Blue Jasmine

2 februari, 2014 8 kommentarer

Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hobbit: The Desolation of Smaug

19 januari, 2014 9 kommentarer

TunnorTitel: The Hobbit: The Desolation of Smaug
Regi: Peter Jackson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

2013 verkar ha varit mellanfilmernas år. Ja, nu kommer jag bara att tänka på The Hunger Games: Catching Fire och den senaste filmen om Bilbo, men ändå. 😉 The Desolation of Smaug tar vid direkt efter händelserna i An Unexpected Journey. Bilbo och dvärgarna är tillsammans med Gandalf på väg mot Ensamma berget där draken Smaug vakar över dvärgarnas väldiga skatt. Speciellt är det den heliga (?) Arkenstenen sällskapet är ute efter. Arkenstenen har stor symbolisk betydelse för dvärgarna och dvärgkungawannaben Torin Ekensköld (Richard Armitage) hoppas att den ska hjälpa honom att ena de olika dvärgsläktena. Bilbo är den som kommer få det ärofyllda men förmodligen livsfarliga uppdraget att norpa ädelstenen från Smaug.

När jag såg den första Hobbit-filmen hade jag tråkigt under den inledande timmen. 48 bilder per sekund, 3D och tretton dvärgar blev för mycket att hålla reda på. Nånstans på vägen så blev jag ändå engagerad och jag härledde detta engagemang till de scener som var kopplade till det som hände i The Lord of the Rings-filmerna. Ett mörkt mystiskt växande hot. Åh, jag fick rysningar…

Den här gången var inte dvärgarna (konstigt nog) lika störande. Det är möjligt att de var lite nedtonade och sen så slapp vi ju en halvtimmes introduktion av alla tretton. Men det hjälpte inte. Jag hade inte speciellt roligt under filmens första hälft. Vad värre är: jag blev aldrig insugen i filmen när den började fokusera på det mörka hotet som växte kring fästningen Dol Guldur.

En skillnad jämfört med när jag såg den första Hobbit-filmen är att jag innan den visningen hade plöjt igenom de LotR-filmerna. Jag var inne i Midgård och när väl callbacksen började dyka upp så slickade jag i mig dem som man slickar i sig kaksmet innan gräddning. Nu hade jag varken kollat in LotR eller den första Hobbit-filmen. Men det berodde på att jag inte riktigt kände det där suget den här gången.

Det som lyfte den första Hobbit-filmen för mig var alltså när man refererade till LotR-filmerna, när man blev lite mörkare och skippade dvärgtramset. I The Desolation of Smaug störde jag mig mest på försöken att länka ihop de bägge trilogierna. Eller mer korrekt: Gandalfs besök hos The Necromacner var ok, men jag störde mig på när man använder samma gamla grepp från LotR-filmerna. När Legolas (Orlando Bloom) dyker upp så surfar han på en orch. Det kan även ha varit den nya rolfiguren Tauriel (Evangeline Lilly) som orchsurfade men jag orchar inte kolla upp det nu. Men kan ni sluta surfa tänkte jag bara! Shelob (Honmonstret!), den gigantiska spindeln från The Return of King var en ganska trevlig bekantskap då. Här får vi 20-30 spindelmonster och det blir bara för mycket. Även Jacksons King Kong lider av samma insektsproblem. Anticimex, var är ni!?

Det kan vara så att jag helt enkelt ledsnat på att man surfar (mycket surfande blir det) vidare på framgången efter LotR-filmerna. Det känns inte som att Hobbit-filmerna riktigt klarar av att stå (upp) för sig själva. Fööör ofta försöker man göra samma sak en gång till men man gör det lite sämre. Här har vi t ex den inom läkekonsten kunniga alvkvinnan (Arwen/Tauriel) som räddar livet på en kortare rollfigur (Frodo/Kili). Vi har även en dold dörr som leder in i Ensamma berget och som öppnas genom att lösa en gåta (porten in till Khazad-dûm, någon?).

Legolas? Hur såg han ut egentligen? Han såg inte ut som Legolas från LotR-filmerna i alla fall. Orlando har blivit äldre, och sen har de gjort nåt med hans ögon (mörkare iris). Kanske de (filmmakarna) vill antyda att Legolas här var lite så där ”mörk”, skogsalv som han är, men att han 60 år senare i LotR-filmerna mognat och då blivit ljusare (bl a med ljusare iris). Well, jag tyckte han kändes off här. Men ändå kul att han fick stryk av en orch. Han klarade sig helt enkelt inte när Tauriel inte kunde komma till undsättning. En lite skön feministiskt twist, det medger jag.

Jag tycker även mötet mellan Smaug och Bilbo i viss mån känns som en upprepning av mötet mellan Bilbo och Gollum i den första Hobbit-filmen (som var en av höjdpunkterna i den filmen). Här tyckte jag av nån anledning att magin saknades, trots att många dvärgar hoppade i galen tunna.

Slutord: magin saknades.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Wolf of Wall Street

15 januari, 2014 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratWolfTitel: The Wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg till visningen av Martin Scorseses senaste film (nej, kära stavningskontroll, inte Sorseles senaste film) och den här månadens filmspanarfilm (utvald av Christian från Movies – Noir) hoppade jag av tunnelbanan vid Rådmansgatan, en station innan slutmålet Hötorget. Jag gick till min favoritbiograf Grand och hämtade ut min biljett varefter jag köpte en kaffe och en kanelbulle på 7-Eleven. Sen promenerade jag vidare mot Sergelbiografen, men inspirerad av Fiffi som just tweetat att hon var kaffeuppladddad (caffellattad?) gick jag in på Wayne’s Coffee. Forfarande med min 7-Eleven-kaffe i handen beställde jag en stor cappuccino. På den förra filmspanarfilmen The Great Escape hade jag somnat under visningen. Den här gången var jag fast besluten att inte låta John Blund vinna.

Jag vet inte om det var kaffet eller filmen i sig… men jag kan säga att somna det gjorde jag inte! The Wolf of Wall Street är en BOATS, dvs den bygger på verkliga händelser (”based on a true story”). För mig var det skitsamma om det var en boats, ett fartyg, en katamaran eller en eka. Jag såg en film. Och jag var underhållen hela tiden. Martin Scorsese är en klippa när det gäller det här med att göra film. Jag tror inte jag verkligen ogillat en enda Scorsese-film (jo, Shutter Island var jag inte förtjust i). Nu finns det säkert några av hans filmer som jag inte har sett och som jag förmodligen skulle vara skeptisk till, men…

Precis som i Scorsese-klassiker som Raging Bull, Goodfellas eller Casino så är det en uppgång-och-fall-historia som berättas. Fast frågan är om fallet i det här fallet framstår så jobbigt som det brukar framställas. Det är just detta som sätter myror i huvudet på mig. Om jag tänker på Scorseses andra filmer så går det käpprätt åt helvete för vår huvudperson. Well, eller gör det det? Hur var det med Henry Hill i Goodfellas. Han tjallade och sen levde han väl ett helt ok liv. Det antyddes (om jag minns rätt) att han saknade sitt gangsterliv. Henry Hills historia berättas i ett sorts nostalgiskt skimmer. Det där livet var nåt att längta tillbaks till, hur moraliskt förkastligt det än var. Eller?

The Wolf of Wall Street inleds med att Leonardo DiCaprio snortar kokain från analöppningen på en prostituerad. Japp, det var väl lika bra att sätta ribban direkt. Varför vänta liksom? Min filmspanarkompis Jessica tyckte att om man roar sig med att kasta dvärgar, ja, då är man en ond person. Jag tänkte att ”ja, kanske det, men om båda är med på det så…” och just dvärgkastningen var kanske inte det värsta i sammanhanget. DiCaprio spelar i filmen den tydligen verkliga personen (tillika svinet) Jordan Belfort, en börsmäklare som under 90-talet gjorde sig en förmögenhet genom skumraskaffärer på Wall Street. Hans företag Stratton Oakmont tjänar grova pengar på att lura folk. Det enda man behöver veta är att det som sker är olagligt. Pengarna används till firmafester (där man bl a ägnar sig åt att kasta prick med dvärgar), lustjakter, bilar, smycken, droger, droger, horor, droger, horor, droger, droger, och allt annat du kan tänkta dig, och lite till.

En fråga som jag bl a tror filmspanarkompisen Henke har ställt till sig själv och andra är: om en film skildrar nåt sexistiskt betyder det att filmen i sig också är sexistisk? Hur ska man kunna skildra Belforts liv på film utan att det blir sexistiskt? Och när jag skriver sexistiskt menar jag alltså kvinnoförnedrande. Är The Wolf of Wall Street helt enkelt Spring Breakers men bland börsmäklare i Manhattan istället för collegetjejer i Florida? I bägge fallen är det upp till betraktaren att tolka vad som visas. Jag gillar det upplägget. Visa upp något, och sen är det upp till tittaren att avgöra vad hen tycker om det som visas. Vi får i alla fall inte några moralkakor nedstoppade i halsen.

Filmen är tre timmar lång, enligt uppgift Scorseses längsta film, men jag kände aldrig att jag hade tråkigt eller att det blev segt. Det kommer hela tiden scener som har nån sorts magi som gör att man blir indragen. Ibland är det scener med bara dialog. Ibland är det DiCaprio som håller ett inspirerande tal till sina medarbetare. Ibland är det helt galna scener med diverse utsvävningar. Ibland är det scener med lyteskomik som (nästan men bara nästan) får mig att skämmas men som jag ändå tokgillar.

Glorifierar filmen Belforts liv? Hmm, nej, jag tycker inte det. Det var väl så hans liv var och om man tycker det var coolt så handlar det väl mer om hur man som person tolkar det. Nu kan jag ändå tycka att hans fall (efter uppgången) inte får så mycket plats i filmen. Fallet skildras istället med en svart humor, t ex under helt galen scen som visar vad som kan hända om du överdoserar på metakvalon aka Quaaludes. Det här var ändå en heeeelt galen scen som kom från ingenstans och som jag tyckte var galet rolig.

Slutligen vill jag nämna Leo. När han först började jobba med Scorsese så fattade jag ingenting. Varför vill Scorsese jobba med Leo? Deras första film var Gangs of New York tror jag och jag tyckte DiCaprio kändes valpig, inte redo för en sån typ av roll. Nu tycker jag han har vuxit färdigt. Valpigheten är borta och jag njuter av hans prestation och han skulle nästan kunna sälja en penna till mig.

En avgörande scen som många av filmspanarna nämnde under den mycket intressanta diskussionen efter filmen var den när FBI-agenten (spelad av Kyle Chandler) satt på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Scenen utspelar sig efter att Belfort har åkt fast och fått sitt straff. Frågan var om han satt där och tittade på sina (helt vanliga och fattiga) medpassagerare på tuben och kände sig nöjd eller om han kanske tyckte att han skulle ha låtit sig bli mutad av Belfort. Eftersom jag tror på det goda inom människan, eller åtminstone inom FBI-agenten i fråga, så har i alla fall jag min tolkning klar.

Jag tror att om jag ser om The Wolf of Wall Street så finns det en chans att betyg blir snäppet högre men den här gången stannar det på en stark trea. Förresten, har jag nämnt Matthew McConaughey? Inte det? Matthew McConaughey. Hmmmhmmmhmmm.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Hausse eller baisse på börsen?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
Filmparadiset
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes

Uppdatering: Nu har även distansfilmspanaren Filmitch sett (och gillat!) filmen. Även Flmr har kollat in den, och Tommy filmar Niklas och Emilio har pratat om den i sin pod. Vill ni höra negativa reaktioner på filmen så rekommenderar jag den sistnämnda podden! Slutligen, så har Sofia sett filmen en gång till och skrivit en smärre avhandling om den. Ytterligare en recension har poppat upp: Filmmusik.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Catching Fire

12 januari, 2014 12 kommentarer

Jennifer

Spoiler Nose job? Spoiler slut

Titel: The Hunger Games: Catching Fire
Regi: Francis Lawrence
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmen om Katniss (Jennifer Lawrence) föll mig inte riktigt på läppen. Min filmspanarkompis Joel skrev ett inlägg med titeln – om jag minns rätt – ”10 Things That Sucked About The Hunger Games”. Tyvärr kan jag inte av länka till Joels inlägg eftersom det just nu befinner sig i ett sorts cyberlimbo. Jag kanske inte kan räkna upp tio saker som jag ogillade med den första filmen men bra var den inte i mina ögon. Faktum är att det var väldigt nära ett bottenbetyg. Det enda som räddade den är att jag i grunden är ett sf-fan, och då räcker det med lite sf-element för att göra en film någorlunda intressant.

Jag läser nu igenom min recension av den första filmen, The Hunger Games, för att se vad det var som jag inte gillade. Oj, det var mycket jag inte gillade! Scenerna mellan Katniss och Peeta (Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson) tyckte jag var plågsamma. En liten tjejs dödsscen gjorde att jag ville snabbspola. Samhällskritiken kändes krystad istället för skarp. Med mera, med mera, med mera. Och så var musiken äcklig. Bottenbetyget var som sagt nära.

The Hunger Games: Catching Fire var en trevlig och positiv överraskning. Jag var inne i filmen hela tiden. Den av mig så hatade Peeta var faktiskt ganska intressant som rollfigur trots, eller kanske för att, han är en lismande svärmorsdröm. En sak som jag inte tror funkade i ettan var skapandet av själva världen. Jag fick nog aldrig en känsla av hur distrikten eller The Capitol fungerade, hur de var uppbyggda. I tvåan tyckte jag världsbyggandet var klockrent. Kanske beror det på att jag ungefär visste vad som väntade och därför kände igen mig.

Precis som i ettan så handlar allt, eller det mesta, om Jennifer Lawrence. Hennes rollfigur Katniss är i fokus och vi får följa det som händer ur hennes perspektiv. Hon är i princip med i varje scen i filmen. Jag gillar hur Katniss framställs. Hon funkar som kvinnlig förebild men utan att det blir en feministisk predikan. Hon är stark men motvillig. Det märkligaste i sammanhanget är att Peeta, som jag alltså ogillade skarpt i första filmen, här mest känns tafatt gullig (och så är han lik svenske fotbollstalangen John Guidetti).

Jag tycker själva hungerspelen var intressantare och bättre filmade rent actionmässigt än i ettan. Det var kul med lite udda deltagare, främst i form av Jeffrey Wright och Amanda Plummer, och istället för vidrigt animerade monsterhundar får vi här snyggt gjorda babianer och mystisk frätande dimma.

Till skådespelartyngden bidrar Stanley Tucci (helt galet bra!) och Donald Sutherland precis som i den första filmen. Dessutom har Philip Seymour Hoffman anslutit och det kan ju aldrig vara fel.

I slutändan är filmen ändå en enda lång uppbyggnad inför trean Mockingjay vilket gör att den ”bara” hamnar på en trea. Förresten ser jag nu att Mockingjay-filmen har drabbats av Harry Potter-syndromet och alltså kommer att delas upp i två filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Undrar ni över om John Guidetti och Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson verkligen är lika? En strålande comeback för min Lika som bär-kategori.

John Guidetti Peeta

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Dystopi, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

10 januari, 2014 9 kommentarer

BikerTitel: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Regi: Felix Herngren
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Varje jul bjuder jag den närmsta familjen på bio på annandagen. Den här gången blev det emellertid bio på en annan dag. Allt gick bra i början. Vi var i hyfsad tid till bion. Biljetterna gick att hämta från biomaten utan strul. Mina föräldrar gick in först och jag hör hur det är nåt strul. Några sitter på våra platser. Min mamma börjar genast anklaga min pappa för att ha gått in på fel rad. Jag själv får en kall känsla i magen. Jag tar en närmare titt på biljetten. Det står Hundraåringen – fre 27/12. Jag inser direkt att jag har köpt biljetter till fel dag. Jag har köpt biljetter till dagen efter annandagen. Ridå.

