvensen när Flik var i stan var relativt olidlig. Det är för högt och farsartat tempo. Jag höll på att bli tokig. Jag tänkte: låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen…

Fem minuter senare: cirkusclownerna är nu huvudpersoner och kommer så att förbli i resten av filmen. LOL.

Men som tur var så blev det faktiskt bättre när Flik och hans nyfunna vänner kom tillbaka till myrstacken. Jag fick mer känsla för vilka de var: en udda familj som inte sviker varandra utan kämpar vidare ihop. Här gick mina tankar även till Ingmar Bergmans Gycklarnas afton. Cirkus och revy för folket: den lägsta av konstformer. Jag undrar det var nåt som filmmakarna också hade i tankarna.

Som vanligt i den här typen av filmer med pratande djur i rollerna så börjar man fundera på de antropomorfistiska (är det ett ord?) aspekterna. Vem äter vem, och vilka kan prata? Varför är just gräshopporna ett skurkgäng? Nåja, några måste ju vara det annars blir det ju ingen film.

Under eftertexterna noterar jag att greppet med outtakes introducerades här. Dock önskar jag att det faktiskt hade varit bloopers under själva röstinspelningen som man sen animerade, och inte tvärtom. Men det är ett kul grepp oavsett.

Jag delar ut en stark tvåa till A Bug’s Life. Den är snäppet sämre än den sämsta av Toy Story-filmerna men samtidigt nästan något av en positiv överraskning. Det som sänkte den var de hektiska scenerna när Flik letar efter hjälp i den stora stack… staden. Plus att filmen avslutas med en slow clap-scen. Kom igen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Toy Story 4 (2019)

Den fjärde och sista (?) Toy Story-filmen inleds precis som vanligt med en rafflande actionsekvens. Den här gången är det dock inte nån av Andys (eller Bonnies) lekar vi får se spelas upp. Istället är det leksakerna själva som försöker rädda en av sina kollegor som fastnat i en vattenränna och är på väg att svepas bort under en regnstorm. Det hela är en flashback-sekvens som utspelar sig nio år tidigare när våra leksaksvänner fortfarande var hos Andy.

Allt ser ut att ha ordna sig. Leksaksbilen är räddad. Men så ställs allt på ända när Woodys flamma Bo Peep plötsligt ska skänkas bort till ett annat barn. Woody känner sig lockad att haka på till en ny ägare för att vara tillsammans med Bo.

Nyckelordet, tillika Henkes favoritord, är lojalitet. ”No one is left behind!”. Det handlar om lojalitet både mot sina leksakkollegor men även mot sin ägare, vilket i Woodys fall är Andy och senare Bonnie. I valet mellan Bo och Andy väljer Woody i flashback-scenen att stanna hos sin ägare. Jag skulle säga att hela filmseriens tema är just lojaliteten mot sina vänner och samtidigt ansvaret mot sina ägare.

I Toy Story 4 får vi se nåt nytt och väldigt intressant: en leksak som skapas av sin egen ägare! Han heter Forky och konstrueras av Bonnie när hon är på förskolan. Senare presenterar Woody Forky för de andra leksakerna och Forky liksom föds som en leksak ur Bonnies ryggsäck. ”Problemet” med Forky är att han är gjord av skräp och instinktivt vill han tillbaka till papperskorgen. Han kan inte greppa att han nu är en leksak. From trash to toy.

En sak som Sofia gnällt lite på i de tidigare filmerna är att de kvinnliga leksakerna får för lite att göra. Jag kan till viss del köpa det även om det inte är nåt jag fokuserer eller stör mig på när jag tittar på filmerna. Här tycker jag dock inte man kan komma med samma klagomål. Bo Peep har förvandlats till en självständig badass och är en av huvudpersonerna och Woody spelar ofta andrafiolen. Dessutom är huvudskurken en kvinnlig docka, Gabby Gabby, som vill stjäla Woodys inre röst eftersom hennes egen är trasig.

Eftersom Gabby Gabby aldrig haft nån ägare utan spenderat sitt liv på ett antikvariat så känner Woody förstås, lojal som han är, att han måste ställa upp på att donera sin inre röst.

Förutom det här med lojalitet så kände jag att det fanns en hel del barn/föräldrar-tematik här. Leksakerna är ”föräldrar” och deras ”barn” är deras ägare, dvs barn. Tiden går, barnen växer upp (barnen flyger ut ur bot) och leksakerna förlorar då sin mening tycks filmen säga. Så om man aldrig i det verkliga livet haft barn (eller haft en ägare i Toy Story-världen) så har man aldrig haft nån mening? (Nå, att sitta inspärrad på ett museum eller ett antikvariat verkar ju onekligen ganska meningslöst.)

Det här nyanseras dock när det visar sig att Bo lever helt självständigt utan ägare och att Woody i slutet beslutar sig för att leva samma liv tillsammans med henne. Däremot jobbar de båda som nån form av adoptionsbyrå och ser till att leksaker som längtar faktiskt får en ägare.

Här kom jag lite att tänka på Lady och Lufsen där det handlade om att som hund antingen leva fritt eller vara bunden till en ägare. Jag tycker Toy Story 4 gjorde ett bättre jobb med den här tematiken.

Animeringen? Den är för bra! Jag kan tycka att miljöerna nästan är för fotorealistiskt återgivna. Det behövs liksom inte när figurerna, främst människorna, inte är det.

I Toy Story 4 är det Woody som är i fokus. Buzz, och de andra leksakerna, har helt klart mindre att göra. Det är väl främst Bo som tagit fokus från Buzz. Men Buzz inre röst var dock väldigt rolig och väldigt smart. Den hade ju för fasiken rätt varje gång. Helt otroligt! Man kanske skulle lyssna mer till sin egen inre röst?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag skrattade högt när kvinnan i slutet upptäcker buktalardockan i barnvagnen. Jag var tvungen att se om den scenen tre gånger. Härligt.

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 4 efter sin omtitt.

Pixar: Toy Story 3 (2010)

Fredag och Pixar-dags igen!

Toy Story 3 inleds på samma sätt som tvåan, dvs med en actionsekvens regisserad av Andy själv. Jag tycker det är en rätt så kul idé det här med att vi får se det som barnen leker som en liten film i filmen. Det uppstår en parallellvärld där leksakerna är huvudpersoner i sin egen film. Här kan man också börja skönja en förklaring till varför det för leksakerna finns ett egenvärde i att bli lekt med, och varför de flesta faktiskt uppskattar det. Det är roligt helt enkelt.

Den inledande acctionsekvensen var en fartfyllt blandning av western och science fiction (Cowboys & Aliens, någon?). Allt kan hända och leksaker och tidseror blandas huller om buller. Jag fick vibbar av Tillbaka till framtiden 2 och 3.

En sak som dock störde mig var att det ute i öknen på en skylt stod följande: ”Gränsstation 2 km, Fredlösa välkomna”.

Hallå, Disney+! Jag har faktiskt valt att se filmen på engelska med engelskt tal och engelska undertexter. Då vill jag inte plötsligt se svenska texter inne i själva animeringen. Det är otroligt störande och jag kastas nästan ut ur filmen. Obs! Det här har varit nåt jag stört mig på genomgående och inte bara i trean.

Efter inledningen hoppar vi framåt i tiden rejält, vilket inte minst märks på hunden Buster (som för övrigt leksakerna av nån anledning kan prata med). Andy ska iväg till college likt Mason i Boyhood. För leksakerna betyder det tre saker: Haka på till college (inte troligt), förvaras på vinden för framtida barn (kanske) eller åka ut med soporna (troligt). Ja, det visar sig faktiskt finnas ett fjärde alternativ också: att skänkas till förskolan Sunnyside och det är givetvis det som händer pga… förvecklingar.

Efter en trevlig första tid på Sunnyside där vi bl a får träffa den mysige rosa nallebjörnen Lotso (och Barbiedockan Ken) så förvandlas plötsligt filmen till både en maffiafilm och en fängelseflyktfilm. Mina tankar gick till gangsterrullar av Martin Scorsese och Stephen King-filmatiseringen, tillika mästerverket, The Shawshank Redemption.

Det blir även en sorts heistfilm under själva flykten och jag fick vibbar av svenska och gamla Jönssonligan.

Förutom den obligatoriska Star Wars-blinkningen när Big Baby kastar Lotso ner i soplådan så noterar jag bl a följande filmreferenser: Sagan om konungens återkomst (”Just push it!”), Melancholia/Deep Impact (när de håller hand innan eldinfernot) och The Matrix (The Claw to the rescue). Ja, Melancholia kom ju ut efter Toy Story 3 så det är snarare Melancholia som refererar till Toy Story 3.

Som jag var inne på tidigare så kom jag att tänka på Boyhood. Andys mamma har en scen som liknar den bästa scenen i hela Boyhood när Patricia Arquette inser att Mason åkt iväg och hon är ensam kvar i ett tom hus utan några egentliga mål kvar i livet (så upplever hon det i alla fall).

Slutet försöker trycka på mina känslomässiga knappar och lyckas nog göra det lite dammigt i rummet men jag upplevde att det trycktes lite väl hårt på de där knapparna. Jag hade inte riktigt lika kul och mysigt under den här filmen som jag hade under tvåan så nu är vi tillbaka på samma nivå som ettan. Toy Story 3 är en bra film. Jag undrar om det faktum att det handlar om leksaker gör att jag inte fullt ut berörs av deras öde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 3 efter sin omtitt.

Pixar: Toy Story 2 (1999)

Pixar-fredag igen, och leksaksdags igen. Det känns helt rätt att se Toy Story-filmerna i ett svep istället för att se de andra filmerna mellan. Bra förslag, Henke. När det gäller just Toy Story 2 så hade det kanske inte blivit nån större skillnad då endast en annan Pixar-film (Ant… eh A Bug’s Life) kom ut mellan Toy Story 1 och 2. Men för Toy Story 3 och 4 är det nog bra att köra det här upplägget.

Man kan säga att handlingen i den här uppföljaren är inverterad jämfört med ettan. I den första filmen är det Buzz som är både är desillusionerad och behöver räddas. I Toy Story 2 är det Woody som råkar illa ut och dessutom funderar på meningen med livet. Nu är det upp till Buzz och de andra leksakerna att genomföra en räddningsaktion, både en mental och praktisk sådan kan man säga.

Nu börjar jag lära känna leksakerna och deras olika tropes. Rex som vill besegra den onde Zurg och tar till alla medel för det. Mr Potato Head som när han inte vill lyssna på Rex helt sonika tar av sig öronen. Mrs Potato Head vars röst jag tror görs av George Costanzas mamma (ja, Estelle Harris!). Spargrisen Hamm som droppar cyniska eller ironiska oneliners i ett. Etc, etc.

Filmen går i nostalgins tecken. Woody upptäcker att han tillhör en gammal familj av, numera dyrbara, cowboy-leksaker. En Ond Man, vars röst görs av Newman!, hittar Woody på en loppis och då är hans samling komplett och ska säljas till Japan. (Newman! Från Seinfeld och måste sägas med ett utropstecken!) Woody får reda på att han i fornstora dagar var mäkta populär och hade t.o.m. en egen tv-serie (som alltid avslutades med en cliffhanger). Serien avslutades nån gång på 50-talet. Varför? För att det var rymden (Buzz!) som gällde förstås. Inte nån torr och dammig western-leksak.

Nostalgi och en svunnen barndom, det är vad Toy Story handlar om. Just hur man gestaltar detta genom leksakernas ögon. Leksaker som en gång var populära men säljs på en yard sale eller ställs ut på museum istället för att lekas med. Apropå att bli såld på loppis så fällde Andys mamma följande kommentar när hon inte ville sälja Woody till Den Onde Mannen: ”It’s not for sale. It’s an old family toy”. Hmm, jag undrar om det är så att den tillhört henne själv eller nån ännu äldre släkting?

Referenserna då? Haha, ja, de kryllar av dem som vanligt. Jag tyckte inledningen var lite väl övertydliga med sin Star Wars-inledning. Likaså tyckte jag inte ”I Am Your Father”-scenen mellan Zurg och Buzz funkade. Det kändes som att slå in öppna dörrar. En sak jag gillar är dock att filmerna inte tar ställning mellan Star Wars och Star Trek. Alla får påsar. Man kan faktiskt gilla bägge!

En referens som jag gillade var scenen med The Cleaner som bara måste vara en referens till Harvey Keitels The Wolf i Pulp Fiction. Ja, i alla fall inledningen, hur det var panik och att The Cleaner verkligen behövdes, kändes som tagen ur Pulp Fiction. Men jag gillade även själva rengörningsscenen där Woody skulle piffas till inför resan till Japan.

Animationen? Jag noterade att vi fick fler scener där vi faktiskt får se människor, både Andy, Andys mamma och Den Onde Mannen. Uncanny valley-känslan var borta. Jag tror det kan bero på att animeringen blivit bättre men kanske främst att man inte försöker göra verkliga människor. T ex Den Onde Mannen har överdrivna drag som en karikatyr. Det gäller även The Cleaners gigantiska näsa.

Jag kanske har några fler saker att säga men tror jag hoppar över dem alternativt väntar med dem till senare Toy Story-inlägg. Toy Story 2 var en mysig titt och betyget blir snäppet bättre jämfört med ettan. Om det fortsätter så här så kommer Toy Story 4 få ett riktigt högt betyg. Vi får väl se…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 2 efter sin omtitt.

The Italian Job (1969)

Den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om The Italian Job påminner mig om att min betygsskala har ändrats. Ja, själva skalan har inte ändrats men betydelsen av siffrorna har skiftat en aning. Om jag idag skulle inleda en text om en film på samma sätt som jag gör här nedan så tror jag inte att jag hade delat ut en tvåa. Det hade känts orimligt. Det hade troligen blivit en etta, möjligen en stark sådan. Och nej, jag har inte sett remaken med Marky Mark från 2003. Åh, herregud, jag upptäckte precis att den svenska titeln på ’69 års version av The Italian Job är Den vilda biljakten. Underbart. Jag upptäckte även att Benny Hill är med i filmen…

Oj, vad dåligt det här var då. Det är fullständigt ospännande och töntigt hela tiden, vilket var något överraskande eftersom t ex Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) ger det här italienska jobbet en fyra. Tanken är ju att det ska vara roligt men när det inte är roligt utan bara tråkigt så faller filmen platt. Jag gillar inte ens Michael Caine som jag nog brukar gilla. Filmen är dock väldigt snygg. Fotot, scenerierna, allt är riktigt snyggt. Jag gillade t ex bilden på det snyggt designade planet på landningsbanan tillsammans med jeeparna. Biljakten i slutet är ingen biljakt värd namnet. Jag har sett liknande ”biljakter” i andra filmer (t ex i Blåst på 60 sekunder). De är evighetslånga och helt utan nerv. Eftersom man här dessutom försöker vara rolig blir det bara pajasartat. Det absoluta slutet får väl ändå sägas vara bra även om det var alltför klantigt av föraren av bussen. Men det kanske man får ta även om jag hade önskat att det typ sprungit ut nåt djur som han hade varit tvungen att veja för. Nu var det bara slarv i onödan. Själva stöten är väl också hyfsad men är för kort för att bli spännande.

Jo, just det, jag gillar också den del av ”biljakten” som utspelar sig på några sorts innergårdstrottoarer med riktigt fina neonskyltar som hänger i taket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Toy Story (1995)

Det var intressant att läsa på om den verkliga historien om Pixar och om hur Toy Story kom till. För att göra en lång historia kort så jobbade regissören John Lasseter på Disney och försökte marknadsföra idén om att göra en helt datoranimerad tecknad film. Det gillade inte Disney alls utan gav Lasseter sparken! Då hamnade han på Lucasfilm och deras utvecklingsavdelning för datorer, the Graphics Group. Denna avdelning köptes senare upp av bl a Steve Jobs och omvandlades till det fristående företaget Pixar.

Lasseter & Co jobbade på med att förfina sina datoranimerade filmer och nu började Disney bli intresserade och det slutade med att Pixar gjorde Toy Story där Disney stod för slantarna och distributionen. 2006 så kom då den ofrånkomliga dagen: Disney köpte upp Pixar Animation Studios. Cirkeln sluten.

Nu till filmen som jag nyss sett.

För mig var Toy Story i grunden en äventyrsfilm för vuxna i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Samtidigt finns det en melankolisk ton redan här, och jag anar att den blir mer uttalad i senare filmer. Ta bara scenen när Woody sjunger om att bli ratad och förlora sina vänner. Detta efter att Buzz har anlänt och tagit alla med storm och Woody blir utbytt som den mest populära. Egentligen är det kanske en sång om ålderdom.

Det förekommer roliga vuxna metainslag som t ex när leksaksdinosaurien Rex presenteras sig för Buzz som en del av ett företagsuppköp. De barn som tittar förstår definitivt inte vad det handlar om. Så det känns som en äventyrsfilm för vuxna men med leksaker i rollerna som barnen tycker är roliga.

Animeringen då? Ja, haha, här snackar vi bitvis den obehagliga dalen, the uncanny valley. Det gäller dock inte leksakerna som ju är i fokus allra mest. Men de människor som förekommer, barn som man får se ansiktet på, är något läskiga. Ägaren till leksakerna, Andy, har en lillasyster som såg ut som hon var med i en skräckfilm. Håret, hur såg det ut egentligen? I de senare Pixar-filmer som jag har sett där människor förekommer så har man löst problemet med the uncanny valley genom att helt enkelt inte ens ge sig på att försöka få dem att se mänskliga ut. Istället gör man dem som en sorts barnsliga leksaker med överdrivna och naiva drag. Det hade man inte riktigt lärt sig här.

Filmens genidrag är att den är gjord helt ur leksakernas perspektiv. Det påminner mig om lite om Lady och Lufsen. De vuxna anas bara. Man ser aldrig inte deras ansikten. Barnen ser man men det är leksakerna som är i fokus.

De populärkulturella referenserna då!? En sak kan jag säga: de var många. Troligen för många för min smak. (The Lego Movie har Toy Story att tacka för mycket.) Är det Joss Whedons ”fel” kanske? Ja, Whedon var faktiskt med och bidrog till manuset, men efter vad jag läst på verkade det mer ha att göra med själva grundhandlingen och hur olika rollfigurer skulle utformas.

En sak som var mycket trevlig var hur många Star Trek-blinkningar som förekommer. Haha, ja, det är lustigt. Vissa referenser köper jag utan alls att störa mig på dem.

Röstskådisarna? Ja, Tom Hanks är stabil och mer eller mindre perfekt som Woody. Jag trodde ett tag att det var han som sjöng också men det visade sig vara Randy Newman. Men den stora överraskningen var Tim Allen. Jag hade ingen koll på vilken skådis som gjorde Buzz under titten men jag gillade verkligen gestaltningen som den okända röstskådisen gjorde. Varför var det överraskande att det var Allen? Ja, det var just att det var han. Jag har sett honom som en b-skådis i lökiga och klämkäcka Disney-produktioner.

Slutligen lite om kanske det bästa i filmen. De ”onda” skräckleksakerna är helt underbara. De har förvandlats till groteska skräckfigurer eftersom de plockats isär av sin mobbare till ägare. För att hjälpa varandra få fortsatt liv har de satt ihop sig på de sätt som de kan. Här snappade jag upp en trevlig referens till John Carpenters The Thing (spindelhuvudet!). Och Pinhead från Hellraiser dök upp också om jag såg rätt.

Allt som allt en trevlig och mysig film där det dock kändes att animationen hade sina brister. Det kan bara gå uppåt efter det här. Nästa fredag återkommer vi med uppföljaren Toy Story 2 från 1999.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story efter sin omtitt.

Dave (1993)

Man kan ju undra hur filmer om amerikanska presidenter kommer att se ut i framtiden. Det kanske kan svårt att göra filmer i satirgenren i alla fall. När jag läser min preblogg-text från maj 2010 om Dave kommer jag att tänka på en gammal film med James Stewart. Mr. Smith Goes to Washington heter den. Jag har inte sett den men jag har för mig att den har ett liknande upplägg. Eller är jag helt ute och cyklar?

Filmen bygger på en ganska rolig idé som vi har sett några gånger, både före och efter denna film. En person kastas in på för den personen helt fel plats och rör om ordentligt i grytan. Med en naiv ärlighet visar Dave (Kevin Kline) hur en amerikansk president kan vara. Andra inblandade får en tankeställare om att inte alltid rulla på i samma gamla hjulspår. Kline gör en bra insats, först som opersonlig, oärlig och cynisk president, sen som dubbelgångaren som inser att det där med politik inte är så dumt. Att hjälpa andra, att stå för sina idéer och försöka genomföra dem. Kline har ett hyfsat samspel med Sigourney Weaver. Det känns som en väldigt amerikansk film. Det är liksom en saga, med humor och allvar lite blandat, och så sina sentimentala delar. Stort plus för Frank Langella som elak Vita Huset-stabschef. Ving Rhames är ganska hård som Secret Service-vakt (jag tänker direkt på honom som Marsellus i Pulp Fiction som kom året efter). Sammanfattning: en småputtrig, ganska förutsägbar och typisk amerikansk dramakomedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Henry Poole Is Here (2008)

Under Stockholm Filmfestival i höstas så blev det en online-festival för min del. Sex filmer sågs plus 3 Face2Face. Nu när Göteborg Filmfestival står för dörren så funderar jag på att uppleva den festivalen på samma sätt. Ja, nu går det ju inte att uppleva den på nåt annat sätt eftersom inga fysiska visningar kommer att äga rum. Ja, förutom visningarna för den ensamma besökaren på Pater Noster. Tillbaka till Stockholm Filmfestival och filmen Henry Poole Is Here som jag såg och skrev om under 2008 års festival.

Luke Wilson spelar en man som flyttar in i ett hus i en förort för att fly undan livet <>och döden</spoiler>. Hans försök att hålla sig ensam hindras dock av snälla och ”jobbiga” grannar, speciellt Esperanza (Adriana Barraza från Babel) som påstår att en fuktfläck på Wilsons hus i själva verket är Jesus ansikte.

Henry Poole Is Here är en typisk indiedramakomedi och det behöver ju inte vara fel. Vi får ganska skön laid back humor och så lite dramatik och romantik på det. Filmen puttrar på i ett mysigt tempo. Vissa verkar anse att filmen är kristen propaganda men jag tänkte inte alls på det. Jag tyckte det handlade om att leva i nuet, rent generellt. Vissa verkar också anse att soundtracket är strålande. Själv tyckte jag det blev lite väl många partier med musik och då mest i form av en typisk indiegitarrpop. Filmen är lite väl stöpt i indie-formen helt enkelt, i alla fall för att sticka ut. Wilson är bra men det finns tendenser till att han har ett lite påklistrat lidande ansiktsuttryck i stora delar av filmen (min kommentar: lite som Maria Falconetti i La passion de Jeanne d’Arc). Det blir i slutändan godkänt till Henry Poole Is Here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Nja, skön lite loj stämning på eftermiddagen och en amerikansk indiefilm. Helt rätt.