Marius et Jeannette (1997)

Runt sekelskiftet var den franske regissören Robert Guédiguian rätt som omtalad och jag såg två av hans filmer. Idag pratas det väl knappt nåt alls om honom, vad jag vet. Guédiguian har ändå varit mycket aktiv och i princip gjort en ny film vartannat år. Hmm, kanske skulle man kolla upp några av hans senare filmer? Min preblogg-text om Marius et Jeannette skrevs i augusti 2004. De årstidsfilmer jag klankar ner på i texten är alltså Éric Rohmers fyra filmer som går under samlingsnamnet Contes des quatre saisons. Det kommer texter om dessa så småningom.

Robert Guédiguian har gjort en mycket bra film som heter Den lugna staden (La ville est tranquille från år 2000). Den handlar om Marseille och de motsättningar och spänningar som finns i den ganska fattiga staden vid Medelhavet. Marius och Jeannette är lättsammare i tonen men lite allvar finns i bakgrunden. I filmen vi får lära känna ett gäng grannar, bl a Jeannette, i ett kvarter intill en byggplats där Marius jobbar som vakt. De båda huvudpersonerna träffas när Jeannette försöker stjäla några burkar färg men blir upptäckt av Marius.

För mig kändes det ganska skönt att se en fransk film som var långt ifrån Éric Rohmers tillgjorda, konstlade och dialogtyngda årstidsfilmer. Här har personerna inte en filosofiföreläsning varje gång de öppnar munnen. Det är en sorts må-bra-film med en skön stämning när grannarna gnabbas och grälar alternativt skrattar och äter middag tillsammans. Jeannette (Ariane Ascaride) är en skön figur med ett hett temprament, vilket leder till att hon bl a får sparken från sitt jobb. Hon kan helt enkelt inte hålla munnen stängd. Jag skrattade några gånger under filmens gång vilket var ganska oväntat eftersom jag trodde det skulle vara ett mer allvarligt drama (vilket var fallet med Den lugna staden). En fyra kanske är i överkant men som kontrast mot Rohmers blaha-filmer blir det ändå en svag sådan.