Efter en nån minuts grämelse inser vi att det är kört. Föreställningen är slutsåld. Jag får dock pengarna tillbaka och vi går istället på en spännande fotoutställning av Mattias Klum på Upplandsmuseet och senare på kvällen köper jag nya biljetter till en visning av Hundråringen på nyårsdagen.

Vad tyckte jag då slut om filmen? Mja, den var kanske inte riktigt värd strulet och väntan men helt ok var den.

Att filmen byggde på en bok hade jag koll på men jag visste i princip ingenting om handlingen. Det skulle kanske vara som en sorts svensk Forrest Gump hade jag hört. Robert Gustavsson i gammelmask gör hundraåringen Allan Karlsson som på sin födelsedag bokstavligen kliver ut genom fönstret och försvinner. Han råkar ut för en mängd äventyr, äventyr som främst är kopplade till en väska som han blir ombedd att vakta. Allan som är van att göra som han blir tillsagd… gör som han blir tillsagd och vaktar väskan. Eller snarare, han tar med sig väskan på sin slumpmässiga resa. Förutom att han pga väskan får ett gäng skurkar efter sig så träffar Allan diverse personer som slår följe med honom. Parallellt med Allans äventyr i nutid berättas om Allans Forrest Gump-liknande liv från hans födelse och framåt.

Jag vet inte om filmen handlar om Allan egentligen? Jag får ingen känsla alls för Allan som person. Han flyter bara runt. Han gillar att dricka sprit och spränga bomber, och han är duktig på bägge sakerna. Han är tydligen så duktig på bomber att både spanjorer, ryssar och amerikanare anlitar honom. Trivs inte Allan med det här livet? Vill han ändra på något? Är Allans problem att han inte vill något? Eller att han inte vet vad han vill? Att det inte räcker med att spränga bomber? Är det det filmen vill berätta? Ja, då räcker det inte med att i inledningen låta honom kliva ut genom ett fönster och försvinna. Jaha, var det det han ville! Jag får helt enkelt ingen känsla för Allan. I slutscenen kläcker han plötsligt ur sig en sorts visdom men det var lite för sent för mig. Jag tror kanske jag vet vad filmen vill säga men jag tycker den säger det på ett ganska spretigt sätt. Jag brukar inte gilla övertydlighet men här var det både övertydligt och otydligt på samma gång.

De karaktärer som han träffar, i nutidshistorien alltså, ja, de känns kanske mest som karikatyrer, istället för karaktärer. Mia Skäringer skriker och gapar, David Wiberg kan inte besluta sig och vad Iwar Wiklander gör, det minns jag inte riktigt.

Det bästa med filmen är den inledande halvtimmen. Då är det en överraskande galen och ganska vågad actionkomedi. Roligaste scenen var när en grosshandlare tar en kisspaus och tappar huvudet. Då funkade filmens spretighet och ytlighet. Det kriminella bikergänget var ganska roligt också trots att de skrek hela tiden. Guy Ritchie light kanske? Filmen kändes fräsch. Men efter ett tag så var det som att man inte kom nån vart trots att våra huvudpersoner tar ett flygplan till Bali. Och vad hände med bikergänget? De försvann helt ur handlingen, tyvärr.

En sak jag uppskattade var att filmen var välgjord. Den kändes inte b på nåt sätt. ”Production values” brukar man prata om på svengelska. Effekter, explosioner och elefanter kändes på riktigt. En sista sak, eller skådespelare snarare, som jag uppskattade var Ralph Carlsson som spelade en tafatt polis. Jag måste förresten rekommendera att ni tar en titt på den nerviga tv-dramathrillern Bekännelsen där Carlsson gör en grym insats. Den finns att se på Netflix som för en gångs skull levererar!

Som helhet når Hundraåringen fram till ett helt ok betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Fiffi har också sett Hundråringen och vad hon tyckte kan ni läsa om här.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jack the Giant Slayer

29 december, 2013 2 kommentarer

TucciTitel: Jack the Giant Slayer
Regi: Bryan Singer
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Redan under de första minuterna av Jack the Giant Slayer känner jag att jag kommer att gilla filmen bra mycket mer än den torra och fantasilösa Oz the Great and Powerful. Här är det mysig sagokänsla direkt med sagoläsning för barn vid sängdags. Den fattige pojken Jack (Nicholas Hoult) och prinsessan Isabelle (för mig okända Eleanor Tomlinson) får höra historien om hur munkar för länge sen försökte nå himmelriket genom magiska bönor som producerar stjälkar som växer fort och långt upp mot molnen. Hej, Babels torn! Problemet är att på väg till Gud där uppe så träffar man på jättarnas rike. Nu har dessa bjässar dessutom fått en väg ner till människorna i kungariket Cloister (jorden?). Men människorna och Kung Erik lyckas med hjälp av en magisk krona besegra jättarna. Ju längre tiden går desto mer glöms händelserna bort tills de har reducerats, eller snarare upphöjts, till myt. Men bönorna och kronan finns kvar nånstans…

Jag gillade kemin mellan Jack och prinsessan. Det är en klassisk historia med en pojke av folket som blir kär i prinsessan, en prinsessa som försöker frigöra sig från en överbeskyddande far, tillika kung (Ian McShane). Nicholas Hoult gillar jag bra mycket mer här än som tråkig zombie i Warm Bodies. Det finns en tafatt charm hos killen.

Filmen har också nåt som Oz saknade, nämligen HUMOR. Tada! Till stora delar är filmen en komedi. Dessutom är den ganska smart gjord. Jag gillade korsklippningen mellan Jack och prinsessan när de blir uppläxade av farbror respektive far efter att ha agerat oansvarsfullt.

Jag kan inte sluta jämföra med Oz… Det som främst gör Jack the Giant Slayer till en så mycket bättre film är att filmmakarna tänkt helt rätt när de valt att inte göra en cgi-fest av det hela. Visst, det förekommer förstås cgi ganska ofta men lika ofta får vi t ex scener i alldeles äkta utomhusmiljöer. Det är verkligen en lisa för filmsjälen att slippa de sterila greenscreenmiljöerna. Nu är det kanske lite orättvist att jämföra med just Oz eftersom landet Oz ju är en påhittad fantasivärld med märkliga djur och växter, men, som sagt, jag kan inte låta bli. När man här klättrar upp för den magiska bönstjälken så är det faktiskt en alldeles riktig och grön gummistjälk. Underbart! Det blir en helt annan mustig och mysig känsla.

Man väntar ganska länge innan man visar upp jättarna och när de väl kommer så tycker jag inte de blir en besvikelse. Givetvis är de cgi-varelser men de funkar. Dessutom gör Bill Nighy rösten som ledarjätten och hans röst är bara för skön. Fast jag kunde inte låta bli att få upp en bild av hans figur Davy Jones från Pirates of the Caribbean-filmerna.

Humorn nämnde jag. Till den bidrar Ewan McGregor men kanske främst favoriten Stanley Tucci (är han nånsin dålig?). Ja, de flesta av skådisarna verkar ha haft en ganska skön stund faktiskt. Filmen är gjord med en skön lätthet som av nån anledning påminde mig om hur Woody Allen gör film.

Mot slutet av filmen blir det som väntat ganska tråkig cgi-action när kriget mot jättarna ska klaras av men det är inget som sänker helheten.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Oz the Great and Powerful

23 december, 2013 14 kommentarer

graffititomten

Nu tar bloggen julledigt några dagar. Men först lite om en film med en viss James Franco som trollkarl, och redan på fredag är det dags för nästa film i det pågående decennietemat, så titta in då. God jul önskar graffititomten!

****

OzTitel: Oz the Great and Powerful
Regi: Sam Raimi
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Så här i slutet av året kör jag uppsamlingsrace med filmer som jag missat tidigare. Den här gången var jag inte sugen på nåt tungt utan mer på humör för nåt lättsamt. Oz the Great and Powerful var en film som hade fått dålig kritik men det var ju ändå lite skön fantasy och en mysig stund tänkte jag. Man kan säga att filmen är en prequel till mysmusikaläventyret The Wizard of Oz. Vi får se hur den mer eller mindre misslyckade trollkarlen Oscar Diggs (James Franco) under en storm färdas i en luftballong från Kansas till landet Oz och där dras in i en häxfajt.

Jag tänker för en gångs skull på musiken. Den är gjord för att väcka en känsla av magi och fantasi. Mycket riktigt visade det sig vara alvmannen Danny Elfman som stod bakom den.

Och därmed var det slut på magin.

James Franco är dålig. Eller ja, när han ska spela trollkarl är han dålig. Jag tror inte för ett ögonblick att han är trollkarl. Nu ska han i och för sig vara en misslyckad trollkarl men ändå… När han i inledningen, när han är kvar i det svartvita Kansas, är han ok i en kort scen mot Michelle Williams.

Landet Oz är inte svartvitt. Det fullkomligt skriker om färger. Det ska vara magiskt, mystiskt och mysigt men det kunde inte vara mer tråkigt. Den mustiga sagokänslan saknas helt. Allt känns artificiellt, för rent, för snyggt, för datoranimerat, för slickt. Efter att Oscar landat med sin ballong i Oz är plötsligt Mila Kunis där. Kunis spelar en av häxorna men känns utklädd, helt fel och bara fel. Hennes kläder matchar inte resten av designen på Oz. Det känns som att Kunis ska till catwalken i Paris, inte till Smaragdstaden.

Filmens problem är att den inte lyckas skapa sammanhang för några av sina rollfigurer. De dyker bara upp, helt utan sammanhang. Oscar stöter på en flygande apa (Zach Braff), en bra animerad flicka av porslin (China Girl) och andra men ingen känns riktigt hemma i Oz.

Precis som i den gamla The Wizard of Oz så gillar jag idén med att personerna i den verkliga svartvita världen dyker upp i Oz i form av fantasifigurer. Porslinsflickan är t ex i den verkliga världen en flicka i rullstol vars föräldrar ber ”trollkarlen” Oscar att bota henne. Men det hjälper inte detta sömnpiller till film. Oz the Great and Powerful är tyvärr urtrist, aldrig spännande, bara tråkig.

betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Samma skådis!

Franco

Oz

Alien

Alien

Arkiverad under Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Thor: The Dark World

17 december, 2013 9 kommentarer

PantsTitel: Thor: The Dark World
Regi: Alan Taylor
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag var en av få (?) som gillade första filmen om Tor ganska mycket. Den fick i alla fall en stabil trea. Jag fick vad jag väntade mig: helt ok underhållning med en ganska stor dos humor. Ett klagomål jag ofta hörde (och hör) om den filmen var att den var för liten. Tor var en Gud som färdades mellan galaxer men ändå utspelades en stor del av filmen, och slutuppgörelsen, i en dammig småstad i New Mexico. Just det var inget jag tänkte på när jag såg filmen även om jag kanske kan se det så här i efterhand. Jag hade roligt när Tor var på jorden och betedde sig udda och ville köpa en häst i husdjursbutiken. Charmigt. Det småskaliga var inget som jag störde mig på.

I uppföljaren slår man på den större trumman. Efter succén med The Avengers har man nog en betydligt större budget och nu är det inte småskaligt längre och jag veeeet inte om det blir så mycket bättre egentligen. För mig blev det mer generiskt (som Har du inte sett den?-boysen brukar säga) och lite tråkigare. Men nu är allt inte mörkt; det finns det ljuspunkter.

Visst är det lustigt hur många filmer nu för tiden som ska vara mörka. Det är mycket svart och mörkt i titlarna, eller hur? Star Trek Into Darkness, The Dark Knight, Transformers: Dark of the Moon, Dark Shadows… Ska det kanske återspegla den mörka värld vi lever i nu, med lågkonjunktur, fattigdom, tsunamis och klimathot. Nu ska givetvis direkt sägas att Thor: The Dark World iiiiiinte på något sätt är mörk. Det är lättsam matinéunderhållning och inget annat.

Loke (Tom Hiddleston) sätts av Oden (Anthony Hopkins) i husarrest i Asgård efter händelserna i The Avengers. Mamma Frigg (Rene Russo) håller fortfarande av sin son och besöker honom då och då och vill hitta gott i honom. Tor (Chris Hemsworth) har inte varit tillbaka till Midgård (jorden) efter händelserna i New York (i slutet av The Avengers). Han har fullt upp med att kriga i de andra världarna (av totalt nio) för att åter ge makten till Asgård och få till lite stabilitet i världe.. eh världarna. I Midgård råkar dock en viss Jane Foster transporteras genom en portal till en annan värld där hon hittar en muahahahamörk hemlighet som aldrig borde ha hittats. Det är med andra ord dags för Tor att komma tillbaks ner på jorden.

Filmens behållning för mig är Stellan Skarsgård. Haha, ja, det är sant. Jag kunde inte låta bli att småskratta under alla scener han är med i, och han är faktiskt med i förvånansvärt många. Är det en revy med Stefan & Krister jag ser? Lika rolig var inte Janes kompis och kvinnliga sidekick Darcy (Kat Dennigs). Hon påminde mig om den jobbiga sidekicken spelad av Justin Bartha i National Treasure-filmerna. De ska vara en sorts rolig nörd. Hur snygga som helst men glasögon och en rolig mössa och så… vips… är de nördar.

Filmens nästa behållning, efter en Skarsgård i kalsipper eller mindre, är givetvis Loke i form av nye favoriten Tom Hiddleston. Jag kan knappt förstå att det är samma skådis som spelade vampyr i Only Lovers Left Alive. Nu är han svarthårig och ganska blek även här men jag får ändå känslan av en helt annan skådis och tror att Hiddleston är något av en kameleont. Samspelet mellan bröderna Tor och Loke är det mest intressanta med filmen men jag tycker vi kanske får för lite av det.

Vad som inte riktigt funkar är den stora historien. Vi har en huvudskurk i form av svartalven Malekith (Christopher Eccleston). Han är ganska tråkig. Han har en storslagen plan som går ut på att använda Etern, den mystiska kraft som Jane hittade och fick i sig i början av filmen. Hela den delen av filmen bryr man sig liksom inte om, men så brukar det ju ofta vara. Etern är bara en MacGuffin. Det är bara det att då behöver resten – samspelet mellan rollfigurer, häftig action, etc. – vara det som lyfter filmen. Men, nej, det lyfter aldrig riktigt för mig. I mitten av filmen förekommer några evighetslånga krigsscener då Asgård attackeras och det bara känns som man vill visa sina 3D-effekter. Tråkigt!

Men jag ska inte vara för hård. Jag blev hyfsat underhållen, plus att jag fick se Heimdall (Idris ”Stringer Bell” Elba) utan hjälm och därför får filmen betyget ”hyfsad”.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Prisoners

15 december, 2013 13 kommentarer

PrisonersTitel: Prisoners
Regi: Denis Villeneuve
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Under Stockholm Filmfestival fick jag kanske en överdos av film. Inte för att jag såg speciellt många filmer men jag kände i alla fall att jag inte var toksugen att springa på bio det första jag skulle göra efter festivalen. På Twitter lät jag ändå strongt meddela att jag i de uppsamlingsheat på bio som skulle genomföras så skulle jag prioritera Captain Phillips, Prisoners, Thor: The Dark World och Hunger Games: Catching Fire. Nu hann det gå några veckor innan jag fick riktig lust att gå på bio igen. Captain Phillips hade gått för länge och var nu förvisad till Heron City eller sena kvällsvisningar, vilket inte är nåt för mig. Det fick alltså bli Prisoners. Om jag är glad att jag gick och såg den på bio? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande.

Strax innan Stockholm Filmfestival hade jag chansen att se Prisoners på en förhandsvisning. Men det faktum att jag var trött efter en lång arbetsdag, att filmen nästan var tre timmar och dessutom skulle vara rejält tung gjorde att jag avstod. Nästan tre timmar? Kan det vara sant? Ja, 153 minuter står det på IMDb. När jag såg den nu så kändes det som tiden både stod stilla och flög förbi på samma gång.

Prisoners handlar om ett försvinnande. Två familjer firar Thanksgiving tillsammans. Allt är trevligt. De två yngsta döttrarna, en från vardera familj, går ut för att leka. De kommer inte tillbaka och man kan inte hitta dem i något av familjernas hus. De är spårlöst borta. Man har dock sett en suspekt husbil i området. Polis inkallas och snart hittar man husbilen och griper föraren Alex, en vad det verkar efterbliven man (spelad av Paul ”obehaglig är mitt mellannamn” Dano). Några spår av barnen hittar man dock inte. Ansvarig för utredningen blir inspektör Loki (Jake Gyllenhaal), en hängiven utredare som blir helt uppslukad av att hitta barnen.

Paren i de försvunna barnens familjer spelas av Hugh Jackman/Maria Bello respektive Terrence Howard/Viola Davis. Filmens fokus, förutom Gyllenhaals Loki, är Hugh Jackmans Keller, en man övertygad om att Danos rollfigur Alex är skyldig eller åtminstone vet var flickorna finns. När Alex släpps i brist på bevis blir Keller mer eller mindre galen, besatt av att få Alex att prata och erkänna. Parallellt med Kellers egen ”utredning” jobbar Loki metodiskt på för att hitta flickorna.

Oj, oj, oj, det var länge sen jag njöt så här mycket av en film. Det handlar om ett hantverk. Ett äkta konsthantverk. Prisoners är en perfekt dramathriller. Det kanske motsägelsefulla är att filmen trots sin mörka handling ändå är mysig. Jag tror det beror på att den är så välgjord, att den inte underskattar sin publik, att den tar sig den tid den behöver. Har den kanske lite 70-talskänsla över sig? Hur Villeneuve har gått till väga för att få den gjord vet jag inte men han måste ha jobbat ganska hårt med att övertyga de som ska betala för kalaset att filmen visst måste vara 153 minuter lång, att den visst måste ha en mörk stämning över sig, att den visst kan sluta där den slutar.

Filmens fotograf (inte cinematograf som vissa envisas med att kalla det) heter Roger Deakins, bröderna Coens hovfotograf. Karln har inte fått en Oscar, vilket känns som ett brott om inte mot mänskligheten så i alla fall mot.. Roger Deakins, haha. Jag menar, hur snyggt är inte fotot i Prisoners. Jag hoppas i alla fall att det är dags för den där gubben nu till gubben Deakins. Under vissa scener satt jag bara rakt upp och ner och toknjöt. Jag tror Deakins har en stor del i filmens mysfaktor också. Det känns att man här har att göra med en äkta hantverkare, och det känns tryggt.

Jag måste nämna Paul Dano. Jag har ofta stört mig på honom i filmer. Han har ett obehagligt och jobbigt sätt. Hans röst retar gallfeber på mig och hans utseende är… slemmigt. I Prisoners passar han perfekt. Han säger inte så mycket och oftast är hans ansikte täckt med svettigt hår. Han funkar mycket bra.

Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman gör bägge stabila insatser och de har satsat allt. Jag undrar om det är Villeneuve som lockar fram deras bästa och mörkaste sidor? Ja, det måste det ju vara, han är ju filmens regissör och det är hans jobb att få sina skådisar dit han vill. Och det är inte till en trevlig plats, speciellt Jackman, ska ta sig. Jackman är ju en entertainer i vanliga fall, eller i alla fall ofta. Här är han arg och mörk. Kanske han någon gång spelar över och tar i så han spricker. Gyllenhaals rollfigur är något av ett mysterium. Vi vet inget om honom, förutom att han har en massa tatueringar som förmodligen betyder något och har med hans förflutna att göra. Gyllenhaal har även lagt sig till med ett speciellt tick där han blinkar till med ögonen. Kanske överanvänds det lite, men bara lite. Det var mest i början när man undrade vad han höll på med.

Jag hade kunnat sitta i salongen i alla fall en halvtimme till men nu var ju filmen nästan uppåt tre timmar och genom att sluta på topp så skapas ju det där suget efter att få mer. Ett sug som kännetecknar en bra film. Ofta brukar man ju säga att en film länge var bra men att den kändes lite lång. Inte så här. Det visar ju att den där känslan av att en film är för lång mer handlar om hur bra den är, hur mycket den engagerar, inte längden i sig.

Den film som jag vill jämföra Prisoners mest med, i alla fall den jag kommer att tänka på just nu, är David Finchers Zodiac. Det finns ganska många likheter: Jake Gyllenhaal, en långsam men fullkomligt uppslukande spänning och samtidigt en vacker och välgjord film.

Det som hindrar mig från att dela ut toppbetyget (förutom att det är lite jobbigt att byta header) är att jag inte tycker att filmen gör upp med det som Keller gör mot Alex. Filmen kommer inte fram till nåt här. Keller kommer aldrig till nån insikt över vad han har gjort. Hela den frågan lämnas kvar i luften. Slutscenen… där Keller gör sig hörd… är ändå briljant och filmen klipper till svart i precis rätt ögonblick.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Andra som har sett Prisoners och förhoppningsvis fängslats lika mycket som jag är Filmitch, Movies – Noir och Fiffi.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Traitors

21 november, 2013 Lämna en kommentar

sff_logoTraitorsTitel: Traitors
Regi: Sean Gullette
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Minns ni vem som spelade huvudrollen i Darren Aronofskys debutfilm Pi? Förmodligen inte, precis som jag. Han heter i alla fall Sean Gullette och nu har han gjort sin debutfilm som regissör och det blir den sista filmen från Stockholm Filmfestival som jag skriver om. Traitors är inspelad i Marocko, där Gullette numera även bor, och den handlar om den unga tjejen Malika (Chaimae Ben Acha) som är sångerska i ett punkband. Hennes föräldrar, speciellt pappan, är väl inte så förtjusta i att deras dotter går omkring i jeans och skinnjacka. De, återigen mest pappan, vill att hon ska klippa sig, skaffa sig ett jobb och gifta sig. Framförallt måste hon göra sig av med jeansen. Ingen vill ju ha en tjej med jeans. Japp, på den nivån är det.

Malika jobbar på ett call center där man ringer från Marocko till Frankrike, pratar franska och låtsas ringa från Frankrike, typ. Filmen hinner inte komma så långt innan hon har fått sparken. När en kund undrar om hennes brytning så lackar hon ur. Strax efteråt får hon dock en glad nyhet. En producent vill träffa henne för att planera inspelningen av en skiva med hennes band, Traitors som de heter. Problemet är bara att de själva måste bekosta studiotiden och de har bara två veckor på sig. Malika försöker på alla sätt få ihop pengar men det räcker inte på långa vägar. När hon får ett erbjudande att agera bilförare för en lokal gangster så kan hon inte tacka nej. Hon ska ”bara” köra en bil uppifrån bergen ner till Tanger. Hur svårt kan det vara? Men, som alla vet, om man en gång gett sig in i den kriminella leken så får man leken tåla.

Traitors inleds som ett drama om hur det är att vara ung och tjej och spela i ett punkband i Marocko. Filmen pekar på problem som finns inom det marockanska samhället i stort och även på problem (eller kanske snarare frågeställningar) som förekommer inom en marockansk familj. Malikas sångtexter är samhällskritiska och känns som en del av en svallvåg efter den arabiska våren. När Malika tackar ja till att agera knarkkurir (ja, det är inte svårt att förstå att det är knark som ska transporteras!) så övergår filmen mer till att bli en hyfsat spännande thriller.

Som vanligt på festivalen tycker jag det är kul att se filmer från andra länder än USA. Man blir påmind om hur det är i andra länder och kulturer. Allt är inte stöpt efter samma form. Nu ska väl sägas att filmen rent tekniskt och berättarmässigt är ganska så… lagom. Det som sticker ut är väl Chaimae Ben Acha som Malika. Hon är bra och påminner till utseendet om vår svenska schlagerstjärna Loreen som ju mycket riktigt har sina rötter i Marocko. Det blir även en del spänning när Malika och en annan tjej till ska köra bilen ner från bergen till Tanger. På vägen förekommer ett antal poliskontroller som måste klaras av.

Filmens brist är att den är aningen kort och vissa detaljer slarvas igenom, speciellt mot slutet. Vid ett tillfälle blir Malika upprörd när hon inser att det är knark hon ska transportera vilket kändes märkligt när hon själv hjälpte till att gömma det i bilen. Huh? I slutet när allt ska sys ihop händer saker och ting lite väl enkelt och orealistiskt. Jag vet inte, kanske visste Jean inte riktigt hur han skulle avsluta filmen och det blev ett slarvslut.

I slutändan blir det ändå godkänt till Traitors och det är alltid kul att se en hyfsad film som man vet att man aldrig skulle ha sett annars och som aldrig kommer på bio i Sverige. Det är bl a det som jag gillar mest med Stockholm Filmfestival.

3/5

Om visningen: I lördags skulle jag egentligen ha sett MMA-filmen Unbeatable men jag fick plötsligt för mig att jag ville se en annan film och då passade Traitors bra. Den började lite tidigare, var lite kortare och visades på söderbion Victoria, vilket innebar att jag skulle få lite tid över för en street art-promenad efter visningen. Så innan Blackfish i fredags bytte jag min Unbeatable-biljett mot en till Traitors för en kostnad av tio kronor. Jag bad dessutom att få biljetten utskriven. Det kändes dumt att chansa om nu streckkodsläsarna skulle börja strula i slutet av festivalen.

Jag kom i god tid till Victoria. Med lite otur hade jag inte kommit i god tid. Jag hade nämligen fått för mig att filmen visades på Zita. Trots att jag tittat på biljetten flera gånger och läst Victoria var jag ändå inställd på Zita. Till slut lyckades dock min hjärna registrera att det var Victoria som gällde.

Visnigen avlöpte utan några större avvikelser. Det var halvfullt så det var gott om plats vilket är skönt eftersom man kan sträcka ut sig ordentligt. Jag hade ändå lite otur då jag hamnade framför en stolsryggskickare. Då och då, främst i början, dunkade det till och hela sätet skakade till som om en sjunkbomb briserat. Jag förstår inte riktigt vad folk håller på med. Jag kanske gör det själv. Det kanske räcker med att nudda stolen framför så skakar det på det i sätet på det sättet. Nåväl, det avtog i alla fall ju längre in i filmen vi kom.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →