To Live and Die in L.A. (1985)

26 april, 2020 2 kommentarer

To Live and Die ni L.A. är väl en av William Friedkins mindre kända filmer. Jag skrev om och såg filmen i mars 2004 och om jag minns rätt så fick jag låna filmen på dvd av Movies – Noir som i min text går under namnet Czechflash. Fast det sistnämnda får jag ta tillbaka eftersom jag nu ser att jag tydligen såg filmen på SVT. Kanske var det så att Czechflash tipsade mig om den, helt enkelt.

William Friedkin (The Exorcist, The French Connection) gjorde denna film på det glada 80-talet. Fast i L.A. var det inte så kul kanske. Åtminstone inte för Richard Chance (William L. Pedersen) vars kollega blir mördad av Rick Masters (Willem Dafoe), en ökänd falskmyntare (med östtysk look enligt Czechflash). Chance blir besatt av att sätta dit Masters och skyr inga medel. Tillsammans med nya kollegan Vukovich (John Pankow) inleds jakten på Masters.

Mmm, det var nåt med den här filmen som gav mig en skön känsla. Den inleds med olika vyer och bilder av L.A. och ruskigt fula men roliga förtexter i grälla, gröna färger. Sen får vi se en snutfilm där William L. Pedersen spelar bra som den adrenalinsökande snuten Chance som verkar lite smågalen. Filmen påminde mig om Michael Manns filmer Thief och Manhunter (i den senare spelar för övrigt Pedersen huvudrollen). Jag tänkte lite på Miami Vice också. På ett sätt är det nästan en film noir eftersom varken ”hjälten” Chance eller skurken (förstås) Dafoe är speciellt sympatiska. Ok, Dafoe framstår väl som ett kräk i jämförelse men det är ganska skönt att hjälten inte är fläckfri. Pga detta vilar en mörk stämning över filmen som gör den lite annorlunda.

En annan sak som är skön, som Czechflash skulle uttrycka det, är att människor blir skjutna och att det visas explicit på ett våldsamt sätt. Filmen blev för övrigt censurerad i Sverige. Man klippte den på tre ställen. Vilka ställen det är märks när man ser den (SVT visade den ocensurerad!). De klassiska polisthrillerelementen finns med: Chance och Vukovich går undercover för att komma nära in på Masters, Chance har en egen tjallare, en tjej som han dessutom ligger med, och sen har vi ju då biljakten! Det som sticker ut är att filmen innehåller en hel del oväntade vändningar, inte minst i slutet. Sen har den som sagt en skön stämning. Det är nåt med bilderna och hur Pedersen agerar som gör detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nedan går jag in på detaljer kring slutet.

<spoiler>
Czechflash, vad var det med det absoluta slutet du inte riktigt gillade? Du tyckte Dafoe skulle ha haft ihjäl Vukovich också, eller? Men det var ändå lite kul att Vukovich, som i början av filmen och speciellt under biljakten var ordentlig och ”by the book” och lite mesig, på slutet övertog Chances tjallerska och även själv hade blivit cynisk och hård. Sen var det var roligt med de där tillbakablickarna som visar vad de tänker på mitt under biljakten. Vukovich har panik och tänker på hur de sköt, som det visade sig, FBI-agenten medan Chance i princip stormtrivs och tänker på ett tidigare bungee jump. Sen undrar jag vad det var för bil, en stor jeep om jag minns rätt, som parkerade i slutet, i den absolut sista scenen innan eftertexterna.
</spoiler>

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Salute of the Jugger (1989)

3 april, 2020 Lämna en kommentar

Rutger Hauer gick ur tiden förra året. Hauer är kanske inte nån jättefavorit hos mig men jag gillar honom som skådis. Som jag skriver i texten så har han ett lugn över sig. Att han inte är nån personlig favorit kan förstås bero på att jag inte har sett speciellt många av hans filmer, kanske en handfull bara. Min text om The Salute of the Jugger skrevs i februari 2010.

Rutger Hauer i en postapokalyptisk sf-rulle i Mad Max-miljöer borde väl i sämsta fall vara underhållande? Men, nja, det är en del snygga miljöer och snyggt foto. Rutger Hauer är bra, han har nåt speciellt lugn över sig. Sen var det roligt med Joan Chen från Twin Peaks (yay!). Men handlingen, själva historien, är inte bra. I centrum står en sorts gladiatorrugby som filmens ”hjältar” utövar. Men scenerna när man spelar ”The Game”, som sporten kallas, är tråkiga och håller på för länge. Filmen rullar på men man fattar inget av vad som händer, eller det är åtminstone inte intressant. En detalj som jag gillade var en hiss mitt ute i öknen (ni som sett filmen vet vad jag menar). Den där hissen gick ner till en stor underjordisk stad där en styrande klass levde. Den där styrande klassen får man dock inte veta nånting om. De går bara omkring i fina kläder och är allmänt odrägliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag väljer att kalla filmen The Salute of the Jugger eftersom det var detta som visades under förtexterna. Kärt barn har många namn brukar man säga. Men det stämmer inte när det gäller filmer. En film som går under många namn är oftast ganska b, så även här. The Blood of Heroes är ett annat namn på filmen. I Sverige har den även kallats Dödsmatchen vilket är lite lustigt då <spoiler>faktiskt inte en enda person dör i filmen</spoiler>.

Arkiverad under Action, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Rise of Skywalker (2019)

1 april, 2020 6 kommentarer

Det som började så bra med The Force Awakens och sen fortsatte ännu bättre (och annorlunda) med The Last Jedi. Det var synd att denna Star Wars-trilogi skulle sluta med något av ett ”jaså”. The Rise of Skywalker är på intet sätt en dålig film men diverse saker gör att den inte funkar lika bra som sitt nära syskon The Force Awakens samt sin avlägsna kusin The Last Jedi.

För mig var The Force Awakens en härlig bioupplevelse. Även om jag inte är nåt jättefan av originaltrilogin så var det ändå mysigt att se de gamla hjältarna igen och jag tyckte även nykomlingarna funkade bra. Emo Kylo Ren var en trevlig bekantskap precis som Rey. Jag vet att en del tycker att Kylo är en trulig tonåring som bara broodar. Ja, men jag gillade det! Och relationen mellan Rey och Kylo var en av de viktigaste elementen i både The Force Awakens och The Last Jedi.

Just The Last Jedi såg jag om för ett tag sen och den höll verkligen. Jag gillar den kaxiga tonen som manusförfattaren och regissören Rian Johnson håller under filmen. Till ganska stora delar är det en komisk satir som nästan driver med de tidigare filmerna. Jag fann detta märkvärdigt uppfriskande.

Nu när The Rise of Skywalker kommer så har Disney återgått till det säkra kortet J.J. Abrams från The Force Awakens. Abrams är duktig på reboota klassiska franchises, vilket han visade med Star Trek från 2009. Däremot kanske han är sämre på att föra dem vidare, att bidra med nåt nyskapande. I The Rise of Skywalker blev det mest mellanmjölk blandat med märkligheter.

Spoilers från och med nu.

Jag gillar fortfarande Rey och Kylo. Deras relation är intressant, även om den borde ha fått ett bättre slut. Övriga rollfigurer kommer bort helt. Finn, Poe och Chewbacca minns jag knappt vad de gjorde. Jo, Chewbacca dog men återuppstod efter fem minuter i en fullkomligt meningslös sidohistoria. Detsamma gällde för övrigt C-3PO. Borta! Tillbaka!

Att Abrams ska rätta till saker efter The Last Jedi märks kanske mest när det gäller Rose, dvs Kelly Marie Trans rollfigur. Jag tror hon har en, endast en, replik där hon säger typ ”Jag måste stanna här på basen och läsa rymdskeppsritningar”. Pinsamt faktiskt.

Hela grejen med Kejsaren som var tillbaka kändes bara märklig. För mig var det knappt samma person som från originaltrilogin. Att det visade sig att det var Palpatine som låg bakom det mesta som hade hänt i The Last Jedi, inklusive Snoke, kändes också… märkligt. Ungefär lika märkligt kändes det att Rey tydligen var barnbarn till Palpatine. What? Och sen i slutet i en helt bisarr scen så får Rey frågan om vem hon är. Vad svarar hon? Jo, Rey Skywalker. Återigen: what?

Men. Det är ändå en ganska trevlig äventyrsfilm. Vi bjuds på action, en del fina miljöer, coola skepp och dräkter, en vattenplanet med en kraschad star destroyer (eller om det var en dödsstjärna?) och några schyssta ljussabelfajter.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en svag trea till The Rise of Skywalker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Jumanji: The Next Level (2019)

27 mars, 2020 10 kommentarer

Jumanji: The Next Level kan nog vara den perfekta fredagsfilmen. Den är totalt harmlös. Mysig och politiskt korrekt samtidigt som den faktiskt kan skämta lite om ras och andra stereotyper. De fyra avatarerna i huvudrollerna från den första filmen är tillbaka, dvs den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black.

Den här gången är det inte bara ett gäng kids som dras in i spelet. Nej, ungdomarna får sällskap av två gnabbande old-timers i form av den lille Danny DeVito och den långsampratande Danny Glover. Fast de förvandlas ju som sagt till sina avatarer väl inne i spelet.

En nykomling i gänget är Awkwafina som jag senast såg i The Farewell. Awkwafina är inte speciellt stor hon heller. Dessutom har hon en hes röst, vilket passar bra då det är den likaledes hese Danny DeVito som vid ett tillfälle intar just hennes avatar, som är nån form av figur med speciella ninjakrafter.

Skådisarna bjuder på sig själva och har nog haft rätt kul under inspelningen. De byter kroppar med varandra titt som tätt så det blir att spänna en del skådespelarmuskler eller kanske snarare imitationsmuskler. Hart och Johnson har en skön kemi som nästan blir rörande mot slutet.

Inte oväntat är de sämre delarna av filmen två på tok för långa cgi-tunga actionsekvenser, en där gänget blir jagade av en flock strutsar (eller heter det hjord eftersom de inte kan flyga?) och så en sekvens som involverade hängbroar och apor.

Som helhet om jag nu ska runda av och tänka på refrängen och sammanfatta så är Jumanji: The Next Level till slut hur man än ser på det i slutändan en mer eller mindre perfekt fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Outland (1981)

25 mars, 2020 4 kommentarer

Utan att göra nån research just nu så har jag för mig att Outland är en västern i rymden och mer specifikt Rio Bravo i rymden. Ni som vet bättre kan bekräfta om jag har rätt eller ej? Ja, att det är en västern i rymden är ju uppenbart men är det i princip även en remake på just Rio Bravo – eller nån annan klassiker? Min text om Outland skrevs i februari 2010.

Outland är en mysig rymdis (min kommentar: Rymdis? Reallly? Åh, vad jag ledsnat på alla slangord som slutar med -is, mellis, snällis… hjälp!) med Sean Connery som ”sheriff” på en gruvkoloni på Jupiters måne Io. Det är snygga miljöer och ganska långsamt berättat. Istället för snabba klipp så är det en helt annan typ av action: vacker action. Givetvis försöker filmen rida på en våg efter Alien. Början under förtexterna är snarlik, där man ska förmedla känslan av att man är ensam i rymden. Men det funkar. Jag gillar musiken av Jerry Goldsmith. Den gav en helgjuten mysig stämning. Det var även bra passande house-musik (kändes oväntat modern för att vara 1981) på den lokala klubben på Io. En positiv sak var att jag aldrig riktigt kände hur den skulle sluta. Skulle Connery klara sig eller inte? Det kändes aldrig självklart. I många moderna filmer kan man liksom från början räkna ut hur det ska gå. Nej, det var ganska kul och annorlunda med Connery uppe i rymden och i en sf-rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sista kommentar från mitt nutida jag är att jag noterar förekomsten av två skådisar från två klassiska polisserier: James Sikking från Spanarna på Hill Street och Clarke Peters från The Wire (yay!). Och ja, The Wire är betydligt mer än bara en polisserie.

Arkiverad under Action, Brott, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Mad Max Beyond Thunderdome (1985)

15 mars, 2020 4 kommentarer

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Sista filmen ut är Mad Max Beyond Thunderdome med Tina ”We Don’t Need Another Hero” Turner. Min text skrevs i mars 2008.

I tredje delen i filmerna om Mad Max (en fjärde är tydligen på gång) har filmmakarna försökt få till samma känsla som i tvåan. Skillnaden är att man här har haft högre budget (tror jag) och fläskat på med masscener och sandstänkta futuristiska miljöer i staden Bartertown dit Max anländer för att hitta sina kameler som blivit stulna. Här träffar han så småningom den diktatoriska Bartertown-härskarinnan (spelad av Tina Turner, av alla) som försöker utnyttja Max i en intern maktkamp i staden.

Nja, för mig känns det som att när man fick högre budget så tappade man samtidigt känslan och trodde det räckte med att skapa häftiga miljöer, t ex den ganska fåniga gladiatorarenan i Bartertown. Det här känns som en b-film, en dålig b-film. Tvåan i serien hade en mystisk lite rå känsla som är helt bortblåst här. Dessutom förekommer det efter ett tag horder av barn som Max motvilligt får ansvar för. Det blir bitvis lite fånigt, speciellt när barnen ska hjälpa till i ”anfallet” mot Bartertown. Den råa känslan från tvåan är som sagt borta. Istället är det betänklig slagsida mot barnfilmshållet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mad Max 2: The Road Warrior (1981)

12 mars, 2020 5 kommentarer

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Andra filmen är The Road Warrior, som den fick heta i Sverige eftersom den första filmen totalförbjöds i Sverige så ingen visste vem den där Max var för filur. Min text skrevs i februari 2008.

Del två av Mad Max-serien är en ren uppföljare till ettan. Av nån anledning hade jag fått för mig att ettan liksom levde sitt eget liv och inte hade så mycket med de följande två delarna att göra. Jag tror det var roadie själv som lurade mig för länge sen (min kommentar: roadie (a.k.a. The Road Warrior), en gammal kompis från ett filmforum). Hur som helst, tvåan utspelar sig några år efter ettan och världen är ett kaos där det handlar om att få tag på bensin. Max (en fortfarande ung Mel Gibson) har blivit en känslolös och cynisk vägkrigare vars liv i princip går ut på att hitta bensin, men nånstans döljer sig väl ändå ett gott hjärta.

Oväntat bra var detta. Stämningen är riktigt bra där ute i den australiensiska outbacken. Det är smutsigt, dammigt men ändå vackert, och skön apokalypskänsla på det. Bäst är ändå the bad guys: Lord Humungus (spelad av svenske tyngdlyftaren Kjell Nilsson) och Vernon Wells som biker i gay-suite. Underbart. Ett barn har en ganska framträdande roll men är mer som en liten Neandertalare så han var bara bra. Dessutom väckte han faderskänslor hos Max även fast Max själv inte ville veta av dem. Detta gav filmen lite extra djup, speciellt om man sett ettan. Schyssta biljakter, skön stämning och hyfsat spännande. Det blir faktiskt en svag fyra till The Road Warrior.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mad Max (1979)

9 mars, 2020 4 kommentarer

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Först ut är alltså Mad Max från 1979 och min text skrevs i februari 2008.

Jag har sett den första filmen om Max Rockatansky (en ung Mel Gibson) som är bilpatrullerande polis i ett sorts postapokalyptiskt Australien (man vet dock inte riktigt vad som har hänt, men nåt dåligt är det). Jag blev lite överraskad över att filmen i princip känns som vilken vanlig b-actionfilm som helst. Det dystopiska temat är inte lika starkt som jag minns att det är i del två och tre av Mad Max-filmerna. Fast, vänta, ”vanlig b-actionfilm” är lite fel uttryckt. Som jag sa så är det nåt som är fel i samhället. Polisen känns som frivilliga vigilante-poliser och biker-gängen härjar mer eller mindre fritt. Men det finns t ex även civiliserade saker som familjeliv och sjukhus.

Början av filmen är inte speciellt bra. Den kännetecknas av ganska kassa skådisar som tror att de är coola, men som bara är snackiga. Man har liksom inget att hänga upp handlingen på. Det pågår biljakter och det snackas men vad är det som är filmens hook? Svaret kommer när Mel Gibson efter ganska lång tid träder in i handlingen. Max och hans familj (en fru och en liten son) hotas av ett bikergäng och slutdelen av filmen blir en spännande uppgörelse mellan Max och bikergänget. Jag gillade känslan mot slutet av filmen. Den kändes inte lika fånig utan blev istället mörk och med lite oväntade händelser. Mmm, den blev bättre och bättre vilket förvånade mig rejält. Efter den första halvtimmen kunde jag inte tänka mig att det skulle bli ett godkänt betyg, men det blir det!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

Alita: Battle Angel (2019)

1 mars, 2020 4 kommentarer

Jag hade inte jättemycket koll på Alita: Battle Angel innan jag satte mig ner för att titta på den. Det jag hade hört om den hade inte gjort mig lockad att se den. Men som en fredagsfilm efter jobbet skulle den nog passa tänkte jag.

Ja, det gjorde den. Filmen är riktigt snygg. Miljöerna och världsbyggandet funkar. Roboten Alita själv är välgjord även om jag då och då tyckte att hennes ansiktsuttryck inte riktigt funkade. En sak man har gjort är att förstora Alitas ögon, som i manga/anima. Detta gör ju att hennes ögon inte riktigt ser ut som människoögon och då sitter man inte heller och jämför med människoögon. Just ögonen funkade. Jag vet inte om de berodde på att de var just stora eller om de helt enkelt var välgjorda. Det som ibland inte funkade för mig resten av ansiktet som kändes lite stelt. Men det var små detaljer och inget som sänker filmen.

Det förekommer en del action i filmen (nähä!). Det jag uppskattade mest var vissa av fajtingscener som funkade oväntat bra trots att det är cgi-tjej som slåss. Här har datoranimerarna verkligen lyckats. Bl a förekommer en sekvens på en bar som var både häftig och rolig. Det som var bra med den var att den var lite mindre också, mer personlig. Senare blir det mer bombastiskt och tråkigare. Dessutom hade jag blivit rejält berusad om jag tagit en sup varje gång Alita gör en superhero landing.

Filmens teman har vi sett behandlas förut i både sci-fi och vanliga actionthrillers. Inget nytt under solen här. Jag kommer att tänka på filmer som Ex Machina, The Matrix, Ghost in the Shell, The Long Kiss Goodnight och Metropolis.

Apropå Ghost in the Shell och anime så tänkte jag en bit i filmen att det här bara måste bygga på manga/anime. Mycket riktigt så visade det sig att så var fallet. Battle Angel Alita heter mangan och det finns även en anime-videoserie (a.k.a OVA) med titeln Battle Angel. Obs! Jag hade faktiskt inte koll på detta innan men manga-vibbarna var så starka att det kändes uppenbart.

Ibland när jag ser anime-filmer baserade på manga-serier så kan det hända att det är lite svårt att hänga med i handlingen. Det kan vara klurigt att komprimera ner en manga-serie på 15 volymer till en två timmar lång film utan att det blir förvirrande. Även om man har gjort ett hyfsat jobb här så hängde jag inte med på hur allt hängde ihop. Vem var egentligen Vector? Fick han blå ögon när den mystiske Nova kopplade in sig i hans hjärna? Och vem var Nova och hur var hans relation till Alita? Många frågor, inte så många svar.

Christoph Waltz är med. Jag gillade hans rollfigur, Dr Ido, som när han inte trixade med Alitas robotmekatronik, mystiskt svepte omkring i skumma kvarter på nätterna iklädd trenchcoat. Trevliga film noir-vibbar här.

Jag blev positivt överraskad av Alita: Battle Angle och betyget blir en trea med lite mersmak, kanske i form av en uppföljare?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Breaking Surface (2020)

14 februari, 2020 3 kommentarer

Breaking Surface är nåt så ovanligt som en svensk vattendykactionnervthriller. En genrefilm med andra ord. Det var helt givet att jag skulle se den under Stockholm Filmdagar nu i januari då den visades i en nääästan helt färdig version.

Innan filmen drog igång visades en skylt som lät meddela att den film vi skulle få se fortfarande saknade vissa visuella effekter, visuella inserts samt hade en ljudmix som inte var helt klar. På ett sätt bidrog det här till en intressantare upplevelse då det gav en inblick i vad som händer under slutproduktionen av en film.

Moa Gammel (som jag känner igen från svenska fantasyserien Jordskott) och Madeleine Martin (Måste gitt och två Snabba cash-filmer) spelar Ida och Tove, två systrar som ger sig ut för att dyka vid Lofoten i Norge. Under dyket går nånting fel och plötsligt finner sig systrarna i en allt annat än trevlig situation… och luften håller på att ta slut… Muahaha.

För det första är det kul att se den här typen av svensk film. För det andra så räcker det inte med det. Filmen i sig måste ju leverera också. Jag tycker att Breaking Surface gör det. I mina ögon är det inte ett mästerverk men jag satt under andra halvan av filmen på kanten av mitt biosäte och det är ett gott betyg. Det är det som en sån här typ av filmen ska leverera.

En bit in i filmen efter att olyckan väl hade inträffat så undrade jag lite över hur filmmakarna (främst vad gäller manus) skulle kunna hålla det intressant. Skulle det funka att vara i samma miljö hela tiden? Men man löser det genom att filmen tar en del oväntade vändningar och rollfigurerna måste ta sig till andra platser för att lösa diverse problem. En sak jag t ex inte visste är hur svårt det kan vara att komma in i bakluckan på en bil.

Apropå att lösa problem så fick jag bitvis trevliga MacGyver-vibbar och jag insåg att Breaking Surface hade passat (nästan) utmärkt in i mitt Överleva i vildmarken-tema som jag körde under 2018. I slutet av varje recension i det temat så hade jag med en lista med ett antal punkter där en handlade om just MacGyver. Varför inte avsluta med en sån lista även för Breaking Surface?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Stenras under ett vinterdyk vid Lofoten.
Miljö: Snö, blåst, kallt och framförallt vatten.
Djurattacker: Det dyker (ehe) upp ett par snälla späckhuggare men även lite mer oväntat en argsint hund.
MacGyver: Vad gör man om man behöver en domkraft men inte hittar en i bakluckan på bilen? Jo, <spoiler>man man fyller en torrdräkt med luft från sina dykflaskor och använder däckfyllnadssprayen för att täta alla ventiler och hindra luften från att slippa ut</spoiler>.

bioBreaking Surface har biopremiär idag fredag 14 februari och jag rekommenderar ett biobesök, helt klart. Det är inte varje dag det går att se den här typ av svensk genrefilm på bio.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →